måndag 31 mars 2014

Grattis Angus

Jag höll ju nästan på att glömma bort Angus Young som fyller 59 år idag. Grattis grattis.

Nu lyssnar jag på den finaste av alla AC/DC-låtar. Love song.

Ha en riktigt god kväll.








Felkoppling

En sån dag som det är idag, när man är hemma och är sjuk och tycker att allting är rätt eländigt, är Spotify en räddare i nöden. Idag roar jag mig med att följa upp alla tips jag får på vad jag borde gilla, baserat på vad jag brukar lyssna på. De stämmer oftast rätt bra.

Några exempel:

"Recommended for you: Five Horse Johnson." Jajamen.
"You listened to Bigelf and Judas Priest. Check out Mercyful Fate." Spot on.
"Like Megadeth and Helloween? Check out Savatage." Check.
"You listened to Troubled Horse this week. Want to try Horisont?" Redan gjort.
"If you like Lynyrd Skynyrd, try Ted Nugent." Okej då.
"Have you heard Marching Out by Yngwie Malmsteens Rising Force?" Ööööh. Skiter björnar i skogen?

So far so good, men plötsligt händer det.
Check out Kent. Popular in your area. WTF???

Jag behöver lite stadig rock för att hämta mig, så det får bli lite Grand Magus. Låten heter Valhalla Rising och finns med på the Hunt; en skiva som Spotify, med rätta, anser att jag borde gilla. Den finns redan i samlingen. Aaaaaaaah nu känns det bättre.



söndag 30 mars 2014

500!

Nu har den här sidan fått över 500 visningar! Jättekul! Tack till alla som läser min blogg. Det måste såklart firas, och vad kan då passa bättre än Yngwie "more is more" Malmsteen?

Just det här klippet är extra bra eftersom det är två idoler i en smäll. Yngwie på gitarr och Mats Levén på sång. Jag har haft turen att få träffa Mats en gång, efter en konsert med Candlemass där han gästspelar som sångare, men det tar vi en annan gång.

Ha en bra kväll alla. Nu kör vi!




Clicketyclackclack

Idag rockar vi loss med Clutch, som är ett av de bästa banden i världen och har en av världens bästa sångare. Nej, jag tycker inte att jag tar i.

Den här skivan, The Elephant Riders, är galet svår att få tag på men den är värd att leta efter. Jag hade nästan gett upp hoppet när jag, eller snarare sambons skarpa öga, hittade den i en secondhandskivaffär i Seattle. Sann lycka! Skivan är sliten och caset trasigt men vem bryr sig?

Efter sista låten på skivan finns en hemlig låt. Det finns tre olika hemliga låtar som är slumpmässigt fördelade på alla utgivna exemplar, så nu ska jag bara få tag på de andra två... Alternativet är att få tag på Japanpressen där alla tre finns med som bonusspår. Game on!

Apropå game: om man har sett nån av Sedinarna göra mål för hemmaklubben Vancouver har man förmodligen hört refrängen på en annan Clutchlåt. Klubben använde tidigare Electric Worry som målfanfar, men av någon outgrundlig anledning bytte de nyligen till en låt med The Black Keys. What´s that all aboot?



lördag 29 mars 2014

Lördagsreligiös

Idag är det lördag och för jävla gött väder, och då ska man vara ute i friska luften. Lite bloggande blir det allt ändå. 

Bad Religion blir det idag. Precis som Bigelf kommer dom ifrån Los Angeles, även om sångaren Greg Graffin är inflyttad från Wisconsin. Dagens onödiga vetande: Om man hade pluggat sk Life Science vid UCLA i slutet av 2000-talet kunde man ha haft dr Graffin som lärare. Vad förvånad man hade blivit. Jag hade minsann inga punkprofessorer när jag pluggade, men så pluggade jag inte i Kalifornien heller utan i Göteborg.

Så jäkla bra låt detta! Lite läskigt faktiskt, för exakt precis NU spelar de denna på radion. Hmmm. Detta är en av få låtar som jag inte har tröttnat på fastän den går varenda dag på Bandit.



fredag 28 mars 2014

Madhatters

Det är lite semester på gång, och nedräkningen är i full gång. Denna gången bär det av till Los Angeles och med tanke på hur många av mina favoritband som kommer därifrån kan det inte bli annat än fantastiskt.

Bigelf är ett sådant band. De kom till mig av en slump och det var kärlek vid första takten. Magisk stämning, grym sångare, retromustascher, fräna hattar och relativt sinnesjukt. Sjukt jävla bra helt enkelt. Hex, deras andra fullängdare, är en av de bästa skivorna jag har hört.

Bigelf kom nyligen ut med sitt fjärde album, Into the Maelstrom. Det framkallar inte lika heta känslor som Hex, men det kräver nog flera genomlyssningar. Sen är det ju svårt att toppa något som är perfekt.


torsdag 27 mars 2014

Det ska bandas i tid

Apropå kassettband, som jag skrev om häromdagen, gjorde jag faktiskt ett gammalt hederligt blandband för inte så himla längesen. Innan jag hade en egen bil lånade jag min styvpappas Pajero, och det fanns bara kassettbandspelare i den. Jag lyckades rota fram några gamla band med Deep Purple, Def Leppard, Queen och Whitesnake som min moster spelade in nån gång på 80-talet, men det var faktiskt riktigt kul att spela in ett nytt också. Allt det där knappandet och tryckandet och spolandet fram och tillbaka väckte kära minnen. Jag vet inte hur många timmar jag har spenderat framför en, och ibland två, bandspelare, eller hur många hundra band jag har spelat in.

Jag fick min första bandspelare i julklapp när jag var två år, och det första jag gjorde var tydligen att dunka den ordentligt i golvet några gånger. Efter det hållbarhetstestet hade jag kvar den i nästan 30 år. När jag flyttade hemifrån fick den stå på en liten pall i köket. Luckan var trasig och antennen hade gått av, men annars var den hur bra som helst. Jag ångrar att jag slängde den.

Det lyssnas fortfarande på kassetter i det här hushållet. Det är bara en annan bandspelare som står på en annan liten pall i ett annat kök. Ibland går livet framåt i cirkel.


Bra musik på gång

onsdag 26 mars 2014

Sjuder av liv

Ibland behöver man en rejäl dos power metal för att vakna till liv, och vilka gör det bättre än Helloween? Tonårsfalsett och skenande gitarrer har väl aldrig låtit bättre.

Om exakt två månader headlinar Helloween Metallsvenskan i Örebro, och det blir tredje gången jag ser dessa tyska herrar. Tredje gången gillt kan man säga, för de har varit ganska ljumma de tidigare två gångerna. Det blir liksom inte på riktigt när varken Kai Hansen eller Michael Kiske är med. Jag har sett Kai Hansen framföra Helloweenlåtar med Gamma Ray, men det är faktiskt inte samma sak.

Trots att Andi Deris har varit med i 20 år nu ser jag fortfarande honom som den "nya" sångaren. Det är väl ungefär samma grej som att Brian Johnson alltid kommer att vara den nya sångaren i AC/DC, fastän det är 34 år (!!) sedan Bon Scott dog rock´n´rolldöden. Han dog samma år som jag föddes, vid precis min ålder. Jag har dock inga planer på att kvävas i mina egna spyor för att få till ytterligare en koppling.

Från döden till livet denna gången. I´m Alive. Som den ska låta. Bitte.



tisdag 25 mars 2014

Gratulerer med dagen, Anders!

Idag fyller In Flames sångare Anders Fridén år. 41 stycken om jag har räknar rätt.
Det firar vi med en låt med Dark Tranquillity.

Nu kan man lätt tro att jag är yr i huvudet, men det är faktiskt inte värre än vanligt. Anders Fridén sjöng på Dark Tranquillitys första skiva Skydancer, medan Dark Tranquillitys sångare Mikael Stanne sjöng på (och skrev texterna till) In Flames första skiva Lunar Strain.

Alla heter Glenn i Göteborg, typ.

Eftersom Skydancer är det DT-album som spelas minst här hemma (dock inte pga sången) har jag valt en låt från en helt annan skiva, så egentligen har dagens låt ganska lite med Anders Fridén att göra. Så kan det gå.



måndag 24 mars 2014

Det finns en smurf i oss alla

Jo, jag är medveten om att tekniken har gått framåt sedan cd-skivans intåg, och vinyler ska vi väl inte ens tala om. Ja, jag vet att det finns massor med fördelar med digital musik. Jag kan titta på youtubeklipp i tv:n via mobilen. Jag kan streama musik till min telefon var jag än befinner sig och har utvecklat ett obotligt spotifyberoende. Att göra nya spellistor med oändligt många låtar är hur enkelt som helst, till skillnad mot när man slet i flera timmar med att spela av/in/över ett jäkla kassettband.

MEN:

Jag kan inte gå in i en skivaffär utan att komma ut med en eller, oftast, flera skivor. Om jag följer med sambon till en skivbörs eller skivmässa slutar det i 100 % av fallen med att jag också handlar. Häromdagen smet jag in på Bengans "lite snabbt" för att "bara kolla lite" och kom ut med fyra CD-skivor (de var begagnade allihop, så det räknas inte). Sen råkade jag impulsköpa en skiva av en snubbe på nätet också, men det var faktiskt ett album som jag har letat efter så jag var nästan tvungen.

Jag kan inte låta bli! Skivorna talar till mig. Det är knappt jag kan bärga mig tills jag kommer hem och får lyssna på nyinköpen, även om jag redan har hört låtarna hundra gånger, och givetvis sortera in dom i skivsamlingen. I bokstavsordning och uppdelat på "Hårdrock" och "Övrigt", för den som undrar. Tilläggas bör att jag har svårt för att skiljas från gamla skivor oavsett format, även såna jag inte ens lyssnar på. Jag har till och med kvar Klasse Möllberg i Smurfland från 1979. En klassiker. Behöver jag säga att det börjar bli fullt hemma?


Det finns en Smurf i oss alla



söndag 23 mars 2014

Alla hästar hemma - Livespelning med Troubled Horse 2014-03-22

Igår var det spelning med Örebropôjkera i Troubled Horse. Det var en sån där riktig klubbspelning med kanske 150 pers i publiken och ett litet podium som scen. Så borde alla spelningar vara! När förbandet Hypnos intog scenen med fem starka man var det ungefär lika trångt som när det är företagsfest på en karaokebar och alla vill sjunga samtidigt i samma mikrofon. Det roligaste var när sångaren drog upp en tvärflöjt, men det var så trångt att han fällde mickstativet och trasslade in sig i sladden. Några blås hann han ändå med innan det var dags att sjunga igen.

Troubled Horse spelade tight och sångaren var inlevelsen personifierad. Intressanta inslag var bland annat att han la sig ner under ett långt solo, och att han under ett mellansnack berättade att "nu kommer kvällens sämsta låt". Uppfriskande! Han avslutade spelningen med att gå ut och sjunga i publiken tills han kom fram till en Fellow Örebroare (trummisen i Graveyard), kramade om honom och lämnade sedan lokalen bakvägen utan vidare krusiduller. Extranummer stod inte på schemat denna dag, eller snarare natt (huvudakten intog scenen 00:30).










fredag 21 mars 2014

Freeeeedag!

Riktigt go helgstämning blir det här med ett klipp från en riktigt grym spelning; In Flames på Wacken 2012. Anders Fridén uppmanar till världsrekordförsök i antalet personer som hoppar samtidigt. I lera.

Man blir alltså INTE av med feber på det här viset. Jag gav det ett ärligt försök.



Inte riktigt inredning, pt. 1

Visst är det irriterande när blommorna växer in i skivorna?




torsdag 20 mars 2014

Membranförstöring

Jag dök på en riktigt stämningsfull bit med The Kinks, detta fantastiska band som min mamma lärde mig att lyssna på under högstadiet och som vi alltid skrålade till i bilen.

Wicked Annabella kom 1968 och finns med på The Village Green Preservation Society. Den går på repeat hemma för tillfället. Introt till den här låten kunde lika gärna ha kommit från Pentagram, som jag skrev om igår. Man hör onekligen vartåt det barkar! Redan med You Really Got Me la de grunden för kommande, hårdare musik, och Wicked Annabella är tydligen en av de låtar som inspirerade till och banade väg för grungen.

Det speciella soundet som kännetecknar the Kinks kommer av det distade gitarrljudet. Gitarristen Dave Davies berättar bland annat i Hårdrockens historia om hur han började skära revor i membranet på förstärkaren för att få till det där skitiga, häftiga ljudet som hördes första gången i just You Really Got Me 1964. Lyckat kast må man säga.


onsdag 19 mars 2014

Be forewarned

Amerikanska* Pentagram drog igång verksamheten i början av 70-talet och kunde kanske ha blivit riktigt stora med sin tunga, reptilhjärnekittlande musik. Tyvärr har bandet haft mer oflyt än Pölsa och slog aldrig igenom, mest på grund av sångaren Robert "Bobby" Lieblings oförmåga att samarbeta eller hålla sig fri från droger. Det enda som överstiger mängden outgivet material är antalet förbrukade bandmedlemmar.

Min första kontakt med Pentagram var genom dokumentären Last Days Here som är en gripande och närgången skildring av Bobby Lieblings försök att reda upp sitt liv och sitt band efter ca 40 års drogmissbruk. När man ser denna nedknarkade och nedbrutna människa som vid snart 60 års ålder fortfarande bor i föräldrarnas källare verkar det högst osannolikt att Pentagram någonsin skulle kunna skapa något nytt, eller göra något med sitt gamla material och äntligen få något slags genombrott. Det ser inte ut som att herr Liebling skulle kunna sjunga igen eller över huvud taget orka stå på en scen. Eller överleva inspelningen av dokumentären.

Jag hade fel. De är sega de där gamla rockuvarna. Bobby Liebling förtjänar en plats i Hall of Fame för överlevare, tillsammans med Lemmy, Ozzy och så många andra medicinska under.

En kylig novemberkväll 2012 intog Pentagram scenen på Truckstop Alaska i Göteborg. Jag är dessvärre inte rätt person att säga så mycket om deras framträdande. Just den kvällen var jag så obegripligt trött att jag bara orkade se förbanden och början av Pentagram, och det var på ren viljekraft eftersom jag ville se Bobby på scenen. Han var snäppet mer energisk än jag, men jag skulle inte påstå att han sjöd av liv. För att beskriva skicket han är i kan man säga att han ser ut som en blandning av Saruman och en extremt åldrad Dio, med en blick som kan skrämma livet ur de odöda. Han är 60 år men ser ut som det dubbla. Sjöng gjorde han dock.

Efter att ha konstaterat av Bobby stod levande på scenen fick jag parkera mig i en skön soffa (det finns gott om sådana på Alaska), och lyssnade i dvala på resten av spelningen. Tre konserter på drygt en vecka i kombination med ett stressigt jobb tar på krafterna. Jag var nog mindre vaken än jag hade trott, för jag frågade min sambo efter spelningen om de hade spelat "Forever my queen" och det hade de tydligen gjort.

Jag skäms över detta. Bobby som har kämpat så hårt att få tillbaka sin paysleybeklädda kropp på scenen igen, och så kan fansen inte ens hålla sig vakna! Lyckligtvis spelar Pentagram igen på Metallsvenskan i Örebro i maj! Då ska jag se dom på riktigt.

*Det finns även ett turkiskt och ett indiskt Pentagram men det är en annan historia.



tisdag 18 mars 2014

No comments

Ibland blir det inte som man har tänkt sig, för det verkar vara ganska krångligt att kommentera mina inlägg. Enda sättet verkar vara att skaffa ett google-konto. Kommentarer på detta?


söndag 16 mars 2014

Häxjakt

En av mina favoritböcker är Good Omens: The Nice and Accurate Prophecies of Agnes Nutter, Witch. Huvudpersonerna, om man nu kan kalla dom för personer, är en ängel och en demon, och handlingen kretsar runt en nära förestående apokalyps. Nu är ju inte detta en bokblogg, och därför hoppar jag direkt till poängen med denna utsvävning.

I boken förekommer en relativt okänd verksamhet som kallas The Witchfinder Army. Att den är okänd beror på att den har varit så framgångsrik med sin häxjakt att det numer endast finns en enda medlem kvar. Denna enmansarmé består av ingen mindre än Witchfinder Sergeant Shadwell. Därifrån är steget inte långt till Witchfinder General, som var ett av banden inom the New Wave of British Heavy Metal och bland de första att spela doom metal.

Witchfinder General tog sitt namn efter en skräckfilm från 60-talet. Jag har inte sett den och det är nog lika bra för jag är löjligt lättskrämd och väldigt mörkrädd. Däremot har jag lyssnat en del på bandet. Det är ärligt talat inte det bästa bandet jag har hört, men det beror mest på sångaren (jag kan vara extremt kräsen när det gäller sångare). Musiken är ändå riktigt doomig och bra. Några exempel:



lördag 15 mars 2014

Inatt jag drömde...

...att jag blev uppraggad av en charmerande men kanske lite väl efterhängsen James Hetfield. Jag fick värja mig gång på gång med ursäkten att jag är lyckligt gift. Han köpte inte den ursäkten utan frågade varför jag inte hade nån ring, varpå jag svarade att jag hade tappat den. Han tyckte ändå inte att det spelade nån roll att jag var gift. Det var värt det, menade han.

Det finns flera uppenbara konstigheter i den här drömmen. För det första är jag inte gift. För det andra - James Hetfield??? Jag har slutat att försöka förstå mig på mina drömmar, men jag antar att jag har lyssnat för mycket på Metallica på sistone. Vi har en psykmottagning bara ett stenkast hemifrån, utifall att.

Välkommen hem!



Lördagsprogg

Jag känner mig lite progressiv idag och har dammat av mitt gamla Dream Theateralbum When Dream and Day Unite. Detta är gruppens första album, och det enda med Chris Collins på sång. Jag är inte överförtjust i Collins röst, så det kanske inte är så konstigt att det är den instrumentala låten Ytse Jam som snurrar mest på stereon.

Ytse Jam kommer av Dream Theaters ursprungliga namn Majesty stavat baklänges. Fyndigt.
Ett jävla ös är det i varje fall.


fredag 14 mars 2014

Sonic/Chthonic

Jag satt och grunnade lite på hur många asiatiska rockband jag känner till och insåg att det bara är ett enda. Det kändes lite futtigt så jag fick för mig att börja leta lite på nätet. Att försöka hitta något kinesiskt som var värt att lyssna på var inte lätt, men via ett kinesiskt forum fick jag tips om  唐朝 som är ett hårdrocksband, 窒息 som spelar dödsmetal och 夜叉 som är ett metalband. Relativt oanvändbar kunskap alltså. Japanska hårdrockband verkar det däremot finnas hur många som helst. Sex Machineguns spelar exempelvis heavy metal, speed metal, power metal, glam metal och thrash! Inte dåligt.

Nånstans i Japan gav jag upp och insåg att jag får hålla mig till Chthonic, som jag förmodligen aldrig hade hört talas om, om jag inte hade åkt till Wacken 2012. De är lyckligtvis så bra att det räcker för hela Asien. Det som är så coolt är att de sjunger på både engelska och taiwanesiska och att de spelar dödsmetal med erhu, som är ett traditionellt kinesiskt stråkinstrument. Bandet är hyllat i Taiwan men förbjudet i Kina. Otippat...

Jag träffade några trogna Chthonicfans i Tyskland och det första jag frågade var hur i h-vete man uttalar det där namnet. Tydligen heter de Sonic, men det visste de i bandet inte hur man skrev på engelska. Sant eller ej, men det är iaf betydligt lättare att uttala.



中华民国 !

torsdag 13 mars 2014

Undulaterna från Wales

Det är vår ute! Idag blir det fågelsång signerad Budgie, som är ett tidigt rock/metalband från Cardiff.

Först ut är Breadfan från skivan Never Turn Your Back On a Friend från 1973. Om man är ett fan av det mer moderna och mindre thrashiga Metallica har man förmodligen hört deras cover som finns på Garage Inc.

Av någon anledning går det inte att bädda in videon här, men klicka på länken så kommer man rätt.
http://www.youtube.com/watch?v=54H3EUAzpVg

Som om inte det räckte har de på samma skiva spelat in denna Budgielåt, som återfinns i original på In for the Kill från 1974.



Jag hittade dessa guldkorn bland vinylerna hemma. Det finns faktiskt bara fördelar med att bo ihop med en skivsamlare.

Trippel Budgie

onsdag 12 mars 2014

Glöm inte tandtråd

Nuförtiden lyssnar jag väldigt sällan på Iron Maiden, men det fanns en period i mitt liv när de var mina stora idoler. Låten The Number of The Beast var en sån där låt som vände upp och ner på hela världen. Vilket intro! Vilken text! Vilken sång! Medan mina kompisar var förälskade i Jared Leto, David Boreanaz ("Angel") och Noah Wyle drömde jag, i smyg, om Bruce Dickinson. Tänk er en ung Bruce med det långa håret, de röda tightsen och den coola skinnjackan. Som om inte detta räckte kan han ju fäktas också! Vad mer kan man önska?

Bruceförälskelsen la sig så småningom. Jag insåg nog att han är lite för gammal för mig och det fanns ju killar på lite närmre håll. Jag kan ändå minnas hur Iron Maiden förändrade livet och hur lycklig jag var när jag hade köpt min första Maidenskiva (Best of The Beast). Jag studerade varenda bild i konvolutet tills det nästan var utslitet och hade med mig skivan överallt, även när jag inte ens kunde lyssna på den.

Jag fastnade särskilt för en av de där bilderna och det var, tro det eller ej, inte en bild på Bruce utan på Dave Murray och Steve Harris. På Daves t-shirt står det "NO! We are not an English rock band." och på Steves står det "We are dental floss salesmen from Montana." Dessa engelsmän. Man måste ju bara älska dom.



måndag 10 mars 2014

God save the Queen

Det finns så många bra och rockiga låtar med Queen som känns alldeles, alldeles bortglömda. Tänk om de nån gång spelade nåt annat än Bohemian Rhapsody, We will rock you och de andra gamla vanliga på radion? Inte för att de låtarna är dåliga på något sätt, men de behöver få vila en stund.

Jag har några förslag på bubblare och de listas här i kronologisk ordning. Jag tycker nämligen om struktur.
  1. Modern Times Rock´n´Roll från det självbetitlade debutalbumet
  2. Son and Daughter från samma album som ovan
  3. Tenement Funster från Sheer Heart Attack
  4. I´m In Love with My Car från A Night at the Opera
  5. Tie Your Mother Down från A Day at the Races
Ja, jag gillar Roger Taylor. Det är alltid kul när trummisar får sjunga.

Utöver de fina bitarna här ovanför har vi givetvis Stone Cold Crazy, som är i en klass för sig. Den har kallats för den första thrash metal-låten, fastän det begreppet inte var påkommet 1974 när Sheer Heart Attack släpptes. För att understryka hur thrashig den är har Metallica gjort en cover på den på Garage, Inc. James Hetfield var dessutom en av gästartisterna på den minneskonsert som gavs på Wembley 1992 efter Freddie Mercurys död. Utöver James Hetfields gästspel (eller snarare gästsång) medverkar också Tony Iommi. Även Tie Your Mother Down framfördes och då med Slash på gitarr och Joe Elliott på sång.

Titta gärna på hela konserten. Den finns på youtube och går att köpa på dvd. Raden med gästande stjärnor är nästan lika lång som den på Hollywood Walk of Fame. Om inte annat är det värt att kolla bara för att få se Brian Mays underbara väst.

söndag 9 mars 2014

Made in Värmland

På mellanstadiet startade jag och tre tjejkompisar ett band som vi gav det fantasifulla namnet The Girls. Det var högst oklart vem som skulle göra vad i bandet. Någon kunde spela lite trummor, någon saxofon, några piano och allihop sjöng. Det blev dessvärre inte så mycket mer än att vi satt och spånade men det var ju kul det med. Med ett sånt namn hade vi nog inte blivit nåt rockband ändå.

Om jag till slut hade fått tummen ur och startat ett rockband skulle ett av mina album ha hetat Värmland. Ok, det känns kanske lika överdrivet lokalpatriotiskt som när Björn Starrins rollkaraktär i Bröllopsfotografen tatuerar in sin kärlek till hembygden över ryggen, men om det fungerar för Bon Jovi och Slipknot borde det fungera för mig med tänkte jag. Jag kan dock medge att "New Jersey" och "Iowa" låter aningen fräckare.

I dag bjuder jag på två riktiga rökare med Värmlandsanknytning .

Den första låten framförs av ett gäng från Forshaga. Dom gillar sprit och hatar disco.



Den andra gruppen verkar det vara helt omöjligt att få reda på nånting om. Låten heter i vilket fall Highwired och förekommer i två filmer av Ulf Malmros, som är uppväxt i Molkom. Den ena filmen nämnde jag tidigare, och den andra heter Smala Sussie.



Ifall nån undrar vilken tatuering jag menar kan ni kolla det här underbara klippet.



Med de härliga orden avrundar jag för denna gången.

onsdag 5 mars 2014

De inre demonerna

Om man vill riktigt grotta ner sig i gitarrnörderi kan jag rekommendera dokumentären It might get loud. Den handlar om Jack White, the Edge och Jimmy Page och deras högst personliga syn på musikskapandet. Tre unika musiker med olika bakgrund som skapar ljuv musik tillsammans.

Jag blev helt fascinerad av Jack White. Han gillar att skeva till gitarren så att han får kämpa med att spela den. Helst ska fingrarna blöda! Hans mål är att det ska ta emot, och om man inte har några inre konflikter får man helt enkelt hitta på några.

Nu är inte jag en person som saknar inre konflikter. Jag önskar bara att den kreativa ådran var lite större och att jag kunde utnyttja demonerna till att lida fram oförglömlig musik. Jag kanske skulle börja med att lära mig spela ett instrument, så kanske skapandet kommer av sig självt...

Medan jag funderar på vilket instrument jag ska lära mig lyssnar jag på the Raconteurs och njuter av Jack Whites säregna uttryck, oavsett om det bygger på äkta eller påhittad ångest.