Festivalfeber

Scorpions är ett av de band som jag har tyckt om längst, och allt började med att vi sjöng Wind of Change med skolkören på mellanstadiet. Att jag senare fastnade för deras powerballader är väl oundvikligt. Vem har inte dansat tryckare till Still loving you eller Send me an angel? Jag såg nog aldrig dom som ett hårdrockband på den tiden. Då var det ju Guns´n Roses och Metallica som regerade. Och givetvis Yngwie, åtminstone i min värld.

Ganska många år senare fick jag för mig att åka på min första "riktiga" festival. Det var Wacken Open Air i Tyskland, och det visade sig att Scorpions var huvudakt den sista kvällen. Lycka! Detta var deras avskedsturné, så om jag skulle få se dom någon gång var det ju nu.

Wacken 2012 kunde inte ha börjat bättre. Solen sken oavbrutet och det var extremt varmt. Helt perfekt festivalväder alltså. I två dagar. Det efterföljande regn- och åskovädret var inte nådigt, och på nätterna kröp temperaturen ner till 10 grader. Eftersom det hade regnat i flera dagar innan festivalen startade var marken redan helt vattenfylld. Resultatet blev en decimetertjock lera över hela festivalområdet. Att gå från campet till scenområdet blev en utmaning kan jag lova, men det var inga sura miner för det. Det var ju fortfarande Wacken!

Under fredagen började jag att må riktigt dåligt. Jag blev matt och yr men lyckades ta mig igenom hela dagen och kvällens höjdpunkt som var In Flames. Stämningen var fantastisk och jag stod knappt still under hela spelningen. Två timmars skrikande och studsande i regnet var kanske inte så bra för hälsan men satan vad kul det var.

Ännu en natt i ett kallt och läckande tält blev dock för mycket, så när lördagen väl kom var jag ungefär lika stadig som utskitet äppelmos. Jag minns knappt vad jag gjorde den dagen mer än att jag frös, och att jag stod och vacklade till först Gamma Ray och sedan Testament. När kvällen kom fick jag erkänna mig besegrad. När resten av gänget gick iväg för att se Scorpions låg jag nedbäddad i tältet. Där låg jag i ett läckande tält på ett lerigt fält i Schleswig-Holstein med åskan mullrande över hela natthimlen. Madrassen hade jag lagt i mitten av tältet eftersom det läckte mest på sidorna. Jag hade tagit på mig alla kläder jag hade med mig och rullat in mig i två sovsäckar. Ändå frös jag. Mellan blixtarna kunde jag, när vinden låg åt rätt håll, höra Scorpions långt borta. Jag har aldrig känt mig så liten.

Wackenleran