Kör Volvo, för säkerhets skull

I helgen var det Record store day, hur det nu kan vara det i flera dagar. Under lördagskvällen knåpade jag ihop en inköpslista med ett 20-tal skivor som jag länge har tänkt köpa, och på söndagen gick jag glad i hågen med listan i näven till stadens enda skivaffär. Hur många skivor på listan tror ni att jag hittade? Jo, mina kära vänner, det ska jag berätta för er. Jag hittade TVÅ! 

Det var dock fler än två som följde med hem, för jag hittade givetvis andra som jag inte visste att jag ville ha. Totalt sex stycken blev det för min del, och tack vare mina och sambons musikkunskaper fick jag dem rätt billigt.

Mattias Lindeblad, som är något av en rikskändis i hårdrockskretsar, anordnade nämligen en klassisk rock-quiz. Efter att ha brottat oss igenom 20 hyfsat kluriga frågor fick jag och sambon stolt mottaga det ärofyllda tredjepriset som bestod av ett presentkort att köpa skivor för. Vi hade redan varsin hög med skivor som låg och väntade i kassan, så det presentkortet var nog det snabbast inlösta i historien.

En av skivorna som fanns både på min lista och i affären var Rainbow Rising. På detta fantastiska album finns den ännu mer fantastiska låten Stargazer med en av de mest fantastiska frontfigurerna av dem alla. Dio - jag saknar dig!

På skivan medverkade även den begåvade batteristen Cozy Powell, som dessvärre också har gått ur tiden. Han körde ihjäl sig i april 1998, i en SAAB 9000. Jag har faktiskt aldrig gillat SAAB.

Ut och grilla med er nu och spela lite Rainbow. Trevlig Valborg!

Kvällsmässa med husgudarna

Jösses så stämningsfullt man kan få det hemma på lördagskvällen. Allt man behöver göra är följande:
1. Släck lamporna. Allihop - även grannens om de stör.
2. Tänd ljus. Så många som möjligt.
3. Leta fram din Epicus Doomicus Metallicus med Candlemass, för den har väl alla hemma? Om inte - köp den och börja om från steg 1.
4. Dra igång Solitude på sådan volym att tavlorna på väggen vibrerar.

Kvällen är nu fulländad, men man kan ju lyssna klart på skivan ändå. Det blir inte sämre.

I´m 18!

Ibland kan jag bli så sjukt gymnasienostalgisk. Även om det var en hel evighet sen känns det ändå som igår. Vissa låtar förknippar jag extra mycket med den här tiden. När jag lyssnar på Manowars fantastiska "Battle Hymn" är jag plötsligt 18 år igen och hänger i ett av skolans skyddsrum som utgjorde högkvarter för hårdrocksföreningen Hellcruisers.

Det fanns en hel hög med föreningar på min skola och för att få ett eget rum/krypta krävdes att man var seriös, och att man hjälpte till på skolfesterna. Vi var tokseriösa. Vi hade möten och allt! Vår ordförande Mattias förde närvarolista och höll i dagordningen. Den kunde till exempel se ut så här:
1. Mötets öppnande.
2. Planering av konsert med Gehenna, Vomitory och Spineless.
3. Nu lyssnar vi på Grave Digger.

Jag lärde mig massor. 

Vårt skyddsrum var lätt coolast av alla. Vi hade svartmålade väggar, kamouflagenät i taket, en stulen glassgubbe och ölkyl (med lättöl). Viktigast var förstås bandspelaren. Där hängde vi på rasterna, jag och Fluff, Käfan, Jons och de andra. En av killarna lyckades få in "Steve Harris" som sitt namn i skolkatalogen. Man kan bara buga. 

Nu lyssnar vi på Grave Digger.

Luftgitarr

Jag satt bakom In Flames en gång på flyget till Stockholm. Jag tror att det var 2008. Jag satt en bra stund och tittade på en välbekant tatuering som skymtade mellan stolarna framför mig, och kunde inte för mitt liv komma på vems arm den tillhörde. Till slut ramlade polletten ner och jag insåg att det var Björn Gelotte och hans zebramönstrade högerarm. Efter att lite diskret ha scannat av raden framför mig kunde jag konstatera att hela bandet fanns med på planet. Panik! Jag satt hela resan och kände nån sorts tvång att prata med dem, men jag kunde inte komma på nåt käckt. Lagom tills vi skulle gå av planet vågade jag i alla fall heja på Björn och tjöta lite, göteborgare emellan. Jag vet att jag är inflyttad men det räknas ändå. De var på väg till Ryssland på turné.

Precis samma grej hände mig nu när jag flög till USA förra veckan. När jag väntade vid gaten i Tyskland för att kliva på Chicagoflyget fick jag syn på några långhåriga snubbar. Jag fattade direkt att de var ett band, det syntes liksom på dem. De var fyra stycken som onekligen tillhörde bandet, och sen kom det en kille som bar på cymbaler och verkade vara roadie.

Av en händelse satt två av dessa herrar på raden framför mig på planet. Återigen spenderades större delen av resan (nio timmar lång!) med grubblerier. Vilket band kunde det vara? Var det möjligen sångaren som satt framför mig? Han såg ut som en sångare. Precis som förra gången dröjde det ända tills vi skulle gå av innan jag vågade fråga vilket band de var.

Lord Dying, var svaret. Jag frågade vad de spelade, och han som jag felaktigt utsett till sångare (i verkligheten gitarrist) svarade Metal. No shit, sa jag. Vilken typ av metal? Vi spelar en typ av Thrash, sa då Chris Evans som jag tog reda på senare att han heter. De var på väg hem från sin Europaturné, under vilken de bland annat hade spelat på Truckstop Alaska hemma i Götet! Darn.

Jag lovade att jag skulle lyssna på dem när jag kom hem, och skriva om dem i min blogg. Mission accomplished. Här kommer Greed Is Your Horse från albumet Summon the Faithless från 2013. Jag vet dock inte om Thrash är bästa beskrivningen av bandet.

Kasta bäver i trähus

Nä, jag sprang inte på varken Slash eller Lemmy när jag var i L A, men det är kanske lika bra. Jag hade ändå inte kommit på något begåvat att säga. Jag kan inte hantera det där med att träffa idoler. Rent instinktivt vill jag gå fram och börja tjöta om nån låt eller skiva eller bara allmänt om musik. Sen får jag panik, för tänk om de blir skitförbannade? Det hade jag förmodligen själv blivit av att bli påhoppad av främlingar dagarna i ända. Särskilt trött hade jag blivit på alla som bara ville bli fotade bredvid en medan de gör V-tecknet, som om man vore nån sorts trofé.

Av denna anledning slutar det oftast som den gången jag var på inflyttningsfest hos brorsan till en av killarna i Dark Tranquillity och hela bandet var där. Jag vågade aldrig ens hälsa på dem utan stod bara och glodde på dem i smyg... 

Grejen är att jag vill ju inte prata med dem för att de är kända, utan för att deras musik betyder något för mig. Jag vill säga något begåvat, eller ställa den där frågan som jag alltid velat ha svar på. De gånger som jag trots allt har haft möjlighet att prata med någon idol har jag tyvärr glömt hjärnan nånstans på vägen.

Efter en konsert i Göteborg med husgudarna Candlemass träffade jag inhoppande sångaren Mats Levén, vars hår är helt fantastiskt, och det mest begåvade jag kunde komma på att säga var att han hade på sig samma t-shirt som när jag såg dem i Stockholm. Suck. 

Lågvattenmärket var nog ändå när jag träffade Volbeats sångare Mikael Poulsen i Danmark 2008 och frågade om han ville se min "Rock the Rebel"-tatuering. Herregud, det är sånt fjortisar pysslar med! Dessutom sitter den lite dumt till och det ser inte bra ur när rockstjärnor drar ner ens byxor. Ändring. Det är väl precis sånt rockstjärnor gör, enligt myten. 



Mats med håret. Ja, jag vet - jag är inte bättre själv, men jag gör iaf inte v-tecknet... 



Apropå Megadeth

Dave Mustaines plektrum. Jag fick det av en roadie (som kanske hette Bart) efter spelningen på Gigantour i Edmonton i somras. Ja, jag samlar på saker.

En till samlingen

Tärningen är kastad

Födelsedagen firades faktiskt inte i Los Angeles utan i Las Vegas, baby! Ska det va så ska det va. Snacka om födelsedagspresent! Upp i svinottan för att ta flyget. I Las Vegas väntade hyrbil och utflykt till Hooverdammen och lite allmän roadtripping i Arizona. Sist men inte minst (snarare största jag sett) buffé på Ceasars Palace. Jag gjorde även ett ärligt försök att spela på banditer, men det var alldeles för avancerat för en hillbilly som jag. Maskinen åt upp mina pengar och gjorde inget av alla fräcka grejer som de blinkande lamporna utlovade. Ge mig en gammaldags shooting range på ett tivoli så blir det andra grejer. Nåväl. Las Vegas var verkligen Fabulous som skylten sa.

Min present till er är en skön video från den gamla goda tiden när Bon Scott var i livet och gjorde världen lite bättre i byxor som dessa.

LA Thrash

1981 bildades Metallica här i Los Angeles. 1983 fick gitarristen och låtskrivaren Dave Mustaine sparken, och strax efter det utkom Metallicas debutalbum Kill ´Em All. Skivans andra spår, The Four Horsemen, hette ursprungligen Mechanix och skrevs av Mustaine.

Samma år som han blev kickad från Metallica startade Mustaine sitt nya band Megadeth. Debutalbumet Killing Is My Business... And Business Is Good! kom 1985 och innehåller bland annat låten Mechanix, som nu låter som en demokassett med The Four Horseman på speed. Mustaine var revanschlysten och ville ge Metallica på käften genom att spela snabbare och hårdare än dem.

Kriget om vilken som är bäst av Mechanix och The Four Horsemen pågår fortfarande bland fansen.  Jag föredrar Metallicas version. Vad tycker ni?

The Strip is alive

Jag måste medge att det kändes rätt stort att få se Steel Panther igår på deras hemmaplan. Hela grejen med att få gå på en klubbspelning just här - det är nästan overkligt. House of Blues är ett riktigt coolt ställe och precis lagom stort. Innan banden drog igång var det givetvis bara gamla klassiker som spelades. Ratt, Warrant, Poison, Def Leppard, you name it. Riktigt skön stämning.

Trots dessa lysande förutsättningar måste jag faktiskt säga att Steel Panther var bättre när jag såg dem i Göteborg för inte så länge sen. De tjötade helt enkelt lite för mycket och spelade lite för lite, men när de spelar är de alltid grymma. Bäst är underbara Lexxi Fox med sin rosa bas, lila spegel och en golvfläkt som ser till att hans hår alltid fladdrar. Jag fick till några bilder när jag stod framme vid scenen. Det kanske får bli ett eget inlägg framöver; Foxy hairstyling?

Hur som helst, det var absolutely fabulous igår. Sunset strip - I'll be back.

Live från the Strip

Om bloggandet vore mitt jobb skulle jag begå tjänstefel om jag inte spelade en riktig 80-talsdänga från glamscenens mecka Sunset Strip när jag är här. Valet är lätt. Det blir inte mer LA-glam än i den här videon med Warrant. Fluffigt hår? Check. Smörig ballad? Check. Massa tjejer i publiken? Check.

När (bland annat) grungen tog död på glamscenen i början av 90-talet blev livet en ganska hård plats för många av banden, och det var en ganska stor andel av alla avdankade musiker som var fast i missbruk och dekadent leverne. Warrants sångare Jani Lane är bara en av alla rockstjärnor som gick en för tidig död till mötes. Han var 47 år gammal när han dog av alkoholförgiftning på ett hotell i Los Angeles 2011.

Man kan säga vad man vill om Hair Metal, men den är en del av hårdrockens historia och jag hoppas att den återuppstår ikväll. Då spelar nämligen glam/metal/parodibandet Steel Panther på House of Blues. Det blir garanterat ett jävla ös, och förhoppningsvis får man en känsla av hur det gick till på storhetstiden. Just här, på the Strip.

Livet enligt Lemmy

Lemmy och Slash är två rockgudar som jag gärna skulle vilja träffa. Två fascinerande varelser, som båda av en händelse är uppväxta i den engelska staden Stoke-on-Trent. Jag har varit där en gång, och mina enda bestående intryck är keramikfabrikerna och alla rondeller på vägen dit. Det är ett helvete när man ska köra igenom åtta på rad med en engelsk hyrbil!

Enligt en undersökning gjord av Sunday Times 2001 är Stoke den värsta staden att bo i av alla engelska städer, främst på grund av arbetslöshet och drogproblem. Lustigt nog hamnade både Slash och Lemmy förr samt senare i Los Angeles, där jag befinner mig nu. LA råkar vara den sämsta staden i USA att bo i om man tittar på mängden hälsoskadliga luftföroreningar, men jag tror inte att varken Lemmys eller Slashs välbefinnande hänger på detta.

Nu när jag faktiskt är i samma stad som dessa två borde jag ju kunna springa på nån av dem. Hur svårt kan det va? Lemmy sitter väl på the Rainbow bar dygnet runt, eller? Jag vet att båda är hemma för Motorhead spelade här igår och Slash var special guest. Svenska Graveyard var förband. Jag hade gått dit om mitt flyg hade kommit fram några timmar tidigare.

Nu kommer jag äntligen till poängen, nämligen dagens klipp. Jag hittade det här sanslösa programmet när jag letade efter en Lemmydokumentär. Han hade inte fått vara programledare i Bullen men är i alla fall uppfriskande ärlig.

Paradise City

Bye bye Sverige. Hello Los Angeles! En dag som denna finns det ingen annan låt.

Metal - en översikt

En något förenklad och inte särskilt vetenskaplig lista över diverse underkategorier till begreppet hårdrock.

Hårdrock/heavy metal: Samma sak som musik faktiskt.

Thrash metal: Mangla, shredda, förstör, var för fan inte rädd om gitarrerna och trummor finns det nya i affären! Helvete vad världen är sjuk! Krig, olycka, livsfarliga virus! Dööööö!

Speed metal: Kom igen pöjker nu spelar vi den där tralliga thrashlåten vi skrev. Problemet är att den är tio minuter lång och vi har bara fem minuter kvar av studiotiden, så kör bara kör!

Power metal: Alex 1: spela jävligt energiskt nu på trummorna - så många dubbeltramp du kan få in på kortast tid. Tom, Oliver, Roberto: kör det där staccatostuket vi pratade om. Alex 2: spela keyboard lite medeltida liksom. Fabio du sjunger så högt du kan, som om du blev jagad av en drake, och sen sjunger alla sexstämmigt som en gosskör i refrengen. Capish? Damn, jag önskar att jag levde i en fantasyroman.

Glam metal: Var fan är min spegel??? Måste kolla håret igen. Shit vad många brudar i publiken, vi kör nog fem ballader ikväll. Glöm inte att LE så är vi snart på MTV!

Sleaze metal: Vad fan är en spegel??? Det finns ju bandana, och hattar. Sex, droger och rock´n´roll baby. "I used to do a little but a little wouldn´t do it so the little got more and more."

Stoner rock: Fuzz fuzz fuzz fuzzy fuzz fuzz. Bluesy blues. Doomy fuzzy fuzz.

Doom metal: Världen kommer att gå under. Kanske inte idag men helt klart imorgon. Jag är nästan säker. Annars kommer den definitivt att tas över av häxor och trollkarlar. Eller spöken. Nåt övernaturligt iaf. Tur att jag inte spelar Power metal så att jag hinner fundera på allvarliga grejer under tiden. 

Funeral doom: En kamp mot klockan. Inte många har kommit igenom en skiva och kunnat berätta om den innan livet är slut. I värsta fall skräms man till döds av sången. Kom inte och säg att du inte har blivit varnad.

Drone metal: Ångestframkallande tortyrredskap. Don´t go there.

Nu-metal: Helvete mina kläder är för stora, och varför har min gitarr sju strängar? Skit i det, nu spelar vi lite metal. Annars är ju rap rätt bra också, men vi kanske skulle köra lite pop en stund? Fast growl är jävla fräckt alltså. Vem fan tog in en DJ? Skit samma, måste man välja?

Fridens liljor.

R.I.P

Idag är det exakt 20 år sedan Panteras album Far Beyond Driven brutalt tog över första platsen från Ace of Base på den amerikanska Billboardlistan. En vecka senare blev de själva nedknuffade av Bonnie Raitt, och jämfört med de nio veckor som soundtracket till Lejonkungen var parkerat på toppen kanske det inte låter så märkvärdigt. I en värld full av grunge var dock Panteras bedrift en milstolpe för hårdrocken och dess överlevnad. Dessvärre överlevde inte Pantera, och om de inre stridigheterna inte hade varit nog tillintetgjordes möjligheten till en framtida återförening av en extremt tragisk händelse.

En decemberkväll bara tio år efter Billboardsuccén blev gitarristen Dimebag Darrell skjuten till döds på scenen under en spelning med sitt nya band Damageplan. Mördaren var en psykiskt instabil marinsoldat som var besatt av Pantera. Han skyllde bandets splittring året innan på Dimebag och hans bror Vinnie Paul, som båda varit med i Pantera och nu spelade tillsammans i Damageplan. Utöver Dimebag dog ytterligare tre personer den kvällen, men Vinnie Paul lyckades fly och klarade sig åtminstone fysiskt oskadd. I en intervju som gjordes med honom nyligen berättar Vinnie att han fortfarande har mardrömmar om händelsen, och att han blir påmind om det varje gång han läser om skottlossningar. Tro fan det!

Zakk Wylde dedikerade sin låt In This River (med Black Label Society) till Dimebag. I videon ser man Zakk och Dimebag som barn, men bara Zakk överlever till slutet. Jag kan inte kolla på den utan att böla. Kan du?

SÅ! Nu lägger vi undan sorgerna och minns Pantera som det en gång var.

Alla vägar bär till Sunset

Det är inte varje dag man hör Lemmy spela rockabilly, men idag är en sån dag. Head Cat är en supergrupp bestående av Lemmy Kilmister, Slim Jim Phantom och Danny B Harvey. Låten nedan är en cover på Eddie Cochran och finns med på albumet Walk the Walk...Talk the Talk som släpptes 2011.

Vad har då detta med Sunset strip att göra? Jo, Head Cat spelade år 2006 in en DVD på Slim Jim Phantoms Cat Club, som var belägen på just denna delen av Sunset Boulevard. Cat Club såldes dessvärre 2011 och har tydligen gjorts om till en Irländsk pub. Jag får nog undersöka saken närmre. Bara två dagar kvar nu...

Denmarks finest

Nej nu snackar vi inte Volbeat utan D-A-D/tidigare D:A:D/ännu tidigare Disneyland After Dark. Nästan som Prince/the artist f.n.a.p/the symbol osv.

Min moster gav mig en kassett med albumet Helpyourselfish 1995 och jag tyckte att det var såååå bra. Sen blev det inte så mycket mer med det. Lyckligtvis hittade vi tillbaka till varandra, jag och bandet, och har haft många fina stunder tillsammans utan att någonsin ha träffats. Man kan kanske kalla det distansförhållande.

Jag har alltså inte sett dem live än, men jag hörde dem i mitt feberyra tillstånd från tältet på Wacken 2012 och har tittat på konserten på Youtube i efterhand. Ja jag vet att det inte räknas. Trots min dåliga form ryckte det i fötterna när jag hörde mina gamla favoriter, däribland låten nedan.

Jag är för övrigt ganska bra på danska. Hvornår skal min hund vaere i snor? Hvorfor aer Åke syk? Rød pølse, før helvede!

Wylde weekend

Idag blir det ny, tung och givetvis bra musik från Black Label Society, ett band som är riktigt kul att uppleva live. Zakk Wylde spelar skiten ur både gitarrer och fingrar. Jag och sambon passade på att se BLS på Gigantour i Edmonton i somras när vi ändå var "i närheten" (i Kanada betyder detta samma provins, men ändå en omväg på nåt dygn).

Gigantour är en endagsfestival som Dave Mustaine har organiserat sedan 2005. Megadeth är givetvis huvudakt varje år. Utöver BLS och Megadeth deltog i år även Device, Hellyeah, Newsted och Death Division, men vi var i vanlig ordning försenade och hann bara se tre av banden.

Det råder helt klart en annan konsertkultur i Kanada. För det första räcker det tydligen med låten Stillborn för att dra igång en ordentlig moshpit. Sedan får man inte dricka öl inne på konsertgolvet, så det löser folk med att röka på åt höger och vänster. Med tanke på hur kläderna stank efteråt var jag fundersam på om vi skulle bli stoppade av knarkhundar på flygplatsen när vi skulle åka hem. Hur som helst var det en riktigt bra konsert, och då är det inte den gröna dimman som talar.

Det ska bli kul att se hur det går till på Sunset Strip i LA, för dit ska jag om drygt en vecka och titta på Steel Panther. Det är nog det närmaste man kommer att uppleva storhetstiden på 80-talet.
Behöver jag säga att jag räknar ner dagarna?

Ha en kanonbra lördag!

Viktigt att veta

Även om det är skittråkigt att ligga hemma och vara sjuk finns det fördelar med eländet. Den här gången har jag passat jag på att suga i mig lite mer musikkunskap, och efter tre dagar i soffan har jag hunnit klämma rätt många rockumentärer.

Jag är nu självutnämnd expert på ljudeffekterna på Judas Priests låt Metal Gods från albumet British Steel som kom 1980. Extremt värdefull kunskap. Är det inte väldigt intressant att veta att den spelades in i Ringo Starrs hus, till exempel? Det är ju en klockren isbrytare nästa gång man hamnar på en fest med en massa folk man inte känner.

Ljudeffekter hittade de på lite allteftersom. Det smällande ljudet ca en halvminut in i låten är de stora portarna på huset som stängs. Pisksnärtarna är en gitarrsträng som slås mot ett köksbord. Sist men inte minst är marschljudet i slutet inget annat än Rob Halford som står med en bricka och rasslar med Ringo Starrs bestick! Vem hade gissat det? Jag är hemskt glad att veta detta, och delade entusiastiskt med mig av min nyvunna kunskap till sambon när han kom hem igår. Han kontrade med att ta på sig sin British Steeltröja. Kärlek.

Som parentes till detta kan jag berätta att jag nyligen läste en artikel om hur man lyckas med en blogg. Utöver att välja en ljus bakgrund (pfff, hur metal är det?) är det absolut viktigaste att man skriver om något som berör så många som möjligt. LÄTT! Vem är inte intresserad av ljudeffekterna på British Steel?

Jag önskar...

...att Geezer Butler i Black Sabbath kunde komma hem till mig varje kväll och berätta historier tills jag somnar. Om inte han kan går det bra med Rob Halford. De måste ha de trevligaste rösterna att lyssna på av alla människor, och samma ljuvliga Midlandsaccent. De kanske skulle börja spela in ljudböcker? Geezer Butler läser Symptom of the Universe. Rob Halford läser Defenders of the Faith. 

När jag ändå håller på och önskar mig saker skulle jag vilja önska att jag hade den här mannens jobb (inte personen på bilden, som är en brud, utan snubben i filmen):

Onsdagsblå

Idag är jag trött, förkyld och melankolisk och umgås med mina låtsaskompisar Serj, Daron, Shavo och John. Och Ben & Jerrys. De första står för musiken och de andra för glassen. Ingen dålig kombo.

Killarna ovan (inte Ben & Jerry utan de andra) går till vardags under namnet System of A Down, vilket av en händelse är ett av mina LA-favvoband. Grejen med SOADs musik är att folk verkar antingen älska eller hata den. Jag älskar den hett och intensivt. Den är så härligt oförutsägbar och så bra på att förstärka varje liten känsla man har i kroppen. Är man glad blir man euforisk, är man arg blir man rosenrasande (vilket underbart ord det är!) och idag blir jag följaktligen ganska nedtryck i skorna. Fastän jag går i strumpor.

Det bästa med att vara nere är förstås att man alltid blir uppåt efteråt. Djupare än så blir det inte idag för solen skiner och hunden vill gå ut.

Hård(rocks)träning pt 2

Det är ungefär ett år sedan jag satte ihop det här träningsprogrammet. Jag skulle tro att jag bara är marginellt mer tränad nu, och gäddhänget fladdrar fortfarande. Därför tar jag fram det på nytt. Det är lite som med musiker som inte orkar komma med nya låtar men som gärna vill ge ut skivor. Man letar fram nåt gammalt, som funkade förra gången, och ger ut det igen. Ganska smart.

Det jag är mest nöjd med träningsprogrammet är faktiskt att jag tog alla bilderna själv. Det var en sport i sig.

För alla er som inte (heller) har tränat sedan förra året kan jag bara säga: simma lugnt. Det viktigaste är inte hur bra man gör övningarna, utan med vilken inlevelse man gör dem. Rock on!

Övning 1 (uppvärmning): Doomdans. Det gäller att börja mjukt, så den här övningen innebär helt enkelt att man trampar takten till lite skön doommetal. En lämplig låt att börja med är "Born too Late" med Saint Vitus. Inte snabbare takt än så nu i början. Glöm inte bort att jobba med armarna!


Övning 2 (stretching) Manowarhälsning. Stå så länge du orkar. Tänk på att se så stolt och hård ut som du bara kan. Visualisera skivomslaget till Fighting the World så är du på rätt väg. Skrik gärna med till låten "Hail and Kill" för att träna upp andningen.

Övning 3 (stretch/styrka): Yngwieslides. Gör 10 åt vardera hållet. Pluspoäng om du använder gitarr. "Rising Force" är en riktig powerlåt att bli peppad av till denna övning.

Övning 4 (kondition/styrka): Duckwalk. Hoppa först 20 meter på det ena benet och sedan tillbaka på det andra. Upprepa så många gånger du orkar. Även här får man gärna använda gitarr. "Highway to Hell" kan passa bra (Hell symboliserar träningsvärken man får efteråt).

  

Övning 5 (smidighet/spiritualism): The Lizard King. Släng dig lite slumpmässigt på golvet och åma dig som om du har magknip och epilepsi samtidigt. Gör detta 10-15 gånger. Använd gärna en mjuk matta om du vill undvika blåmärken. Den här övningen kräver i vanliga fall en blandning av alkohol och piller, men med lite fantasi och inlevelse klarar du den nog. Känn din inre poesi! Vilken låt som helst med the Doors funkar här, utom kanske "the End". Med tanke på vilken rörlig övning detta är så är den svår att fånga på bild.


Övning 666 (avslappning): Rock´n´rolldöden. Du kan gå direkt till avslappningen från övning 5 utan att resa dig. Ligg så stilla du kan, det ska nästan se ut som att du har tuppat av, men glöm för guds skull inte att andas. Led Zeppelins "Stairway to Heaven" är ett hett tips. Eller ovan nämnda "the End".

 LYCKA TILL!

Om någon saknar övningen Harry Headbanger kan man lägga in den efter stretchningen. Jag har utelämnat den pga risken för nackbesvär.