Regn och svavelintolerans

Enligt Joacim Cans brukar det regna när Hammerfall spelar i Göteborg, och gårdagen Lisebergsshow var inget undantag. Som luttrad festivalsbesökare var jag inte särskilt bekymrad. Skinn är ju vattentätt!

Redan från början märktes det att det var nåt lurt med Joacims röst. Den var inte fullt så klockren så den brukar vara, och efter 40 minuter fick han avbryta spelningen. "Min röst har försvunnit! Ge mig fem minuter - sen får vi se" var hans vädjan till oss i publiken. Då hade bandet ännu inte framfört en enda ny låt, och det är förstås förargligt när man har releasefest.

 

Should I stay or should I go?

Något mer än fem minuter senare hade Cans lyckligtvis hittat rösten igen, i Hammerfalls egen whiskey om man tror på vad som helst. Han förklarade rösthaveriet som en allergisk reaktion på svavel (!), och beordrade pyroteknikerna att absolut inte spruta mer rök. En Hammerfallspelning utan pyro kanske känns som en drake utan eld, men huvudsaken var att de kunde fortsätta. Rösten höll hyfsat bra och Cans gav uppenbarligen allt av det som var kvar.

Efter den ofrivilliga pausen i den redan alltför korta speltiden bjöds det äntligen på två nya låtar; Hector´s Hymn och Bushido. Båda sätter sig som iglar i hjärnan och jag har redan habegär efter den nya skivan. Dessutom fick vi förstår höra klassiker som Last Man Standning, Let The Hammer Fall, Renegade och Hearts On Fire, som avslutade det hela till folkets jubel.

Det slog mig hur många "vanliga" människor som stod i publiken. Det är klart att det blir en mer blandad publik när de spelar i en nöjespark, men Hammerfall är verkligen ett folkligt band. (När King Diamond spelade på Gröna Lund nyligen var det en tydlig gräns mellan de som var där för att se på skräckrock och de som var där för att åka karusell och äta sockervadd.) Några av de mer tillfälliga hårdrockarna försvann när regnet kom och rösten försvann, men det var ändå välbesökt med Svenssons i färgglada regnjackor hela spelningen igenom.

Bäst: att bandet kämpade sig igenom hela spelningen med oddsen emot sig.
Sämst: ljudet på trummorna var bedrövligt högt och körde emellanåt över resten av bandet. Det säger en hel del med tanke på att jag gillar trummor, och Anders Johansson, men det var ju inte hans fel. 

 

 

Idag lyssnas det på Bushido. Hammerfall will prevail!