Tuesday' gone

Jag gillar verkligen Bollnäsmartin och hans shitlist på Bandit rock. Om jag skulle göra en egen shitlist just nu skulle den se ut ungefär så här.
1. När man snyter sig så hårt att man får snor i ögat.
2. När man legat sömnlös hela natten och vid sextiden ger man upp och tänker att lite Lynyrd Skynyrd och varm blåbärssoppa är precis vad som fattas. Fast man har ingen blåbärssoppa.
3. När man får hundskit under kängan och det smetar ut sig i precis varenda litet skrymsle så att det inte går att peta bort med en pinne utan man får gå hem och tvätta bort skiten. True story.

Lynyrd Skynyrd är för övrigt mycket bra när man behöver komma ner lite på jorden, eller "landa" som det heter nuförtiden.

Min topp-trelista i sömnlöst tillstånd är:
1. Simple man
2. Tuesday's gone
3. Free bird

Alla tre är för enkelhets skull med på samma album; Pronounced Leh-Nerd Skin-Nerd. Jag gillar det för jag är också en Nerd.

Vad är meningen?

Tre snabba frågor till mig själv:

1. Varför bloggar jag?
Därför att jag har ett okuvligt behov av att skriva ner saker.
2. Vilka skriver jag till?
Mig själv, andra människor och deras husdjur, lofttomtar och demoner.
3. Vad är målet med bloggen?
Det vet jag inte, men folk brukar säga att det är resan som är målet.

Tack för detta. Vi reser vidare med lite mer svensk kvalitetsmetal.

I stand corrected

Att påstå att det inte finns plats för någon variation i den här bloggen var kanske inte helt sant. När man tänker efter är det faktiskt extremt stor variation inom hårdrocken. Det är ett ganska stort hopp mellan exempelvis Dragonforce och Thergothon. En av få likheter jag kan komma på är att hur jävligt svårt det än är att spela extreme power metal så är det lika svårt att spela långsamt! Kanske inte i fingerfärdighet men desto mer mentalt. Jag upplever i alla fall att det är väldigt svårt att inte bli stressad av att lyssna på funeral doom...

Det är ju faktiskt så att alla grenar inom hårdrocken framkallar starka känslor. Glädje, upprymdhet, eufori, frenesi, aggressioner, ilska eller ångest. Listan kan göras lång, men att känna något måste väl vara något av det viktigaste med musik? Om jag hör en låt på radion som verkligen inte säger mig ett jävla dugg kan jag lika gärna stänga av och lyssna på dammsugaren istället. Då blir jag åtminstone irriterad av att det låter.

Bara början

Så, då var starten avklarad. Snabbt och lätt gick det också. Det gäller att lägga sig på en lagom låg nivå, annars kan det ju bara bli sämre.

Den här bloggen handlar om musik, dvs hårdrock. Den handlar därmed inte om min hund, min familj eller vad jag lagar för mat. Om man inte räknar hårdrock som föda då. Själv skulle jag ha lika svårt att vara utan hårdrock som mat. Jag har även en förmåga att överdriva lite ibland.

Dagen till ära tänkte jag satsa på en riktigt grym introlåt. Tänk er en fullsatt, nedsläckt ishall i Karlstad. Matchen ska snart börja och spelarna väntar på att få åka ut på isen. Plötsligt brakar den här låten igång och hemmalaget kommer utfarande. Ståpäls! Låten var dessutom först ut när bandet gästade Göteborg i oktober 2012. Då var jag nöjd med livet. Enjoy.

Hej och välkomna till Hajk

Kära läsare,
jag insåg snabbt att det svåraste med att starta en blogg är att skriva det allra första inlägget. Därför hoppar jag över det och går direkt på inlägg två.