Metallica live

Så mycket som jag har skrivit om Metallica i min blogg kan man tro att jag har sett dem live ungefär en massa gånger. I själva verket har jag sett dem exakt noll gånger.
Sa hon noll?
Ja det gjorde hon!

Det fanns en väldigt stark önskan från min sida att åka på festivalen Stockholm Fields, och om jag hade gjort det hade jag stått på Gärdet i Stockholm just i detta nu och lyssnat på The Unforgiven. Dessvärre står jag inte på Gärdet i Stockholm och lyssnar the Unforgiven. Däremot sitter jag i min soffa i Göteborg och lyssnar på en väldigt exotisk version av the Unforgiven via en väldigt ojämn livesändning på P3. Jag vet inte hur ljudet är i Stockholm, men här är det oförlåtligt. Dessutom bröt de mitt i Master of Puppets för ett viktigt mededelande till allmänheten. Det brinner visst nånstans. Det hade jag sluppit veta om jag stått på Gärdet. Men men. Man kan tyvärr inte vara överallt och det blir många andra festivaler i år.

Annat var det 2011 när SVT visade The Big Four på tv. Då kunde jag inte bara höra utan även se vad jag missade... Jag grät till och med lite grann en stund på slutet. Jag kunde höra ljudet från Ullevi hem till min lägenhet, och jag kunde känna stämningen genom tv:n. Så nära men ändå så långt bort.

Varje gång Metallica är i Sverige och jag missar dem säger jag att "nästa gång - då SKA jag se dem!" Vi får väl se. Den dagen kanske aldrig kommer.

Extra extra!

Jag hamnade i ett köpcentrum idag och gick utan någon egentlig anledning in i en bokaffär. Behöver man förresten ha en? Mitt framför mig stod den, alldeles nyuppackad, på en hylla och skrek till mig. Yngwies memoarer! Jag får egentligen inte köpa böcker eftersom jag har lådvis på vinden, men i det här fallet tänker jag hänvisa till force majeur. Det var högre krafter i rörelse. Det är ju Yngwie för guds skull. Sambon brukar inte knorra alltför mycket när jag kommer hem med böcker om hårdrock, så det ska nog gå bra.

Nu ska jag bara börja läsa också. Jag har hållit på med Anders Tengners Access All Areas i ungefär ett år nu och har snart kommit halvvägs. På flyget till USA började jag läsa Tony Iommis självbiografi Iron Man. Jag har läst tio kapitel, och den som har läst boken vet att kapitlen är löjligt korta. 2-4 sidor max. Amöbor läser fler böcker än jag, vilket är konstigt. Inte bara för att amöbor varken har ögon eller händer utan för att jag är så galen i böcker. Dagens inköp kommer dock inte att hamna i en låda på vinden utan på en ärofylld plats i vardagsrummet. Är det för mycket med ett belyst altare med glaskupol? Nä, den klarar nog att stå med Slash, Lemmy å co i musikbokhyllan.

Det egentligen en bagatell, men hur kunde originaltiteln "Relentless" bli "Vilja av stål" på svenska?

I huvudet på en hårdrockare

-Du Sebbe?

-Ja?

-Minns du när vi var med i Nifelheim?

-Ja...?

-Så här kul hade vi väl aldrig då?!

-Hell no!

 

 

-Du Tyrant, hur kan man vilja spela i nåt annat band än Nifelheim?

-Satan vet.

 

 

-Det är faktiskt inte roligt jämt. Evil is Eternal!

När rockers spelar boll

 ...går det verkligen undan

 

 

 ...kan båda lagen ha samma färg på klädseln

 

 ...kan man skippa matchtröja helt och hållet

 

 

...är det löjligt att välja de gamla vanliga numren på tröjan

 

 ...gäller det att skydda sig!

Metallsvenskan 2014 i bilder

Några guldkorn från helgens festival.

Hellbutcher, en av bröderna hårdrock, rockar SÅ HÄR mycket! Å jag försöker se jävligt hård ut... 

Det optimala festivalvädret fanns på plats

Gehennah rockar loss

Bredbenta hunkar i cowboyboots är aldrig fel

Otippad t-shirt på en rocker; Vegan!

Mingel och gamla minnen med Mr Violence i öltältet

Å så lite mer Bobby Liebling...

Men vad vore en festival utan vänner?

Å Örebroooo - Metallsvenskan 2014 dag 2

Det är väl på sin plats med en utvärdering även av dag två på Metallsvenskan. Denna fantastiska festival, som dessvärre är slut för den här gången. Det blir med all säkerhet en Örebroresa även nästa år.

Dag två blev lite splittrad eftersom man fick titta på fotboll också. Därför såg jag inte mer än kanske hälften av banden. Mitt på eftermiddagen kom också århundradets åskoväder med hällregn och ett blixtnedslag som var alldeles för nära öltältet, där i princip HELA festivalen trängde in sig, för att kännas bekvämt. Det var nåt band som spelade borta på den lilla scenen under tiden, och man hörde dem ibland genom åskmullret. Sabaton var det visst... I spelschemat stod bandet som "Heroes", vilket är namnet på deras nya platta. Lurigt! Jag vet inte hur många som stod vid scenen just då. Fem? Nä, det var säkert fler. Det var svårt att se genom den svarta väggen av regn.

Dagen började således med något som liknar fotboll. Intressant sport. Det kommer ett inslag helt tillägnat detta inom kort. Över till banden istället. Here are the results from the Lost Woman vote.

In Solitude: Djupt. Konstigt. Obegripligt mellansnack.
Betyg: två skumtomtar och en luva av fem möjliga.  

Amaranthe: Helt ok att lyssna på i bakgrunden från öltältet. Bättre ljud än på Sweden Rock förra året, men varför tre sångare?
Betyg: tre hårförlängningar av fem.

Thundermother: hört från parkeringen, av alla ställen. Lät riktigt bra. Energiskt, ösigt och bra sväng.
Betyg: tre AC/DC-fullängdare och en EP, av fem.

Pentagram: bästa konserten på festivalen. Bobby Liebling gav allt och hade valt klädseln med omsorg. Bandet spelade tungt och gött.
Betyg: fem paisleyskjortor av fem.

Black Trip: bra låtar, dåligt ljud. Snyggaste banduppsättningen på hela festivalen, ifall det hade spelat nån roll.
Betyg: tre Nifelheimavhoppare av fem. 

Nifelheim: svartmålade män i läder och spikarmband, likkistor och dödskallar på scenen, tung och elak musik med mycket dubbeltramp. Lysande.
Betyg: fyra dalslänningar av fem.

Helloween: hörde första låten. Lät bedrövligt. Åkte hem.
Betyg: -

Under lördagen sa jag till kompisarna att om jag på nåt underligt sätt skulle lyckas få prata med Bobby Liebling skulle det här bli den bästa festivalen nånsin.

Slutbetyg på hela alltet: bästa festivalen nånsin.

Galen på scen, mysfarbror bredvid

Kära Örebroare - Metallsvenskan 2014 dag 1

Här följer en sammanfattning av den första dagen av de två som utgör årets version av Metallsvenskan. Förmodligen en av de snabbaste i Sverige.

Området: litet och behändigt. Man ser alla scener från samma grästuva. Man kan faktiskt sitta i barområdet och lyssna. 

Transport: vi blev upphämtade av skyttelbuss i form av röd Londonbuss modell äldre. Pluspoäng för det. 

Banden: 

Jo så här var det...

Såg ej första bandet. Satt på bussen. 

Gehennah: gehelvetes bra. Fullt ös medvetslös a la Forshagas bästa band.

Betyg: fyra och en halv epatraktor av fem möjliga.

Bombus: Lät bra ifrån barområdet.

Betyg: ca två-tre av fem. Okänd måttenhet. Lyssnade inte så noga. 

Skitarg: nån tyckte säkert att det var skitbra. Det var det inte. 

Betyg: Två blodiga clownnäsor av fem. 

Kreator: näst bäst idag! 

Betyg: fyra veganburgare av fem. 

The kristet utseende: självklart bra men på tok för få låtar. Var var Kairos fjollor, Moffegreven, Tommy Tommy och En fet jävla holk? Tur att de åtminstone körde Excalibur och Quinna. Annars hade jag skrivit ett argt brev. Till vem vet jag inte riktigt.

Betyg: tre toaborstar av fem.

Saxon: rutinerade. Gamla. Ruskigt säkra. Biffs röst är det inget fel på, och dialekten är ljuvlig. 

Betyg: tre och en halv Herefordkor av fem. 

Nu ska jag ladda batterierna. Återkommer med rapport efter morgondagens fotboll och spelningar. 

Från svart till svart

Trots dagens låttiteln No Tomorrow tycker jag att det finns hopp för gruppen Black Trip. Denna svenska supergrupp från kungliga hufvudstaden gästar Metallsvenskan i Örebro nu på lördag.

Intressant nog spelar det svenska Black Metalbandet Nifelheim senare samma kväll. Varför är det intressant kan man undra? Jo, därför att tre av medlemmarna i Black Trip tidigare har spelat i Nifelheim, dock som sina betydlig mer fantasieggande alteregon. Gitarristen Peter Stjärnvind, som anmärkningsvärt var trummis tidigare, gick under den gamla onda Nifelheimtiden som Insulter of Jesus Christ!, den andre gitarristen Sebastian Ramstedt lystrade till Vengeance From Beyond och basisten Johan Bergebäck kände sig som en Apocalyptic Desolator. Varför de har slutat att använda de namnen förstår jag inte. Kanske för att de har slutat att spela Black Metal.

Musikmässigt ligger Black Trip närmre Thin Lizzy och tidiga Iron Maiden, och till och med en halvdöv xylofonentusiast skulle hålla med om att sångaren påminner om Paul DiAnno. Det går även att hitta likheter med Horisont, som också spelar i Örebro, direkt efter Nifelheim. Personligen tycker jag att Black Trip är det vassaste bandet, men jag får göra en ny bedömning på lördag kväll. Om det nu blir en morgondag.  

Sturm und drang

Åsksäsongen är här. Det smäller rejält nu och lamporna fladdrar osäkert. Vissa tycker att åska är det mysigaste som finns medan andra hatar det. Min hund, till exempel, är inget fan. Jag tycker att det är mäktigt med åska och blixtar så länge de inte är precis i närheten. Man är väl aldrig så liten som när man är mitt under ett redigt åskoväder. Typ Wacken 2012. 

Nä, då är det bättre med lite konstgjord åska, Amon Amarth-style. Sjukt bra, särskilt live. Även om jag som sagt missade deras megamäktiga Wackenspelning med äkta ljudeffekter och blixtar i bakgrunden har jag i alla fall fått se dem vid två andra tillfällen.

För den som undrar: det går jättebra att ha en dejt på en Amon Amarthkonsert. 

Ja vi elsker

Syttende mai idag. Hoppas att solen skiner på våra grannar i väst lika mycket som den gör på oss. Här i Göteborg handlar den här dagen mest om GöteborgsVarvet, där 60 000 löpargalningar är ute samtidigt och springer en halvmaraton. Jag är alltid lika imponerad. Jag ska snart bege mig ut och heja, men först måste jag presentera dagens låt. Det blir givetvis norsk musik med Kvelertak.

Kvelertak, som betyder stryptag, startades 2007 i Stavanger av sex gutter, varav tre är gitarrister. De spelar brôtig blackheavymetalpunk, och det jag gillar mest är att de sjunger på norska. Just den här låten är med på gruppens andra album Meir, som kom 2013. 

15:30 på Sveriges nationaldag intar norrmännen Festival Stage på Sweden Rock Festival i Norje. Jag förstår om den meningen inte verkar gå ihop. Jag ska i alla fall stå där då tänkte jag. 

Jag avslutar med att säga som de gjorde i tv-programmet Bullen; som vanligt är det inte personerna i videon som har skrivit texten. De är så kallade skådisar.

Gott om sömn är det ont om

Visst är det fruktansvärt irriterande att inte kunna somna? I mitt fall är det vardagsmat eftersom min hjärna alltid går på högvarv under dygnets mörkare timmar. Det dyker förvisso upp många bra idéer, även om bara några få överlever natten, men det sker så klart på bekostnad av min skönhetssömn. Det är inte heller socialt accepterat att kliva upp vid elva bara för att man inte kan somna i tid.

Det kanske är medfött att vissa blir Creatures of the night*. Det är jag och rockstjärnorna. Hur många låtar handlar inte om att vara uppe och festa hela natten och sova hela dagen? Fast i mitt fall är festande = grubblande/meningsbyggande/idésprutande. Sen kommer alla funderingar. Låste jag bilen? Går det att odla tomater i köksfönstret? Varför heter det fårfiol?

Många gånger när jag ligger där i mörkret och stirrar i väggen smyger låten "Alone In The Dark" med Testament in i mitt medvetande. Sen är det hopplöst att bli av med den. Albumet The Legacy kom 1987, precis som så mycket annan bra musik. När jag ändå ligger och tänker på Testament går tankarna vidare till bandets hemstad San Fransisco, och så nattdrömmer jag en stund om hur kul det vore att åka dit.

Egentligen kanske jag borde börja lyssna på bandet Sleep? Eller Enter Sandman med Metallica? Den använde jag faktisk som väckarklocka ett tag. Jag vet inte hur jag tänkte, men man måste väl inte vara så himla logisk jämt.

Jag vet i alla fall vilken låt som kommer att rulla i huvudet när jag vaknar. "Sleeping My Day Away" med D-A-D, men det är morgondagens problem. Jag lever i nuet. Ensam i mörkret.



* För övrigt den första Kiss-skivan jag köpte.

Det var satans fel

Idag insåg jag återigen hur klen jag är. Jag skulle lyfta en säck med cement och drog genast upp en sträckning i armen som nästan hade läkt. Det är mer gäddhäng än muskler nuförtiden. 

En som inte har varken gäddhäng eller klena muskler är Glenn Danzig. När han slutade med droger och slagsmål blev han ett litet (han är kortare än jag) muskelberg istället. Egentligen slutade han väl inte med slagsmål, utan började med en sport där han kunde slåss under lite mer ordnade former. Bra tänkt och bra gjort.

Det finns många anledningar till att Danzigs "Mother" är en bra låt, men en anledningen känns extra viktig. Mother släpptes 1988 som en fet, ocensurerad känga till den häxjakt som startats av PMRC (Parents Music Resource Center) och deras påfund att sätta etiketter på skivor de ansåg var opassande på grund av våldsamt, sexuellt eller egentligen allt som potentiellt skulle kunna uppfattas som stötande innehåll. De fick även butikskedjor som Wal-Mart att sluta sälja skivor med rockmusik. Fantastiskt vad några desperata hemmafruar kan åstadkomma.

Det viktigaste att ta med sig från PMRC är att rockmusik i allmänhet och hårdrockmusik i synnerhet är grunden till allt elände i världen, och att vi som växte upp på 80-talet har blivit hjärntvättade och mentalt förstörda av alla skadliga texter och skivomslag. Visst är det skönt att ha nåt att skylla på! 

Dee Snider är ju helt ute och cyklar när han påstår att de enda som kan fatta beslut och ta ansvar för hans egna barn är han och hans fru. Sickna dumheter. Förbud och censur är det enda rätta. Nu har inte jag några barn, men jag tror ändå att jag är inne på Dees bana...

Även Guns n´ roses visade vad de tyckte om Tipper Gore och company, bland annat genom en egen etikett med varningen: "This album contains language which some listeners may find objectionable. They can F?!* OFF and buy something from the New Age section."

Undrar hur de där hemmafruarna ser på dagens mediesamhälle, där man knappt kan sätta på tv:n utan att bli stött eller äcklad. Paradise Hotel, nackenchocker i melodifestivalen och mediekåta popartister som ska bräcka varandra med försvunna sexvideos, drogskandaler och annat föredömligt. Nä, tacka vet jag farlig, förledande och fördömd hårdrock.

Nördar vs kill screen

I min guidebok om västra Kanada tar man av någon anledning upp det inhemska bandet Rush med kommentaren "they´re so bad they´re almost good", vad det nu har med British Columbia och Canadian Rockies att göra. Rush är ju från Toronto. Jag tycker inte heller att det är en särskilt rättvis beskrivning. I den verkliga världen är Rush ett av Nordamerikas bäst säljande rockband, och deras scenshow på Sweden Rock för ett par år sedan var bland de häftigaste jag har sett.

Trots att jag föredrar Rushs tidigare alster (vissa saker var bättre på 70-talet) är jag helt såld på låten Tom Sawyer, som finns med på Moving Pictures från 1981. Den tilltalar nörden i mig, och av en händelse finns den med i favoritavsnittet av favoritspionkomediserien Chuck. Avsnittet heter till och med Chuck versus Tom Sawyer.

För att göra en lång historia kort måste huvudkaraktären Chuck rädda världen genom att hitta en kod som finns gömd i arkadspelet Missile Commands kill screen. Han misslyckas först, men när han ser alla dataspelsnördar som står och hejar på honom i sina Rush t-shirts kommer han på lösningen. När han tidigare i avsnittet träffade spelets skapare Morimoto berättade denne att de komplexa ekvationerna som måste lösas för att komma till spelets kill screen är baserade på "the music of the universe", dvs Tom Sawyer. Givetvis slutar det lyckligt och det blir inget tredje världskrig. Tacka Rush för det.

In your face, Lonely Planet!

Jag blir troligtvis inte bättre på Missile Command av att lyssna på den här låten, men det känns faktiskt som att jag är inuti ett dataspel. Dessutom är trumspelet strålande. Game on.

Smaken är som baken

Sambon var på nattklubb igår. Han kallade det studiebesök. Vi har samma uppfattning om den här typen av etablissemang. Jag har varit på just denna nattklubb en gång, högst ofrivilligt, och kände mig 200 år gammal. Halvnakna brudar och slemmiga killar i uppknäppta skjortor som fann tillfällig lycka i att gnida sig mot varandra till usel musik.

Jag och min kompis satt vid ett kletigt bord och tittade på denna freakshow och funderade på vad vi gjorde där, medan resten av sällskapet varvade det svettiga dansgolvet med att beställa hutlöst dyra drinkar i baren. Servicegraden och hastigheten med vilken man blev betjänad var direkt kopplat till ens yttre.

Mitt i denna misär hörde jag introt till Nirvanas "Smells Like Teen Spirit" och fick upp hoppet, bara för att sekunder senare tappa det igen. Nån hade helt fräckt snott introt och stoppat in det här och var i en skitdålig danslåt. Det är skottpengar på sånt! Jag tröttnade och gick hem.

Det fina med detta är att de andra som var på klubben förmodligen tyckte att de var på det grymmaste stället i världen. Själv hade jag hellre gjort en rotfyllning än att gå dit igen. Å andra sidan hade de här människorna förmodligen inte känt som jag gör när det gäller hårdrock. I min värld finns det ju inget bättre än att gå på en riktigt grym hårdrockskonsert, eller ännu hellre en festival, med tusentals svartklädda bröder och systrar, vilket säkert är ett helvete för den som hellre studsar upp och ner till housemusik i helvita kläder. Snacka om kontraster.

Om bara några veckor är det äntligen dags för Metallsvenskan i Örebro. Helloween, Saxon, Pentagram, Gehennah, Black Trip och The Kristet Utseende är några av de artister som jag absolut inte kommer att missa. Dessutom kommer Kreator; ett av banden som gör Tyskland till en av världens främsta hårdrocksnationer. Utifrån dagens filosofiska tema var den här låten ett givet val.

N.I.B

Det funkade! Mitt Grunge-uppror igår fungerade för idag sken solen igen. Tacka Soundgarden för det.

I vanliga fall brukar jag vilja lyssna på ösig och käck musik när det är ljust och varmt ute, men jag verkar vara ur fas med årstiderna. Jag har gått ner mig till knäna i ett mörkt och kletigt Black Sabbath-träsk och verkar inte komma därifrån hur mycket solen än skiner. Nåväl, det finns värre saker att råka ut för.

Varje gång jag hör låten Seether med gruppen Seether från plattan Seether fnyser jag lite och mumlar nåt om dålig fantasi, trots att låten är ok. Varje gång slår det mig också att låten Black Sabbath med gruppen Black Sabbath från plattan Black Sabbath är en av de bästa låtar jag vet. En av de bästa skivorna också. Jag har sagt det förut - inte kasta bäver i trähus.

Sabbath är de självklara kungarna av hårdrock, och är det något de kan, utöver att förmedla vilken stämning som råder i helvetet, är det att skapa grymma intron. The Wizard, War Pigs och Fairies Wear Boots är alla fantastiska, men just idag är favoriten Geezers basintro "Basically" till N.I.B. Jag kanske har koll på årstiderna trots allt. Den låten handlar ju faktiskt om att även Djävulen får vårkänslor.

My name is Lucifer, please take my hand.

Var är solen?

Jag är inte vän med vädret. Det bara regnar. Lägg av med det va! Nu är jag helt klart inne i grungevärlden, men jag har haft den här låten på hjärnan hela veckan. Det är regnets fel. Det regnar mycket i Seattle, som grungen kommer ifrån, så det hör liksom ihop. Soundgarden har för övrigt tagit sitt namn från en park där. Lite onödigt vetande idag igen.

Nu i maj är det exakt 20 år sedan Black Hole Sun kom ut som singel. Albumet Superunknown kom ut två månader tidigare. Jag minns det som att det var igår. Ett av mina konstigaste minnen från gymnasiet (inte grejen i sig, men att jag kommer ihåg det) är att vi satt och diskuterade den här videon på gymnasiet en gång i biologisalen, och min kompis Lina tyckte att den var så läskig. Jo, lite knepig är den allt. Det är i alla fall inte den här solen jag längtar efter.

Hår-rock

Vissa dagar vill mitt hår inte alls bete sig utan är bara en stor trasslig härva utan framtidshopp. Såna dagar önskar jag att jag hade ett lika fantastiskt hårsvall som min favorithår-rockare, tillika basist i Steel Panther, Lexxi Foxx. Kanske inte den bästa basisten i världen om man frågar övriga bandet, eller ens honom själv ("jag använder mest den här strängen, de andra är mest för att det ser coolt ut"), men den skönaste. Håret, som är 100 % äkta men inte hans eget, ligger perfekt och fladdrar sexigt i vinddraget från fläkten som alltid står bredvid på scenen. Det är lite Carola över det hela. Fast bättre.

Sexy and I know It

Jag är väldigt sugen på att skaffa en rosa skinnväst med nitar. Hur gulligt som helst, men den lila spegeln tar ändå priset. Det står t.o.m L F på den. Jag älskar folk med självdistans, särskilt när de spelar Death To All But Metal på en rosa bas med lila prickar.



The Pink Panther

Dagens skönaste klipp med världens skönaste basist. Spana särskilt in boken han läser i logen. Med detta önskar jag er en god kväll!

Minnenas television

Jag blev så lycklig när jag hittade det här klippet. Det påminde mig om en av de bästa konserter jag har varit på och en riktigt go gubbe, nämligen Joey DiMaio... 

DeMaio är basist i och en av grundarna av Manowar, ett band som ni vet ligger mig varmt om hjärtat trots deras akuta brist på självdistans. Tillsammans med Dio, Motorhead och Lionshare medverkade de på Monsters of the Millenium 1999. Lyckan var total när jag fick träffa bandet backstage efter deras konsert i Karlskoga. De kom direkt från duschen, hade på sig långa, svarta rockar och drog små kabinväskor efter sig. Man hade enkelt kunnat missta dem för stewarts på väg till nästa flygning.

Utöver DeMaio träffade jag även sångaren Eric Adams och gitarristen Karl Logan. De var supertrevliga, men DeMaio tog flest poäng när han gav mig en puss på kinden och skrev "You´re sexy" på mitt backstagepass. Det är svårt att greppa att han fyllde 60 år i mars. När jag såg Manowar var han ju värsta hunken, men det är ganska länge sen det var 1999 när jag tänker efter...

Klippet visar när DeMaio, Dio och Lemmy blir intervjuade i Söndagsöppet med anledning av Sverigeturnén. De två förstnämnda är rara gentlemän. Lemmy är som vanligt Lemmy.

Vintern rasat

Första maj idag! Sommaren är på ingång och vad kan passa bättre än motorcykelljud och bra rock´n´roll? Dagens låt Motorhead finns med på Motorheads egentliga debutalbum On Parole, som spelades in 1975-1976. Det släpptes dock inte förrän 1979.  Det album som kom ut först är istället Motorhead. Låten Motorhead finns givetvis med också på albumet Motorhead, fast i lite annan tappning. Lite rörigt, ja. Jag tycker att den ursprungliga versionen är bäst.

Iron Horse/Born to Lose, som är Lemmys tribute till sin forne rumskompis och dåvarande ledare för Londonkapitlet av världens mest kända motorcykelklubb, finns också med på båda albumen. Jag har läst någonstans att Lemmy är hedersmedlem i klubben, men det kan jag ha fått om bakaxeln. Vi har inte riktigt samma umgängeskretsar. Den enda mc-klubb som jag har haft någon sorts samröre med är Tors MC i Karlstad. Och MC Donalds.

Oavsett vilken klubb man är med i och vilka intressen man har så har hårdrock och motorcyklar alltid följts åt. Försök att räkna hur många skivor som har motorcyklar på omslaget, eller låtar som har inslag med motorcykelljud. Eller kom på nåt tuffare än att köra ut en rykande best på scenen. 

Jag tycker inte att det är tufft att halshugga djur eller att tända eld på sig själv. Det första är djurplågeri och det andra är bara dumt. Halford på en Harley vinner varje gång.