torsdag 17 juli 2014

Synd och skam

Dagens låt blev faktiskt ytterligare en cover som jag tycker är bra. De är fler än jag trodde... Idag är det Pet Shop Boys jättehit It´s a Sin som tolkas av de tyska power metalgudarna Gamma Ray. Tänk att synthpop gör sig så bra med galoppgitarrer!



tisdag 15 juli 2014

Modern retro

Idag blir det en otippad kombination av sextiotalspop och industrimetal när Pain, a.k.a Peter Tägtgren, gör sin egen tolkning av Beatleslåten Eleanor Rigby. The Beatles är bra och Pain är bra. Enligt grundläggande matematik blir även resultatet bra. Jag tycker att det låter helt ok.

Jag har haft med en Painlåt tidigare, Shut Your Mouth, och den här låten är med på samma album; Nothing Remains the Same från 2002. Fantastiskt bra. Peter Tägtgren, som även är grundare av, sångare och gitarrist i grymma bandet Hypocrisy, är något av ett musikalist geni för att inte säga arbetsnarkoman. På Pains album sjunger han, spelar alla instrument och producerar. Han producerar även skivor för en hel drös andra band som Children of Bodom, Sabaton och Dark Funeral i sin egen studio. Jag önskar att jag hade en promille av hans talang. Det hade ju varit fullt tillräckligt för att vara med i nån sorts musikdokusåpa på tv... Eller, som jag hade gjort, starta ett jävligt grymt band.

Jag har inte bestämt mig än om jag ska åka på Skogsröjet, som är en tvådagarsfestival i Rejmyre första helgen i augusti. Om jag åker dit är det först och främst för att se Pain. Jag har sett Hypocrisy tidigare och det var en närmast religiös upplevelse, vilket är lite ironiskt med tanke på att deras tidiga texter var ganska antireligiösa. Det var innan Peter blev bortförd av utomjordingar och började skriva om ufon och rymdvarelser. Jag förutsätter att Pain är minst lika bra live som Hypocrisy, fastän jag egentligen föredrar Hypocrisys death metal före industrimetal a´la Pain.

Den som lever får se.


måndag 14 juli 2014

More cowbell

Ibland känner man sig som ett riktigt original och ibland som en blek kopia. Frågan är vad som är värst... Nä det är väl klart att man ska vara sig själv, hur udda man än råkar vara. Det går även hand i hand med min syn på covers, som ni vet. Don´t go there! Kom med nåt eget istället.

Ändå fick jag för mig att ha en cover-vecka, dvs en hel vecka med allt annat än originalartister. Frågan är om jag ska välja bra covers (för de finns ju faktiskt) eller riktigt dåliga. Jag får fundera lite, men idag kör jag en bra. Candlemass är alltid bra.



tisdag 8 juli 2014

Skivknaster

Sambon frågade mig i helgen varför jag inte har berättat att det finns en skivaffär i Karlstad. Ärligt talat visste jag faktiskt inte att den fanns kvar, skivaffären han pratade om. Jag blev desto gladare när jag fick reda på att den gjorde det. Det är förstås Knastret jag pratar om.

Under helgens Karlstadbesök blev det förstås en tur dit; den första på ungefär 15 år! Det var lite som att resa tillbaka i tiden. Först var jag lite fundersam på om butiken verkligen fanns kvar, för de har byggt upp ett hus framför gården där ingången ligger och den syns inte längre från gatan, men jodå där låg den allt. När jag gick in under det låga taket och nerför den smala, slingrande trappan till källarplanet där skivaffären ligger kändes det som att det var igår jag gick där senast. Magiskt.

Själva butiken verkade inte ha ändrats över huvud taget utöver några nya tidningsurklipp på väggarna, ägaren var sig lik (om än lite äldre) och plastpåsarna ser precis ut som förr. Varför ändra på ett vinnande koncept? Hela vår värld ändrar sig konstant men på enstaka platser står tiden stilla. Visst känns det lite betryggande med såna ställen? Det tycker åtminstone jag.

 
Smygreklam!

Visst ja, det blev några skivor också. Bara cd den här gången för det är så fullt i lp-hyllan hemma.

Idag har jag valt en låt som jag verkligen älskade på den gamla goda tiden när jag brukade hänga på Knastret. Det gör jag fortfarande. Judas Priest tröttnar man inte på i första taget.



måndag 7 juli 2014

Putt på parken

I helgen ägde Putte i Parken rum i Mariebergsskogen i Karlstad, med allt från Dregen till Lasse Stefanz och Ulf Lundell. Årets upplaga var gratis, så det var givet att vi skulle åka och titta. Black Label Society var det som lockade för min del, och jag åkte glad i hågen upp till hembyn på fredag eftermiddag för att lite senare på kvällen kunna titta på Zakk Wylde och hans gängmedlemmar.

Jag önskar att jag kunde säga att stämningen var gemytlig och att Karlstadfolket visade upp sin allra bästa sida. Nja. Parken var så överbefolkad av fulla minderåriga att det nästan var löjligt. Polisen hade fullt upp och jag fick faktiskt lite gymnasieflashback. På skolavslutningarna rumlade varenda tonåring i stan runt i Mariebergsskogen, mer eller mindre dyngraka.

Jag insåg två saker under mitt relativt korta besök på Putte i Parken; det är betydligt lugnare på Sweden Rock Festival och jag föredrar festivaler med bara hårdrock. Då blir det inte en massa bråk.

Två låtar in i Black Labels spelning startades en liten moshpit av några glada ynglingar precis bredvid mig. Det tog inte mer än en minut innan en av dom slogs i backen av en mindre road festivalbesökare, som av utseendet att döma inte brukar gå på hårdrocksspelningar. Vi snackar knytnävsslag! Det blev inte så mycket mer moshande efter det. Folk får mosha precis hur mycket de vill, det gör mig ingenting, men jag har inte riktigt förstått grejen med att mosha till BLS. Det var likadant när jag såg dom genom den gröna dimman i Edmonton. Oavsett vilket tycker jag inte att man ska behöva bli nerslagen av en syntare. Inte av någon annan heller för den delen.

Jag kanske borde nämna något om bandet också.
Black Label Society består onekligen av duktiga musiker (inklusive den magraste gitarristen jag någonsin har sett), men det mesta lät likadant och var tamare än det jag har hört tidigare. Speltiden var bara en timma och de försökte förstås klämma in så mycket nytt material som möjligt. Jag fick ingen direkt feeling förrän de spelade Stillborn, som var den sista låten, och jag väntar fortfarande på att få höra In This River live.

Bäst: Stillborn och att konserten var helt gratis!
Sämst: Zakk Wyldes gitarrsolo. Jag är less på solon, och jag har redan fattat att han är jävligt duktig på gitarr. Dessutom blev jag hyfsat irriterad på fyllegubben som kladdade på mig när jag stod med armarna i luften och försökte ta foton (nej, det var inte min sambo).

Betyg: tre Karlstadsolar av fem.

Helt ok ändå, Zakk

tisdag 1 juli 2014

Nummer 100!

Jag bara skojade igår när jag skrev att nästa inlägg skulle handla om Ripper Owens. Han kommer senare. Jag kom nämligen på att det här blir mittt hundrade inlägg! Det måste ju handla om något alldeles extraordinärt.

Ärligt talat hade jag ingen aning om vad detta extraordinära inlägg skulle handla om. Lösningen var att öppna en av cd-lådorna här hemma och sen tycka något om den första skivan som jag fick syn på. Det blev rätt bra om jag får säga det själv, för det blev att album med Deep Purple! Dagens låt blev således Fireball, en väl värdig kandidat.

Deep Purple är för mig Mark II-sättningen med Ian Gillan på sång. Ingen av de andra sångarna ger mig samma rysningar, även om det låter fel om det inte är Rod Evans som sjunger Hush. Hush är för övrig ett undantag mot min förutfattade mening att alla covers är sämre än originalet. Sådärja, nu har jag tyckt lite om Deep Purple. Det slutar dock inte här...

...för Ian Gillan borde ha hållit sig borta från älskade Black Sabbath. Det är fel på alla sätt och vis, och bongotrummor på scenen? Hallå... Gillan tältade utanför studion The Manor under tiden de spelade in Born Again där, eftersom det var bättre för hans röst, tills resten av bandet sprängde det i luften med överbliven pyroteknik. Jag tror inte att det var därför som Gillan bara medverkade på ett album.

Det var under just Born Again-turnén som Geezer fick iden att låta bygga en replika av Stonehenge som scendekor. Det var bara det att tillverkarna missförstod måtten på Geezers skiss, för "stenarna" blev i naturlig storlek och fick knappt plats på scenen. Den som har sett filmen om det påhittade bandet Spinal Tap (som jag också nämnde igår!) känner igen detta, fast i filmen vände det på det och det blev ett miniatyr-Stonehenge istället. Hysteriskt roligt. Både Sabbath och Spinal Tap hade en dansande dvärg på scenen. Det var tydligen modernt på den här tiden. Sabbaths dvärg var faktiskt världsberömd eftersom han hade spelat en av ewokerna i Jedins Återkomst, de där söta björnarna på Endor ni vet. Inte? Titta på filmen då, damn it!

Jag vet inte om det blev så extraordinärt idag. Det blev som vanligt mest onödigt vetande. Det är sådant min hjärna är full av, och då blir bloggen givetvis därefter.

Nu lyssnar vi på underbara Fireball. Ha en härlig dag!