Oh really?

Idag har jag läst på allsköns musiksidor att det är både Freddie Mercurys och Eric Carrs dödsdag. De dog faktiskt även samma år; 1991. Det är sorgligt, förstås, så för att väga upp till det handlar dagens inlägg om något betydligt roligare. Det finns ju alltid något att fira, och just idag fyller faktiskt Steel Panthers rappkäftade gitarrist Satchel (aka Russ Parrish) 44 år! Fanfarer till honom, och en låt med Steel Panther till er.

Om någon skulle få för sig att sätta världsrekord i användandet av ordet "really" i en och samma låt får de här en tuff utmanare. I låten "If You Really Really Love Me" förekommer ordet hela 56 gånger. Kontrollräkna gärna.

Ode to Bigelf

Jag vill börja med ett varningens ord. Det här är ingen professionell, objektiv recension av Bigelfs spelning på Sticky Fingers fredag 21 november 2014. Det här är en extremt subjektiv (och lång) hyllningstext till Bigelfs spelning på Sticky Fingers 21 november 2014. Jag har nämligen aldrig upplevt något bättre.

Ta förbandet Bend Sinister till att börja med. Jag har god lust att påstå att det var det Bästa Förbandet Någonsin. Det kan inte ha funnits en enda person i lokalen som inte föll för det progressiva fyrverkeri som framfördes med en sådan otrolig charm och energi av de trevligaste Vancouveriter man kan tänka sig. Bara en sådan sak som att basisten rockade järnet med en tvättbjörnsmössa på huvudet under hela spelningen, utan att det blev det minsta larvigt. Go Canucks!

Bigelf då, hur bra var de på en skala? Tja, jag var förstås helt såld redan innan de hade gått upp på scenen. Tänk er följande: mitt på scenen står en Hammondorgel och en Mellotron, och på den senare står en två decimeter hög Yodafigur. Du står så nära att du kan pilla på pedalerna. Plötsligt dånar The Imperial March (Star Wars, förstås) ut ur högtalarna. Den övergår sedan i The evils of Rock´n roll samtidigt som bandet intar scenen. Frontmannen Damon Fox, larger than life, bär sedvanlig rock och topphatt som the Mad Hatter. Det var förresten låt nr 2.

I´m the MAD HATTER, and Yoda is my homeboy

Låtlistan innehöll en enastående mix av nytt och gammalt. Lite Cheat the Gallows, lite Hex, lite Money Machine och en hel del Into the Maelstrom. Till och med en liten snutt från demoalbumet Closer to Doom efter önskemål från en högljudd typ i publiken. Det blev bara ett intro eftersom den inlånade gitarristen från Porcupine Tree inte kunde låten. Baron Fox bakom trummorna har förstås hela Bigelfdiskografin i blodet och trummade på utan problem. Han gjorde ett bra jobb, även om jag hade velat se Mike Portnoy på den platsen.

Damon Fox var inte sen att svara på dryga kommentarer från "roliga" typer, som det fanns gott om. När han blev häcklad av en överförfriskad öldrickare längst fram för att han drack Ramlösa (medan Duffy Snowhill pimplade öl för dom båda), blev svaret att det inte var vanligt vatten utan Unholy Water. Det gick förstås hem. Han fick till och med in en gammal goding från John Lennon; Will the people in the cheaper seats clap your hands? And the rest of you, if you´ll just rattle your jewelry. Klassiker. Det är svårt att veta när han var tyken på riktigt och när han bara skojade, men Damon Fox är utan tvekan lika med Bigelf, och när Damon Fox uppträder lyssnar man.



Here comes the men in the white suits suits suits

Han förtjänar förstås all uppmärksamhet. En person som kan spela både Hammondorgel och Mellotron samtidigt som han sjunger är en superhjälte i min värld. Rösten är minst lika bra live som på skiva. Ibland hinner han inte riktigt med att sjunga, men det kvittar när man själv sjunger så att käken nästan går sönder.

Att välja ut den kvällen bästa låt är ingen lätt sak, men Edge of Oblivion och Painkillers ligger bra till. Om Mr Fox får välja är det Counting Sheep som är favoriten. Just det mästerverket var kvällens näst sista låt. Bigelf rationaliserade bort hela grejen med att gå ut bara för att bli inklappade till extranummer, så vi blev uppmanade att helt enkelt låtsas att de hade gjort det. En strålande idé. Incredible Time Machine fick avsluta föreställningen, och Damon All-In Fox hamnade till slut uppe på Hammondorgeln. Det var magiskt.

Två av kvällens verkliga höjdpunkter ägde faktist rum efter att själva spelningen var slut. Damon Fox är av den uppfattningen att ett band som verkligen bryr sig om sina fans stannar kvar i lokalen tills precis alla har fått ta kort med bandet och fått varenda pinal signerad. Det inkluderade förstås undertecknad. Allt jag kan säga är att Damon Fox är hur trevlig som helst. Och har väldigt mjukt hår!

Det är så här man fångar fans för all framtid



Det var nästan mer spektakulärt att basist-Duffy helt spontant kom fram och började prata en underbart finskklingande fylleengelska med mig. Han ville absolut inte signera min nyinköpta Bigelfvinyl. Han påstod att han skrev så fult att skivan skulle bli värdelös, men gav den en rejäl kyss istället. När han fick syn på min lika nyinköpta Bend Sinistervinyl protesterade han högljutt! Inte för att det inte var en Bigelfskiva, utan för att jag i hans mening hade valt fel skiva av de två som bandet sålde.
"Den andra skivan är mycket bättre!
Jag förklarade att jag inte hade haft med mig tillräckligt med pengar för att köpa båda och därför hade bett killarna i bandet att välja vilken jag skulle köpa.
"NO NO NO! Wait here!!"
Därefter stövlade han iväg och hämtade Dan Moxon, sångaren i Bend Sinister, och sa åt honom att förklara sig! Det blev en sanslöst rörig diskussion med tanke på hur slirig Duffy var vid det laget. Jag behöll min skiva, för alla i bandet hade redan signerat den. Sedan visade det sig att Duffy inte ens hade hört den! Det var helt hysteriskt kul.

Duffy, Dan et moi

En väldigt kul kväll helt enkelt. Jag har faktiskt varit lite deppig över att det är över, och igår funderade jag nästan på att åka ner till Halmstad för att få uppleva det igen. Men men. Enligt Damon Fox har Bigelf världsrekordet i antalet spelningar i Sverige för ett amerikanskt band, så snart är de nog här igen.

They´re coming to take me away, from the pain!

För det är efterfest på min mellotron

I rymden kan ingen höra dig gråta

Ikväll är det dags! Bigelf spelar på Sticky Fingers och jag är så exalterad att jag nästan kissar på mig. Hur fasen ska dom stackarna kunna leva upp till mina skyhöga förväntningar? Jo, jag tror att dom grejar det. Det är därför Bigelf är Bigelf, liksom.

Jag är ganska säker på att dagens låt står uppskriven på deras setlist. Den finns med på bandets senaste album Into the Maelstrom, som kom i mars i år. Man skulle kunna säga att det är deras bästa album hittills, men det känns taskigt gentemot de andra. Jag nöjer mig med att säga att det är ett fruktansvärt bra album, om man gillar progressiv doommetal. Annars tycker man nog att det är  psykedeliskt vansinne inspelat på skiva. Det är helt ok att tycka det, men det är givetvis fel...

Som trumslagarwannabe älskar jag Mike Portnoys bidrag till den här skivan, och han tillför en rejäl dos av känslan från sitt gamla band Dream Theater. Dessvärre finns Mike inte längre med på turnén, och det kommer att bli ohyggligt svårt för efterträdaren att ge mig samma tillfredsställelse. Med tanke på att det är frontmannen Damon Fox´s 16-årige son som sitter på trumstolen tror jag ändå inte att jag blir alltför besviken. Om sonen bara har ärvt en tiondel av faderns genialitet räcker det ändå långt. Den som lever får se.

Låtom oss nu lyssna efter utomjordningar. ET phone home?

Who´s scruffy looking?

Idag blir det nördkunskap. Det kanske är det jag håller på med annars också, men idag breder jag på lite extra*.

1994 bildades ett band med det exotiskt klingande namnet Nerf Herder i Santa Barbara, Kalifornien. Vad är då en Nerf Herder? Ja det kan man verkligen fråga sig, såvida man inte hör till oss som är djupt nedgångna i ett Star Warsträsk a la Dagobah. En Nerf är helt enkelt en buffelliknande typ av boskap som föds upp på olika planeter i den där galaxen ni vet. Den som är långt, långt borta. En Nerf Herder är således de som ser efter Nerferna. Det är inte de smartaste snubbarna som jobbar som Nerf Herders, och det är bakgrunden till Princess Leias underbara förolämpning av Han Solo i Rymdimperiet slår tillbaka;

"Why, you stuck-up, half-witted, scruffy-looking nerf-herder!"
varpå han svarar
"Who´s scruffy looking?"

Kopplingen till hårdrock är måhända lite luddig, med tanke på att Nerf Herder snarare spelar punk-pop, men de har gjort en fantastisk låt som heter Van Halen. Den är förstås allt annat än en hyllning. Bandet är även ansvariga för klassiskerna Pantera Fans in Love (en kärlekslåt av rang) och Led Zeppelin Rules, som är en oblyg sågning av dagens popindustri.

Varsågoda: Van Halen, live på The Trobadour i Los Angeles 2013.



* Jag tycker att det är intressant att fundera på varför man är nörd när det gäller science fiction, medan man är entusiast när det gäller sportbilar, och kännare när det gäller vin. Jag har heller aldrig hört någon säga "herregud vilken konstnörd han är" om någon som kan rabbla varenda konstnär under renässansen...
Darth Vader hade tagit ett djupt andetag och sagt I find your lack of faith disturbing.

Lite Damon, lite Vince

Vissa dagar är väldigt mycket bättre än alla andra. Idag har varit en sån dag, och det är egentligen inte av någon särskild anledning. Har väl helt enkelt haft ett förbaskat bra soundrack.

Det är mycket Bigelf i lurarna nu, för de spelar här i Göteborg på fredag. Jag kan knappt bärga mig! Ända sedan jag hörde dom för första gången har sett fram emot att få se en livs levande Damon Fox spela skiten ur en mellotron. Det är något som hittills har saknat mig, och det känns fantastiskt bra att det äntligen blir ändring på det.

Precis som Saint Vitus spelar Bigelf på Sticky Fingers top floor. Det är ett av de bästa spelställena i stan, för man kan stå längst framme vid scenen utan att behöva brottas med tusen andra. Man vet att det är lagom långt till scenen när man kan se näshåren på trummisen. Hoppas bara att Damon inte gör en Wino... Då blir jag en djupt olycklig människa.

Progressiv rock njuts bäst i lagom stora doser, så av ren självbevarelsedrift (innan jag börjar lyssna efter sirener och rymdvarelser) slänger jag in lite Mötley med jämna mellanrum. Båda banden är från Los Angeles, så det skär sig inte alls. Red Hot har spelats ett tjugotal gånger idag, och minst lika många gånger igår. Visst är den grym? Det känns overkligt att det är över 30 år sedan det här albumet kom ut, men så är det tydligen. Jag tycker att det har åldrats med värdighet. Det gäller dessvärre inte för Mick Mars, men till hans försvar hade nog vem som helst åldrats i förtid av att turnera med Nikki Sixx.

Dagens ungdom

Jag blir alltmer säker på att jorden är på väg att gå under, och det är inte enbart på grund av hur vi exploaterar och misshandel den. Människan som art verkar nämligen ha blivit sjuk på riktigt. Jag har vid flera tillfällen hört att det är fler som ansöker till Paradise Hotel än till lärarhögskolan. Jag hoppas att det är ett skämt, men jag tror att det faktiskt är så tragiskt. Nuförtiden är det tydligen ett karriärdrag att visa sig full och naken i tv. Helst på samma gång.

Jag sätter alla mina sparpengar på att jag skulle få minst tusen gånger så många läsare om jag började lägga upp nakenbilder på mig själv. Sen skulle jag garanterat få bli programledare, spela in en kass poplåt och ge ut en bok om min uppväxt. Ledsen att behöva göra er besvikna. Det kommer inte att hända. Istället sitter jag här och funderar på vad som hände med det gamla hederliga sättet att bli känd och respekterad för att man var bra på något. Nä, vem är jag att döma. Var och en får bli salig på sitt eget vis.

Dagens låttitel är en ren slump och har ingenting med min dystra världsbild att göra.

Help! I need somebody...

Det är aldrig tyst i mitt huvud, och det beror inte enbart på tinnitus. Varje morgon när jag vaknar snurrar det en låt därinne. Mitt undermedvetna har kört igång en slumpgenerator, för det är olika låtar hela tiden. Precis som i verkliga livet. Ibland vaknar jag upp till nåt trallvänligt, men det kan lika gärna vara nåt riktigt tungt och jävligt. Det är bara att hålla tummarna för att jag vaknar till nåt bra. Det är synd att det bara är befintliga låtar som mal runt, för annars kunde jag ha blivit en extremt produktiv låtskrivare. Jag hade inte ens behövt ta droger.

Sedan fortsätter det på det viset hela dagen. Det är alltid ett soundtrack som snurrar, men jag antar att det är bättre än att höra röster. Den interna musiken försvinner bara genom att lyssna på annan, högre musik. Å andra sidan kan det vara praktiskt att ha huvudet fullt med låtar. Annars blir det som den gången jag körde bil ensam mellan Karlstad och Göteborg med trasig bilstereo, och det enda jag kunde komma på att sjunga var chalmersvisor och Alice Coopers Poison. I 25 mil. Det var ändå bättre än att det var helt tyst i bilen.

Bara för att man är knepig behöver det inte betyda att man är galen.

Var f-n är Wino?

Igår spelade det amerikanska doommetalbandet Saint Vitus på Sticky Fingers topfloor här i Göteborg. Det var en historisk kväll av flera anledningar. Först och främst är det bandets 35-årsjubileum i år. Den andra anledningen var kanske lite okonventionell.

Igår möttes vi nämligen av en lapp på entrédörren till Sticky, men det dystra meddelandet att kvällens spelning skulle genomföras utan Wino. Intressant. Saint Vitus utan Wino kan kanske jämföras med Black Sabbath utan Ozzy.

På Wikipedia kallas Scott "Wino" Weinrich för bandets sporadiske sångare, eftersom han inte varit med från början och dessutom lämnat bandet två gånger för att sedan komma tillbaka. Vem hade trott att det även gällde liveframträdanden?
Jag undrade genast hur många som hade vänt i dörren, men det visade sig inte vara särskilt många. Vitusfans verkar vara en trogen skara. Jag till de som tycker att den ursprungliga sångaren Scott Reagers är bättre än Wino, och var därför inte lika besviken som många andra när han inte dök upp. Men var var karln?

Den ofrivilliga trion som tog plats på scenen bestod av gitarristen Mr Bandana, eller Dave Chandler som han heter egentligen, som tillsammans med basisten Mark Adams grundade bandet i Los Angeles 1978. Trumstockarna svingas sedan 2009 av Henry Vasques. Igår kväll spelade dom dock under sina nya alter egon Bitter, Bittrare och Bittrast.

Mr Bandana höll inte inne med sitt förakt när han informerade publiken vad som hade hänt.
"Wino is in jail in Norway, for trafficking drugs! AND THAT´S WHERE HE CAN FUCKING SIT!"

Sedan tog han utan krusiduller över rollen som frontman, och gjorde ett hyfsat bra jobb med tanke på omständigheterna. Hans röst är mer punk än doom, men alla var nöjda och glada. Vi i publiken var förstås glada att de inte hade ställt in, vilket de flesta andra band säkerligen skulle ha gjort. Nöjdast var ändå Saint Vitus med att publiken inte svek dom. De kunde inte med ord beskriva hur tacksamma de var, och turades om med att berätta hur förbannade de var på Wino. Jag har aldrig hört så mycket uppriktigt skitsnack på en konsert förut. Det var underbart.

Efter att de hade avrundat spelningen började publiken skrika efter mer. Till sist kom bandets manager upp på scenen. Han tackade publiken, beklagade sig lite mer över Wino och ropade sedan ut bandet för att köra ännu en låt. Det var tydligt att de inte hade haft några planer på det, för det dröjde en bra stund innan de hade mobiliserat sig. Trummisen förklarade med ett garv att han hade varit på väg in i duschen när de skrek på honom att komma tillbaka. All heder.

Kvällens musikaliska höjdpunkt: Born Too Late, och att de körde extranumret Saint Vitus.

Kvällens verkliga höjdpunkt: Efter sista låten skakade gitarristen hand med oss längst fram i publiken, och när han kom till mig gick han ner på knä och kysste mig på handen. En stund senare var han på väg till baren och jag och många andra ville tacka honom för att de inte ställde in spelningen. Då fick jag handkyss nummer två. Sambon undrade om han skulle börja oroa sig.

Klart han ska, Dave Chandler är en regelrätt hunk! Se själva.

Ok, lite väl gammal kanske.

Inte heller purung. Grym bas dock.

 
Blazing drumsticks!

(Går)dagens lärdom: DON´T DO DRUGS, PEOPLE!   



Extranumret från igår får bli huvudnumret idag.



Legendarisk adrenalinkick

Som om min längtan efter Strip-klubbar (dvs Sunset Strip, inbilla er inget annat) inte är stor nog får den en extra skjuts av videon till Kickstart My Heart. Den är inspelad på The Whiskey a Go Go 1989, där Mötley Crüe tjuvstartade den kommande Dr Feelgoodturnén. Tänk om man hade fått vara där då. Det hade förstås underlättat en smula om jag hade varit äldre än nio år och därmed fått komma in.

För några veckor sedan råkade jag läsa en helgbilaga tillhörande av av våra kvalitativa kvällstidningar. Däri fanns en intervju med en av deltagatrna i Idol, som berättade hur mycket hon önskade att hon hade varit ung på 90-talet så att hon hade kunnat få vara med och uppleva legendariska band som Broder Daniel.
Hm.
Tanke nr 1. Var inte 90-talet alldeles nyss??
Tanke nr 2. Jag hade kunnat ge ett av mina fingrar för att få se Mötley Crüe på the Whiskey -89, men så är det också ett band som (i min insnöade värld) är värt att kalla legendariskt i ett lite vidare sammanhang.

Även om det inte sker under det bekymmerslösa 80-talet på en av världens mest omtalade klubbar, fylld till bristningsgränsen med män i smink och kvinnokläder och groupies i nästan inga kläder alls, blir det ändå historiskt nästa sommar då Mötley spelar på Sweden Rock Festival. Det är så dags att se dom då, eftersom de säger att detta blir deras avskedsturné. Spelningen på SRF är den enda i Skandinavien. Får inte missas!

Tills dess har jag att göra. Höst och vinter = boksäsong. Har snart läst ut Nikki Sixx´s Heroin Diaries som är en av de mest beroendeframkallande böcker jag har läst. Det är nästan omöjligt att lägga ifrån sig den...

...men jag tar en paus för dagens inslag av självplågeri.