Ja kära nån, det är bara en vecka kvar till julafton. Överallt ser man sammanbitna människor med stressig blick. Den perfekta julklappen, den måste finnas därute nånstans... Det är lätt att känna sig uppgiven när inköpslistan är lång, tiden är knapp och plånboken tom.
Som vanligt kommer här en lösning. Känns livet lite tungt? Blåser det kallt? Är politikerna lite för bruna? Gå hem, ta ett glas glögg, och sätt på dagens låt så stiger julmyset exponentiellt. Ganska snart inser man nämligen glatt att det inte finns något här i världen som är lika nedstämt som Kyuss! Kan det vara dagens sämsta skämt? Kanske. Min dag har varit ganska medioker på den fronten, och jag bor ändå i ordvitsens huvudstad.
Kyuss var faktiskt med på tv häromdagen. Det hör inte till vanligheterna, men plötsligt hände det alltså. Dave Grohl och hans kompanjoner i Foo Fighters, som nuförtiden ses ÖVERALLT, besökte Los Angeles i det senaste avsnittet av sin dokuserie Sonic Highway och jag var förstås tvungen att plåga mig igenom detta. Jag tror att min LA-abstinens ska bli mindre om jag tittar på såna program, men har lika fel varje gång. Lyckligtvis är inte Kyuss från LA utan från Palm Desert, så halva programmet utspelade sig i en liten studio mitt ute i ingenstans.
Kyuss var ett av de band som under det dystra 90-talet kom på den briljanta idén att ta med sig generatorer ut i öknen och sen spela högt som satan för de som lyckats hitta dit. Musikstilen kom att kallas stoner rock, av en anledning som är ganska given. Musiken är lika bra oavsett om man är liberal eller mer tveksamt inställd till rekreationellt användande av såna typer av droger som inte hälls ner i halsen (för sprit är helt ofarligt, det vet ALLA...).
Dagens låt valde jag för att det är en av få låtar som jag är grym på att spela på gitarr. Med gitarr menar jag en sån i plast med fyra knappar och som man kopplar till ett Playstation. Det jag egentligen ville säga är att det är en grymt bra låt. Ta nu en pepparkaka och sätt dig i lugn och ro och bara lyssna. Julångesten finns garanterat kvar imorgon. Kyuss däremot, gör det inte.
onsdag 17 december 2014
tisdag 9 december 2014
Dödlig sportbil
Ibland är det lätt att välja låt. Idag, eller igår (beroende på vilken sida av Atlanten man befinner sig), är det 30 år sedan Nicholas Dingey omkom i en av världens mest omtalad bilolyckor. Engelsmannen Dingey, mest känd som Razzle, var då trummis i finska Hanoi Rocks, och den som körde bilen var ingen mindre än Mötley Crües frontman Vince Neil.
Hanoi Rocks var ett av de band som inspirerade Mötley Crüe allra mest, och när de båda banden träffades på Donington i England ledde det till omedelbar förbrödring och, om ens möjligt, fördubblad dekadens.
När Hanoi 1984 intog Kalifornien (en tidigare okänd händelse i modern krigshistoria) fortsatte kalaset hemma hos Vince Neil i Redondo Beach. Neil och Razzle hade festat hela dagen när de satte sig i Neils nya De Tomaso Pantera och åkte iväg för att köpa mer sprit. En av musikhistoriens sämsta idéer, skulle det visa sig, och ännu ett exempel på att bilar och alkohol inte är gjorda för varandra. En frontalkrock senare hade världen berövats på ännu en musiker, och mer eller mindre på Hanoi Rocks som band. Världen berövades bara som hastigast på Vince Neil, som spenderade blott 15 dagar i fängelse, medan han själv berövades på nästan tre miljoner dollar i böter. Det var mycket pengar på den tiden. Det är mycket pengar idag med, när jag tänker efter.
När man ser bilder på hur bilen såg ut efter kraschen är det svårt att förstå att inte Vince Neil också strök med. Det är också svårt att förstå hur någon kan ha fått för sig att de åkte i en Ford, vilket jag läste på en riktigt ambitiös hemsida dedikerad till Razzle. Motorn var förvisso en Fordmotor, men resten av bilen var onekligen italiensk.
Razzle var bara 24 år gammal, men hans röst (och fantastiska dialekt) finns förevigad i bland annat låten "Don´t You Ever Leave Me". Det är dock inte dagens låt. Jag ville hellre lyssna på den här.
Hanoi Rocks var ett av de band som inspirerade Mötley Crüe allra mest, och när de båda banden träffades på Donington i England ledde det till omedelbar förbrödring och, om ens möjligt, fördubblad dekadens.
När Hanoi 1984 intog Kalifornien (en tidigare okänd händelse i modern krigshistoria) fortsatte kalaset hemma hos Vince Neil i Redondo Beach. Neil och Razzle hade festat hela dagen när de satte sig i Neils nya De Tomaso Pantera och åkte iväg för att köpa mer sprit. En av musikhistoriens sämsta idéer, skulle det visa sig, och ännu ett exempel på att bilar och alkohol inte är gjorda för varandra. En frontalkrock senare hade världen berövats på ännu en musiker, och mer eller mindre på Hanoi Rocks som band. Världen berövades bara som hastigast på Vince Neil, som spenderade blott 15 dagar i fängelse, medan han själv berövades på nästan tre miljoner dollar i böter. Det var mycket pengar på den tiden. Det är mycket pengar idag med, när jag tänker efter.
När man ser bilder på hur bilen såg ut efter kraschen är det svårt att förstå att inte Vince Neil också strök med. Det är också svårt att förstå hur någon kan ha fått för sig att de åkte i en Ford, vilket jag läste på en riktigt ambitiös hemsida dedikerad till Razzle. Motorn var förvisso en Fordmotor, men resten av bilen var onekligen italiensk.
Razzle var bara 24 år gammal, men hans röst (och fantastiska dialekt) finns förevigad i bland annat låten "Don´t You Ever Leave Me". Det är dock inte dagens låt. Jag ville hellre lyssna på den här.
tisdag 2 december 2014
Little drummer boy
Plötsligt blev det december, och det är bara en tidsfråga innan hela samhället försvinner in i den masshypnos som kallas julhandel. Om det inte redan har hänt.
Julens budskap är sedan länge bortglömt, men oavsett om man tror på kristna gudar, asagudar eller rockgudar kan vi väl alla enas om att det handlar mer om gemenskap, medmänsklighet och fred på jorden än om presentförpackad duschtvål, nygamla julskivor med Christer Sjögren och SM i utomhusbelysning.
Mitt bidrag till världsfreden består av en väldigt simpel tanke. Om alla människor hade tillgång till ett trumset skulle det inte finnas något våld i samhället. Det finns, mig veterligen, inget bättre sätt att bli av med aggression, frustration och irritation än att grabba tag i närmaste trumstockar och banka sig utmattad. Vem har ork, eller ens lust längre, att puckla på sina motmänniskor då? Man blir ju bevisligen glad av musik.
Jag tillhör den kategori människor som i allra högsta grad behöver ett trumset. Inte för att jag är våldsam, för det är jag inte, utan mer för att jag lätt blir upprörd över hur samhället ser ut. Hur kan folk, exempelvis, tycka att det är ok att dumpa ett helt bohag vid återvinningsstationen? En gammal soffa är INTE en förpackning, vad jag vet. Jag funderar också på hur de är funtade som nästan börjar slåss om parkeringsplatserna utanför Ica, och vart är världen på väg när det sitter tiggare utanför varenda affär?
Hallå! Trumset, hitåt!
Annars kan man ju spela bara för att det är kul. Om man som jag saknar något att slå på och behöver någon annan typ av terapi kan man titta på dagens klipp istället. Det är också ganska roligt.
Julens budskap är sedan länge bortglömt, men oavsett om man tror på kristna gudar, asagudar eller rockgudar kan vi väl alla enas om att det handlar mer om gemenskap, medmänsklighet och fred på jorden än om presentförpackad duschtvål, nygamla julskivor med Christer Sjögren och SM i utomhusbelysning.
Mitt bidrag till världsfreden består av en väldigt simpel tanke. Om alla människor hade tillgång till ett trumset skulle det inte finnas något våld i samhället. Det finns, mig veterligen, inget bättre sätt att bli av med aggression, frustration och irritation än att grabba tag i närmaste trumstockar och banka sig utmattad. Vem har ork, eller ens lust längre, att puckla på sina motmänniskor då? Man blir ju bevisligen glad av musik.
Jag tillhör den kategori människor som i allra högsta grad behöver ett trumset. Inte för att jag är våldsam, för det är jag inte, utan mer för att jag lätt blir upprörd över hur samhället ser ut. Hur kan folk, exempelvis, tycka att det är ok att dumpa ett helt bohag vid återvinningsstationen? En gammal soffa är INTE en förpackning, vad jag vet. Jag funderar också på hur de är funtade som nästan börjar slåss om parkeringsplatserna utanför Ica, och vart är världen på väg när det sitter tiggare utanför varenda affär?
Hallå! Trumset, hitåt!
Annars kan man ju spela bara för att det är kul. Om man som jag saknar något att slå på och behöver någon annan typ av terapi kan man titta på dagens klipp istället. Det är också ganska roligt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)