Idag är det Ritchies dag

Blackmore alltså. Han fyller 70 år, tänka sig. Som gitarrist i de två fantastiska banden Deep Purple och Rainbow borde han känna sig relativt nöjd med vad han har åstadkommit under sin långa karriär. Grattis, alltså!

Jag tänker inte skriva så mycket mer om detta. Istället vill jag visa Deep Purples oförglömliga video till Perfect Strangers från 1984. Jag kan faktiskt inte hitta något annat ord som beskriver den bättre. De förbrukade tydligen all sin kreativitet när de skrev låtar, och det var väl rätt tänkt. Låten är ju enastående.

Efter noggrant övervägande skulle jag vilja påstå att det är John Lords mustasch som är hela behållningen med videon. Den är inte att leka med. Heja 80-talet!

Synålens historia

Nä, det är inget som jag direkt brinner för. Jag vet ärligt talat inte om någon brinner för det ämnet, förutom min högstadiefröken i syslöjd. Hon hade en dröm. Syslöjd skulle bli ett ämne att ta på allvar. Ett viktigt ämne. Vad gör man då för att öka statusen? Jo, man slänger in lite teori. Snart satt vi elever och skrev prov i textillära, tvättsymboler och synålens historia. Jag var en av de sämsta i klassen på att sy och en av de långsammaste på att knyppla, så hur dötråkigt det än var med slöjdteori var det nog tack vare den som jag till slut fick en fyra.

Det var nästan lika tråkigt med hemkunskap. Jag förstod aldrig vitsen, så istället för att lära mig att laga spenatsoppa, vika servetter och att diska på rätt sätt engagerade jag mig i djupa samtal med killarna i klassen rörande motorcyklar.

Under det årliga utvärderingssamtalet som lärarna hade med alla föräldrar, meddelade hemkunskapsfröken att hon var bekymrad för min framtid. Jag var disträ och hade dålig studiemotivation. Hur skulle detta sluta? Mina föräldrar upplyste henne då vänligt om att de inte var det minsta bekymrade för min framtid. Jag hade nämligen femma i nästan alla ämnen (men alltså inte i syslöjd). Hemkunskapsfröken var nära att få dåndimpen. I hennes ögon var jag ju ett hopplöst fall, men trots det gav hon mig till slut en fyra. Tydligen blev disken ren ändå.

Jag har alltså aldrig varit särskilt flink när det gäller handarbete, förutom den massproduktion av stickade halsdukar jag ägnade mig åt en vinter. Varje gång jag försöker mig på att använda en symaskin sparkar den bakut, trasslar ihop tråden och biter av nålen. Därför gjorde jag på det gamla hederliga sättet när jag sydde fast en back patch på jeansvästen som har hängt i garderoben sen i höstas. Det tog mig ungefär fem avsnitt av Hårdrockens historia att bli klar, och jag var sjukt nöjd efteråt. När jag stolt visade upp mina färdigheter för sambon tog han snabbt ner mig på jorden igen. "Det är ju snett".

Jag har inte gett upp hoppet. Nya märken är på väg med posten. Synålarna ligger laddade. Snart är den nog klar - den coola västen som jag har önskat mig så länge.

Inte så jättesnett, på håll