onsdag 20 maj 2015

Lisa Pekka Saalonen

Tiden rusar. Dagarna bara försvinner nuförtiden, men mitt i allt rusande har jag hunnit lägga märke till ett intressant fenomen. Allt fler går runt i gigantiska lurar och lyssnar på musik. Så även jag. Inget konstigt i det, men det är inte heller det som är grejen.

Det som är så roligt är att många får sån feeling inne i sin bubbla att de går runt och sjunger i högan sky. Det är alltid killar, av någon anledning, och lika underhållande varje gång.

I vanlig ordning när jag går runt och fnissar åt andras galenskaper dröjer det inte länge innan jag inser att jag är minst lika löjlig själv. Häromdagen kom jag nämligen på mig själv med att gå och sjunga med i en text (VÄLDIGT lågt givetvis - jag är ju inte knäpp) och (vad värre är) vifta med händerna, som för att markera de olika passagerna i den fantastiska låten jag lyssnade på. Herregud vilken syn.

Efter det har jag insett att jag väldigt ofta går runt och sjunger, eller snarare mimar, till musiken i lurarna. Trots att jag är medveten om det kan jag inte sluta. Det är tur att det fortfarande är kallt och blåsigt, så att jag har en ursäkt att täcka halva ansiktet med en halsduk. Armviftningarna vet jag faktiskt inte vad jag ska göra åt. Ha på mig en väldigt trång jacka? Fråga Peter Tägtgren om jag får låna hans tvångströja?

Vilken låt var det då som framkallade min inneboende dirigent? Jo detta mästerverk med husgudarna Candlemass. Lyssna nu utan att vifta med händerna, om du kan.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar