L.A Woman del 2 - Just got back

Det är alldeles fantastiskt kul att vara utrustad med bil denna gången i Los Angeles! Livet blir så mycket roligare med bil, och här tar man sig ingenstans annars. Hela första dagen åkte jag bara runt på måfå och spanade i min röda Lancer. Den första hyrbilen jag fick var full med myror, så den lämnade jag tillbaka. Efter ungefär två veckors funderade där hemma hade jag till slut bestämt mig för att hyra en gps med bilen. Jävligt bra drag. En stund, för den fungerar faktiskt bara när den vill. Jag har aldrig varit med om en lynnigare apparat. Glapp är den också. Tur att jag har en inbyggd kompass.

HA! Många felkörningar blev det alltså, och jag fick därför se en massa saker som jag inte visste att jag ville se men också saker som jag faktiskt inte ville se. Eftersom jag för tillfället är inkvarterad i Sherman Oaks i San Fernando Valley åkte jag under dagen bara runt på den sidan bergen. Van Nuys, Burbank, Glendale osv. På vägen till Burbank körde jag helt slumpmässigt förbi en skivaffär utmed gatan som jag precis lika slumpmässigt hade irrat mig in på. Tio sekunder senare hade jag parkerat. Det var ren reflex, jag lovar. Tänk att det alltid blir så här.

Det var tur att jag stannade, för jag behövde verkligen skivor. Nej, jag skojar inte. Även om det är grymt bra musik på amerikansk radio blir man till slut galen av all reklam. Resten av dagen blev det därmed Cheap Trick, Heart och Nazareth. Inga tråkigheter.

När jag skulle hem framåt kvällen var det rusningstrafik. Hamnade fel, gps:en la av och jag var på väg åt fel håll. Jag tog en slumpmässig avstickare åt höger och hamnade på Mulholland drive! Jag stannade en stund på en av utsiktsplatserna och beundrade vyn över den gigantiska staden. Jag var på samma utsiktsplats senast också, men då var det någon annan som körde.

Sen fungerade gps:en lite sporadiskt och jag hittade hem. Då fanns det dock ingen parkering i närheten. Jag fick ställa mig flera kvarter bort där halva gatan var avstängd pga filminspelning under fredagen. Jag var inte helt säker på att jag fick stå där jag ställde mig så jag var faktiskt lite bekymrad att bilen skulle bli bortbogserad av filmfolket. Men vad gör man inte för konsten.

L.A Woman del 1 - Up and away

Lost Woman Blues har tillfälligt ersatts av en annan person; L.A Woman. Det är en bra dänga det med, och passar bättre för tillfället. Lite mindre blues, lite mera glam.

Som vissa av er vet fick jag nog och lämnade Sverige. Rullande stenar samlar inget damm. Livet är en resa och världen ligger öppen. Carpe Diem och så vidare. Jag hade blivit feg och bekväm och behövde en rejäl knuff. Därför väntar nu nästan tre veckor i den stora staden i väst med bara mig själv som sällskap. Den enda jag aldrig kan fly ifrån. Hur fan ska detta gå?

Jag har vad jag minns aldrig varit så nervös för någonting i hela mitt liv som inför den här resan. Jag hade ta mig fan ångest på nätterna de sista två veckorna innan. Att resa till USA är en miljard gånger läskigare än Chalmerstentor, friidrotts-SM eller hopptävlingar på ridskolan - och allt detta är saker som jag också har varit sjukligt nervös över. Även om jag dagdrömde mardrömmar om yxmördare, bilkrascher och skallerormar (feg OCH paranoid) var det själva flygresan som jag mådde allra sämst inför. Att flyga är bland det värsta jag vet, särskilt över stora hav och lång tid, men det hela löste sig fantastiskt bra. På första delsträckan (Gbg - London) hade jag nämligen sällskap av den coolaste av coola frontmannen i min relativt nya bandförälskelse Avatar, som fullständigt klubbade mig på Sweden Rock i juni.

Jag såg dom redan vid incheckningen, för de stod precis framför mig i kön. Sångaren är den som ser minst ut som en rockstjärna, vilket är kul med tanke på hur hans scenpersonlighet ser ut. De gick på planet nästan sist av alla, och en efter en gick de förbi. Tills sångaren kom. Och satte sig bredvid mig. Att jag inte dog.

Han var högst förvånad att jag kände igen honom, och trodde först att jag var en gammal klasskompis (TACK, du är mycket yngre än jag kära Johannes). För en gångs skulle kunde jag bete mig som en relativt normal och inte alls särskilt pinsam människa. Jag har banne mig utvecklats.

Resten av bandet satt längre fram. Gissa om att själva flygningen var sekundär. Det var tur för det var den läskigaste landningen jag har varit med om. Regn och storm och hela planet skakade och krängde. Hade jag inte varit uppfylld av rockstjärnenärvaro hade jag garanterat kissat på mig. Det allra roligaste var faktiskt att jag hade bättre koll på deras kommande USA-turné än han. Så är det att vara hårdrocksskribent ;-)

Detta var tredje gången jag delade plan med ett hårdrocksband (In Flames och Lord Dying tidigare) och varje gång har jag suttit antigen bredvid dom eller precis bakom. Det måste vara sjukt låga odds för det.

Den kommande USA-etappen började med min längsta (och tyngsta) spurt någonsin eftersom Londonplanet var väldigt försenat. Kul att starta en 11-timmars flygning med astmaanfall och häftiga svettningar, men jag kom med! Resten gick som en dans.

Någonstans på vägen byttes det läskiga ut mot någon sorts inre glädje. Jag blev alltmer övertygad om att planet inte skulle störta, och resten skulle säkert lösa sig det med. Apokalypsen kanske dröjer.