L.A Woman del 6 - Fritt fall

Det har blivit mycket Tom Petty på den här resan, det finns liksom i luften här. Allt detta lyssnande har gjort att galna skyltmänniskan har varit i farten igen. Man skulle kunna säga att jag gjorde en Free Fallin´-turné under tiden som jag bodde i Sherman Oaks, som är så nära alla ställen han sjunger om.

Skyltar i all ära, men allra roligast har jag ändå haft idag. På väg mellan Miracle Mile och Santa Monica stannade jag i Westfield Pavillion på Pico Boulevard. Där åkte jag rulltrappa. Upp och ner, upp och ner, samtidigt som jag försökte ta en selfie - den första på hela resan. Det var lite knepigt för just den rulltrappan jag åkte i var väldigt kort. Jag är helt säker på att jag såg dum ut, men jag har aldrig påstått att jag är normal på något sätt. Tvärtom. Om någon hade frågat skulle jag ha sagt att jag är från Norge och att vi inte har rulltrappor där.

Man kan ju undra varför man åker till ett köpcentrum bara för att åka rulltrappa. Fråga Tom Petty. Han gjorde precis samma sak som jag i videon till Free Fallin´, fast med en gitarr i näven. De kanske sponsrade hans Ray-Bans?

L.A Woman del 5 - Joshua Tree

Resan fortsätter i musikens tecken. Det bara blir så, men det är väl för att den upptar en så stor del av mitt liv. Idag gick faktiskt precis hela dagen i stora musikers fotspår. Det beror delvis på U2, men också på British Airways.

B.A hade nämligen den goda smaken att ha hela Foo Fighters kanonserie Sonic Highways i sitt tv-utbud på planet hit, och eftersom jag var på väg dit jag var på väg tittade jag förstås på avsnittet om LA. HA! Jag tittade givetvis på alla avsnitt, igen, men extra ingående på inspelningen av låten "Outside". En stor del av det avsnittet handlar om stonerscenen som växte fram i Coachella under 1990-talet, och om den legendariska studion Rancho de la Luna, som ligger i det lilla ökensamhället Joshua Tree. JOSHUA TREE! Jag har velat åka dit ända sedan jag hörde den skivan med U2, så det var ju ganska givet hur detta skulle gå.

Jag var vansinnigt taggad när jag satte mig i bilen i morse, så jag började med att köra helt fel. Igen. Trots att jag har gps. Jag har upptäckt att det absolut bästa med en gps är att den guidar mig rätt varje gång jag har kört fel eftersom jag alltid gör det trots att den har talat om för mig hur jag ska köra till att börja med. Man får inte tänka själv, har jag märkt.

Herre min skapare vilka vägar jag har kört på! Då menar jag inte hur dåliga dom är (helt otroligt vilka värdelösa, sönderkörda vägar de har överallt) utan omgivningarna. Det är så storslaget så det är inte klokt. Höga berg, djupa raviner och vidsträckta vyer. Allt jag gillar på samma gång.

Själva samhället Joshua Tree är en dammig och sliten håla men nationalparken med samma namn är helt makalös. Jag körde runt och bara gapade. Stannade överallt och tittade. Var där i flera timmar. Satt och tittade. Åt medhavda, bortglömda, svettiga tacos uppe på den högsta toppen med utsikt över Coachella. Ville inte åka därifrån.

Jag gjorde förstås en egen version av U2s omslag också:

Fast nu glömde jag ju berätta vad jag gjorde först - jag både "loitrade" och "trespassade". Den här gången stod det inget om armed response, bara beware of the dog... Jag var så diskret och hemlig när jag smög uppför den dammiga grusvägen till studion så det var inte klokt, men jag gick faktiskt inte hela vägen fram. Nån måtta får det ju vara.

Dagen kan bara sammanfattas med ett ord: storslagen.

L.A Woman del 4 - Coachella

Min nördighet har idag nått nya nivåer. Jag skyller på min sambo, för det är alltid han som får mig att vidga vyerna - musikmässigt sett. Jag ska snart förklara.

Vyer är något jag har haft gott om de senaste dagarna. Jag har tillfälligt lämnat Los Angeles och började med att köra den långa kustvägen ner till San Diego, och passerade den ena WOW-platsen efter den andra. Kalifornien blir bara mer och mer fantastiskt.

Efter två ganska tröttsamma dagar i San Diego har jag nu fått ännu fler fantastiska naturupplevelser efter att ha kört på slingriga småvägar genom bergen till Coachelladalen. Utöver Palm Springs finns det en mängd andra städer som i princip alla hänger ihop, bland annat Rancho Mirage där jag nu bor samt något som kallas Sky Valley. Efter lite allmän, vanlig rundkörning i den tätbebyggda dalen drog jag ut i öknen lagom till solnedgången. Det var verkligen magiskt.

En kort bit av vägen genom Sky Valley

Att jag åkte just dit beror ärligt talat enbart på stonerbandet Kyuss, och jag är dom evigt tacksam. Hela Coachelladalen har något överjordiskt över sig, och det är omöjligt att beskriva i ord. Åk dit, för fasen, så slipper jag försöka.

Alltså, jag åkte en bra bit ut i öknen bara för att leta upp en jäkla skylt. Sedan satt jag i bilen och väntade på att solen skulle gå ner, bara för att skylten skulle se ut som på skivomslaget till Kyuss skiva som kort och gott heter Sky Valley. Det blev inte exakt likadant, men nära nog. Skylten har dessutom blivit utbytt sedan 1994 när skivan kom, så jag var chanslös från början. Jag inser att det här är nästan omöjligt nördigt, långt mycket värre än att leta upp Nikki Sixxs hus, men det var en fantastiskt kväll.

L.A Woman del 3 - the Heroin House

En vecka på resande fot nu. Jag vet inte var tiden tar vägen. Efter fem dagar i Sherman Oaks började det kännas som "hemma" och nu när jag har åkt därifrån känns det konstigt. Mer om det senare.

En annan som tidigare har kallat Sherman Oaks för hemma är Nikki Sixx. Ända sedan jag läste hans "Heroin Diaries" har jag velat spana in huset han bodde i under det året boken handlar om, 1987. Han beskriver ganska ingående hur han bland annat sitter i en av sina garderober med hagelbössa, fullkomligt paranoid av sitt heroinmissbruk, men också att han satte upp höga grindar och luckor för fönstren för att inte langarna skulle få tag på honom. Han skriver hela tiden att han bor i Van Nuys, men i verkligheten hittade jag huset 15 minuters promenad ifrån där jag har bott den senaste veckan - i Sherman Oaks. Jag har inte riktigt fattat var gränsen går, men det är helt oviktigt. Det viktiga är att jag hittade huset.

Ja, jag är medveten om att jag har konstiga intressen.

Så här ser det i alla fall ut. Man ser verkligen ingenting på bilden, jag vet. Jag vågade inte gå närmre för det satt en liten skylt i rabatten som förbjöd både "trespassing" och "loitering", och hänvisade till ett vaktbolag med "armed response". Jag ville inte loitra alltför mycket, och närmre än så här vågade jag inte fota...

Mer galenskaper följer.