torsdag 19 januari 2017

Jason Newsted Happy Face

Häromdagen var det exakt 16 år sedan Jason Newsted lämnade Metallica. Det får mig osökt att tänka på den franska experimentella/instrumentella math metalgruppen Goodbye Diana*. Jo, det finns tydligen nåt som heter math metal. Den första låten jag hörde med bandet har det underbara namnet "Jason Newsted Happy Face". Om man bara har sett en enda bild på den gode (men ej glade) Jason förstår man varför jag skrattade rått och hjärtligt.

Jason Newsted kunde man träffa på meet and greet på Sweden Rock för några år sedan. Han var där med sitt nystartade band Newsted, men annars är han väl mest känd som Metallicas basist 1986-2001.

Bandet Newsted med Jason Newsted på sång och bas gav i början av 2013 ut en EP med den något fantasilösa titeln Metal. Sedan började tydligen inspirationen att flöda, för fullängdaren fick namnet Heavy Metal Music. Det är egentligen ganska smart så att ingen råkar tro att de köper en houseskiva eller nåt. Nu när jag har trashat (eller kanske thrashat) albumtiteln måste jag ändå säga att innehållet är rätt bra. "King of the Underdogs" är en grym låt, och spelningen på SRF var både tung och ösig.

Hur som helst gick jag, sambon och en kompis iväg för att träffa Jason, IRL så att säga. Jag hade inte varit på någon meet and greet innan, men fick höra att det brukar finnas skivor och annan merch att köpa och som artisten sen kan signera. EP:n borde han ju definitivt ha, tänkte vi, och kanske kunde det till och med finnas några Metallicaskivor? Han var ju trots allt med på några stycken. Fyra för att vara exakt. Eller åtta. Det beror på hur man räknar.

När vi närmade oss signeringen upptäckte vi att bordet framför Jason såg oroväckande tomt ut. Inga skivor så långt ögat nådde, och inget annat heller för den delen. Vad fan skulle han skriva på? Grabbarna började leta efter papperslappar på marken, men det enda de hittade liknade mer konfetti än något man kan lägga framför en surmulen rockstjärna utan att få onda ögat. Lyckligtvis kom jag på att jag hade ett utskrivet spelschema i fickan. Det var en skrynklig och lortig A4, men jag rev den i tre delar och vi tog varsin. Framför oss såg vi Super Fan #1 lägga fram sitt tygklädda samlaralbum med bilder och urklipp framför Jason, som spann nöjt medan han satte sin autograf på en väl utvald plats. När sedan vi klev fram med våra små lappar såg han minst sagt skeptisk ut, och när de andra frågade efter Metallicaskivor trodde jag att han skulle be oss att f--k off. Trots detta skrev han faktiskt på våra pappersbitar. Det var dock sista gången jag gick tomhänt till en signering**.


* En annan, oförglömlig låt med Goodbye Diana är "Nakednicknolte". Jag önskar att de hade haft text till just den.
** Om man bortser från den gången Steel Panther fick kladda sina autografer i locket på min handväska.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar