Jason Newsted Happy Face

Häromdagen var det exakt 16 år sedan Jason Newsted lämnade Metallica. Det får mig osökt att tänka på den franska experimentella/instrumentella math metalgruppen Goodbye Diana*. Jo, det finns tydligen nåt som heter Math metal. Den första låten jag hörde med bandet har det underbara namnet "Jason Newsted Happy Face". Om man bara har sett en enda bild på den gode (men ej glade) Jason förstår man varför jag skrattade rått och hjärtligt.

Jason Newsted kunde man träffa på meet and greet på Sweden Rock för några år sedan. Han var där med sitt nystartade band Newsted, men annars är han väl mest känd som Metallicas basist 1986-2001.

Bandet Newsted med Jason Newsted på sång och bas gav i början av 2013 ut en EP med den något fantasilösa titeln Metal. Sedan började tydligen inspirationen att flöda, för fullängdaren fick namnet Heavy Metal Music. Det är egentligen ganska smart så att ingen råkar tro att de köper en houseskiva eller nåt. Nu när jag har trashat (eller kanske thrashat) albumtiteln måste jag ändå säga att innehållet är rätt bra. "King of the Underdogs" är en grym låt, och spelningen på SRF var både tung och ösig.

Hur som helst gick jag, sambon och en kompis iväg för att träffa Jason, IRL så att säga. Jag hade inte varit på någon meet and greet innan, men fick höra att det brukar finnas skivor och annan merch att köpa och som artisten sen kan signera. EP:n borde han ju definitivt ha, tänkte vi, och kanske kunde det till och med finnas några Metallicaskivor? Han var ju trots allt med på några stycken. Fyra för att vara exakt. Eller åtta. Det beror på hur man räknar.

När vi närmade oss signeringen upptäckte vi att bordet framför Jason såg oroväckande tomt ut. Inga skivor så långt ögat nådde, och inget annat heller för den delen. Vad fan skulle han skriva på? Grabbarna började leta efter papperslappar på marken, men det enda de hittade liknade mer konfetti än något man kan lägga framför en surmulen rockstjärna utan att få onda ögat. Lyckligtvis kom jag på att jag hade ett utskrivet spelschema i fickan. Det var en skrynklig och lortig A4, men jag rev den i tre delar och vi tog varsin. Framför oss såg vi Super Fan #1 lägga fram sitt tygklädda samlaralbum med bilder och urklipp framför Jason, som spann nöjt medan han satte sin autograf på en väl utvald plats. När sedan vi klev fram med våra små lappar såg han minst sagt skeptisk ut, och när de andra frågade efter Metallicaskivor trodde jag att han skulle be oss att f--k off. Trots detta skrev han faktiskt på våra pappersbitar. Det var dock sista gången jag gick tomhänt till en signering**.

* En annan, oförglömlig låt med Goodbye Diana är "Nakednicknolte". Jag önskar att de hade haft text till just den.
** Om man bortser från den gången Steel Panther fick kladda sina autografer i locket på min handväska.

L.A Woman pt 7 - Bye bye Hollywood Hills

Efter tre dagar i West Hollywood Hills var det dags att dra vidare igen. Jag har tappat räkningen på hur många ställen jag har bott på. Sju tror jag.

På fredagen blev en brakfrukost på Mels på Sunset Strip, och jag satt och skrev som bara den. Personalen trodde nog att jag var nån svensk matskribent för de passade upp på mig hela tiden och var superintresserade av vem jag var och vad jag gjorde i LA. Alltså ännu mer service minded än alla andra jag har träffat. Inte illa.

Den dagen var det 11 september, och 14 år sedan terrorattacken. Det märktes överallt, inte minst på alla flaggor som hänger på halv stång. Även som utomstående kunde man känna av den speciella stämningen som på nåt sätt ligger i luften.

Av en händelse hamnade jag på Rainbow bar igen och intog middag i ett nytt bås, den här gången Lemmy till bordet. Åkte sen via Mulholland Drive (för typ tjugonde gången) till Sherman Oaks igen för de sista nätterna i stan.

Det är helt fantastiskt vilka människor man möter via air bnb. De sista två nätterna bodde jag hos en himla rolig snubbe som har jobbat i över 20 år på skivbolag, och har träffat bland annat Slash, Axl Rose, Rob Zombie, Morrissey, Nirvana, Joni Mitchell och hur många som helst. Oj vilka historier jag har fått höra! Han bakade chocolate chip cookies när jag kom och sen snackade vi musik hela kvällen. Anledningen till att jag valde just det boendet bland alla hundra som finns på air bnb´s hemsida (utöver att det låg i Sherman Oaks) var att det sitter en stor Bob Dylantavla på väggen i rummet som han hyr ut. Jag tänkte att då måste det ju va ett bra ställe. Inte för att jag direkt älskar Bob Dylan, men musikintresserade människor är väl alltid bra människor tänkte jag.

Den värden var också den enda som har undervisat mig i hur man överlever en jordbävning. Han har tre överlevnadskit strategiskt utplacerade i lägenheten och bilen, och försåg mig med en extra ficklampa. Det blev extra påtagligt när jag såg de djupa sprickorna i väggen efter det senaste stora skalvet. För övrigt är det jordbävningar här hela tiden men de är så små att man knappt märker dom, men alla verkar gå och vänta på "den stora" som borde ha kommit redan. Statistiskt sett. Å andra sidan borde även Yellowstone ha fått ett gigantiskt utbrott för länge sedan. Detta diskuterade vi också en bra stund, och jag lovade att fördjupa mig i ämnet - efter att jag kommit hem till tryggheten igen.

Lördagen var en jävla skitdag.

Nä, inte egentligen. Jag ville bara inte åka hem. Jordbävningar och extrem torka till trots är detta platsen där jag borde ha varit född. Jag hade ingen aning om vad jag skulle ta mig för, men att äta är ju alltid en bra start. Därför sladdade jag över till ett frukostställe i Sherman Oaks, tog med mig enorma mängder mat (och då glömde de ändå att skicka med min surdegsbagel) och åkte upp till en ekopark vid Mulholland Drive. Jag hade tänkt ta mig en hajk till en av bergstopparna och äta frukost med utsikt över dalen. Nu bidde det inte så för det började regna. Om man nu kan kalla det regn. Det duggade i tio minuter och när det gav sig hade vattnet på marken redan dunstat bort. Då var även det mesta av maten borta, men jag tog ändå en liten hajk och tittade efter skallerormar.

Jag blev sugen på mer utsikt så jag åkte till Griffith Observatory igen och satt där bra länge och funderade över livet. Lite halvmulet väder men behaglig temperatur, nere på lite drygt 30 grader, och det kändes nästan svalt efter den extrema värmen som har varit. Tog en glass och fascinerades över alla som kollade Facebook och gud vet allt i sina mobiler (fri wi-fi på caféet) istället för på den makalösa utsikten.

Sist av allt körde jag en sväng genom Hollywood, Sunset Boulevard (lite extra vemodigt på Sunset Strip) och en sväng till på Mulholland Drive. Jag inser att jag verkar lite besatt av vissa ställen här... Jag hade tänkt stanna kvar och se solnedgången från någon av utsiktsplatserna men jag var helt slut så jag åkte hem redan strax efter fem och tvärslocknade på sängen nån timma innan det blev en hämtpizza till kvällsmat.

En konstig och ledsam dag. Jag fattar ju att man inte kan glida runt i en sån här fantasivärld hur länge som helst men jag kommer fortsätta drömma om att bo här. Jag kände likadant förra gången. Fan vet om jag törs åka tillbaka igen. Då stannar jag nog för gott.

Jag skulle egentligen ha varit på en konsert med ZZ Top och Blackberry Smoke på lördagkvällen men hade ingen ork att åka usel motorväg till Pomona som ligger två timmar bort. Jag trodde att det låg mycket närmre, annars hade jag ju inte köpt biljetten, men det är genomgående för hela min vistelse här. Det blir väl fler gånger.

Hemresedagen var en förfärligt sorglig dag. Russell, min värd, tvingade mig till sovmorgon. Jag fick inte gå upp före tio hade han bestämt (oh nooooo!) Det var inga problem alls.

Det blev faktiskt en ok dag ändå, fastän jag var olycklig. Det blev en sista tur på Mulholland där jag satt och tittade ut över dalen en stund och försökte etsa fast utsikten och känslan i minnet. Åkte sedan en av de snirkliga vägarna ner över Hollywood Hills och körde Sunset Strip en sista gång.

Jag körde hela Sunset Boulevard tills den slutar vid havet, och fick se nya delar av stan som var väldigt fina. Sedan körde jag den korta biten via kusten till Santa Monica, la en av mina sista dollars på parkering och tog en sväng ner till piren. På söndag är det lite väl mycket trängsel, så jag gick ner en sväng på strandpromenaden mot Venice och tittade på folk en stund och var alldeles vemodig.

Sedan var det bara att hoppa på kvällsflyget hem. Hem till verkligheten. Hem till regnet. Hem till tvätt och matlagning och en bil som vill ha service.

Undrar när nästa flyg till L.A går.

"Don´t quit your daydream"