Legendarisk adrenalinkick

Som om min längtan efter Strip-klubbar (dvs Sunset Strip, inbilla er inget annat) inte är stor nog får den en extra skjuts av videon till Kickstart My Heart. Den är inspelad på The Whiskey a Go Go 1989, där Mötley Crüe tjuvstartade den kommande Dr Feelgoodturnén. Tänk om man hade fått vara där då. Det hade förstås underlättat en smula om jag hade varit äldre än nio år och därmed fått komma in.

För några veckor sedan råkade jag läsa en helgbilaga tillhörande av av våra kvalitativa kvällstidningar. Däri fanns en intervju med en av deltagatrna i Idol, som berättade hur mycket hon önskade att hon hade varit ung på 90-talet så att hon hade kunnat få vara med och uppleva legendariska band som Broder Daniel.
Hm.
Tanke nr 1. Var inte 90-talet alldeles nyss??
Tanke nr 2. Jag hade kunnat ge ett av mina fingrar för att få se Mötley Crüe på the Whiskey -89, men så är det också ett band som (i min insnöade värld) är värt att kalla legendariskt i ett lite vidare sammanhang.

Även om det inte sker under det bekymmerslösa 80-talet på en av världens mest omtalade klubbar, fylld till bristningsgränsen med män i smink och kvinnokläder och groupies i nästan inga kläder alls, blir det ändå historiskt nästa sommar då Mötley spelar på Sweden Rock Festival. Det är så dags att se dom då, eftersom de säger att detta blir deras avskedsturné. Spelningen på SRF är den enda i Skandinavien. Får inte missas!

Tills dess har jag att göra. Höst och vinter = boksäsong. Har snart läst ut Nikki Sixx´s Heroin Diaries som är en av de mest beroendeframkallande böcker jag har läst. Det är nästan omöjligt att lägga ifrån sig den...

...men jag tar en paus för dagens inslag av självplågeri.

Kan man röka en banan?

I alla fall om man frågar Bill Ward i Black Sabbath. Han hade tydligen som vana att i början av bandets karriär, när de var fattiga som kyrkråttor, tillreda bananer i folie och sen röka dem. Han blev hög som ett hus påstod han. Detta och mycket annat har jag lärt mig genom att läsa boken Iron Man. Jag blev inspirerad när jag köpte Yngwieboken, och har äntligen kommit igång med läsandet igen. Tre böcker samtidigt, i sann Yngwie-anda. More is more.

Jag har läst ett antal självbiografier nu och sett mer än min beskärda del av rockumentärer och slutar aldrig att förundras. Hur i helvete överlever människorna? Förvisso har det fallit bort en och annan genom åren. Inte bara genom överdoser dock. Jag har inte gjort nån statistisk undersökning eller så, men är det inte väldigt många rockstjärnor som har dött i trafikolyckor? Cliff Burton, Marc Bolan, Razzle, Cozy Powell, Criss Oliva osv.

Criss Oliva, som var gitarrist i bandet Savatage, dog när han krockade med en rattfyllerist 1993. Fyra år tidigare hade bandet släppt albumet Gutter Ballet, vilket även är namnet på dagens låt. Fantastiskt bra skiva.

Det är ju tur att musiken aldrig dör.

Extra extra!

Jag hamnade i ett köpcentrum idag och gick utan någon egentlig anledning in i en bokaffär. Behöver man förresten ha en? Mitt framför mig stod den, alldeles nyuppackad, på en hylla och skrek till mig. Yngwies memoarer! Jag får egentligen inte köpa böcker eftersom jag har lådvis på vinden, men i det här fallet tänker jag hänvisa till force majeur. Det var högre krafter i rörelse. Det är ju Yngwie för guds skull. Sambon brukar inte knorra alltför mycket när jag kommer hem med böcker om hårdrock, så det ska nog gå bra.

Nu ska jag bara börja läsa också. Jag har hållit på med Anders Tengners Access All Areas i ungefär ett år nu och har snart kommit halvvägs. På flyget till USA började jag läsa Tony Iommis självbiografi Iron Man. Jag har läst tio kapitel, och den som har läst boken vet att kapitlen är löjligt korta. 2-4 sidor max. Amöbor läser fler böcker än jag, vilket är konstigt. Inte bara för att amöbor varken har ögon eller händer utan för att jag är så galen i böcker. Dagens inköp kommer dock inte att hamna i en låda på vinden utan på en ärofylld plats i vardagsrummet. Är det för mycket med ett belyst altare med glaskupol? Nä, den klarar nog att stå med Slash, Lemmy å co i musikbokhyllan.

Det egentligen en bagatell, men hur kunde originaltiteln "Relentless" bli "Vilja av stål" på svenska?

Häxjakt

En av mina favoritböcker är Good Omens: The Nice and Accurate Prophecies of Agnes Nutter, Witch. Huvudpersonerna, om man nu kan kalla dem för personer, är en ängel och en demon, och handlingen kretsar runt en nära förestående apokalyps. 

I boken förekommer en relativt okänd verksamhet som kallas The Witchfinder Army. Att den är okänd beror på att den har varit så framgångsrik med sin häxjakt att det numer endast finns en enda medlem kvar. Denna enmansarmé består av ingen mindre än Witchfinder Sergeant Shadwell. Därifrån är steget inte långt till Witchfinder General, som var ett av banden inom the New Wave of British Heavy Metal och bland de första att spela doom metal.

Witchfinder General tog sitt namn efter en skräckfilm från 60-talet. Jag har inte sett den och det är nog lika bra för jag är löjligt lättskrämd och väldigt mörkrädd. Däremot har jag lyssnat en del på bandet. Det är ärligt talat inte det bästa bandet jag har hört, men det beror mest på sångaren (jag kan vara extremt kräsen när det gäller sångare). Musiken är ändå riktigt doomig och bra. Några exempel: