Fenix reser sig ur askan. Precis som varje rockband med högaktning tog även Lost Woman Blues en (onödigt lång) paus. Efter nästan tre års skriverier på Rocknytt följt av flera års sporadiskt romanskrivande är det dags för storstilad comeback i ny, blank scenkostym. Musiken är som alltid närvarande, metal är som bekant for ever, men huvudsakligen har bloggen vidareutvecklats till en författarsida.
Det kommer förstås att handla mycket om min kommande Feelgoodroman Hollywood Hills Forever, som ges ut på Lionvalley Publishing till våren, men även nya projekt och fortsatt spridda tankar. Just nu handlar de mycket om hur boken kommer att tas emot. Jag har svårt att tro att någon där ute skulle kunna vara hårdare i sin kritik än jag själv, men det är läskigt oavsett.
Som namnet skvallrar om utspelar sig min debutroman i Los Angeles (var annars?). Jag hoppas att just du ska vilja läsa den, och att du ska bli lika fäst vid karaktärerna och min älskade favoritstad som jag är.
Givetvis är boken sprängfylld med musik, något annat var väl inte att vänta, och som en sneak peak kommer här temalåten för det allra första kapitlet.
Mer smått och gott utlovas tills det är dags för release. Det har inte hänt än, men snart kanske även jag förstår att det är på riktigt!
Har någon sett programmet Hipp Hipp när de gör parodi på Melodikrysset? Det är ungefär så min hjärna fungerar hela tiden. Dagens låt är ett resultat av detta associerande.
Jag håller på och läser en bok om Guns´n Roses just nu. Axl Rose föddes som William Bruce Rose, men gick under större delen av sin uppväxt som Bill Bailey. Bill Bailey heter även en engelsk komiker, som bland annat medverkade i filmen Hot Fuzz. Bill Bailey spelar dessutom theremin, som är det instrument som används flitigt i serien Morden i Midsomer. Både filmen och serien handlar om poliser som jagar mördare. Att mörda folk är olagligt, och Breaking the Law är troligtvis den mest kända låten med Judas Priest. På deras Killing Machine finns Evening Star med, och det råkar vara dagens låt.
Tiden rusar. Dagarna bara försvinner nuförtiden, men mitt i allt rusande har jag hunnit lägga märke till ett intressant fenomen. Allt fler går runt i gigantiska lurar och lyssnar på musik. Så även jag. Inget konstigt i det, men det är inte heller det som är grejen.
Det som är så roligt är att många får sån feeling inne i sin bubbla att de går runt och sjunger i högan sky. Det är alltid killar, av någon anledning, och lika underhållande varje gång.
I vanlig ordning när jag går runt och fnissar åt andras galenskaper dröjer det inte länge innan jag inser att jag är minst lika löjlig själv. Häromdagen kom jag nämligen på mig själv med att gå och sjunga med i en text (VÄLDIGT lågt givetvis - jag är ju inte knäpp) och (vad värre är) vifta med händerna, som för att markera de olika passagerna i den fantastiska låten jag lyssnade på. Herregud vilken syn.
Efter det har jag insett att jag väldigt ofta går runt och sjunger, eller snarare mimar, till musiken i lurarna. Trots att jag är medveten om det kan jag inte sluta. Det är tur att det fortfarande är kallt och blåsigt, så att jag har en ursäkt att täcka halva ansiktet med en halsduk. Armviftningarna vet jag faktiskt inte vad jag ska göra åt. Ha på mig en väldigt trång jacka? Fråga Peter Tägtgren om jag får låna hans tvångströja?
Vilken låt var det då som framkallade min inneboende dirigent? Jo detta mästerverk med husgudarna Candlemass. Lyssna nu utan att vifta med händerna, om du kan.
Blackmore alltså. Han fyller 70 år, tänka sig. Som gitarrist i de två fantastiska banden Deep Purple och Rainbow borde han känna sig relativt nöjd med vad han har åstadkommit under sin långa karriär. Grattis, alltså!
Jag tänker inte skriva så mycket mer om detta. Istället vill jag visa Deep Purples oförglömliga video till Perfect Strangers från 1984. Jag kan faktiskt inte hitta något annat ord som beskriver den bättre. De förbrukade tydligen all sin kreativitet när de skrev låtar, och det var väl rätt tänkt. Låten är ju enastående.
Efter noggrant övervägande skulle jag vilja påstå att det är John Lords mustasch som är hela behållningen med videon. Den är inte att leka med. Heja 80-talet!
Vadan denna svängiga rubrik? Jo, därför att jag är väldigt nöjd och glad för tillfället. Jag har nämligen fått chansen att skriva för sveriges största hårdrockstidning på nätet - Rocknytt! Sedärja, nu har ni en ny grej att följa :-) Kolla bland nyheterna, så kommer det säkert upp något som jag har skrivit.
Den där goa lyckokänslan går även att få på konstgjort väg. Jag pratar inte om droger nu, utan lyssna bara på dagens låt så förstår ni vad jag menar. Den är så röjig att man tappar byxorna. Första gången jag hörde den var på jenkarradion när vi cruisade runt i Florida i januari. Jag blev fullständigt golvad. Inte bokstavligt förstås, för då hade jag krockat, men bilen gick lite vingligt i tre minuter.
Låten finns givetvis på Youtube (vad finns inte på Youtube?), och som vanligt läste jag de tillhörande kommentarerna. Är det inte konstigt att det alltid måste sitta en vrång jeppe nånstans och skriva ner allting som läggs ut? Jag är fullt medveten om att jag ibland kommer med subtila hintar i mina inlägg om saker jag inte tycker så bra om (fint inlindat va?). Skillnaden är att många nuförtiden verkar ha ett behov av att aktivt söka upp sidor/låtar/personer de uppenbarligen inte gillar och sedan skriva nedlåtande om detta. Det är som om jag skulle ta på mig jobbet att sitta i tv och kommentera Melodifestivalen, med avsikt att såga varenda bidrag i direktsändning.
Nu var kommentarerna om dagens låt kanske inte så elaka som de kan vara i andra fall, men det var tillräckligt för att bli underlag till detta allmänna tyckande från min sida. Vad sa de då, gnällspikarna? Jo, att låten är en ren och skär rip off på Kisslåten "Shock Me" från plattan Love Gun, och därav inte värdig vår dyrbara tid. Det är fullständigt uppenbart att det är en rip off på "Shock Me", men den är så förbannat bra att jag inte bryr mig det minsta. Det var fler som tyckte som jag när den kom ut 27 februari 1999, för den gick upp i toppen på Billboardlistan.
Låt mig presentera: "Lit Up" med den finfina orkestern Buckcherry från skivan som också heter Buckcherry. Ja, den handlar om kokain. Nej, jag stör mig inte.
Vad gör man när livet ger en citroner, och man inte är särskilt förtjust i citronsaft? Jo man lyssnar på metal och känner hur det sura så sakteliga lämnar kroppen. Det är konstigt att man inte kan få musik på recept. Jag tror att det skulle bli en hit (avsiktlig ordvits), men tills sjukvården inser detta får man ägna sig åt gammal hederlig självmedicinering.
Jag har roat mig med att göra en topplista över låtar som får åtminstone mig att stå rakare i motvinden. Jag gillar topplistor, så bara att göra en får mig på bättre humör.
5.I´m Alive med Helloween. Då vet man ju att man lever, och det är väl en bra start antar jag.
4. Induction + Dethrone Tyranny med Gamma Ray. Om Gamma Ray bestämde skulle det inte finnas något elände i världen. Heja dom.
3. Last Man Standing med Hammerfall. För att texten säger allt. Not backing down, not giving in!
2.If you really really love me med Steel Panther. Det är omöjligt att lyssna på den utan att dra på smilbanden. Även morgnar när havremjölken är slut, spårvagnen är inställd och det regnar underifrån. Sånt händer oftare än man kan tro.
1.Battle Hymn med Manowar. Som en det behövs en förklaring.
Tänk att Motörhead har döpt en låt efter min blogg! Är inte det fantastiskt så säg. Ta fram albumet Aftershock och se själva. Låt nr 3: "Lost Woman Blues".
Ahem.
Det kan vara så att det är tvärtom, men nu ska vi inte snöa in på detaljer som vem som kom på vad. Oavsett vilket tyckte jag att det var ett passande namn på min blogg när jag startade den för exakt ett år sedan idag. Fanfar! Det tycker jag fortfarande, av tre enkla anledningar.
1. Den innehåller mina initialer
2. Jag är ganska Lost.
3. Jag är en Woman.
Så var det med det. Ett helt år höll jag inne med den infon. Kändes det som ett antiklimax för er med? Livet är hårt.
Jag skulle nog vilja påstå att jag är lite mindre "lost" nu än för ett år sedan. Tacka bloggandet för det. Det är i sanning ett terapiarbete, och ett väldigt roligt sådant dessutom. Först var jag lite osäker på det där med att skriva sitt hjärtas mening på nätet. Tänk om jag skulle bli idiotförklarad (av fler än min doktor)? Eller bli attackerad av en sån där näthatare? (Ett jättekonstigt ord eller hur? Det låter snarare som en person som är militant emot vissa typer av fiske). Det har lyckligtvis inte hänt. Alla som läser min blogg är jättesnälla ;-)
Jag ser fram emot ännu ett år med Lost Woman Blues, och hoppas på att det blir många nya, intressanta upplevelser att skriva om. Det finns potential! Redan nu på lördag är det spelning på gång; Led Zeppelintribute på Trädgårn. Om knappt en månad kommer Steel Panther till Göteborg, och i samma veva spelar Candlemass i Uddevalla. Till sommaren blir det Sweden Rock Festival, AC/DC och Metallica för att nämna några. Dessutom lite spännande resor...
Grattis bloggen på 1-årsdagen, och ett stort tack till er för att ni finns där ute!
Det har varit en osedvanligt trist dag idag. En vanlig, sketen onsdag med fallande regn, långsamma ekonomistyrningsdataprogram och bristande ork. Det är så mycket februari det kan bli.
Misströsta icke! Även tills synes evighetslånga transporträckor till nya månader dukar under när de hör dagens låt. (Nä, jag förstod inte heller den meningen). Redan från första takten förstår man att det här är en låt som inte kommer att lämna någon oberörd. Musiken drar igång som en obeveklig naturkraft, och när sången börjar är det bara att kapitulera. Den som inte påverkas borde kanske gå iväg och kolla blodtrycket, för herrejäsiken vilken låt detta är. En redig käftsmäll rakt i fejan på tristessen, och en spark i baken när både viljan och energin tagit slut.
Det är inte helt logiskt, men dagens välbehövliga lyckopiller serveras av bandet med det melankoliskt klingande namnet Blues Pills. Första gången jag hörde bandet var i somras på Sweden Rock. Var annars. Deras självbetitlade album kom ut i juli förra året och innehåller 10 briljanta bitar av det hårda, bluesiga psykedeliska slaget som är omöjligt att inte känna sig tillfreds när man hör. Nu hörs och syns det svensk-fransk-amerikanska bandet överallt. De gjorde nyligen en bejublad, utsåld spelning på Sticky Fingers, de figurerar i varenda rocktidning och deras "High Class Woman" finns minsann med på engelska Classic Rocks Best of 2014-CD! Bästa låten på den samlingen, om du frågar mig. Inte ens "Bent To Fly" med Slash och Myles Kennedy är bättre.
Om jag gavs möjligheten att välja varfri musikalisk supertalang skulle jag vilja bli världens grymmaste trummis. Om jag, mot förmodan, fick önska mig ytterligare en egenskap skulle jag önska att jag kunde sjunga som Elin i Blues Pills. Ganska högt på önskelistan alltså! Rockvärlden behöver fler som hon, och med tanke på hur mycket det sjungs i det här hushållet behövs det åtminstone en person som faktiskt kan sjunga.
För de som minns att jag (relativt) snart fyller år kan jag meddela att jag nöjer mig med att få en häst. De andra grejerna är så svåra att slå in.
Ja kära nån, det är bara en vecka kvar till julafton. Överallt ser man sammanbitna människor med stressig blick. Den perfekta julklappen, den måste finnas därute nånstans... Det är lätt att känna sig uppgiven när inköpslistan är lång, tiden är knapp och plånboken tom.
Som vanligt kommer här en lösning. Känns livet lite tungt? Blåser det kallt? Är politikerna lite för bruna? Gå hem, ta ett glas glögg, och sätt på dagens låt så stiger julmyset exponentiellt. Ganska snart inser man nämligen glatt att det inte finns något här i världen som är lika nedstämt som Kyuss! Kan det vara dagens sämsta skämt? Kanske. Min dag har varit ganska medioker på den fronten, och jag bor ändå i ordvitsens huvudstad.
Kyuss var faktiskt med på tv häromdagen. Det hör inte till vanligheterna, men plötsligt hände det alltså. Dave Grohl och hans kompanjoner i Foo Fighters, som nuförtiden ses ÖVERALLT, besökte Los Angeles i det senaste avsnittet av sin dokuserie Sonic Highway och jag var förstås tvungen att plåga mig igenom detta. Jag tror att min LA-abstinens ska bli mindre om jag tittar på såna program, men har lika fel varje gång. Lyckligtvis är inte Kyuss från LA utan från Palm Desert, så halva programmet utspelade sig i en liten studio mitt ute i ingenstans.
Kyuss var ett av de band som under det dystra 90-talet kom på den briljanta idén att ta med sig generatorer ut i öknen och sen spela högt som satan för de som lyckats hitta dit. Musikstilen kom att kallas stoner rock, av en anledning som är ganska given. Musiken är lika bra oavsett om man är liberal eller mer tveksamt inställd till rekreationellt användande av såna typer av droger som inte hälls ner i halsen (för sprit är helt ofarligt, det vet ALLA...).
Dagens låt valde jag för att det är en av få låtar som jag är grym på att spela på gitarr. Med gitarr menar jag en sån i plast med fyra knappar och som man kopplar till ett Playstation. Det jag egentligen ville säga är att det är en grymt bra låt. Ta nu en pepparkaka och sätt dig i lugn och ro och bara lyssna. Julångesten finns garanterat kvar imorgon. Kyuss däremot, gör det inte.
Ibland är det lätt att välja låt. Idag, eller igår (beroende på vilken sida av Atlanten man befinner sig), är det 30 år sedan Nicholas Dingey omkom i en av världens mest omtalad bilolyckor. Engelsmannen Dingey, mest känd som Razzle, var då trummis i finska Hanoi Rocks, och den som körde bilen var ingen mindre än Mötley Crües frontman Vince Neil.
Hanoi Rocks var ett av de band som inspirerade Mötley Crüe allra mest, och när de båda banden träffades på Donington i England ledde det till omedelbar förbrödring och, om ens möjligt, fördubblad dekadens.
När Hanoi 1984 intog Kalifornien (en tidigare okänd händelse i modern krigshistoria) fortsatte kalaset hemma hos Vince Neil i Redondo Beach. Neil och Razzle hade festat hela dagen när de satte sig i Neils nya De Tomaso Pantera och åkte iväg för att köpa mer sprit. En av musikhistoriens sämsta idéer, skulle det visa sig, och ännu ett exempel på att bilar och alkohol inte är gjorda för varandra. En frontalkrock senare hade världen berövats på ännu en musiker, och mer eller mindre på Hanoi Rocks som band. Världen berövades bara som hastigast på Vince Neil, som spenderade blott 15 dagar i fängelse, medan han själv berövades på nästan tre miljoner dollar i böter. Det var mycket pengar på den tiden. Det är mycket pengar idag med, när jag tänker efter.
När man ser bilder på hur bilen såg ut efter kraschen är det svårt att förstå att inte Vince Neil också strök med. Det är också svårt att förstå hur någon kan ha fått för sig att de åkte i en Ford, vilket jag läste på en riktigt ambitiös hemsida dedikerad till Razzle. Motorn var förvisso en Fordmotor, men resten av bilen var onekligen italiensk.
Razzle var bara 24 år gammal, men hans röst (och fantastiska dialekt) finns förevigad i bland annat låten "Don´t You Ever Leave Me". Det är dock inte dagens låt. Jag ville hellre lyssna på den här.
Plötsligt blev det december, och det är bara en tidsfråga innan hela samhället försvinner in i den masshypnos som kallas julhandel. Om det inte redan har hänt.
Julens budskap är sedan länge bortglömt, men oavsett om man tror på kristna gudar, asagudar eller rockgudar kan vi väl alla enas om att det handlar mer om gemenskap, medmänsklighet och fred på jorden än om presentförpackad duschtvål, nygamla julskivor med Christer Sjögren och SM i utomhusbelysning.
Mitt bidrag till världsfreden består av en väldigt simpel tanke. Om alla människor hade tillgång till ett trumset skulle det inte finnas något våld i samhället. Det finns, mig veterligen, inget bättre sätt att bli av med aggression, frustration och irritation än att grabba tag i närmaste trumstockar och banka sig utmattad. Vem har ork, eller ens lust längre, att puckla på sina motmänniskor då? Man blir ju bevisligen glad av musik.
Jag tillhör den kategori människor som i allra högsta grad behöver ett trumset. Inte för att jag är våldsam, för det är jag inte, utan mer för att jag lätt blir upprörd över hur samhället ser ut. Hur kan folk, exempelvis, tycka att det är ok att dumpa ett helt bohag vid återvinningsstationen? En gammal soffa är INTE en förpackning, vad jag vet. Jag funderar också på hur de är funtade som nästan börjar slåss om parkeringsplatserna utanför Ica, och vart är världen på väg när det sitter tiggare utanför varenda affär?
Hallå! Trumset, hitåt!
Annars kan man ju spela bara för att det är kul. Om man som jag saknar något att slå på och behöver någon annan typ av terapi kan man titta på dagens klipp istället. Det är också ganska roligt.
Idag har jag läst på allsköns musiksidor att det är både Freddie Mercurys och Eric Carrs dödsdag. De dog faktiskt även samma år; 1991. Det är sorgligt, förstås, så för att väga upp till det handlar dagens inlägg om något betydligt roligare. Det finns ju alltid något att fira, och just idag fyller faktiskt Steel Panthers rappkäftade gitarrist Satchel (aka Russ Parrish) 44 år! Fanfarer till honom, och en låt med Steel Panther till er.
Om någon skulle få för sig att sätta världsrekord i användandet av ordet "really" i en och samma låt får de här en tuff utmanare. I låten "If You Really Really Love Me" förekommer ordet hela 56 gånger. Kontrollräkna gärna.
Ikväll är det dags! Bigelf spelar på Sticky Fingers och jag är så exalterad att jag nästan kissar på mig. Hur fasen ska dom stackarna kunna leva upp till mina skyhöga förväntningar? Jo, jag tror att dom grejar det. Det är därför Bigelf är Bigelf, liksom.
Jag är ganska säker på att dagens låt står uppskriven på deras setlist. Den finns med på bandets senaste album Into the Maelstrom, som kom i mars i år. Man skulle kunna säga att det är deras bästa album hittills, men det känns taskigt gentemot de andra. Jag nöjer mig med att säga att det är ett fruktansvärt bra album, om man gillar progressiv doommetal. Annars tycker man nog att det är psykedeliskt vansinne inspelat på skiva. Det är helt ok att tycka det, men det är givetvis fel...
Som trumslagarwannabe älskar jag Mike Portnoys bidrag till den här skivan, och han tillför en rejäl dos av känslan från sitt gamla band Dream Theater. Dessvärre finns Mike inte längre med på turnén, och det kommer att bli ohyggligt svårt för efterträdaren att ge mig samma tillfredsställelse. Med tanke på att det är frontmannen Damon Fox´s 16-årige son som sitter på trumstolen tror jag ändå inte att jag blir alltför besviken. Om sonen bara har ärvt en tiondel av faderns genialitet räcker det ändå långt. Den som lever får se.
Låtom oss nu lyssna efter utomjordningar. ET phone home?
Idag blir det nördkunskap. Det kanske är det jag håller på med annars också, men idag breder jag på lite extra*.
1994 bildades ett band med det exotiskt klingande namnet Nerf Herder i Santa Barbara, Kalifornien. Vad är då en Nerf Herder? Ja det kan man verkligen fråga sig, såvida man inte hör till oss som är djupt nedgångna i ett Star Warsträsk a la Dagobah. En Nerf är helt enkelt en buffelliknande typ av boskap som föds upp på olika planeter i den där galaxen ni vet. Den som är långt, långt borta. En Nerf Herder är således de som ser efter Nerferna. Det är inte de smartaste snubbarna som jobbar som Nerf Herders, och det är bakgrunden till Princess Leias underbara förolämpning av Han Solo i Rymdimperiet slår tillbaka;
"Why, you stuck-up, half-witted, scruffy-looking nerf-herder!"
varpå han svarar
"Who´s scruffy looking?"
Kopplingen till hårdrock är måhända lite luddig, med tanke på att Nerf Herder snarare spelar punk-pop, men de har gjort en fantastisk låt som heter Van Halen. Den är förstås allt annat än en hyllning. Bandet är även ansvariga för klassiskerna Pantera Fans in Love (en kärlekslåt av rang) och Led Zeppelin Rules, som är en oblyg sågning av dagens popindustri.
Varsågoda: Van Halen, live på The Trobadour i Los Angeles 2013.
* Jag tycker att det är intressant att fundera på varför man är nörd när det gäller science fiction, medan man är entusiast när det gäller sportbilar, och kännare när det gäller vin. Jag har heller aldrig hört någon säga "herregud vilken konstnörd han är" om någon som kan rabbla varenda konstnär under renässansen...
Darth Vader hade tagit ett djupt andetag och sagt I find your lack of faith disturbing.
Vissa dagar är väldigt mycket bättre än alla andra. Idag har varit en sån dag, och det är egentligen inte av någon särskild anledning. Har väl helt enkelt haft ett förbaskat bra soundrack.
Det är mycket Bigelf i lurarna nu, för de spelar här i Göteborg på fredag. Jag kan knappt bärga mig! Ända sedan jag hörde dom för första gången har sett fram emot att få se en livs levande Damon Fox spela skiten ur en mellotron. Det är något som hittills har saknat mig, och det känns fantastiskt bra att det äntligen blir ändring på det.
Precis som Saint Vitus spelar Bigelf på Sticky Fingers top floor. Det är ett av de bästa spelställena i stan, för man kan stå längst framme vid scenen utan att behöva brottas med tusen andra. Man vet att det är lagom långt till scenen när man kan se näshåren på trummisen. Hoppas bara att Damon inte gör en Wino... Då blir jag en djupt olycklig människa.
Progressiv rock njuts bäst i lagom stora doser, så av ren självbevarelsedrift (innan jag börjar lyssna efter sirener och rymdvarelser) slänger jag in lite Mötley med jämna mellanrum. Båda banden är från Los Angeles, så det skär sig inte alls. Red Hot har spelats ett tjugotal gånger idag, och minst lika många gånger igår. Visst är den grym? Det känns overkligt att det är över 30 år sedan det här albumet kom ut, men så är det tydligen. Jag tycker att det har åldrats med värdighet. Det gäller dessvärre inte för Mick Mars, men till hans försvar hade nog vem som helst åldrats i förtid av att turnera med Nikki Sixx.
Jag blir alltmer säker på att jorden är på väg att gå under, och det är inte enbart på grund av hur vi exploaterar och misshandel den. Människan som art verkar nämligen ha blivit sjuk på riktigt. Jag har vid flera tillfällen hört att det är fler som ansöker till Paradise Hotel än till lärarhögskolan. Jag hoppas att det är ett skämt, men jag tror att det faktiskt är så tragiskt. Nuförtiden är det tydligen ett karriärdrag att visa sig full och naken i tv. Helst på samma gång.
Jag sätter alla mina sparpengar på att jag skulle få minst tusen gånger så många läsare om jag började lägga upp nakenbilder på mig själv. Sen skulle jag garanterat få bli programledare, spela in en kass poplåt och ge ut en bok om min uppväxt. Ledsen att behöva göra er besvikna. Det kommer inte att hända. Istället sitter jag här och funderar på vad som hände med det gamla hederliga sättet att bli känd och respekterad för att man var bra på något. Nä, vem är jag att döma. Var och en får bli salig på sitt eget vis.
Dagens låttitel är en ren slump och har ingenting med min dystra världsbild att göra.
Det är aldrig tyst i mitt huvud, och det beror inte enbart på tinnitus. Varje morgon när jag vaknar snurrar det en låt därinne. Mitt undermedvetna har kört igång en slumpgenerator, för det är olika låtar hela tiden. Precis som i verkliga livet. Ibland vaknar jag upp till nåt trallvänligt, men det kan lika gärna vara nåt riktigt tungt och jävligt. Det är bara att hålla tummarna för att jag vaknar till nåt bra. Det är synd att det bara är befintliga låtar som mal runt, för annars kunde jag ha blivit en extremt produktiv låtskrivare. Jag hade inte ens behövt ta droger.
Sedan fortsätter det på det viset hela dagen. Det är alltid ett soundtrack som snurrar, men jag antar att det är bättre än att höra röster. Den interna musiken försvinner bara genom att lyssna på annan, högre musik. Å andra sidan kan det vara praktiskt att ha huvudet fullt med låtar. Annars blir det som den gången jag körde bil ensam mellan Karlstad och Göteborg med trasig bilstereo, och det enda jag kunde komma på att sjunga var chalmersvisor och Alice Coopers Poison. I 25 mil. Det var ändå bättre än att det var helt tyst i bilen.
Bara för att man är knepig behöver det inte betyda att man är galen.
Igår spelade det amerikanska doommetalbandet Saint Vitus på Sticky Fingers topfloor här i Göteborg. Det var en historisk kväll av flera anledningar. Först och främst är det bandets 35-årsjubileum i år. Den andra anledningen var kanske lite okonventionell.
Igår möttes vi nämligen av en lapp på entrédörren till Sticky, men det dystra meddelandet att kvällens spelning skulle genomföras utan Wino. Intressant. Saint Vitus utan Wino kan kanske jämföras med Black Sabbath utan Ozzy.
På Wikipedia kallas Scott "Wino" Weinrich för bandets sporadiske sångare, eftersom han inte varit med från början och dessutom lämnat bandet två gånger för att sedan komma tillbaka. Vem hade trott att det även gällde liveframträdanden?
Jag undrade genast hur många som hade vänt i dörren, men det visade sig inte vara särskilt många. Vitusfans verkar vara en trogen skara. Jag till de som tycker att den ursprungliga sångaren Scott Reagers är bättre än Wino, och var därför inte lika besviken som många andra när han inte dök upp. Men var var karln?
Den ofrivilliga trion som tog plats på scenen bestod av gitarristen Mr Bandana, eller Dave Chandler som han heter egentligen, som tillsammans med basisten Mark Adams grundade bandet i Los Angeles 1978. Trumstockarna svingas sedan 2009 av Henry Vasques. Igår kväll spelade dom dock under sina nya alter egon Bitter, Bittrare och Bittrast.
Mr Bandana höll inte inne med sitt förakt när han informerade publiken vad som hade hänt.
"Wino is in jail in Norway, for trafficking drugs! AND THAT´S WHERE HE CAN FUCKING SIT!"
Sedan tog han utan krusiduller över rollen som frontman, och gjorde ett hyfsat bra jobb med tanke på omständigheterna. Hans röst är mer punk än doom, men alla var nöjda och glada. Vi i publiken var förstås glada att de inte hade ställt in, vilket de flesta andra band säkerligen skulle ha gjort. Nöjdast var ändå Saint Vitus med att publiken inte svek dom. De kunde inte med ord beskriva hur tacksamma de var, och turades om med att berätta hur förbannade de var på Wino. Jag har aldrig hört så mycket uppriktigt skitsnack på en konsert förut. Det var underbart.
Efter att de hade avrundat spelningen började publiken skrika efter mer. Till sist kom bandets manager upp på scenen. Han tackade publiken, beklagade sig lite mer över Wino och ropade sedan ut bandet för att köra ännu en låt. Det var tydligt att de inte hade haft några planer på det, för det dröjde en bra stund innan de hade mobiliserat sig. Trummisen förklarade med ett garv att han hade varit på väg in i duschen när de skrek på honom att komma tillbaka. All heder.
Kvällens musikaliska höjdpunkt: Born Too Late, och att de körde extranumret Saint Vitus.
Kvällens verkliga höjdpunkt: Efter sista låten skakade gitarristen hand med oss längst fram i publiken, och när han kom till mig gick han ner på knä och kysste mig på handen. En stund senare var han på väg till baren och jag och många andra ville tacka honom för att de inte ställde in spelningen. Då fick jag handkyss nummer två. Sambon undrade om han skulle börja oroa sig.
Klart han ska, Dave Chandler är en regelrätt hunk! Se själva.
Som om min längtan efter Strip-klubbar (dvs Sunset Strip, inbilla er inget annat) inte är stor nog får den en extra skjuts av videon till Kickstart My Heart. Den är inspelad på The Whiskey a Go Go 1989, där Mötley Crüe tjuvstartade den kommande Dr Feelgoodturnén. Tänk om man hade fått vara där då. Det hade förstås underlättat en smula om jag hade varit äldre än nio år och därmed fått komma in.
För några veckor sedan råkade jag läsa en helgbilaga tillhörande av av våra kvalitativa kvällstidningar. Däri fanns en intervju med en av deltagatrna i Idol, som berättade hur mycket hon önskade att hon hade varit ung på 90-talet så att hon hade kunnat få vara med och uppleva legendariska band som Broder Daniel.
Hm.
Tanke nr 1. Var inte 90-talet alldeles nyss??
Tanke nr 2. Jag hade kunnat ge ett av mina fingrar för att få se Mötley Crüe på the Whiskey -89, men så är det också ett band som (i min insnöade värld) är värt att kalla legendariskt i ett lite vidare sammanhang.
Även om det inte sker under det bekymmerslösa 80-talet på en av världens mest omtalade klubbar, fylld till bristningsgränsen med män i smink och kvinnokläder och groupies i nästan inga kläder alls, blir det ändå historiskt nästa sommar då Mötley spelar på Sweden Rock Festival. Det är så dags att se dom då, eftersom de säger att detta blir deras avskedsturné. Spelningen på SRF är den enda i Skandinavien. Får inte missas!
Tills dess har jag att göra. Höst och vinter = boksäsong. Har snart läst ut Nikki Sixx´s Heroin Diaries som är en av de mest beroendeframkallande böcker jag har läst. Det är nästan omöjligt att lägga ifrån sig den...
...men jag tar en paus för dagens inslag av självplågeri.
Jag har en viss hatkärlek till kollektivtrafik. Och folk, visar det sig. Nuförtiden har jag lyxen att kunna åka spårvagn till jobbet, och det är ju fantastiskt skönt att inte behöva brottas med alla idioter i trafiken varje dag. Dessvärre verkar dumhet finnas i överflöd även på publika transportmedel.
När jag pluggade på Chalmers brukade lärarna säga att matematiken finns överallt och kan förklara precis allt. Jag tyckte nog att de var lagom insnöade och kanske också fulla av hybris, men har nu börjat inse att de hade rätt. Ett räkneexempel från verkligheten i Sverige, idag: om de som ska gå på spårvagnen vid varje hållplats blockerar folk från att gå av vagnen, hur stor är sannolikheten att vagnen kommer i tid? Bonusfråga: beräkna graden av irritation hos de som inte kan kliva av!
Även Västtrafik gör sitt för vetenskapen, och igår bidrog de med följande tankenöt: om det krävs tre vagnar för att få plats med alla som åker på en viss avgångstid, hur mycket trängsel kan vi då skapa genom att bara skicka en? Även om man inte orkar räkna på det inser man att svaret går mot oändligheten. Livet blir förstås mycket mer intressant när man får klättra över sina medmänniskor för att komma av. Det är kanske det som kallas integration? Om inte annat är det definitivt det som kallas smittspridning.
Trängsel och virus är svårt att skydda sig mot, men mot allt gapande i mobiltelefoner och annat dumt prat finns det åtminstone hörlurar. Jag kan inte åka vare sig buss, spårvagn eller tåg om jag inte har möjlighet att skärma av mig från omvärlden. Jag får eksem. Osocial? Det är mitt andranamn.
Idag lyckades jag faktiskt få riktig feeling på väg till jobbet. Jag var så förlorad i den psykedeliska värld som kallas Uncle Acid and the Deadbeats att jag nästan glömde bort att gå av, och det var inte bättre när jag kom fram till kontoret. När jag trodde att jag var uppe på min våning (efter fyra svettiga trappor) insåg jag att det inte såg ut som det brukar. Jag var på våning fem. Här behövs ingen syra. Jag lever redan i det blå.
