Ja så blev det faktiskt. D-A-D var så bra på sin fredagsspelning på 70 000 tons of Rock att jag var tvungen att se dom igen på söndagen, då de spelade igen. Det bästa är att allt finns att återuppleva på nätet. Dagens klipp är från den första spelningen, och jag tror banne mig att jag är med på ett hörn alldeles framme vid vänsterkanten på scenen. Tycker mig se sambons hårsvall också. Vi stod alldeles nedanför Binzer den yngre, bandets svängiga gitarrist iklädd topphatt. Visst klär den honom?
Broder Jacob
Binzer den äldre är en sann showman. I början av båda spelningarna sprang han runt i publiken medan han körde "Isn´t This Wild". På söndagen var det inte lika mycket folk, så han försökte få lite tryck i lokalen. Vad gör folk? Tar kort, givetvis.
Broder Jesper
Den relativt sansade Jacob har sin motpol i basisten Stig Pedersen. Jag har aldrig sett någon som använder hela scenen så som han, och då har jag ändå sett Mick Jagger i toppform. Han klättrar på allt, ju högre desto bättre, och det är ett under att han inte spräcker byxorna. Svarta på fredagen, röda på söndagen. Båda med "NASTY" på baken, vilket är betydligt roligare än glittriga mysbyxor med "TASTY" på. Dessutom har han de mest underhållande gitarrerna av alla; egendesignade tvåsträngade. Han behöver bara E och A. Det svänger som satan. När en av de självlysande strängarna på hans Plasma Sandbird brast blev det dock lite väl klent (även om han faktiskt ibland har använt ensträngade basar), så hela söndagsspelningen fick köras på järnkorset.
Stig vig
Red Hot & Nasty
Efteråt träffade vi på en cool Jacob, och sa på återseende på Sweden Rock! Innan dess far de bland annat till Kina. Tydligen har de inte samma problem som Cannibal Corpse...
Lite starstruck, änna
"Jihad" inledde, och publikfavoriten "Sleeping My Day Away" avslutade vid båda tillfällena. Min favorit är ändå "Riding With Sue"; en gammal goding från The Early Days där Stig står för sången och showen. Den får bli dagens lilla smakprov från världens största hårdrockskryssning, någonstans på väg mot Jamaica. Værsgo!
Dagen tillägnas Cannibal Corpse. Inte för att jag direkt diggar deras musik (sången är lite för enformig) utan för att de verkar vara trevliga snubbar. Jag var ärligt talat fundersam på detta. Om man någonsin har sett deras, hm, ovanliga t-shirts eller läst deras texter (det är omöjligt att höra vad de sjunger) förstår man varför. Dessutom kallas sångaren för Corpsegrinder och en av gitarristerna samlar på vapen. Låtarna verkar mest handla om att döda och lemlästa på så många sätt man kan komma på, beskrivet in i minsta detalj. Orala versioner av Saw-filmerna, helt enkelt. Det var lyckligtvis som det brukar. De som låter farligast är de som är snällast.
Alex Webster, som är basist och var med och startade bandet 1988, var med oss på en utflykt på Jamaica när vår lilla jolle la till där över en dag. Han var den som kom på namnet Cannibal Corpse, som betyder "an undead corpse that's going to eat you". Japp, där såddes ett frö till nya mardrömmar. Det finns en anledning till att jag inte tittar på The Walking Dead.
Eftersom vi delade drygt två timmar i en minibuss och en ganska lång lunch hade jag möjlighet att ställa några frågor. Väldigt kul, för jag har länge velat reda ut några saker kring Cannibal Corpse. Men först några bilder från Jamaica och från bandets spelning samma kväll.
Jamaica - ya man!
Alex is the man!
Corpsegrinder says PIIIIIIIP (censur)
Rob Barrett på rhytm guitar, samlar inte på vapen.
Några snabba frågor om Cannibal Corpse
Varifrån får ni inspiration till era texter?
Ja det kan man undra, men det kommer väl av att det händer så mycket sjuka grejer i världen. Varje dag hör och ser man vilka hemskheter som människor utsätts för. Krig, tortyr, misshandel och övergrepp sker hela tiden. De som varit med om något sådant skulle förmodligen inte skriva sådana texter som vi gör, men det är väl ett sätt att uttrycka sig för oss som inte varit med om det själva, som en reaktion på det som händer i världen.
Ni har ju blivit ganska hårt censurerade för det våldsamma innehållet i texterna. Upplever du att dödsmetal blir hårdare censurerat eller dömt av media än tex r´n´b med sexistisk innehåll? (Flera av CCs skivor har tex varit helt förbjudna i Tyskland).
Nej det tror jag inte, alla genrer har nog fått sitt. Det var väldigt mycket censur under 80-talet men det har blivit mindre. Nuförtiden är det inte samma uppståndelse. Vi har till och med varit i Kina och spelat, men Ryssland är helt omöjligt. Det kan man bara glömma. Men det beror ju på annat också.
Men Kina alltså?
Haha, ja killen som fixade spelningen måste ha mörkat för myndigheterna att det var Cannibal Corpse som skulle komma. Vi var inbokade där några år tidigare, men när myndigheterna fick reda på vad vi var för några fick vi plötsligt inte komma in. Det är trist att landet är så hårt styrt. Tack vare Facebook och andra medier har vi fått kontakt med fans över hela världen, men det går ju inte med Kina. Vi hade ingen aning om vi ens hade fans där. Tyvärr får vi nog inte komma tillbaka.
Annars spelar ni ju flitigt över hela världen.
Ja, vi spelar hela tiden. Särskilt i USA, och vi får förfrågningar om att spela på alla möjliga tillställningar. Vi blev tex inbjudna av Chers son att spela på en privat fest på the Viper Room i Los Angeles för ett tag sen. Och ibland vill folk att vi ska komma och spela på deras bröllop.
Bröllop?!
Ja det händer faktiskt. Men det är inte alltid så lätt med såna där specialgrejer, det ska ju passa med alla i bandet och vi har ju ett ganska fullt schema ändå.
Ok, kan ni spela på mitt bröllop då?
Haha visst om ni kommer till Tampa så kanske vi kan ordna det.
Band - check. Hm. Kanske inte.
Jag måste fråga... har du sett klippet med en kille som gör om (låten) Rancid Amputation till loungemusik? Hysteriskt kul, men den är ju ganska elak också. Blir du påverkad av sånt?
Jag har sett hur många parodier som helst på oss, och just den du pratar om är fantastisk; en australiensisk snubbe som gjorde den där parodin i samband med att vi hade censurproblem inför en spelning där. Väldigt sjukt, och roligt.
Sen snöade vi in på rysk utrikespolitik, men det ska jag bespara er ifrån. Nu uppmanar jag er istället bestämt att titta på klippet som vi pratade om innan. Det är DÖ-KUL.
Om man vill se ett till roligt klipp kan man leta upp "Cannibal Corpse w Jim Carrey" på Youtube. Det är en scen från filmen Den galopperande detektiven, där bandet medverkar, och ännu ett exempel på censur. Innehållet i låten som spelas (Hammer Smashed Face) var för våldsamt, så sångaren sjunger bara grrrr hela tiden. Jag hör ärligt talat ingen större skillnad... Sorry, Alex. Jag försöker i alla fall!
Länge sen sist nu, kära läsare. Så kan det bli ibland, och så blev det. Jag har precis kommit hem från en helt fantastisk resa, och den tänkte jag givetvis berätta lite om här. Jag och sambon har återigen besökt det stora landet i väst (inte Norge alltså), och fyra dagar av totalt 10 spenderades på en båt. Inte vilken båt som helst, utan ett gigantiskt kryssningsfartyg som under dessa dagar enbart gästades av hårdrockare, inklusive 60 band, som gjorde sitt bästa för att sänka skeppet. En flytande festival alltså. Sagolikt.
Kryssningen heter 70 000 tons of metal, och utgår från Fort Lauderdale. Varje år tar den en ny rutt, och i år gick kryssningen till Ocho Rios på Jamaica, där vi la till under en knapp dag. Ya man!
Några av banden som spelade är: Blind Guardian, Annihilator, Cannibal Corpse, Arch Enemy, Amorphis, Therion, Venom, Anvil, D-A-D, Primal Fear, Crucified Barbara, Behemoth, Grave Digger, Michael Schenkers Temple of Rock, Napalm Death, Soulfly och Alestorm. Arr!
Liberty of The Seas, vårt flytande hem i fyra fantastiska dagar.
Vart och ett av de 60 banden spelade vid två tillfällen. Det bästa av allt var att hela båten var som ett enda stort backstageområde. Alla artister solade, badade, åt och tittade på spelningar tillsammans med oss andra. Man kunde inte gå många meter utan att springa på Jeff Waters från Annihilator, Max Cavalera från Soulfly, Barney Greenway från Napalm Death eller Hansi Kursch från Blind Guardian.
Eller Anvil!
Poolområdet på soldäck byggdes om till scen, och i fyra salonger plockades stolarna bort för att ge plats åt headbangare.
Hur ofta kan man ligga i en jacuzzi 15 meter från scenen?
Metal is forever! Jajamen, så här kan man också lyssna på Primal Fear.
Om man inte vill se dom förstås. Snygga Speedos...
Var man än gick hördes något av de 60 banden i skeppets högtalarsystem. Tänk er att sitta på en urtjusig restaurang med seriöst uppiffad serveringspersonal, men istället för herrar i kostym och damer i aftonklänning sitter där skäggiga, långhåriga karlar och en och annan tjej i kortkorta shorts och linne (alt komplett goth-utstyrsel, steampunkpirat eller pokemondräkt - alla varianter förekom), och majoriteten är givetvis klädda i svart. Vissa har till och med keps (OMG!), och istället för traditionell loungemusik spelas Venom. Priceless.
På frukost en av dagarna satt vi bredvid Cannibal Corpse. Lite längre bort satt Nergal i Behemoth och blängde på alla som gick förbi, och i ett bås satt Michael Amott i Arch Enemy för sig själv, med solglasögon och en luvtröja uppdragen över huvudet. Bakis eller bara trött på folk?
Detta är den enda hårdrockskryssning jag har varit på, men jag tror inte att det blir bättre än det här. Titta själva.
PS Imorgon blir det lite mer om banden, och om utflykten på Jamaica med bla Alex från Cannibal Corpse. Gud så spännande! Missa inte detta ;-)
Under tre dagar i förra veckan förvandlade festivalen Skogsröjet lilla Rejmyre till Röjmyre, som en färsk vägskylt på väg in i samhället förkunnade. Den egentliga festivalen ägde rum under fredagen och lördagen, men festivalområdet tjuvstartade redan under torsdagskvällen. Det blev inget besök för mig då, eftersom det tar en hel evighet att korsa landet med ett litet hus på hjul släpandes efter bilen. Innan campingen/åkern/djungeln var korsad, vagnen inbackad och stödhjulen nervevade var det långt efter läggdags även för en nattuggla som undertecknad. Mat och sömn blev det således.
Ett nytt, spännande inslag i festivallivet var att min kära hund var med. Med anledning av detta ställde vi vagnen så långt bort från området (och även bajamajorna visade det sig) som möjligt på den för camping avsedda åkern. Detta innebar ett jävelusiskt pulsande i knähögt gräs varje gång naturen kallade och när man skulle bege sig till eller från festivalområdet. Allt knallande utfördes dessutom i skitdåliga skor så jag har pinsamt nog både träningsvärk och annan värk. Nåväl, det gick trots allt riktigt bra med kombinerat festival-, camping- och hundliv. Hon verkade faktiskt ganska nöjd, och jag hann se de flesta banden jag ville se.
Ville du nåt?
Det är härligt att ett så litet samhälle som Rejmyre kan husera en hårdrocksfestival av den här kalibern. Fredagens headline var ingen mindre än Megadeth! På Skogsröjet spelade de för ungefär 4000 personer, och på lördagen spelade de i Wacken som har ca 80 000 besökare. Snacka om kontraster. Det är hedervärt av Dave Mustaine att vilja stötta även mindre festivaler.
Det blev inget Megadeth för mig. Jag nöjde mig med att beskåda Pain, Alestorm och Unisonic, och det var det senaste bandet som var allra vassast. Kai Hansen och Michael Kiske tillsammans kan ju inte vara annat än fantastiskt. Jag undrar bara vad de tycker om att ha ett nytt band och sen vill publiken (inklusive jag själv) ändå helst höra Helloweenlåtar. I alla fall om man går efter den kaosartade glädje som bröt ut när March of Time och I Want Out spelades. Aldrig har mina tår blivit trampade på så många gånger på så kort tid, om man bortser från under den moshpit som jag ofrivilligt åkte med i en stund på Pain-spelningen några timmar tidigare. Det var ett stort ögonblick att äntligen får höra dessa Helloween-klassiker med rätt sångare!
Mer action än så här blev det inte på scenen, men sjunga kan han Kiske
Nej vi är inte Olsen Brothers
Pain var en efterlängtad spelning för min del, och det var rejält röjigt och tungt. Bäst av allt var förstås The Same Old Song och Shut Your Mouth. Inget kunde dock rå på Kai Hansen, som regerade även under lördagen då hans Gamma Ray bjöd på en rent otrolig spelglädje. Konsertens höjdpunkt var när han återigen spelade I want out med ett långt, improviserat (?) reggaeparti som fick hela publiken att jubla och sjunga med.
Kungen av Rejmyre
Även om Gamma Ray gjorde det grymmaste gigget var det ändå ganska jämnt därefter. Steel Panther gjorde den bästa spelningen av de tre gånger jag har sett dom (även om jag så himla gärna vill säga att de var bäst på Sunset Strip i april...) och bjöd på fler låtar än trams och dessutom rätt många gapskratt. Att jag fick träffa bandet , även om det bara var en kort stund på deras signering, blev hela helgens höjdpunkt. I vanlig ordning saknades det något att signera. Brösten är alldeles för klyschigt, vilket dock inte stoppade 95 % av de andra brudarna i kön, så sambon föreslog fodret på min handväska. Jag sågade hans ide ganska ordentligt tills jag insåg att det nog vore rätt coolt att bära runt på Steel Panther varje dag. Så blev det. De var supertrevliga och jag har nu en liten crush på Satchel, som förövrigt betyder axelväska. Vilket sammanträffande.
Hur coolt är inte detta? Jämt gôrcoolt! (min mentala ålder är ca 14 år)
Eftersom hunden behövde lite sällskap fick jag avstå Hardcore Superstar, förutom sista låten. Då var jag tillbaka och kunde därmed se festivalens allra sista spelning. Stackars Långfinger fick den otacksamma tiden 01:05-01:45. Dessutom började det regna. På riktigt. Inget duggande alltså. Vi som var där var i alla fall extremt nöjda. Inga svänger med sån inlevelse som dessa talangfulla göteborgare. Jocke Berg verkar tycka detsamma, för han stod vid scenkanten och diggade hårt under hela spelningen. Jag pratade med gitarristen tidigare på kvällen och berättade att jag och sambon var på deras releasefest på vår första dejt. En väldigt bra spelning alltså, och två för alltid hängivna fans.
Tack Röjmyre - jag kommer tillbaka nästa år på tioårskalaset.
I helgen ägde Putte i Parken rum i Mariebergsskogen i Karlstad, med allt från Dregen till Lasse Stefanz och Ulf Lundell. Årets upplaga var gratis, så det var givet att vi skulle åka och titta. Black Label Society var det som lockade för min del, och jag åkte glad i hågen upp till hembyn på fredag eftermiddag för att lite senare på kvällen kunna titta på Zakk Wylde och hans gängmedlemmar.
Jag önskar att jag kunde säga att stämningen var gemytlig och att Karlstadfolket visade upp sin allra bästa sida. Nja. Parken var så överbefolkad av fulla minderåriga att det nästan var löjligt. Polisen hade fullt upp och jag fick faktiskt lite gymnasieflashback. På skolavslutningarna rumlade varenda tonåring i stan runt i Mariebergsskogen, mer eller mindre dyngraka.
Jag insåg två saker under mitt relativt korta besök på Putte i Parken; det är betydligt lugnare på Sweden Rock Festival och jag föredrar festivaler med bara hårdrock. Då blir det inte en massa bråk.
Två låtar in i Black Labels spelning startades en liten moshpit av några glada ynglingar precis bredvid mig. Det tog inte mer än en minut innan en av dom slogs i backen av en mindre road festivalbesökare, som av utseendet att döma inte brukar gå på hårdrocksspelningar. Vi snackar knytnävsslag! Det blev inte så mycket mer moshande efter det. Folk får mosha precis hur mycket de vill, det gör mig ingenting, men jag har inte riktigt förstått grejen med att mosha till BLS. Det var likadant när jag såg dom genom den gröna dimman i Edmonton. Oavsett vilket tycker jag inte att man ska behöva bli nerslagen av en syntare. Inte av någon annan heller för den delen.
Jag kanske borde nämna något om bandet också. Black Label Society består onekligen av duktiga musiker (inklusive den magraste gitarristen jag någonsin har sett), men det mesta lät likadant och var tamare än det jag har hört tidigare. Speltiden var bara en timma och de försökte förstås klämma in så mycket nytt material som möjligt. Jag fick ingen direkt feeling förrän de spelade Stillborn, som var den sista låten, och jag väntar fortfarande på att få höra In This River live.
Bäst: Stillborn och att konserten var helt gratis!
Sämst: Zakk Wyldes gitarrsolo. Jag är less på solon, och jag har redan fattat att han är jävligt duktig på gitarr. Dessutom blev jag hyfsat irriterad på fyllegubben som kladdade på mig när jag stod med armarna i luften och försökte ta foton (nej, det var inte min sambo).
Steget kan tyckas långt mellan Rob Zombie och Uriah Heep. Det är det egentligen också. Min huvudsakliga koppling är att de spela samtidigt på Sweden Rock i år. Utöver det har de likheten att båda banden låter fantastiskt bra live, men när man sätter sig hemma och lyssnar tröttnar man ganska snabbt.
De har trots allt några likheter även i världen utanför min bubbla, såsom roliga namn och kulturella kopplingar till fantasifigurer. Rob Zombie älskar skräckfilm, skriver manus och samlar på filmposters. Hans mest kända låt heter Dragula. Uriah Heep tog i stället sitt namn efter en karaktär i romanen David Copperfield av Charles Dickens, som dog 100 år innan året de bildades, och man bjuds på en skaplig dos fantasy på de första albumen.
Gällande roliga namn tar nog Rob Zombies fru priset. Hon är född Sheri Lyn Skurkis (det hade lätt kunnat vara en Dickensfigur) och heter numera Sheri Moon Zombie.
Förvånande nog har jag alltså slut på kopplingar mellan ett brittiskt progressivt hårdrocksband och en amerikansk skräckrockare av modern industrimodell. För att det inte ska uppstå en pinsam tystnad är det bäst att vi lyssnar på en låt. Lady In Black heter den. Att se den framföras live för två veckor sen var den mest magiska upplevelsen jag har haft på en konsert. Det är ganska talande.
Eftersom jag egentligen inte är något die hardfan av U H vågar jag säga att nyinspelningen av Lady In Black (nedan) är bättre än originalet från -71. Däremot tycker jag att man kan leta upp videon "Uriah Heep - Lady In Black 1971" på Youtube för lite ohämmat ögongodis. Du kommer inte att bli besviken. Dagens r´n´b-artister kan slänga sig i väggen, för det blir inte sexigare än så här. Videon är inte från 1971 som man kan tro av namnet, men det är ändå originalinspelningen av låten som spelas till videon.
Den här tappning finns med på dubbelalbumet Celebration, som utöver nyinspelningar av gamla låtar även innehåller en bootlegvideo från Sweden Rock Festival 2009. Fräsigt. Jag har skrivit på min att-göralista att jag ska titta på den och se om den framkallar lika starka känslor som livespelningen gjorde den där kvällen i Norje för bara några veckor sedan. Jag tror att det är svårslaget men är beredd att göra ett försök.
Det finns många bevis på att det var bättre förr. Förr är en tid som är inte nu, det säger sig självt, men när jag pratar om förr som i "det var bättre förr" finns det ingen given tidsperiod. Det kan vara i förrgår och det kan vara innan jag ens var född. Låt mig ge några exempel på sånt som var bättre "förr".
Det var bättre på 70-talet eftersom John Lennon, John Bonham, och Bon Scott alla var i livet. Man spelade skön orgelrock á la Uriah Heep, Rainbow och Deep Purple och var ännu långt ifrån det gräsliga synthträsket som kallas 80-talet.
Det var bättre på 80-talet eftersom man fortfarande kunde träffa stora rockstjärnor utan att behöva vinna en tävling. Metallica gjorde bra musik och hårdrocken hade inte drabbats av grungedöden.
Det var bättre på 90-talet därför att jag orkade vara uppe sent på kvällen, och för att några rastlösa ynglingar i Coachella uppfann stonerscenen.
Det var bättre på 00-talet därför att Metaltown fortfarande var en stadsfestival som man kunde åka spårvagn till. Nu har den blivit så stor att den måste ligga långt ute i åävla och det är ett jävla meck att komma dit och ännu krångligare att ta sig hem. Den är dessutom så stor att den inte ens kommer att bli av i år eftersom arrangörerna inte kunde boka en tillräckligt stor artist som headline. Det är tråkigt. Även om det har varit fantastiskt bra artister de senaste åren tyckte jag ändå att det var väldigt trevligt som det var i början.
Första gången jag var på Metaltown var 2004 och det var ett sjuhelsikes regnande hela dagen. Eftersom jag ansåg att mitt röda regnställ inte var fräckt nog att beklä sig i på en hårdrocksfestival stod jag i jeans och jeansjacka och liknade en dränkt katt redan efter Mustasch, som var första bandet. Jag genomled Evergrey men sen fick det vara nog med skvalpande i skorna och rännilar utmed ryggen. Bara att hoppa på vagnen hem för att torka mig lite och det var ändå gott om tid till In Flames, som var nästa band jag ville se.
Enveten som jag var ville jag fortsätta att ha på mig min genomblöta jeansjacka, så jag fick den briljanta idén att torka den i ugnen. Torkskåp som torkskåp, tänkte jag. Jag fick idén ifrån en reklamfilm där en muskelstinn snubbe på ett väldigt varmt ställe någonstans i Amerika drar ut ett par jeans ur frysen och tar på sig dem med synligt välbehag, givetvis i åsynen av en läcker brud. Jag tänkte att det borde funka lika bra i motsatta förhållanden. Det gick relativt bra faktiskt. Jag använde ganska låg värme (jag är inte dum), och jackan var näst intill torr när jag skulle gå. Även om metoden i sig fungerade måste jag ändå utfärda en varning. Plocka ur mobilen ur bröstfickan innan ni lägger jackan i ugnen. Den dör annars. För evigt.
2004 års Metaltown avslutades med skräckshow signerad Alice Cooper. Jag tror inte att den spelade då, för tio år sen, och jag fick inte höra den på Sweden Rock heller. En enda stämningsfull ballad borde han ha kunnat knö in kan man tycka, men det var ganska bra ändå.
Det är så härligt när det händer. Man går och tittar på ett band för att sambon säger att "du gillar de här", och så är det kärlek vid första riffet. Det är irriterande, men han har alltid rätt.
Annihilator är ett band som jag har känt till i evigheters evigheter (de har funnits i 30 år) men aldrig fått tummen ur och lyssnat på förrän nu, tack vare den där lilla knuffen mot rätt scen på Sweden Rock. Det är ju oerhört dumt, men bättre sent än aldrig. Jag älskar Kanada och tycker att det är himla kul med band som kommer därifrån och inte från lillebror i söder.
Eftersom jag måste veta ALLT om allting börjar jag alltid med att läsa på när jag "hittar" ett "nytt" band. Det är alltid underhållande att läsa på Wikipedia eftersom den s.k fakta som presenteras där ibland skiljer sig från verkligheten och dessutom kan vara olika beroende på vilket språk artikeln är skriven på. Enligt svenska Wikipedia är Annihilator från Vancouver. Enligt amerikanska Wikipedia och The Metal Archives, som jag litar mer på*, är de från Ottawa där grundaren Jeff Waters är född och uppvuxen. Dave Padden, som är lead singer och gitarrist sedan 2003, är däremot från Vancouver. Det är för övrigt en av de bästa städerna i världen. Alla borde åka dit.
Annihilator har bytt medlemmar lika flitigt som Pentagram, så Jeff Waters är den enda originalmedlemmen som är kvar. Jag har roat mig med att lägga in lite foton på dagens banduppsättning. Oscar Rangel, som förstärker som livebasist, fick också vara med. Jag är väldigt nöjd med att den kanadensiska flaggan kom med på alla bilderna.
Jeff Waters (Ottawa)
Hur många huvudstäder har Kanada? Det är la åtta-va? Å jag hatar göteborgsvitsar!
Dave Padden (Vancouver)
Go Canucks!
Oscar Rangel (tidigare Mexico, nu Toronto)
Mike Harshaw (Grimsby)
Gudomligt ljus skiner på oss mexikanadensare
Idag är det Alice in Hell som snurrar här hemma. Det är bandets debutalbum så det var naturligt att börja med den. På Alice in Hell finns en låt som heter Alison Hell. De har med andra ord gjort en Slayer (Reign in Blood/Raining Blood), och det är så krångligt eftersom jag alltid blandar ihop sånt. Dessutom sjunger de både Alice och Alison i låten. Dagens I-landsproblem?
Jag valde den som dagens låt därför att det finns en musikvideo med riktigt sköna frisyrer à la 1989. Undrar om Jeff saknar sitt långa hår. Han är snubben till vänster som har färgmatchat sin t-shirt med gitarren.
*Dock finns en felaktighet gällande Oscar Rangel. Han är född 1987, inte 1997! Jag läste det på hans egen hemsida, så det borde stämma. Han fyllde faktiskt år i fredags, då Annihilator spelade på Sweden Rock. Grattis i efterskott.
I bilen hem från Sölvesborg satt vi och försökte komma på vad som hade varit bäst med årets festival. Det är nästan hopplöst att ens försöka, men i år måste jag säga Black Sabbath. Annars tycker jag att det är väldigt svårt att välja, för det finns så många bra band och roliga minnen, men här kommer ett försök.
Onsdag
Bäst: Eddie Meduza Lever bjöd på folkfest med allsång och spontandans.
Sämst: Spöregn till Blaze Bayley vs Paul Di´Anno. Di´Anno vann för övrigt det slaget.
Vill ha mer av: Backstreet Girls.
Torsdag
Bäst: Uriah Heeps Lady In Black. Publiken fortsatte sjunga efter att konserten var slut. Magiskt!
Sämst: Att Rob Zombie krockade med Uriah Heep och att jag stod så långt bak på Alice Cooper.
Vill ha mer av: Rob Zombie
Fredag
Bäst (utöver Black Sabbath): Annihilator och att hela publiken var med och sjöng och gjorde rörelserna till Electric Banana Bands Maja Piraja och Zvampen.
Sämst: Kvelertak (meh!)
Dagens överaskning: Ian Haugland tolkar Ace of Spades. Vilken röst!
Lördag
Bäst: Volbeat
Sämst: Onödigt högt ljud på Sodom
Vill ha mer av: Arch Enemy. Nya sångerskan är helt otrolig på scenen!
Det bästa med Sweden Rock: Stämningen, storleken, campinglivet, sköna typer.
Det som är så gött med festivalfolk är att de går all in. När Electric Banana Band spelade på festivalens största scen var ett antal personer utklädda till bananer, och på Powerwolf sprang jag på "Blackie Lawless" med lädersuspensoar, armfjädrar och hela köret. Precis som Lena Ph hade han sytt sina egna kläder.
Riktigt skön typ
"Det här är ingenting, förra året var jag Gene Simmons"
Det var spänd väntan inför att John, Anthony och Terrence skulle äntra Festival Stage i fredags. De brukar förstås inte gå under dessa namn nuförtiden, men om man säger Ozzy, Tony och Geezer låter det genast lite mer som det ursprungliga Black Sabbath. Att få se favoriten Bill Ward ta plats bakom batteriet är en dröm som inte går i uppfyllelse. Hans plats upptas av turnétrummisen Tommy Clufetos, vars efternamn jag aldrig kommer att uttala rätt.
Jag och sambon övergav WASP, som spelade strax innan, relativt snabbt. Eftersom det då var 45 minuter kvar tills Sabbath skulle börja lyckades vi komma nästan hela vägen fram till staketet på Festival Stage. Ändå kändes bandet jättelångt bort. Jag hade hoppats att Ozzy skulle använda den långa scenutbyggnaden och komma närmare publiken, men icke. Geezer såg jag knappt från min plats, eftersom han stod ganska still på den andra sidan av scenen. Honom hade jag velat sett på närmre håll och inte bara på storbildsskärmen bakom.
Precis som i Stockholm i vintras inledde de med War Pigs, och den enda skillnaden i dagens setlist var att de hade plockat bort tre låtar. Att de plockat bort Dirty Women gjorde mig ingenting, för det var den låten Ozzy framförde sämst.
Clufetos slog förmodligen världsrekordet i trumsolo på Friends Arena i november, och även den här gången blev det en långdragen uppvisning. Visst är han duktig men han är inte Bill Ward, och det hade räckt med hälften. Jag misstänker att det beror på att Ozzy och co behöver tid att ta igen sig.
Ozzy var på sitt bästa humör och rösten höll betydligt bättre denna gången. Han är anmärkningsvärt mycket renare i sången på de gamla låtarna jämfört med de nya.
Även avslutningen var densamma, dvs de började spela Sabbath Bloody Sabbath, som sedan övergick till Paranoid.
Bäst: Black Sabbath och N.I.B
Sämst: God Is Dead? och trumsolot
Saknar: The Wizard
Betyg: 4 av 5
Eftersom de hade plockat bort den här låten får jag lyssna på den nu istället.
Årets Sweden Rock Festival är till ända och det känns som vanligt sjukt vemodigt. När jag och alla de andra tiotusentals festivalbesökarna gick mot campingarna efter den sista spelningen i lördags kändes det bara tomt i hela kroppen. Inte bara på energi. Slut på verklighetsflykten och hem till verkligheten igen. Lyckligtvis finns det en massa bilder att titta på, och några av dem kommer här!
Som att komma hem
Goa gubbar
Joe Bonamassa avnjuts på håll
Uriah Heep bjöd på magi
Masshypnos med Electric Banana Band och Maja Piraja
SRF är knökat med frestelser för den som inte äter kött
Det finns en plats där man kan stå i en sunkig dusch, med gräs, grus och andra människors hår på golvet, med en näst intill obefintlig vattenstråle och med så kort duschtid att när vattnet är slut har man fortfarande tvål på benen och balsam i håret, och ändå har man aldrig känt sig renare.
Det finns en plats där svurna fiender campar tält intill tält, mc bredvid mc, delar samma lägereld och det råder fred och frihet.
På denna plats kan man gå från dödsmetall till irländsk folkrock utan att nån höjer ett ögonbryn. Det är folkfest till Eddie Meduza och alla tänker se Electric Banana Band. Det är ju kult. Det spelar ingen roll om du ser ut som Hank von Helvete, Izzy Stradlin eller Steve Harris. Ingen hånar dig eller ger dig på käften för det. Du står för vad du tycker.
När någon energiskt står och varvar sin bil vid tre på natten tänker man inte "jävla ligisk" utan "jävlar vad den bilen låter fräckt", och när grannarna drar igång Blackened halv sju på morgonen vill man att de ska höja volymen för satan vilken bra låt det är!
Det är okej att käka ostbågar och en halv gurka till frukost. Vid två på eftermiddagen. Man åt ändå pizza vid tolv på natten.
Tandborstning och ansiktsrengöring känns alldeles för civiliserat. Iaf räcker det med en gång om dan.
Denna plats heter Sweden Rock Festival. Den finns bara under några korta dagar men återkommer år efter år. Förhoppningsvis gör den det för all framtid.
Idag bar det äntligen av mot Norje och Sweden Rock. Vägen kändes extra lång den här gången, vilket skulle kunna bero på att fick åka en omväg och hämta husvagnen, men främst för att vi var tvungna att sega fram i 80 km/h men jösses vad det är värt det. Jag börjar bli gammal och gisten (enligt sambon) och bekväm (enligt mig) och är trött på att ligga och frysa i ett tält. Även om det är 30 grader varmt på dagen sjunker det obönhörligen till ungefär 7 grader på natten så här års. Idag är det dessutom snarare 13 än 30. Det kommer att bli fantastiskt att sova i en riktig säng och att man kan stänga dörren och låsa när man går därifrån. Lyckligtvis har jag fått ha mina grejer ifred även när vi har bott i tält, men det känns ändå gött.
Kvällen har precis inletts med norska Backstreet Girls sköngungiga rock'n roll. Sedan får vi se om Eddie Meduza lever, som hans band påstår. Eftersom ljudet var så dåligt när Black Trip spelade i Örebro tänkte jag ge dem en ny chans idag. Det borde bli kanon, fast det krockar förstås lite med Crowbar. Det är problemet med stora festivaler. Kanske blir det en sväng till Magnums spelning också, och sist får det bli Paul Di´Anno vs Blaze Bayley. Tant får nog lägga sig efter det. Det är ju en lång dag imorgon med. Jösses, när blev jag så vuxen.
Nu tycker jag att vi lyssnar på en riktig stänkare med Gamma Ray. Ganska färsk låt detta, som inte har det minsta att göra med SRF. Vi möts dock senare i sommar.
