Visar inlägg med etikett Kulturtips. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Kulturtips. Visa alla inlägg

torsdag 20 november 2014

Who´s scruffy looking?

Idag blir det nördkunskap. Det kanske är det jag håller på med annars också, men idag breder jag på lite extra*.

1994 bildades ett band med det exotiskt klingande namnet Nerf Herder i Santa Barbara, Kalifornien. Vad är då en Nerf Herder? Ja det kan man verkligen fråga sig, såvida man inte hör till oss som är djupt nedgångna i ett Star Warsträsk a la Dagobah. En Nerf är helt enkelt en buffelliknande typ av boskap som föds upp på olika planeter i den där galaxen ni vet. Den som är långt, långt borta. En Nerf Herder är således de som ser efter Nerferna. Det är inte de smartaste snubbarna som jobbar som Nerf Herders, och det är bakgrunden till Princess Leias underbara förolämpning av Han Solo i Rymdimperiet slår tillbaka;

"Why, you stuck-up, half-witted, scruffy-looking nerf-herder!"
varpå han svarar
"Who´s scruffy looking?"

Kopplingen till hårdrock är måhända lite luddig, med tanke på att Nerf Herder snarare spelar punk-pop, men de har gjort en fantastisk låt som heter Van Halen. Den är förstås allt annat än en hyllning. Bandet är även ansvariga för klassiskerna Pantera Fans in Love (en kärlekslåt av rang) och Led Zeppelin Rules, som är en oblyg sågning av dagens popindustri.

Varsågoda: Van Halen, live på The Trobadour i Los Angeles 2013.



* Jag tycker att det är intressant att fundera på varför man är nörd när det gäller science fiction, medan man är entusiast när det gäller sportbilar, och kännare när det gäller vin. Jag har heller aldrig hört någon säga "herregud vilken konstnörd han är" om någon som kan rabbla varenda konstnär under renässansen...
Darth Vader hade tagit ett djupt andetag och sagt I find your lack of faith disturbing.

tisdag 4 november 2014

Legendarisk adrenalinkick

Som om min längtan efter Strip-klubbar (dvs Sunset Strip, inbilla er inget annat) inte är stor nog får den en extra skjuts av videon till Kickstart My Heart. Den är inspelad på The Whiskey a Go Go 1989, där Mötley Crüe tjuvstartade den kommande Dr Feelgoodturnén. Tänk om man hade fått vara där då. Det hade förstås underlättat en smula om jag hade varit äldre än nio år och därmed fått komma in.

För några veckor sedan råkade jag läsa en helgbilaga tillhörande av av våra kvalitativa kvällstidningar. Däri fanns en intervju med en av deltagatrna i Idol, som berättade hur mycket hon önskade att hon hade varit ung på 90-talet så att hon hade kunnat få vara med och uppleva legendariska band som Broder Daniel.
Hm.
Tanke nr 1. Var inte 90-talet alldeles nyss??
Tanke nr 2. Jag hade kunnat ge ett av mina fingrar för att få se Mötley Crüe på the Whiskey -89, men så är det också ett band som (i min insnöade värld) är värt att kalla legendariskt i ett lite vidare sammanhang.

Även om det inte sker under det bekymmerslösa 80-talet på en av världens mest omtalade klubbar, fylld till bristningsgränsen med män i smink och kvinnokläder och groupies i nästan inga kläder alls, blir det ändå historiskt nästa sommar då Mötley spelar på Sweden Rock Festival. Det är så dags att se dom då, eftersom de säger att detta blir deras avskedsturné. Spelningen på SRF är den enda i Skandinavien. Får inte missas!

Tills dess har jag att göra. Höst och vinter = boksäsong. Har snart läst ut Nikki Sixx´s Heroin Diaries som är en av de mest beroendeframkallande böcker jag har läst. Det är nästan omöjligt att lägga ifrån sig den...



...men jag tar en paus för dagens inslag av självplågeri.







onsdag 14 maj 2014

Nördar vs kill screen

I min guidebok om västra Kanada tar man av någon anledning upp det inhemska bandet Rush med kommentaren "they´re so bad they´re almost good", vad det nu har med British Columbia och Canadian Rockies att göra. Rush är ju från Toronto. Jag tycker inte heller att det är en särskilt rättvis beskrivning. I den verkliga världen är Rush ett av Nordamerikas bäst säljande rockband, och deras scenshow på Sweden Rock för ett par år sedan var bland de häftigaste jag har sett.

Trots att jag föredrar Rushs tidigare alster (vissa saker var bättre på 70-talet) är jag helt såld på låten Tom Sawyer, som finns med på Moving Pictures från 1981. Den tilltalar nörden i mig, och av en händelse finns den med i favoritavsnittet av favoritspionkomediserien Chuck. Avsnittet heter till och med Chuck versus Tom Sawyer.

För att göra en lång historia kort måste huvudkaraktären Chuck rädda världen genom att hitta en kod som finns gömd i arkadspelet Missile Commands kill screen. Han misslyckas först, men när han ser alla dataspelsnördar som står och hejar på honom i sina Rush t-shirts kommer han på lösningen. När han tidigare i avsnittet träffade spelets skapare Morimoto berättade denne att de komplexa ekvationerna som måste lösas för att komma till spelets kill screen är baserade på "the music of the universe", dvs Tom Sawyer. Givetvis slutar det lyckligt och det blir inget tredje världskrig. Tacka Rush för det.

In your face, Lonely Planet!

Jag blir troligtvis inte bättre på Missile Command av att lyssna på den här låten, men det känns faktiskt som att jag är inuti ett dataspel. Dessutom är trumspelet strålande. Game on.


söndag 4 maj 2014

Minnenas television

Jag blev så lycklig när jag hittade det här klippet. Det påminde mig om en av de bästa konserter jag har varit på och en riktigt go gubbe, nämligen Joey DiMaio... 

DeMaio är basist i och en av grundarna av Manowar, ett band som ni vet ligger mig varmt om hjärtat trots deras akuta brist på självdistans. Tillsammans med Dio, Motorhead och Lionshare medverkade de på Monsters of the Millenium 1999. Lyckan var total när jag fick träffa bandet backstage efter deras konsert i Karlskoga. De kom direkt från duschen, hade på sig långa, svarta rockar och drog små kabinväskor efter sig. Man hade enkelt kunnat missta dem för stewarts på väg till nästa flygning.

Utöver DeMaio träffade jag även sångaren Eric Adams och gitarristen Karl Logan. De var supertrevliga, men DeMaio tog flest poäng när han gav mig en puss på kinden och skrev "You´re sexy" på mitt backstagepass. Det är svårt att greppa att han fyllde 60 år i mars. När jag såg Manowar var han ju värsta hunken, men det är ganska länge sen det var 1999 när jag tänker efter...

Klippet visar när DeMaio, Dio och Lemmy blir intervjuade i Söndagsöppet med anledning av Sverigeturnén. De två förstnämnda är rara gentlemän. Lemmy är som vanligt Lemmy.



söndag 13 april 2014

Livet enligt Lemmy

Lemmy och Slash är två rockgudar som jag gärna skulle vilja träffa. Två fascinerande varelser, som båda av en händelse är uppväxta i den engelska staden Stoke-on-Trent. Jag har varit där en gång, och mina enda bestående intryck är keramikfabrikerna och alla rondeller på vägen dit. Det är ett helvete när man ska köra igenom åtta på rad med en engelsk hyrbil!

Enligt en undersökning gjord av Sunday Times 2001 är Stoke den värsta staden att bo i av alla engelska städer, främst på grund av arbetslöshet och drogproblem. Lustigt nog hamnade både Slash och Lemmy förr samt senare i Los Angeles, där jag befinner mig nu. LA råkar vara den sämsta staden i USA att bo i om man tittar på mängden hälsoskadliga luftföroreningar, men jag tror inte att varken Lemmys eller Slashs välbefinnande hänger på detta.

Nu när jag faktiskt är i samma stad som dessa två borde jag ju kunna springa på nån av dem. Hur svårt kan det va? Lemmy sitter väl på the Rainbow bar dygnet runt, eller? Jag vet att båda är hemma för Motorhead spelade här igår och Slash var special guest. Svenska Graveyard var förband. Jag hade gått dit om mitt flyg hade kommit fram några timmar tidigare.

Nu kommer jag äntligen till poängen, nämligen dagens klipp. Jag hittade det här sanslösa programmet när jag letade efter en Lemmydokumentär. Han hade inte fått vara programledare i Bullen men är i alla fall uppfriskande ärlig.



onsdag 19 mars 2014

Be forewarned

Amerikanska* Pentagram drog igång verksamheten i början av 70-talet och kunde kanske ha blivit riktigt stora med sin tunga, reptilhjärnekittlande musik. Tyvärr har bandet haft mer oflyt än Pölsa och slog aldrig igenom, mest på grund av sångaren Robert "Bobby" Lieblings oförmåga att samarbeta och att hålla sig fri från droger. Det enda som överstiger mängden outgivet material är antalet förbrukade bandmedlemmar.

Min första kontakt med Pentagram var genom dokumentären Last Days Here; en gripande skildring av Bobby Lieblings försök att reda upp sitt liv och sitt band efter 40 års drogmissbruk. När man ser denna nedknarkade och nedbrutna människa som vid snart 60 års ålder fortfarande bor i föräldrarnas källare verkar det osannolikt att Pentagram någonsin skulle kunna skapa något nytt, eller göra något med sitt gamla material och äntligen få något slags genombrott. Det ser inte ut som att herr Liebling skulle kunna sjunga igen eller över huvud taget orka stå på en scen. Eller överleva inspelningen av dokumentären.

Jag hade fel. De är sega de där gamla rockuvarna. Bobby Liebling förtjänar en plats i Hall of Fame för överlevare, tillsammans med Lemmy, Ozzy och så många andra medicinska under.

En kylig novemberkväll 2012 intog Pentagram scenen på Truckstop Alaska i Göteborg. Just den kvällen var jag dessvärre så obegripligt trött att jag bara orkade se förbanden och början av Pentagram, och det var på ren viljekraft. Bobby var snäppet mer energisk än jag, men jag skulle inte påstå att han sjöd av liv. I själva verket ser han ut som en blandning av Saruman och en åldrad Dio, med en blick som kan skrämma livet ur de döda. Han är 60 år men ser ut som det dubbla. Sjöng gjorde han dock.

Efter att ha konstaterat av Bobby stod levande på scenen parkerade jag mig i en skön soffa (det finns gott om sådana på Alaska), och lyssnade i dvala på resten av spelningen. Tre konserter på drygt en vecka i kombination med ett stressigt jobb tar på krafterna. Jag var mindre vaken än jag hade trott, för jag frågade min sambo efter spelningen om de hade spelat "Forever my queen" och det hade de tydligen gjort.

Jag skäms. Bobby har kämpat så hårt att få tillbaka sin paysleybeklädda kropp på scenen, och så kan fansen inte ens hålla sig vakna. Lyckligtvis spelar Pentagram igen på Metallsvenskan i Örebro i maj. Då ska jag se dem på riktigt.

*Det finns även ett turkiskt och ett indiskt Pentagram men det är en annan historia.



måndag 10 mars 2014

God save the Queen

Det finns så många bra och rockiga låtar med Queen som känns alldeles, alldeles bortglömda. Tänk om de nån gång spelade nåt annat än Bohemian Rhapsody, We will rock you och de andra gamla vanliga på radion? Inte för att de låtarna är dåliga på något sätt, men de behöver få vila en stund.

Jag har några förslag på bubblare och de listas här i kronologisk ordning. Jag tycker nämligen om struktur.
  1. Modern Times Rock´n´Roll från det självbetitlade debutalbumet
  2. Son and Daughter från samma album som ovan
  3. Tenement Funster från Sheer Heart Attack
  4. I´m In Love with My Car från A Night at the Opera
  5. Tie Your Mother Down från A Day at the Races
Ja, jag gillar Roger Taylor. Det är alltid kul när trummisar får sjunga.

Utöver de fina bitarna här ovanför har vi givetvis Stone Cold Crazy, som är i en klass för sig. Den har kallats för den första thrash metal-låten, fastän det begreppet inte var påkommet 1974 när Sheer Heart Attack släpptes. För att understryka hur thrashig den är har Metallica gjort en cover på den på Garage, Inc. James Hetfield var dessutom en av gästartisterna på den minneskonsert som gavs på Wembley 1992 efter Freddie Mercurys död. Utöver James Hetfields gästspel (eller snarare gästsång) medverkar också Tony Iommi. Även Tie Your Mother Down framfördes och då med Slash på gitarr och Joe Elliott på sång.

Titta gärna på hela konserten. Den finns på Youtube och går att köpa på DVD. Raden med gästande stjärnor är nästan lika lång som den på Hollywood Walk of Fame. Om inte annat är det värt att kolla bara för att få se Brian Mays underbara väst.

söndag 9 mars 2014

Made in Värmland

På mellanstadiet startade jag och tre tjejkompisar ett band som vi gav det fantasifulla namnet The Girls. Det var högst oklart vem som skulle göra vad i bandet. Någon kunde spela lite trummor, någon saxofon, några piano och allihop sjöng. Det blev dessvärre inte så mycket mer än att vi satt och spånade men det var ju kul det med. Med ett sånt namn hade vi nog inte blivit nåt rockband ändå.

Om jag till slut hade fått tummen ur och startat ett rockband skulle ett av mina album ha hetat Värmland. Ok, det känns kanske lika överdrivet lokalpatriotiskt som när Björn Starrins rollkaraktär i Bröllopsfotografen tatuerar in sin kärlek till hembygden över ryggen, men om det fungerar för Bon Jovi och Slipknot borde det fungera för mig med tänkte jag. Jag kan dock medge att "New Jersey" och "Iowa" låter aningen fräckare.

I dag bjuder jag på två riktiga rökare med Värmlandsanknytning .

Den första låten framförs av ett gäng från Forshaga. Dom gillar sprit och hatar disco.



Den andra gruppen verkar det vara helt omöjligt att få reda på nånting om. Låten heter i vilket fall Highwired och förekommer i två filmer av Ulf Malmros, som är uppväxt i Molkom. Den ena filmen nämnde jag tidigare, och den andra heter Smala Sussie.



Ifall nån undrar vilken tatuering jag menar kan ni kolla det här underbara klippet.



Med de härliga orden avrundar jag för denna gången.

onsdag 5 mars 2014

De inre demonerna

Om man vill riktigt grotta ner sig i gitarrnörderi kan jag rekommendera dokumentären It might get loud. Den handlar om Jack White, the Edge och Jimmy Page och deras högst personliga syn på musikskapandet. Tre unika musiker med olika bakgrund som skapar ljuv musik tillsammans.

Jag blev helt fascinerad av Jack White. Han gillar att skeva till gitarren så att han får kämpa med att spela den. Helst ska fingrarna blöda. Hans mål är att det ska ta emot, och om man inte har några inre konflikter får man helt enkelt hitta på några.

Nu är inte jag en person som saknar inre konflikter. Jag önskar bara att den kreativa ådran var lite större och att jag kunde utnyttja demonerna till att lida fram oförglömlig musik. Jag kanske skulle börja med att lära mig spela några fler instrument än piano, så kanske skapandet kommer av sig självt...

Medan jag funderar på vilka nya instrument jag ska lära mig lyssnar jag på the Raconteurs och njuter av Jack Whites säregna uttryck, oavsett om det bygger på äkta eller påhittad ångest.