Det är inte varje dag man hör Lemmy spela rockabilly, men idag är en sån dag. Head Cat är en supergrupp bestående av Lemmy Kilmister, Slim Jim Phantom och Danny B Harvey. Låten nedan är en cover på Eddie Cochran och finns med på albumet Walk the Walk...Talk the Talk som släpptes 2011.
Vad har då detta med Sunset strip att göra? Jo, Head Cat spelade år 2006 in en DVD på Slim Jim Phantoms Cat Club, som var belägen på just denna delen av Sunset Boulevard. Cat Club såldes dessvärre 2011 och har tydligen gjorts om till en Irländsk pub. Jag får nog undersöka saken närmre. Bara två dagar kvar nu...
tisdag 8 april 2014
måndag 7 april 2014
Denmarks finest
Nej nu snackar vi inte Volbeat utan D-A-D/tidigare D:A:D/ännu tidigare Disneyland After Dark. Nästan som Prince/the artist f.n.a.p/the symbol osv.
Min moster gav mig en kassett med albumet Helpyourselfish 1995 och jag tyckte att det var såååå bra. Sen blev det inte så mycket mer med det. Lyckligtvis hittade vi tillbaka till varandra, jag och bandet, och har haft många fina stunder tillsammans utan att någonsin ha träffats. Man kan kanske kalla det distansförhållande.
Jag har alltså inte sett dem live än, men jag hörde dem i mitt feberyra tillstånd från tältet på Wacken 2012 och har tittat på konserten på Youtube i efterhand. Ja jag vet att det inte räknas. Trots min dåliga form ryckte det i fötterna när jag hörde mina gamla favoriter, däribland låten nedan.
Jag är för övrigt ganska bra på danska. Hvornår skal min hund vaere i snor? Hvorfor aer Åke syk? Rød pølse, før helvede!
Min moster gav mig en kassett med albumet Helpyourselfish 1995 och jag tyckte att det var såååå bra. Sen blev det inte så mycket mer med det. Lyckligtvis hittade vi tillbaka till varandra, jag och bandet, och har haft många fina stunder tillsammans utan att någonsin ha träffats. Man kan kanske kalla det distansförhållande.
Jag har alltså inte sett dem live än, men jag hörde dem i mitt feberyra tillstånd från tältet på Wacken 2012 och har tittat på konserten på Youtube i efterhand. Ja jag vet att det inte räknas. Trots min dåliga form ryckte det i fötterna när jag hörde mina gamla favoriter, däribland låten nedan.
Jag är för övrigt ganska bra på danska. Hvornår skal min hund vaere i snor? Hvorfor aer Åke syk? Rød pølse, før helvede!
lördag 5 april 2014
Wylde weekend
Idag blir det ny, tung och givetvis bra musik från Black Label Society, ett band som är riktigt kul att uppleva live. Zakk Wylde spelar skiten ur både gitarrer och fingrar. Jag och sambon passade på att se BLS på Gigantour i Edmonton i somras när vi ändå var "i närheten" (i Kanada betyder detta samma provins, men ändå en omväg på nåt dygn).
Gigantour är en endagsfestival som Dave Mustaine har organiserat sedan 2005. Megadeth är givetvis huvudakt varje år. Utöver BLS och Megadeth deltog i år även Device, Hellyeah, Newsted och Death Division, men vi var i vanlig ordning försenade och hann bara se tre av banden.
Det råder helt klart en annan konsertkultur i Kanada. För det första räcker det tydligen med låten Stillborn för att dra igång en ordentlig moshpit. Sedan får man inte dricka öl inne på konsertgolvet, så det löser folk med att röka på åt höger och vänster. Med tanke på hur kläderna stank efteråt var jag fundersam på om vi skulle bli stoppade av knarkhundar på flygplatsen när vi skulle åka hem. Hur som helst var det en riktigt bra konsert, och då är det inte den gröna dimman som talar.
Det ska bli kul att se hur det går till på Sunset Strip i LA, för dit ska jag om drygt en vecka och titta på Steel Panther. Det är nog det närmaste man kommer att uppleva storhetstiden på 80-talet.
Behöver jag säga att jag räknar ner dagarna?
Ha en kanonbra lördag!
Gigantour är en endagsfestival som Dave Mustaine har organiserat sedan 2005. Megadeth är givetvis huvudakt varje år. Utöver BLS och Megadeth deltog i år även Device, Hellyeah, Newsted och Death Division, men vi var i vanlig ordning försenade och hann bara se tre av banden.
Det råder helt klart en annan konsertkultur i Kanada. För det första räcker det tydligen med låten Stillborn för att dra igång en ordentlig moshpit. Sedan får man inte dricka öl inne på konsertgolvet, så det löser folk med att röka på åt höger och vänster. Med tanke på hur kläderna stank efteråt var jag fundersam på om vi skulle bli stoppade av knarkhundar på flygplatsen när vi skulle åka hem. Hur som helst var det en riktigt bra konsert, och då är det inte den gröna dimman som talar.
Det ska bli kul att se hur det går till på Sunset Strip i LA, för dit ska jag om drygt en vecka och titta på Steel Panther. Det är nog det närmaste man kommer att uppleva storhetstiden på 80-talet.
Behöver jag säga att jag räknar ner dagarna?
Ha en kanonbra lördag!
fredag 4 april 2014
Viktigt att veta
Även om det är skittråkigt att ligga hemma och vara sjuk finns det fördelar med eländet. Den här gången har jag passat jag på att suga i mig lite mer musikkunskap, och efter tre dagar i soffan har jag hunnit klämma rätt många rockumentärer.
Jag är nu självutnämnd expert på ljudeffekterna på Judas Priests låt Metal Gods från albumet British Steel som kom 1980. Extremt värdefull kunskap. Är det inte väldigt intressant att veta att den spelades in i Ringo Starrs hus, till exempel? Det är ju en klockren isbrytare nästa gång man hamnar på en fest med en massa folk man inte känner.
Ljudeffekter hittade de på lite allteftersom. Det smällande ljudet ca en halvminut in i låten är de stora portarna på huset som stängs. Pisksnärtarna är en gitarrsträng som slås mot ett köksbord. Sist men inte minst är marschljudet i slutet inget annat än Rob Halford som står med en bricka och rasslar med Ringo Starrs bestick! Vem hade gissat det? Jag är hemskt glad att veta detta, och delade entusiastiskt med mig av min nyvunna kunskap till sambon när han kom hem igår. Han kontrade med att ta på sig sin British Steeltröja. Kärlek.
Som parentes till detta kan jag berätta att jag nyligen läste en artikel om hur man lyckas med en blogg. Utöver att välja en ljus bakgrund (pfff, hur metal är det?) är det absolut viktigaste att man skriver om något som berör så många som möjligt. LÄTT! Vem är inte intresserad av ljudeffekterna på British Steel?
Jag är nu självutnämnd expert på ljudeffekterna på Judas Priests låt Metal Gods från albumet British Steel som kom 1980. Extremt värdefull kunskap. Är det inte väldigt intressant att veta att den spelades in i Ringo Starrs hus, till exempel? Det är ju en klockren isbrytare nästa gång man hamnar på en fest med en massa folk man inte känner.
Ljudeffekter hittade de på lite allteftersom. Det smällande ljudet ca en halvminut in i låten är de stora portarna på huset som stängs. Pisksnärtarna är en gitarrsträng som slås mot ett köksbord. Sist men inte minst är marschljudet i slutet inget annat än Rob Halford som står med en bricka och rasslar med Ringo Starrs bestick! Vem hade gissat det? Jag är hemskt glad att veta detta, och delade entusiastiskt med mig av min nyvunna kunskap till sambon när han kom hem igår. Han kontrade med att ta på sig sin British Steeltröja. Kärlek.
Som parentes till detta kan jag berätta att jag nyligen läste en artikel om hur man lyckas med en blogg. Utöver att välja en ljus bakgrund (pfff, hur metal är det?) är det absolut viktigaste att man skriver om något som berör så många som möjligt. LÄTT! Vem är inte intresserad av ljudeffekterna på British Steel?
torsdag 3 april 2014
Jag önskar...
...att Geezer Butler i Black Sabbath kunde komma hem till mig varje kväll och berätta historier tills jag somnar. Om inte han kan går det bra med Rob Halford. De måste ha de trevligaste rösterna att lyssna på av alla människor, och samma ljuvliga Midlandsaccent. De kanske skulle börja spela in ljudböcker? Geezer Butler läser Symptom of the Universe. Rob Halford läser Defenders of the Faith.
När jag ändå håller på och önskar mig saker skulle jag vilja önska att jag hade den här mannens jobb (inte personen på bilden, som är en brud, utan snubben i filmen):
När jag ändå håller på och önskar mig saker skulle jag vilja önska att jag hade den här mannens jobb (inte personen på bilden, som är en brud, utan snubben i filmen):
onsdag 2 april 2014
Onsdagsblå
Idag är jag trött, förkyld och melankolisk och umgås med mina låtsaskompisar Serj, Daron, Shavo och John. Och Ben & Jerrys. De första står för musiken och de andra för glassen. Ingen dålig kombo.
Killarna ovan (inte Ben & Jerry utan de andra) går till vardags under namnet System of A Down, vilket av en händelse är ett av mina LA-favvoband. Grejen med SOADs musik är att folk verkar antingen älska eller hata den. Jag älskar den hett och intensivt. Den är så härligt oförutsägbar och så bra på att förstärka varje liten känsla man har i kroppen. Är man glad blir man euforisk, är man arg blir man rosenrasande (vilket underbart ord det är!) och idag blir jag följaktligen ganska nedtryck i skorna. Fastän jag går i strumpor.
Det bästa med att vara nere är förstås att man alltid blir uppåt efteråt. Djupare än så blir det inte idag för solen skiner och hunden vill gå ut.
Killarna ovan (inte Ben & Jerry utan de andra) går till vardags under namnet System of A Down, vilket av en händelse är ett av mina LA-favvoband. Grejen med SOADs musik är att folk verkar antingen älska eller hata den. Jag älskar den hett och intensivt. Den är så härligt oförutsägbar och så bra på att förstärka varje liten känsla man har i kroppen. Är man glad blir man euforisk, är man arg blir man rosenrasande (vilket underbart ord det är!) och idag blir jag följaktligen ganska nedtryck i skorna. Fastän jag går i strumpor.
Det bästa med att vara nere är förstås att man alltid blir uppåt efteråt. Djupare än så blir det inte idag för solen skiner och hunden vill gå ut.
tisdag 1 april 2014
Hård(rocks)träning pt 2
Det är ungefär ett år sedan jag satte ihop det här träningsprogrammet. Jag skulle tro att jag bara är marginellt mer tränad nu, och gäddhänget fladdrar fortfarande. Därför tar jag fram det på nytt. Det är lite som med musiker som inte orkar komma med nya låtar men som gärna vill ge ut skivor. Man letar fram nåt gammalt, som funkade förra gången, och ger ut det igen. Ganska smart.
Det jag är mest nöjd med träningsprogrammet är faktiskt att jag tog alla bilderna själv. Det var en sport i sig.
För alla er som inte (heller) har tränat sedan förra året kan jag bara säga: simma lugnt. Det viktigaste är inte hur bra man gör övningarna, utan med vilken inlevelse man gör dem. Rock on!
Övning 1 (uppvärmning): Doomdans. Det gäller att börja mjukt, så den här övningen innebär helt enkelt att man trampar takten till lite skön doommetal. En lämplig låt att börja med är "Born too Late" med Saint Vitus. Inte snabbare takt än så nu i början. Glöm inte bort att jobba med armarna!
Övning 2 (stretching) Manowarhälsning. Stå så länge du orkar. Tänk på att se så stolt och hård ut som du bara kan. Visualisera skivomslaget till Fighting the World så är du på rätt väg. Skrik gärna med till låten "Hail and Kill" för att träna upp andningen.
Övning 3 (stretch/styrka): Yngwieslides. Gör 10 åt vardera hållet. Pluspoäng om du använder gitarr. "Rising Force" är en riktig powerlåt att bli peppad av till denna övning.
Övning 4 (kondition/styrka): Duckwalk. Hoppa först 20 meter på det ena benet och sedan tillbaka på det andra. Upprepa så många gånger du orkar. Även här får man gärna använda gitarr. "Highway to Hell" kan passa bra (Hell symboliserar träningsvärken man får efteråt).
Övning 5 (smidighet/spiritualism): The Lizard King. Släng dig lite slumpmässigt på golvet och åma dig som om du har magknip och epilepsi samtidigt. Gör detta 10-15 gånger. Använd gärna en mjuk matta om du vill undvika blåmärken. Den här övningen kräver i vanliga fall en blandning av alkohol och piller, men med lite fantasi och inlevelse klarar du den nog. Känn din inre poesi! Vilken låt som helst med the Doors funkar här, utom kanske "the End". Med tanke på vilken rörlig övning detta är så är den svår att fånga på bild.
Övning 666 (avslappning): Rock´n´rolldöden. Du kan gå direkt till avslappningen från övning 5 utan att resa dig. Ligg så stilla du kan, det ska nästan se ut som att du har tuppat av, men glöm för guds skull inte att andas. Led Zeppelins "Stairway to Heaven" är ett hett tips. Eller ovan nämnda "the End".
Om någon saknar övningen Harry Headbanger kan man lägga in den efter stretchningen. Jag har utelämnat den pga risken för nackbesvär.
Det jag är mest nöjd med träningsprogrammet är faktiskt att jag tog alla bilderna själv. Det var en sport i sig.
För alla er som inte (heller) har tränat sedan förra året kan jag bara säga: simma lugnt. Det viktigaste är inte hur bra man gör övningarna, utan med vilken inlevelse man gör dem. Rock on!
Övning 1 (uppvärmning): Doomdans. Det gäller att börja mjukt, så den här övningen innebär helt enkelt att man trampar takten till lite skön doommetal. En lämplig låt att börja med är "Born too Late" med Saint Vitus. Inte snabbare takt än så nu i början. Glöm inte bort att jobba med armarna!
Övning 2 (stretching) Manowarhälsning. Stå så länge du orkar. Tänk på att se så stolt och hård ut som du bara kan. Visualisera skivomslaget till Fighting the World så är du på rätt väg. Skrik gärna med till låten "Hail and Kill" för att träna upp andningen.
Övning 3 (stretch/styrka): Yngwieslides. Gör 10 åt vardera hållet. Pluspoäng om du använder gitarr. "Rising Force" är en riktig powerlåt att bli peppad av till denna övning.
Övning 4 (kondition/styrka): Duckwalk. Hoppa först 20 meter på det ena benet och sedan tillbaka på det andra. Upprepa så många gånger du orkar. Även här får man gärna använda gitarr. "Highway to Hell" kan passa bra (Hell symboliserar träningsvärken man får efteråt).
Övning 666 (avslappning): Rock´n´rolldöden. Du kan gå direkt till avslappningen från övning 5 utan att resa dig. Ligg så stilla du kan, det ska nästan se ut som att du har tuppat av, men glöm för guds skull inte att andas. Led Zeppelins "Stairway to Heaven" är ett hett tips. Eller ovan nämnda "the End".
LYCKA TILL!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)