tisdag 31 mars 2015

Party All Day

Nu har det gått drygt en vecka sedan jag träffade idolerna Steel Panther innan deras spelning på Trädgårn här i Göteborg. Så lång tid tog det för mig att tagga ner tillräckligt mycket för att kunna skriva om det.

Ända sedan jag köpte VIP-biljetten i januari har jag gått och funderat på vad jag skulle säga när jag väl fick träffa dom. Det gäller ju att säga nåt genomtänkt. Kanske kunde jag fråga var de kommer att spela i LA när House of Blues har stängts? Eller kanske var de köper sina kläder? Det kanske inte är en särskilt intelligent fråga, men den hade varit fantastiskt mycket bättre än det jag faktiskt sa.


Satchel, ta av dig dina kläder! (Jag vill ta med dom hem). 

Tänk er en fjortonåring som träffar One Direction. Byt ut fjortonåringen mot en 34-åring och de fyra ynglingarna mot fyra som inte riktigt är ynglingar längre, men behåll den mentala härdsmältan. Resultatet är, i båda fallen, en tafatt brud som tycker att "I love you" är en lämplig fras att säga till fyra snubbar vars musik hon beundrar. Att säga det ytterligare fyra gånger (en gång till var och en förstås) bevisar bara min tes att min hjärna förvandlas till en tvättsvamp när den utsätts för situationer som denna.

Den enda jag hade något som skulle kunna liknas vid en vettig ordväxling med var Stix Zadinia. Han stod först i ledet och blev alldeles rörd av att jag hade med ett Thornbirds-konvolut som jag ville få signerat av honom och Satchel. Efter Stix kom Lexxi Foxx, och jag sa något lamt om hans lila fluga. Sedan gick det bara utför. Nåväl. Killarna var faktiskt hur gulliga som helst. De är förmodligen vana vid att träffa brudar med tvättsvampshjärnor.

I love you!
Om man vill veta mer om själva spelningen kan man gå in och läsa min recension på Rocknytt här:
http://www.rocknytt.net/live/16610-steel-panther-liverecension-fran-tradgar-n-goteborg-2015-03-22

Något jag inte skrev där är att jag var en av de som traditionsenligt pekades ut att komma upp på scenen när de spelade 17 Girls In a Row. Så kul skulle vi dock inte ha det. Det enda som for genom skallen just då var att om jag dansade på scenen med Steel Panther skulle jag sedan finnas med i någon pinsam video på Youtube i evigheters evigheter.

Varför är jag alltid så förbannat vuxen? Jag hade ju kunnat gömma mig bakom Stix och passat på att ta bilder på bandet ur ett helt nytt perspektiv. Man skulle också kunna se det som att jag gjorde världen en tjänst. Om jag är kass på att prata med kändisar är jag otroligt nog ännu sämre på att dansa.

Ni har det bättre utan mig däruppe.

söndag 22 mars 2015

Tales of Creation

För några dagar sedan gjorde en av de maskbeklädda medlemmarna i Slipknot ("nr 7" tror jag att det var) uttalandet att bandet kan fortsätta spela i all evighet genom att gradvis byta ut medlemmarna mot yngre förmågor. Han har en poäng. Man vet ju ändå inte vilka som döljer sig bakom maskerna. De kanske redan har ett system med semesterersättare - vem vet.

Med en grupp som Candlemass blir det mer uppenbart när medlemmarna byts ut. Gruppens sångare blir av olika anledningar aldrig långvariga, och att hålla ordning på alla uppsättningarna kan i det närmaste jämföras med att komma ihåg de olika varianterna av Rainbow eller Deep Purple. Under den pågående turnén saknas basisten Leif Edling - bandets ryggrad och den ende som har varit med från starten. Hur mycket Candlemass kan det vara utan honom? Ja, det frågade jag mig inför gårdagens spelning på Kulturhuset Bastionen i Uddevalla.

Det gick faktiskt alldeles utmärkt. Candlemass är Candlemass helt enkelt, oavsett vem som spelar. De andra musikerna är inga nykomlingar (några har varit med till och från sedan 80-talet), och de senaste årens turnéinhopparen Mats Levén är en fantastisk sångare. Med tanke på hur dåliga oddsen är att få se Messiah Marcolin eller Rob Lowe bakom micken lär han vara kvar en stund. Jag ser inga som helst problem i det.


Gårdagens spelning var utsåld, och de drygt 200 besökarna verkade nästan svältfödda på gammal hederlig episk doom. Tillställningen hade fint besök av Nifelheims Per "Hellbutcher" Gustavsson - precis som när Candlemass spelade i Göteborg senast.

Kvällen inleddes* med "Mirror Mirror", och publiken löpte fullständigt amok. Att så många kan stå så nära scenen borde vara fysiskt omöjligt, men det gick. Det är något speciellt med spelningar när publiken står så nära artisterna att man kan se deras tandlagningar.


Materialet var övervägande från de tidiga alstren Epicus Doomicus Metallicus, Nightfall, Ancient Dreams och Tales of Creation. Bara en enda låt var från senaste Psalms for the Dead (2012). Den mest populära låten var, som vanligt, "At the Gallows End". Kvällen avslutades på ett storslaget sätt med "Solitude". Spelningen kändes ovanlig kort, men det berodde gissningsvis på den härliga stämningen.



Betyg: 9 av 10
Bäst: Mats Levén och de glada människorna som arrangerade spelningen
Sämst: -

Låtlistan
Mirror Mirror
Bewitched
Black Dwarf
Prophet
A cry from the crypt
Emperor of the void
Under the oak
Dark reflections
At the gallows end
A sorcerer´s pledge
Crystal ball
Solitude

Disciples of doom!

Kvällen inleddes i själva verket av det sköna bandet Monolord, men av flera anledningar** anlände mitt sällskap så sent att vi bara hann avnjuta tre låtar. En av dessa var en helt ok version av Fairies Wear Boots. 
** Alldeles för trevlig förfest, följd av ett logistikproblem***.
*** En V50 rymmer sju hårdrockare och en hundbur, om man försöker tillräckligt länge. 

torsdag 12 mars 2015

Yeah yeah yeah!

Vadan denna svängiga rubrik? Jo, därför att jag är väldigt nöjd och glad för tillfället. Jag har nämligen fått chansen att skriva för sveriges största hårdrockstidning på nätet - Rocknytt! Sedärja, nu har ni en ny grej att följa :-) Kolla bland nyheterna, så kommer det säkert upp något som jag har skrivit.

Den där goa lyckokänslan går även att få på konstgjort väg. Jag pratar inte om droger nu, utan lyssna bara på dagens låt så förstår ni vad jag menar. Den är så röjig att man tappar byxorna. Första gången jag hörde den var på jenkarradion när vi cruisade runt i Florida i januari. Jag blev fullständigt golvad. Inte bokstavligt förstås, för då hade jag krockat, men bilen gick lite vingligt i tre minuter.

Låten finns givetvis på Youtube (vad finns inte på Youtube?), och som vanligt läste jag de tillhörande kommentarerna. Är det inte konstigt att det alltid måste sitta en vrång jeppe nånstans och skriva ner allting som läggs ut? Jag är fullt medveten om att jag ibland kommer med subtila hintar i mina inlägg om saker jag inte tycker så bra om (fint inlindat va?). Skillnaden är att många nuförtiden verkar ha ett behov av att aktivt söka upp sidor/låtar/personer de uppenbarligen inte gillar och sedan skriva nedlåtande om detta. Det är som om jag skulle ta på mig jobbet att sitta i tv och kommentera Melodifestivalen, med avsikt att såga varenda bidrag i direktsändning.

Nu var kommentarerna om dagens låt kanske inte så elaka som de kan vara i andra fall, men det var tillräckligt för att bli underlag till detta allmänna tyckande från min sida. Vad sa de då, gnällspikarna? Jo, att låten är en ren och skär rip off på Kisslåten "Shock Me" från plattan Love Gun, och därav inte värdig vår dyrbara tid. Det är fullständigt uppenbart att det är en rip off på "Shock Me", men den är så förbannat bra att jag inte bryr mig det minsta. Det var fler som tyckte som jag när den kom ut 27 februari 1999, för den gick upp i toppen på Billboardlistan.

Låt mig presentera: "Lit Up" med den finfina orkestern Buckcherry från skivan som också heter Buckcherry. Ja, den handlar om kokain. Nej, jag stör mig inte.



tisdag 3 mars 2015

Surt sa räven

Vad gör man när livet ger en citroner, och man inte är särskilt förtjust i citronsaft? Jo man lyssnar på metal och känner hur det sura så sakteliga lämnar kroppen. Det är konstigt att man inte kan få musik på recept. Jag tror att det skulle bli en hit (avsiktlig ordvits), men tills sjukvården inser detta får man ägna sig åt gammal hederlig självmedicinering.

Jag har roat mig med att göra en topplista över låtar som får åtminstone mig att stå rakare i motvinden. Jag gillar topplistor, så bara att göra en får mig på bättre humör.

5. I´m Alive med Helloween. Då vet man ju att man lever, och det är väl en bra start antar jag.

4. Induction + Dethrone Tyranny med Gamma Ray. Om Gamma Ray bestämde skulle det inte finnas något elände i världen. Heja dom.

3. Last Man Standing med Hammerfall. För att texten säger allt. Not backing down, not giving in!

2. If you really really love me med Steel Panther. Det är omöjligt att lyssna på den utan att dra på smilbanden. Även morgnar när havremjölken är slut, spårvagnen är inställd och det regnar underifrån. Sånt händer oftare än man kan tro.

1. Battle Hymn med Manowar. Som en det behövs en förklaring.



söndag 1 mars 2015

The Song Remains The Same

Igår spelade Physical Graffiti, "The Ultimate Led Zeppelin Experience", på Trädgår´n i Göteborg. Det är alltid spännande att gå på tributespelningar. Den som har sett några håller säkert med om att kvaliten kan variera, men vad är egentligen viktigast när man bedömer ett hyllningsband? Ska de låta så likt idolerna som möjligt, vara dubbelgångare eller räcker det med att vara suveräna musiker?

Med Physical Graffiti behöver man inte välja. De uppfyller alla önskemål man kan tänkas ha på en Led Zeppelin-show. Bandet är baserat i Nederländerna men har engelsk sångare, tysk trummis och irländsk basist. Sångaren Andrew har gått samma kurs i sensuell dans som Robert Plant, och när han tar de höga tonerna får man dubbelkolla att det inte är originalet som står på scenen. Gitarristen Daniels hårsvall sågs på Jimmy Page ca 1983, han har en gitarrarsenal helt i stil med densamme och vet hur den ska spelas - både med händer och stråke.


Bas och trummor spelas av Dave och Jan, som tar igen vad de saknar i utseende med en enastående förmåga att förmedla Zeppelinarnas "groove". Dave spelade även mandolin under ett stämningsfullt, akustiskt inslag. Bandbeskridningen är dock inte komplett utan den karismatiske ynglingen Gert-Jan på keyboard.

Den 2,5 timma långa spelningen var en enda lång hitkavalkad. Som en godispåse med Led Zeppelinkarameller. De enda jag saknade var "Good Times Bad Times", "Bron-Y-Aur Stomp" och "D´yer Mak´er", men det känns fel att klaga.


Det blev ingen "Moby Dick", men Jan visade sina färdigheter i ett evighetslångt trumsolo under "Whole Lotta Love" alldeles i slutet av spelningen. Jag kan förklara exakt hur långt det var: så långt att jag till slut tröttnade och gick iväg till garderoben och löste ut min och sambons jackor. Sedan gick jag och bytte om till dubbla strumpbyxor (kallt ute va!) och gick tillbaka till konsertlokalen. Då höll han fortfarande på och trummade. I fem minuter till.

Spelningen avslutades med en mäktig version av "Kashmir" följd av "Rock and Roll".

Betyg: 4

Bäst: Going To California, When The Levee Breaks och No Quarter. Jag kan lägga till tjugo låtar men då är det meningslöst med en bästa-lista.

Sämst: att Trädgår´n drar igång sin dunka-dunkanattklubb innan konserten är slut, så att bandet under den sista halvtimman kompas av Absolute techno 25. Pinsamt!

Mest publikjubel: Stairway to Heaven. Jag har aldrig förstått varför just den blev så stor, när det finns så många andra fantastiska låtar.

Udda inslag: Jag har aldrig upplevt ett thereminsolo tidigare. Ganska coolt, men jobbigt för öronen. Jag fick också se mer hud än jag hade önskat, när en kvinna, 50+, slet av sig blusen och diggade loss framför scenen. När hon inte for fram och tillbaka utmed staketet och fladdrade med armarna och brösten kladdade hon på diverse män som hade oturen att stå mellan henne och scenen. Stundtals var det fler som tittade på henne än på bandet, och till slut ingrep en ordningsvakt. Det var ganska hög medelålder i lokalen, och gott om välklädda herrar i 50-60-årsåldern som dock inte var sena att slänga av sig sina kavajer och lyckligt studsa runt på golvet.

"It´s been a long time since I rock and rolled!

tisdag 24 februari 2015

Lost Woman Blues - 1-årskalas!

Tänk att Motörhead har döpt en låt efter min blogg! Är inte det fantastiskt så säg. Ta fram albumet Aftershock och se själva. Låt nr 3: "Lost Woman Blues".

Ahem.

Det kan vara så att det är tvärtom, men nu ska vi inte snöa in på detaljer som vem som kom på vad. Oavsett vilket tyckte jag att det var ett passande namn på min blogg när jag startade den för exakt ett år sedan idag. Fanfar! Det tycker jag fortfarande, av tre enkla anledningar.

1. Den innehåller mina initialer
2. Jag är ganska Lost.
3. Jag är en Woman.

Så var det med det. Ett helt år höll jag inne med den infon. Kändes det som ett antiklimax för er med? Livet är hårt.

Jag skulle nog vilja påstå att jag är lite mindre "lost" nu än för ett år sedan. Tacka bloggandet för det. Det är i sanning ett terapiarbete, och ett väldigt roligt sådant dessutom. Först var jag lite osäker på det där med att skriva sitt hjärtas mening på nätet. Tänk om jag skulle bli idiotförklarad (av fler än min doktor)? Eller bli attackerad av en sån där näthatare? (Ett jättekonstigt ord eller hur? Det låter snarare som en person som är militant emot vissa typer av fiske). Det har lyckligtvis inte hänt. Alla som läser min blogg är jättesnälla ;-)

Jag ser fram emot ännu ett år med Lost Woman Blues, och hoppas på att det blir många nya, intressanta upplevelser att skriva om. Det finns potential! Redan nu på lördag är det spelning på gång; Led Zeppelintribute på Trädgårn. Om knappt en månad kommer Steel Panther till Göteborg, och i samma veva spelar Candlemass i Uddevalla. Till sommaren blir det Sweden Rock Festival, AC/DC och Metallica för att nämna några. Dessutom lite spännande resor...

Grattis bloggen på 1-årsdagen, och ett stort tack till er för att ni finns där ute!


onsdag 18 februari 2015

Snabbverkande lyckopiller

Det har varit en osedvanligt trist dag idag. En vanlig, sketen onsdag med fallande regn, långsamma ekonomistyrningsdataprogram och bristande ork. Det är så mycket februari det kan bli.

Misströsta icke! Även tills synes evighetslånga transporträckor till nya månader dukar under när de hör dagens låt. (Nä, jag förstod inte heller den meningen). Redan från första takten förstår man att det här är en låt som inte kommer att lämna någon oberörd. Musiken drar igång som en obeveklig naturkraft, och när sången börjar är det bara att kapitulera. Den som inte påverkas borde kanske gå iväg och kolla blodtrycket, för herrejäsiken vilken låt detta är. En redig käftsmäll rakt i fejan på tristessen, och en spark i baken när både viljan och energin tagit slut.  

Det är inte helt logiskt, men dagens välbehövliga lyckopiller serveras av bandet med det melankoliskt klingande namnet Blues Pills. Första gången jag hörde bandet var i somras på Sweden Rock. Var annars. Deras självbetitlade album kom ut i juli förra året och innehåller 10 briljanta bitar av det hårda, bluesiga psykedeliska slaget som är omöjligt att inte känna sig tillfreds när man hör. Nu hörs och syns det svensk-fransk-amerikanska bandet överallt. De gjorde nyligen en bejublad, utsåld spelning på Sticky Fingers, de figurerar i varenda rocktidning och deras "High Class Woman" finns minsann med på engelska Classic Rocks Best of 2014-CD! Bästa låten på den samlingen, om du frågar mig. Inte ens "Bent To Fly" med Slash och Myles Kennedy är bättre.

Om jag gavs möjligheten att välja varfri musikalisk supertalang skulle jag vilja bli världens grymmaste trummis. Om jag, mot förmodan, fick önska mig ytterligare en egenskap skulle jag önska att jag kunde sjunga som Elin i Blues Pills. Ganska högt på önskelistan alltså! Rockvärlden behöver fler som hon, och med tanke på hur mycket det sjungs i det här hushållet behövs det åtminstone en person som faktiskt kan sjunga.

För de som minns att jag (relativt) snart fyller år kan jag meddela att jag nöjer mig med att få en häst. De andra grejerna är så svåra att slå in.