L.A Woman del 2 - Just got back

Det är alldeles fantastiskt kul att vara utrustad med bil denna gången i Los Angeles! Livet blir så mycket roligare med bil, och här tar man sig ingenstans annars. Hela första dagen åkte jag bara runt på måfå och spanade i min röda Lancer. Den första hyrbilen jag fick var full med myror, så den lämnade jag tillbaka. Efter ungefär två veckors funderade där hemma hade jag till slut bestämt mig för att hyra en gps med bilen. Jävligt bra drag. En stund, för den fungerar faktiskt bara när den vill. Jag har aldrig varit med om en lynnigare apparat. Glapp är den också. Tur att jag har en inbyggd kompass.

HA! Många felkörningar blev det alltså, och jag fick därför se en massa saker som jag inte visste att jag ville se men också saker som jag faktiskt inte ville se. Eftersom jag för tillfället är inkvarterad i Sherman Oaks i San Fernando Valley åkte jag under dagen bara runt på den sidan bergen. Van Nuys, Burbank, Glendale osv. På vägen till Burbank körde jag helt slumpmässigt förbi en skivaffär utmed gatan som jag precis lika slumpmässigt hade irrat mig in på. Tio sekunder senare hade jag parkerat. Det var ren reflex, jag lovar. Tänk att det alltid blir så här.

Det var tur att jag stannade, för jag behövde verkligen skivor. Nej, jag skojar inte. Även om det är grymt bra musik på amerikansk radio blir man till slut galen av all reklam. Resten av dagen blev det därmed Cheap Trick, Heart och Nazareth. Inga tråkigheter.

När jag skulle hem framåt kvällen var det rusningstrafik. Hamnade fel, gps:en la av och jag var på väg åt fel håll. Jag tog en slumpmässig avstickare åt höger och hamnade på Mulholland drive! Jag stannade en stund på en av utsiktsplatserna och beundrade vyn över den gigantiska staden. Jag var på samma utsiktsplats senast också, men då var det någon annan som körde.

Sen fungerade gps:en lite sporadiskt och jag hittade hem. Då fanns det dock ingen parkering i närheten. Jag fick ställa mig flera kvarter bort där halva gatan var avstängd pga filminspelning under fredagen. Jag var inte helt säker på att jag fick stå där jag ställde mig så jag var faktiskt lite bekymrad att bilen skulle bli bortbogserad av filmfolket. Men vad gör man inte för konsten.

L.A Woman del 1 - Up and away

Lost Woman Blues har tillfälligt ersatts av en annan person; L.A Woman. Det är en bra dänga det med, och passar bättre för tillfället. Lite mindre blues, lite mera glam.

Som vissa av er vet fick jag nog och lämnade Sverige. Rullande stenar samlar inget damm. Livet är en resa och världen ligger öppen. Carpe Diem och så vidare. Jag hade blivit feg och bekväm och behövde en rejäl knuff. Därför väntar nu nästan tre veckor i den stora staden i väst med bara mig själv som sällskap. Den enda jag aldrig kan fly ifrån. Hur fan ska detta gå?

Jag har vad jag minns aldrig varit så nervös för någonting i hela mitt liv som inför den här resan. Jag hade ta mig fan ångest på nätterna de sista två veckorna innan. Att resa till USA är en miljard gånger läskigare än Chalmerstentor, friidrotts-SM eller hopptävlingar på ridskolan - och allt detta är saker som jag också har varit sjukligt nervös över. Även om jag dagdrömde mardrömmar om yxmördare, bilkrascher och skallerormar (feg OCH paranoid) var det själva flygresan som jag mådde allra sämst inför. Att flyga är bland det värsta jag vet, särskilt över stora hav och lång tid, men det hela löste sig fantastiskt bra. På första delsträckan (Gbg - London) hade jag nämligen sällskap av den coolaste av coola frontmannen i min relativt nya bandförälskelse Avatar, som fullständigt klubbade mig på Sweden Rock i juni.

Jag såg dom redan vid incheckningen, för de stod precis framför mig i kön. Sångaren är den som ser minst ut som en rockstjärna, vilket är kul med tanke på hur hans scenpersonlighet ser ut. De gick på planet nästan sist av alla, och en efter en gick de förbi. Tills sångaren kom. Och satte sig bredvid mig. Att jag inte dog.

Han var högst förvånad att jag kände igen honom, och trodde först att jag var en gammal klasskompis (TACK, du är mycket yngre än jag kära Johannes). För en gångs skulle kunde jag bete mig som en relativt normal och inte alls särskilt pinsam människa. Jag har banne mig utvecklats.

Resten av bandet satt längre fram. Gissa om att själva flygningen var sekundär. Det var tur för det var den läskigaste landningen jag har varit med om. Regn och storm och hela planet skakade och krängde. Hade jag inte varit uppfylld av rockstjärnenärvaro hade jag garanterat kissat på mig. Det allra roligaste var faktiskt att jag hade bättre koll på deras kommande USA-turné än han. Så är det att vara hårdrocksskribent ;-)

Detta var tredje gången jag delade plan med ett hårdrocksband (In Flames och Lord Dying tidigare) och varje gång har jag suttit antigen bredvid dom eller precis bakom. Det måste vara sjukt låga odds för det.

Den kommande USA-etappen började med min längsta (och tyngsta) spurt någonsin eftersom Londonplanet var väldigt försenat. Kul att starta en 11-timmars flygning med astmaanfall och häftiga svettningar, men jag kom med! Resten gick som en dans.

Någonstans på vägen byttes det läskiga ut mot någon sorts inre glädje. Jag blev alltmer övertygad om att planet inte skulle störta, och resten skulle säkert lösa sig det med. Apokalypsen kanske dröjer.

Lisa Pekka Saalonen

Tiden rusar. Dagarna bara försvinner nuförtiden, men mitt i allt rusande har jag hunnit lägga märke till ett intressant fenomen. Allt fler går runt i gigantiska lurar och lyssnar på musik. Så även jag. Inget konstigt i det, men det är inte heller det som är grejen.

Det som är så roligt är att många får sån feeling inne i sin bubbla att de går runt och sjunger i högan sky. Det är alltid killar, av någon anledning, och lika underhållande varje gång.

I vanlig ordning när jag går runt och fnissar åt andras galenskaper dröjer det inte länge innan jag inser att jag är minst lika löjlig själv. Häromdagen kom jag nämligen på mig själv med att gå och sjunga med i en text (VÄLDIGT lågt givetvis - jag är ju inte knäpp) och (vad värre är) vifta med händerna, som för att markera de olika passagerna i den fantastiska låten jag lyssnade på. Herregud vilken syn.

Efter det har jag insett att jag väldigt ofta går runt och sjunger, eller snarare mimar, till musiken i lurarna. Trots att jag är medveten om det kan jag inte sluta. Det är tur att det fortfarande är kallt och blåsigt, så att jag har en ursäkt att täcka halva ansiktet med en halsduk. Armviftningarna vet jag faktiskt inte vad jag ska göra åt. Ha på mig en väldigt trång jacka? Fråga Peter Tägtgren om jag får låna hans tvångströja?

Vilken låt var det då som framkallade min inneboende dirigent? Jo detta mästerverk med husgudarna Candlemass. Lyssna nu utan att vifta med händerna, om du kan.

Idag är det Ritchies dag

Blackmore alltså. Han fyller 70 år, tänka sig. Som gitarrist i de två fantastiska banden Deep Purple och Rainbow borde han känna sig relativt nöjd med vad han har åstadkommit under sin långa karriär. Grattis, alltså!

Jag tänker inte skriva så mycket mer om detta. Istället vill jag visa Deep Purples oförglömliga video till Perfect Strangers från 1984. Jag kan faktiskt inte hitta något annat ord som beskriver den bättre. De förbrukade tydligen all sin kreativitet när de skrev låtar, och det var väl rätt tänkt. Låten är ju enastående.

Efter noggrant övervägande skulle jag vilja påstå att det är John Lords mustasch som är hela behållningen med videon. Den är inte att leka med. Heja 80-talet!

Synålens historia

Nä, det är inget som jag direkt brinner för. Jag vet ärligt talat inte om någon brinner för det ämnet, förutom min högstadiefröken i syslöjd. Hon hade en dröm. Syslöjd skulle bli ett ämne att ta på allvar. Ett viktigt ämne. Vad gör man då för att öka statusen? Jo, man slänger in lite teori. Snart satt vi elever och skrev prov i textillära, tvättsymboler och synålens historia. Jag var en av de sämsta i klassen på att sy och en av de långsammaste på att knyppla, så hur dötråkigt det än var med slöjdteori var det nog tack vare den som jag till slut fick en fyra.

Det var nästan lika tråkigt med hemkunskap. Jag förstod aldrig vitsen, så istället för att lära mig att laga spenatsoppa, vika servetter och att diska på rätt sätt engagerade jag mig i djupa samtal med killarna i klassen rörande motorcyklar.

Under det årliga utvärderingssamtalet som lärarna hade med alla föräldrar, meddelade hemkunskapsfröken att hon var bekymrad för min framtid. Jag var disträ och hade dålig studiemotivation. Hur skulle detta sluta? Mina föräldrar upplyste henne då vänligt om att de inte var det minsta bekymrade för min framtid. Jag hade nämligen femma i nästan alla ämnen (men alltså inte i syslöjd). Hemkunskapsfröken var nära att få dåndimpen. I hennes ögon var jag ju ett hopplöst fall, men trots det gav hon mig till slut en fyra. Tydligen blev disken ren ändå.

Jag har alltså aldrig varit särskilt flink när det gäller handarbete, förutom den massproduktion av stickade halsdukar jag ägnade mig åt en vinter. Varje gång jag försöker mig på att använda en symaskin sparkar den bakut, trasslar ihop tråden och biter av nålen. Därför gjorde jag på det gamla hederliga sättet när jag sydde fast en back patch på jeansvästen som har hängt i garderoben sen i höstas. Det tog mig ungefär fem avsnitt av Hårdrockens historia att bli klar, och jag var sjukt nöjd efteråt. När jag stolt visade upp mina färdigheter för sambon tog han snabbt ner mig på jorden igen. "Det är ju snett".

Jag har inte gett upp hoppet. Nya märken är på väg med posten. Synålarna ligger laddade. Snart är den nog klar - den coola västen som jag har önskat mig så länge.

Inte så jättesnett, på håll

Party All Day

Nu har det gått drygt en vecka sedan jag träffade idolerna Steel Panther innan deras spelning på Trädgårn här i Göteborg. Så lång tid tog det för mig att tagga ner tillräckligt mycket för att kunna skriva om det.

Ända sedan jag köpte VIP-biljetten i januari har jag gått och funderat på vad jag skulle säga när jag väl fick träffa dom. Det gäller ju att säga nåt genomtänkt. Kanske kunde jag fråga var de kommer att spela i LA när House of Blues har stängts? Eller kanske var de köper sina kläder? Det kanske inte är en särskilt intelligent fråga, men den hade varit fantastiskt mycket bättre än det jag faktiskt sa.

Satchel, ta av dig dina kläder! (Jag vill ta med dom hem). 

Tänk er en fjortonåring som träffar One Direction. Byt ut fjortonåringen mot en 34-åring och de fyra ynglingarna mot fyra som inte riktigt är ynglingar längre, men behåll den mentala härdsmältan. Resultatet är, i båda fallen, en tafatt brud som tycker att "I love you" är en lämplig fras att säga till fyra snubbar vars musik hon beundrar. Att säga det ytterligare fyra gånger (en gång till var och en förstås) bevisar bara min tes att min hjärna förvandlas till en tvättsvamp när den utsätts för situationer som denna.

Den enda jag hade något som skulle kunna liknas vid en vettig ordväxling med var Stix Zadinia. Han stod först i ledet och blev alldeles rörd av att jag hade med ett Thornbirds-konvolut som jag ville få signerat av honom och Satchel. Efter Stix kom Lexxi Foxx, och jag sa något lamt om hans lila fluga. Sedan gick det bara utför. Nåväl. Killarna var faktiskt hur gulliga som helst. De är förmodligen vana vid att träffa brudar med tvättsvampshjärnor.

I love you!

Om man vill veta mer om själva spelningen kan man gå in och läsa min recension på Rocknytt här:
http://www.rocknytt.net/live/16610-steel-panther-liverecension-fran-tradgar-n-goteborg-2015-03-22

Något jag inte skrev där är att jag var en av de som traditionsenligt pekades ut att komma upp på scenen när de spelade 17 Girls In a Row. Så kul skulle vi dock inte ha det. Det enda som for genom skallen just då var att om jag dansade på scenen med Steel Panther skulle jag sedan finnas med i någon pinsam video på Youtube i evigheters evigheter.

Varför är jag alltid så förbannat vuxen? Jag hade ju kunnat gömma mig bakom Stix och passat på att ta bilder på bandet ur ett helt nytt perspektiv. Man skulle också kunna se det som att jag gjorde världen en tjänst. Om jag är kass på att prata med kändisar är jag otroligt nog ännu sämre på att dansa.

Ni har det bättre utan mig däruppe.

Tales of Creation

För några dagar sedan gjorde en av de maskbeklädda medlemmarna i Slipknot ("nr 7" tror jag att det var) uttalandet att bandet kan fortsätta spela i all evighet genom att gradvis byta ut medlemmarna mot yngre förmågor. Han har en poäng. Man vet ju ändå inte vilka som döljer sig bakom maskerna. De kanske redan har ett system med semesterersättare - vem vet.

Med en grupp som Candlemass blir det mer uppenbart när medlemmarna byts ut. Gruppens sångare blir av olika anledningar aldrig långvariga, och att hålla ordning på alla uppsättningarna kan i det närmaste jämföras med att komma ihåg de olika varianterna av Rainbow eller Deep Purple. Under den pågående turnén saknas basisten Leif Edling - bandets ryggrad och den ende som har varit med från starten. Hur mycket Candlemass kan det vara utan honom? Ja, det frågade jag mig inför gårdagens spelning på Kulturhuset Bastionen i Uddevalla.

Det gick faktiskt alldeles utmärkt. Candlemass är Candlemass helt enkelt, oavsett vem som spelar. De andra musikerna är inga nykomlingar (några har varit med till och från sedan 80-talet), och de senaste årens turnéinhopparen Mats Levén är en fantastisk sångare. Med tanke på hur dåliga oddsen är att få se Messiah Marcolin eller Rob Lowe bakom micken lär han vara kvar en stund. Jag ser inga som helst problem i det.

Gårdagens spelning var utsåld, och de drygt 200 besökarna verkade nästan svältfödda på gammal hederlig episk doom. Tillställningen hade fint besök av Nifelheims Per "Hellbutcher" Gustavsson - precis som när Candlemass spelade i Göteborg senast.

Kvällen inleddes* med "Mirror Mirror", och publiken löpte fullständigt amok. Att så många kan stå så nära scenen borde vara fysiskt omöjligt, men det gick. Det är något speciellt med spelningar när publiken står så nära artisterna att man kan se deras tandlagningar.

Materialet var övervägande från de tidiga alstren Epicus Doomicus Metallicus, Nightfall, Ancient Dreams och Tales of Creation. Bara en enda låt var från senaste Psalms for the Dead (2012). Den mest populära låten var, som vanligt, "At the Gallows End". Kvällen avslutades på ett storslaget sätt med "Solitude". Spelningen kändes ovanlig kort, men det berodde gissningsvis på den härliga stämningen.

Betyg: 9 av 10
Bäst: Mats Levén och de glada människorna som arrangerade spelningen
Sämst: -

Låtlistan
Mirror Mirror
Bewitched
Black Dwarf
Prophet
A cry from the crypt
Emperor of the void
Under the oak
Dark reflections
At the gallows end
A sorcerer´s pledge
Crystal ball
Solitude

Disciples of doom!

* Kvällen inleddes i själva verket av det sköna bandet Monolord, men av flera anledningar** anlände mitt sällskap så sent att vi bara hann avnjuta tre låtar. En av dessa var en helt ok version av Fairies Wear Boots. 
** Alldeles för trevlig förfest, följd av ett logistikproblem***.
*** En V50 rymmer sju hårdrockare och en hundbur, om man försöker tillräckligt länge.