Den är här!

Fantastiskt omslag av Lionvalley Publishing

Min egen bok. Det är inte klokt. Ungefär 100 000 ord blev det till slut, fördelat på 61 kapitel. Hur kan jag ha fått ur mig allt det där, i en vettig ordning och med någon sorts röd tråd? Jag, som påbörjar projekt åt höger och vänster, tröttnar lika snabbt och sällan blir klar med något. 

Den egentliga frågan är nog hur jag lyckades fatta mig så kort och koncist. Det har aldrig varit min grej, det där. Mitt första råmanus var på cirka 120 000 ord, vilket är okej om man skriver exempelvis Fantasy eller heter Marian Keyes, men troligtvis inte för Lisa Willman, författarwannabe.

Lösningen? Fram med Den stora yxan. Bort med onödiga beskrivningar och överflödiga adjektiv. Väck med långa, invecklade meningar och irrelevanta utsvävningar, och innan jag visste ordet av hade jag dessutom utan vidare raderat de första nio kapitlen. Hur enkelt som helst. Nu ljög jag en smula, det var i själva verket ganska ångestfyllt (om nu något kan vara ganska ångestfyllt), men vad ska man annars göra man när man inser att berättelsen börjar för tidigt? Det lärde jag mig av den amerikanska författaren KM Weiland alldeles för sent. 

När folk får veta hur lång tid det tog att skriva boken blir somliga chockade (SÅ lång tid kan det väl inte ta att slänga ihop en bok?), men jag brukar säga att jag under de första tre-fyra åren mest övade på att skriva en bok. Det där med författande är inget man bara kan, inser man snabbt. Kanske skulle det ha varit en bra idé att lära sig hur man skriver en bok, innan man skriver en bok, men eftersom man aldrig blir fullärd skulle det med den logiken inte ha blivit ett enda kapitel. Åtminstone inte innan jag har fyllt 80 år, vilket är en ålder då jag tänker mig att man har uppnått nog med livserfarenhet för att bli tagen på allvar, och har tillräckligt bra självkänsla för att kunna be folk dra åt helvete om de har (dåliga) synpunkter. Därmed får man alltså acceptera svårsmälta insikter i ett sent skede, exempelvis att boken blev bättre utan de där första nio kapitlen - som jag givetvis hade lagt oproportionerligt mycket tid på -  och gå vidare i livet*. 

Det blev ju en bok trots allt, och den kan man läsa mer om här: www.lionvalley.se

Officiellt releasedatum är 17 mars, men den går att förbeställa hos mitt förlag redan nu via länken ovan. 

*Jag ljög igen. Det raderade kapitel 5 är ett av de bästa jag har skrivit** och kommer att hemsöka mig tills jag hittar ett annat manus att stoppa in det i. 

**Min lektör sa efter första genomläsningen att DET HÄR KAPITLET FÅR DU ALDRIG TA BORT! Nejdå, sa jag, tog fram trollspöt och ba´ AVADA KEDAVRA***! 

***Min lektör lever, för tydlighets skull. Don´t call the dementors on me. 

Välkommen hem

Fenix reser sig ur askan. Precis som varje rockband med högaktning tog även Lost Woman Blues en (onödigt lång) paus. Efter nästan tre års skriverier på Rocknytt följt av flera års sporadiskt romanskrivande är det dags för storstilad comeback i ny, blank scenkostym. Musiken är som alltid närvarande, metal är som bekant for ever, men huvudsakligen har bloggen vidareutvecklats till en författarsida.  

Det kommer förstås att handla mycket om min kommande Feelgoodroman Hollywood Hills Forever, som ges ut på Lionvalley Publishing till våren, men även nya projekt och fortsatt spridda tankar. Just nu handlar de mycket om hur boken kommer att tas emot. Jag har svårt att tro att någon där ute skulle kunna vara hårdare i sin kritik än jag själv, men det är läskigt oavsett.

Som namnet skvallrar om utspelar sig min debutroman i Los Angeles (var annars?). Jag hoppas att just du ska vilja läsa den, och att du ska bli lika fäst vid karaktärerna och min älskade favoritstad som jag är.   

Givetvis är boken sprängfylld med musik, något annat var väl inte att vänta, och som en sneak peak kommer här temalåten för det allra första kapitlet. 

Mer smått och gott utlovas tills det är dags för release. Det har inte hänt än, men snart kanske även jag förstår att det är på riktigt!

Melodikrysset

Har någon sett programmet Hipp Hipp när de gör parodi på Melodikrysset? Det är ungefär så min hjärna fungerar hela tiden. Dagens låt är ett resultat av detta associerande.

Jag håller på och läser en bok om Guns´n Roses just nu. Axl Rose föddes som William Bruce Rose, men gick under större delen av sin uppväxt som Bill Bailey. Bill Bailey heter även en engelsk komiker, som bland annat medverkade i filmen Hot Fuzz. Bill Bailey spelar dessutom theremin, som är det instrument som används flitigt i serien Morden i Midsomer. Både filmen och serien handlar om poliser som jagar mördare. Att mörda folk är olagligt, och Breaking the Law är troligtvis den mest kända låten med Judas Priest. På deras Killing Machine finns Evening Star med, och det råkar vara dagens låt.

Kom inte och säg att det där inte var logiskt. 

Jason Newsted Happy Face

Häromdagen var det exakt 16 år sedan Jason Newsted lämnade Metallica. Det får mig osökt att tänka på den franska experimentella/instrumentella math metalgruppen Goodbye Diana*. Jo, det finns tydligen nåt som heter Math metal. Den första låten jag hörde med bandet har det underbara namnet "Jason Newsted Happy Face". Om man bara har sett en enda bild på den gode (men ej glade) Jason förstår man varför jag skrattade rått och hjärtligt.

Jason Newsted kunde man träffa på meet and greet på Sweden Rock för några år sedan. Han var där med sitt nystartade band Newsted, men annars är han väl mest känd som Metallicas basist 1986-2001.

Bandet Newsted med Jason Newsted på sång och bas gav i början av 2013 ut en EP med den något fantasilösa titeln Metal. Sedan började tydligen inspirationen att flöda, för fullängdaren fick namnet Heavy Metal Music. Det är egentligen ganska smart så att ingen råkar tro att de köper en houseskiva eller nåt. Nu när jag har trashat (eller kanske thrashat) albumtiteln måste jag ändå säga att innehållet är rätt bra. "King of the Underdogs" är en grym låt, och spelningen på SRF var både tung och ösig.

Hur som helst gick jag, sambon och en kompis iväg för att träffa Jason, IRL så att säga. Jag hade inte varit på någon meet and greet innan, men fick höra att det brukar finnas skivor och annan merch att köpa och som artisten sen kan signera. EP:n borde han ju definitivt ha, tänkte vi, och kanske kunde det till och med finnas några Metallicaskivor? Han var ju trots allt med på några stycken. Fyra för att vara exakt. Eller åtta. Det beror på hur man räknar.

När vi närmade oss signeringen upptäckte vi att bordet framför Jason såg oroväckande tomt ut. Inga skivor så långt ögat nådde, och inget annat heller för den delen. Vad fan skulle han skriva på? Grabbarna började leta efter papperslappar på marken, men det enda de hittade liknade mer konfetti än något man kan lägga framför en surmulen rockstjärna utan att få onda ögat. Lyckligtvis kom jag på att jag hade ett utskrivet spelschema i fickan. Det var en skrynklig och lortig A4, men jag rev den i tre delar och vi tog varsin. Framför oss såg vi Super Fan #1 lägga fram sitt tygklädda samlaralbum med bilder och urklipp framför Jason, som spann nöjt medan han satte sin autograf på en väl utvald plats. När sedan vi klev fram med våra små lappar såg han minst sagt skeptisk ut, och när de andra frågade efter Metallicaskivor trodde jag att han skulle be oss att f--k off. Trots detta skrev han faktiskt på våra pappersbitar. Det var dock sista gången jag gick tomhänt till en signering**.

* En annan, oförglömlig låt med Goodbye Diana är "Nakednicknolte". Jag önskar att de hade haft text till just den.
** Om man bortser från den gången Steel Panther fick kladda sina autografer i locket på min handväska.

L.A Woman pt 7 - Bye bye Hollywood Hills

Efter tre dagar i West Hollywood Hills var det dags att dra vidare igen. Jag har tappat räkningen på hur många ställen jag har bott på. Sju tror jag.

På fredagen blev en brakfrukost på Mels på Sunset Strip, och jag satt och skrev som bara den. Personalen trodde nog att jag var nån svensk matskribent för de passade upp på mig hela tiden och var superintresserade av vem jag var och vad jag gjorde i LA. Alltså ännu mer service minded än alla andra jag har träffat. Inte illa.

Den dagen var det 11 september, och 14 år sedan terrorattacken. Det märktes överallt, inte minst på alla flaggor som hänger på halv stång. Även som utomstående kunde man känna av den speciella stämningen som på nåt sätt ligger i luften.

Av en händelse hamnade jag på Rainbow bar igen och intog middag i ett nytt bås, den här gången Lemmy till bordet. Åkte sen via Mulholland Drive (för typ tjugonde gången) till Sherman Oaks igen för de sista nätterna i stan.

Det är helt fantastiskt vilka människor man möter via air bnb. De sista två nätterna bodde jag hos en himla rolig snubbe som har jobbat i över 20 år på skivbolag, och har träffat bland annat Slash, Axl Rose, Rob Zombie, Morrissey, Nirvana, Joni Mitchell och hur många som helst. Oj vilka historier jag har fått höra! Han bakade chocolate chip cookies när jag kom och sen snackade vi musik hela kvällen. Anledningen till att jag valde just det boendet bland alla hundra som finns på air bnb´s hemsida (utöver att det låg i Sherman Oaks) var att det sitter en stor Bob Dylantavla på väggen i rummet som han hyr ut. Jag tänkte att då måste det ju va ett bra ställe. Inte för att jag direkt älskar Bob Dylan, men musikintresserade människor är väl alltid bra människor tänkte jag.

Den värden var också den enda som har undervisat mig i hur man överlever en jordbävning. Han har tre överlevnadskit strategiskt utplacerade i lägenheten och bilen, och försåg mig med en extra ficklampa. Det blev extra påtagligt när jag såg de djupa sprickorna i väggen efter det senaste stora skalvet. För övrigt är det jordbävningar här hela tiden men de är så små att man knappt märker dom, men alla verkar gå och vänta på "den stora" som borde ha kommit redan. Statistiskt sett. Å andra sidan borde även Yellowstone ha fått ett gigantiskt utbrott för länge sedan. Detta diskuterade vi också en bra stund, och jag lovade att fördjupa mig i ämnet - efter att jag kommit hem till tryggheten igen.

Lördagen var en jävla skitdag.

Nä, inte egentligen. Jag ville bara inte åka hem. Jordbävningar och extrem torka till trots är detta platsen där jag borde ha varit född. Jag hade ingen aning om vad jag skulle ta mig för, men att äta är ju alltid en bra start. Därför sladdade jag över till ett frukostställe i Sherman Oaks, tog med mig enorma mängder mat (och då glömde de ändå att skicka med min surdegsbagel) och åkte upp till en ekopark vid Mulholland Drive. Jag hade tänkt ta mig en hajk till en av bergstopparna och äta frukost med utsikt över dalen. Nu bidde det inte så för det började regna. Om man nu kan kalla det regn. Det duggade i tio minuter och när det gav sig hade vattnet på marken redan dunstat bort. Då var även det mesta av maten borta, men jag tog ändå en liten hajk och tittade efter skallerormar.

Jag blev sugen på mer utsikt så jag åkte till Griffith Observatory igen och satt där bra länge och funderade över livet. Lite halvmulet väder men behaglig temperatur, nere på lite drygt 30 grader, och det kändes nästan svalt efter den extrema värmen som har varit. Tog en glass och fascinerades över alla som kollade Facebook och gud vet allt i sina mobiler (fri wi-fi på caféet) istället för på den makalösa utsikten.

Sist av allt körde jag en sväng genom Hollywood, Sunset Boulevard (lite extra vemodigt på Sunset Strip) och en sväng till på Mulholland Drive. Jag inser att jag verkar lite besatt av vissa ställen här... Jag hade tänkt stanna kvar och se solnedgången från någon av utsiktsplatserna men jag var helt slut så jag åkte hem redan strax efter fem och tvärslocknade på sängen nån timma innan det blev en hämtpizza till kvällsmat.

En konstig och ledsam dag. Jag fattar ju att man inte kan glida runt i en sån här fantasivärld hur länge som helst men jag kommer fortsätta drömma om att bo här. Jag kände likadant förra gången. Fan vet om jag törs åka tillbaka igen. Då stannar jag nog för gott.

Jag skulle egentligen ha varit på en konsert med ZZ Top och Blackberry Smoke på lördagkvällen men hade ingen ork att åka usel motorväg till Pomona som ligger två timmar bort. Jag trodde att det låg mycket närmre, annars hade jag ju inte köpt biljetten, men det är genomgående för hela min vistelse här. Det blir väl fler gånger.

Hemresedagen var en förfärligt sorglig dag. Russell, min värd, tvingade mig till sovmorgon. Jag fick inte gå upp före tio hade han bestämt (oh nooooo!) Det var inga problem alls.

Det blev faktiskt en ok dag ändå, fastän jag var olycklig. Det blev en sista tur på Mulholland där jag satt och tittade ut över dalen en stund och försökte etsa fast utsikten och känslan i minnet. Åkte sedan en av de snirkliga vägarna ner över Hollywood Hills och körde Sunset Strip en sista gång.

Jag körde hela Sunset Boulevard tills den slutar vid havet, och fick se nya delar av stan som var väldigt fina. Sedan körde jag den korta biten via kusten till Santa Monica, la en av mina sista dollars på parkering och tog en sväng ner till piren. På söndag är det lite väl mycket trängsel, så jag gick ner en sväng på strandpromenaden mot Venice och tittade på folk en stund och var alldeles vemodig.

Sedan var det bara att hoppa på kvällsflyget hem. Hem till verkligheten. Hem till regnet. Hem till tvätt och matlagning och en bil som vill ha service.

Undrar när nästa flyg till L.A går.

"Don´t quit your daydream"

L.A Woman del 6 - Fritt fall

Det har blivit mycket Tom Petty på den här resan, det finns liksom i luften här. Allt detta lyssnande har gjort att galna skyltmänniskan har varit i farten igen. Man skulle kunna säga att jag gjorde en Free Fallin´-turné under tiden som jag bodde i Sherman Oaks, som är så nära alla ställen han sjunger om.

Skyltar i all ära, men allra roligast har jag ändå haft idag. På väg mellan Miracle Mile och Santa Monica stannade jag i Westfield Pavillion på Pico Boulevard. Där åkte jag rulltrappa. Upp och ner, upp och ner, samtidigt som jag försökte ta en selfie - den första på hela resan. Det var lite knepigt för just den rulltrappan jag åkte i var väldigt kort. Jag är helt säker på att jag såg dum ut, men jag har aldrig påstått att jag är normal på något sätt. Tvärtom. Om någon hade frågat skulle jag ha sagt att jag är från Norge och att vi inte har rulltrappor där.

Man kan ju undra varför man åker till ett köpcentrum bara för att åka rulltrappa. Fråga Tom Petty. Han gjorde precis samma sak som jag i videon till Free Fallin´, fast med en gitarr i näven. De kanske sponsrade hans Ray-Bans?

L.A Woman del 5 - Joshua Tree

Resan fortsätter i musikens tecken. Det bara blir så, men det är väl för att den upptar en så stor del av mitt liv. Idag gick faktiskt precis hela dagen i stora musikers fotspår. Det beror delvis på U2, men också på British Airways.

B.A hade nämligen den goda smaken att ha hela Foo Fighters kanonserie Sonic Highways i sitt tv-utbud på planet hit, och eftersom jag var på väg dit jag var på väg tittade jag förstås på avsnittet om LA. HA! Jag tittade givetvis på alla avsnitt, igen, men extra ingående på inspelningen av låten "Outside". En stor del av det avsnittet handlar om stonerscenen som växte fram i Coachella under 1990-talet, och om den legendariska studion Rancho de la Luna, som ligger i det lilla ökensamhället Joshua Tree. JOSHUA TREE! Jag har velat åka dit ända sedan jag hörde den skivan med U2, så det var ju ganska givet hur detta skulle gå.

Jag var vansinnigt taggad när jag satte mig i bilen i morse, så jag började med att köra helt fel. Igen. Trots att jag har gps. Jag har upptäckt att det absolut bästa med en gps är att den guidar mig rätt varje gång jag har kört fel eftersom jag alltid gör det trots att den har talat om för mig hur jag ska köra till att börja med. Man får inte tänka själv, har jag märkt.

Herre min skapare vilka vägar jag har kört på! Då menar jag inte hur dåliga dom är (helt otroligt vilka värdelösa, sönderkörda vägar de har överallt) utan omgivningarna. Det är så storslaget så det är inte klokt. Höga berg, djupa raviner och vidsträckta vyer. Allt jag gillar på samma gång.

Själva samhället Joshua Tree är en dammig och sliten håla men nationalparken med samma namn är helt makalös. Jag körde runt och bara gapade. Stannade överallt och tittade. Var där i flera timmar. Satt och tittade. Åt medhavda, bortglömda, svettiga tacos uppe på den högsta toppen med utsikt över Coachella. Ville inte åka därifrån.

Jag gjorde förstås en egen version av U2s omslag också:

Fast nu glömde jag ju berätta vad jag gjorde först - jag både "loitrade" och "trespassade". Den här gången stod det inget om armed response, bara beware of the dog... Jag var så diskret och hemlig när jag smög uppför den dammiga grusvägen till studion så det var inte klokt, men jag gick faktiskt inte hela vägen fram. Nån måtta får det ju vara.

Dagen kan bara sammanfattas med ett ord: storslagen.