Den är här!

Fantastiskt omslag av Lionvalley Publishing

Min egen bok. Det är inte klokt. Ungefär 100 000 ord blev det till slut, fördelat på 61 kapitel. Hur kan jag ha fått ur mig allt det där, i en vettig ordning och med någon sorts röd tråd? Jag, som påbörjar projekt åt höger och vänster, tröttnar lika snabbt och sällan blir klar med något. 

Den egentliga frågan är nog hur jag lyckades fatta mig så kort och koncist. Det har aldrig varit min grej, det där. Mitt första råmanus var på cirka 120 000 ord, vilket är okej om man skriver exempelvis Fantasy eller heter Marian Keyes, men troligtvis inte för Lisa Willman, författarwannabe.

Lösningen? Fram med Den stora yxan. Bort med onödiga beskrivningar och överflödiga adjektiv. Väck med långa, invecklade meningar och irrelevanta utsvävningar, och innan jag visste ordet av hade jag dessutom utan vidare raderat de första nio kapitlen. Hur enkelt som helst. Nu ljög jag en smula, det var i själva verket ganska ångestfyllt (om nu något kan vara ganska ångestfyllt), men vad ska man annars göra man när man inser att berättelsen börjar för tidigt? Det lärde jag mig av den amerikanska författaren KM Weiland alldeles för sent. 

När folk får veta hur lång tid det tog att skriva boken blir somliga chockade (SÅ lång tid kan det väl inte ta att slänga ihop en bok?), men jag brukar säga att jag under de första tre-fyra åren mest övade på att skriva en bok. Det där med författande är inget man bara kan, inser man snabbt. Kanske skulle det ha varit en bra idé att lära sig hur man skriver en bok, innan man skriver en bok, men eftersom man aldrig blir fullärd skulle det med den logiken inte ha blivit ett enda kapitel. Åtminstone inte innan jag har fyllt 80 år, vilket är en ålder då jag tänker mig att man har uppnått nog med livserfarenhet för att bli tagen på allvar, och har tillräckligt bra självkänsla för att kunna be folk dra åt helvete om de har (dåliga) synpunkter. Därmed får man alltså acceptera svårsmälta insikter i ett sent skede, exempelvis att boken blev bättre utan de där första nio kapitlen - som jag givetvis hade lagt oproportionerligt mycket tid på -  och gå vidare i livet*. 

Det blev ju en bok trots allt, och den kan man läsa mer om här: www.lionvalley.se

Officiellt releasedatum är 17 mars, men den går att förbeställa hos mitt förlag redan nu via länken ovan. 

*Jag ljög igen. Det raderade kapitel 5 är ett av de bästa jag har skrivit** och kommer att hemsöka mig tills jag hittar ett annat manus att stoppa in det i. 

**Min lektör sa efter första genomläsningen att DET HÄR KAPITLET FÅR DU ALDRIG TA BORT! Nejdå, sa jag, tog fram trollspöt och ba´ AVADA KEDAVRA***! 

***Min lektör lever, för tydlighets skull. Don´t call the dementors on me. 

Välkommen hem

Fenix reser sig ur askan. Precis som varje rockband med högaktning tog även Lost Woman Blues en (onödigt lång) paus. Efter nästan tre års skriverier på Rocknytt följt av flera års sporadiskt romanskrivande är det dags för storstilad comeback i ny, blank scenkostym. Musiken är som alltid närvarande, metal är som bekant for ever, men huvudsakligen har bloggen vidareutvecklats till en författarsida.  

Det kommer förstås att handla mycket om min kommande Feelgoodroman Hollywood Hills Forever, som ges ut på Lionvalley Publishing till våren, men även nya projekt och fortsatt spridda tankar. Just nu handlar de mycket om hur boken kommer att tas emot. Jag har svårt att tro att någon där ute skulle kunna vara hårdare i sin kritik än jag själv, men det är läskigt oavsett.

Som namnet skvallrar om utspelar sig min debutroman i Los Angeles (var annars?). Jag hoppas att just du ska vilja läsa den, och att du ska bli lika fäst vid karaktärerna och min älskade favoritstad som jag är.   

Givetvis är boken sprängfylld med musik, något annat var väl inte att vänta, och som en sneak peak kommer här temalåten för det allra första kapitlet. 

Mer smått och gott utlovas tills det är dags för release. Det har inte hänt än, men snart kanske även jag förstår att det är på riktigt!

L.A Woman pt 7 - Bye bye Hollywood Hills

Efter tre dagar i West Hollywood Hills var det dags att dra vidare igen. Jag har tappat räkningen på hur många ställen jag har bott på. Sju tror jag.

På fredagen blev en brakfrukost på Mels på Sunset Strip, och jag satt och skrev som bara den. Personalen trodde nog att jag var nån svensk matskribent för de passade upp på mig hela tiden och var superintresserade av vem jag var och vad jag gjorde i LA. Alltså ännu mer service minded än alla andra jag har träffat. Inte illa.

Den dagen var det 11 september, och 14 år sedan terrorattacken. Det märktes överallt, inte minst på alla flaggor som hänger på halv stång. Även som utomstående kunde man känna av den speciella stämningen som på nåt sätt ligger i luften.

Av en händelse hamnade jag på Rainbow bar igen och intog middag i ett nytt bås, den här gången Lemmy till bordet. Åkte sen via Mulholland Drive (för typ tjugonde gången) till Sherman Oaks igen för de sista nätterna i stan.

Det är helt fantastiskt vilka människor man möter via air bnb. De sista två nätterna bodde jag hos en himla rolig snubbe som har jobbat i över 20 år på skivbolag, och har träffat bland annat Slash, Axl Rose, Rob Zombie, Morrissey, Nirvana, Joni Mitchell och hur många som helst. Oj vilka historier jag har fått höra! Han bakade chocolate chip cookies när jag kom och sen snackade vi musik hela kvällen. Anledningen till att jag valde just det boendet bland alla hundra som finns på air bnb´s hemsida (utöver att det låg i Sherman Oaks) var att det sitter en stor Bob Dylantavla på väggen i rummet som han hyr ut. Jag tänkte att då måste det ju va ett bra ställe. Inte för att jag direkt älskar Bob Dylan, men musikintresserade människor är väl alltid bra människor tänkte jag.

Den värden var också den enda som har undervisat mig i hur man överlever en jordbävning. Han har tre överlevnadskit strategiskt utplacerade i lägenheten och bilen, och försåg mig med en extra ficklampa. Det blev extra påtagligt när jag såg de djupa sprickorna i väggen efter det senaste stora skalvet. För övrigt är det jordbävningar här hela tiden men de är så små att man knappt märker dom, men alla verkar gå och vänta på "den stora" som borde ha kommit redan. Statistiskt sett. Å andra sidan borde även Yellowstone ha fått ett gigantiskt utbrott för länge sedan. Detta diskuterade vi också en bra stund, och jag lovade att fördjupa mig i ämnet - efter att jag kommit hem till tryggheten igen.

Lördagen var en jävla skitdag.

Nä, inte egentligen. Jag ville bara inte åka hem. Jordbävningar och extrem torka till trots är detta platsen där jag borde ha varit född. Jag hade ingen aning om vad jag skulle ta mig för, men att äta är ju alltid en bra start. Därför sladdade jag över till ett frukostställe i Sherman Oaks, tog med mig enorma mängder mat (och då glömde de ändå att skicka med min surdegsbagel) och åkte upp till en ekopark vid Mulholland Drive. Jag hade tänkt ta mig en hajk till en av bergstopparna och äta frukost med utsikt över dalen. Nu bidde det inte så för det började regna. Om man nu kan kalla det regn. Det duggade i tio minuter och när det gav sig hade vattnet på marken redan dunstat bort. Då var även det mesta av maten borta, men jag tog ändå en liten hajk och tittade efter skallerormar.

Jag blev sugen på mer utsikt så jag åkte till Griffith Observatory igen och satt där bra länge och funderade över livet. Lite halvmulet väder men behaglig temperatur, nere på lite drygt 30 grader, och det kändes nästan svalt efter den extrema värmen som har varit. Tog en glass och fascinerades över alla som kollade Facebook och gud vet allt i sina mobiler (fri wi-fi på caféet) istället för på den makalösa utsikten.

Sist av allt körde jag en sväng genom Hollywood, Sunset Boulevard (lite extra vemodigt på Sunset Strip) och en sväng till på Mulholland Drive. Jag inser att jag verkar lite besatt av vissa ställen här... Jag hade tänkt stanna kvar och se solnedgången från någon av utsiktsplatserna men jag var helt slut så jag åkte hem redan strax efter fem och tvärslocknade på sängen nån timma innan det blev en hämtpizza till kvällsmat.

En konstig och ledsam dag. Jag fattar ju att man inte kan glida runt i en sån här fantasivärld hur länge som helst men jag kommer fortsätta drömma om att bo här. Jag kände likadant förra gången. Fan vet om jag törs åka tillbaka igen. Då stannar jag nog för gott.

Jag skulle egentligen ha varit på en konsert med ZZ Top och Blackberry Smoke på lördagkvällen men hade ingen ork att åka usel motorväg till Pomona som ligger två timmar bort. Jag trodde att det låg mycket närmre, annars hade jag ju inte köpt biljetten, men det är genomgående för hela min vistelse här. Det blir väl fler gånger.

Hemresedagen var en förfärligt sorglig dag. Russell, min värd, tvingade mig till sovmorgon. Jag fick inte gå upp före tio hade han bestämt (oh nooooo!) Det var inga problem alls.

Det blev faktiskt en ok dag ändå, fastän jag var olycklig. Det blev en sista tur på Mulholland där jag satt och tittade ut över dalen en stund och försökte etsa fast utsikten och känslan i minnet. Åkte sedan en av de snirkliga vägarna ner över Hollywood Hills och körde Sunset Strip en sista gång.

Jag körde hela Sunset Boulevard tills den slutar vid havet, och fick se nya delar av stan som var väldigt fina. Sedan körde jag den korta biten via kusten till Santa Monica, la en av mina sista dollars på parkering och tog en sväng ner till piren. På söndag är det lite väl mycket trängsel, så jag gick ner en sväng på strandpromenaden mot Venice och tittade på folk en stund och var alldeles vemodig.

Sedan var det bara att hoppa på kvällsflyget hem. Hem till verkligheten. Hem till regnet. Hem till tvätt och matlagning och en bil som vill ha service.

Undrar när nästa flyg till L.A går.

"Don´t quit your daydream"

L.A Woman del 6 - Fritt fall

Det har blivit mycket Tom Petty på den här resan, det finns liksom i luften här. Allt detta lyssnande har gjort att galna skyltmänniskan har varit i farten igen. Man skulle kunna säga att jag gjorde en Free Fallin´-turné under tiden som jag bodde i Sherman Oaks, som är så nära alla ställen han sjunger om.

Skyltar i all ära, men allra roligast har jag ändå haft idag. På väg mellan Miracle Mile och Santa Monica stannade jag i Westfield Pavillion på Pico Boulevard. Där åkte jag rulltrappa. Upp och ner, upp och ner, samtidigt som jag försökte ta en selfie - den första på hela resan. Det var lite knepigt för just den rulltrappan jag åkte i var väldigt kort. Jag är helt säker på att jag såg dum ut, men jag har aldrig påstått att jag är normal på något sätt. Tvärtom. Om någon hade frågat skulle jag ha sagt att jag är från Norge och att vi inte har rulltrappor där.

Man kan ju undra varför man åker till ett köpcentrum bara för att åka rulltrappa. Fråga Tom Petty. Han gjorde precis samma sak som jag i videon till Free Fallin´, fast med en gitarr i näven. De kanske sponsrade hans Ray-Bans?

L.A Woman del 5 - Joshua Tree

Resan fortsätter i musikens tecken. Det bara blir så, men det är väl för att den upptar en så stor del av mitt liv. Idag gick faktiskt precis hela dagen i stora musikers fotspår. Det beror delvis på U2, men också på British Airways.

B.A hade nämligen den goda smaken att ha hela Foo Fighters kanonserie Sonic Highways i sitt tv-utbud på planet hit, och eftersom jag var på väg dit jag var på väg tittade jag förstås på avsnittet om LA. HA! Jag tittade givetvis på alla avsnitt, igen, men extra ingående på inspelningen av låten "Outside". En stor del av det avsnittet handlar om stonerscenen som växte fram i Coachella under 1990-talet, och om den legendariska studion Rancho de la Luna, som ligger i det lilla ökensamhället Joshua Tree. JOSHUA TREE! Jag har velat åka dit ända sedan jag hörde den skivan med U2, så det var ju ganska givet hur detta skulle gå.

Jag var vansinnigt taggad när jag satte mig i bilen i morse, så jag började med att köra helt fel. Igen. Trots att jag har gps. Jag har upptäckt att det absolut bästa med en gps är att den guidar mig rätt varje gång jag har kört fel eftersom jag alltid gör det trots att den har talat om för mig hur jag ska köra till att börja med. Man får inte tänka själv, har jag märkt.

Herre min skapare vilka vägar jag har kört på! Då menar jag inte hur dåliga dom är (helt otroligt vilka värdelösa, sönderkörda vägar de har överallt) utan omgivningarna. Det är så storslaget så det är inte klokt. Höga berg, djupa raviner och vidsträckta vyer. Allt jag gillar på samma gång.

Själva samhället Joshua Tree är en dammig och sliten håla men nationalparken med samma namn är helt makalös. Jag körde runt och bara gapade. Stannade överallt och tittade. Var där i flera timmar. Satt och tittade. Åt medhavda, bortglömda, svettiga tacos uppe på den högsta toppen med utsikt över Coachella. Ville inte åka därifrån.

Jag gjorde förstås en egen version av U2s omslag också:

Fast nu glömde jag ju berätta vad jag gjorde först - jag både "loitrade" och "trespassade". Den här gången stod det inget om armed response, bara beware of the dog... Jag var så diskret och hemlig när jag smög uppför den dammiga grusvägen till studion så det var inte klokt, men jag gick faktiskt inte hela vägen fram. Nån måtta får det ju vara.

Dagen kan bara sammanfattas med ett ord: storslagen.

L.A Woman del 4 - Coachella

Min nördighet har idag nått nya nivåer. Jag skyller på min sambo, för det är alltid han som får mig att vidga vyerna - musikmässigt sett. Jag ska snart förklara.

Vyer är något jag har haft gott om de senaste dagarna. Jag har tillfälligt lämnat Los Angeles och började med att köra den långa kustvägen ner till San Diego, och passerade den ena WOW-platsen efter den andra. Kalifornien blir bara mer och mer fantastiskt.

Efter två ganska tröttsamma dagar i San Diego har jag nu fått ännu fler fantastiska naturupplevelser efter att ha kört på slingriga småvägar genom bergen till Coachelladalen. Utöver Palm Springs finns det en mängd andra städer som i princip alla hänger ihop, bland annat Rancho Mirage där jag nu bor samt något som kallas Sky Valley. Efter lite allmän, vanlig rundkörning i den tätbebyggda dalen drog jag ut i öknen lagom till solnedgången. Det var verkligen magiskt.

En kort bit av vägen genom Sky Valley

Att jag åkte just dit beror ärligt talat enbart på stonerbandet Kyuss, och jag är dom evigt tacksam. Hela Coachelladalen har något överjordiskt över sig, och det är omöjligt att beskriva i ord. Åk dit, för fasen, så slipper jag försöka.

Alltså, jag åkte en bra bit ut i öknen bara för att leta upp en jäkla skylt. Sedan satt jag i bilen och väntade på att solen skulle gå ner, bara för att skylten skulle se ut som på skivomslaget till Kyuss skiva som kort och gott heter Sky Valley. Det blev inte exakt likadant, men nära nog. Skylten har dessutom blivit utbytt sedan 1994 när skivan kom, så jag var chanslös från början. Jag inser att det här är nästan omöjligt nördigt, långt mycket värre än att leta upp Nikki Sixxs hus, men det var en fantastiskt kväll.

L.A Woman del 3 - the Heroin House

En vecka på resande fot nu. Jag vet inte var tiden tar vägen. Efter fem dagar i Sherman Oaks började det kännas som "hemma" och nu när jag har åkt därifrån känns det konstigt. Mer om det senare.

En annan som tidigare har kallat Sherman Oaks för hemma är Nikki Sixx. Ända sedan jag läste hans "Heroin Diaries" har jag velat spana in huset han bodde i under det året boken handlar om, 1987. Han beskriver ganska ingående hur han bland annat sitter i en av sina garderober med hagelbössa, fullkomligt paranoid av sitt heroinmissbruk, men också att han satte upp höga grindar och luckor för fönstren för att inte langarna skulle få tag på honom. Han skriver hela tiden att han bor i Van Nuys, men i verkligheten hittade jag huset 15 minuters promenad ifrån där jag har bott den senaste veckan - i Sherman Oaks. Jag har inte riktigt fattat var gränsen går, men det är helt oviktigt. Det viktiga är att jag hittade huset.

Ja, jag är medveten om att jag har konstiga intressen.

Så här ser det i alla fall ut. Man ser verkligen ingenting på bilden, jag vet. Jag vågade inte gå närmre för det satt en liten skylt i rabatten som förbjöd både "trespassing" och "loitering", och hänvisade till ett vaktbolag med "armed response". Jag ville inte loitra alltför mycket, och närmre än så här vågade jag inte fota...

Mer galenskaper följer.

L.A Woman del 2 - Just got back

Det är alldeles fantastiskt kul att vara utrustad med bil denna gången i Los Angeles! Livet blir så mycket roligare med bil, och här tar man sig ingenstans annars. Hela första dagen åkte jag bara runt på måfå och spanade i min röda Lancer. Den första hyrbilen jag fick var full med myror, så den lämnade jag tillbaka. Efter ungefär två veckors funderade där hemma hade jag till slut bestämt mig för att hyra en gps med bilen. Jävligt bra drag. En stund, för den fungerar faktiskt bara när den vill. Jag har aldrig varit med om en lynnigare apparat. Glapp är den också. Tur att jag har en inbyggd kompass.

HA! Många felkörningar blev det alltså, och jag fick därför se en massa saker som jag inte visste att jag ville se men också saker som jag faktiskt inte ville se. Eftersom jag för tillfället är inkvarterad i Sherman Oaks i San Fernando Valley åkte jag under dagen bara runt på den sidan bergen. Van Nuys, Burbank, Glendale osv. På vägen till Burbank körde jag helt slumpmässigt förbi en skivaffär utmed gatan som jag precis lika slumpmässigt hade irrat mig in på. Tio sekunder senare hade jag parkerat. Det var ren reflex, jag lovar. Tänk att det alltid blir så här.

Det var tur att jag stannade, för jag behövde verkligen skivor. Nej, jag skojar inte. Även om det är grymt bra musik på amerikansk radio blir man till slut galen av all reklam. Resten av dagen blev det därmed Cheap Trick, Heart och Nazareth. Inga tråkigheter.

När jag skulle hem framåt kvällen var det rusningstrafik. Hamnade fel, gps:en la av och jag var på väg åt fel håll. Jag tog en slumpmässig avstickare åt höger och hamnade på Mulholland drive! Jag stannade en stund på en av utsiktsplatserna och beundrade vyn över den gigantiska staden. Jag var på samma utsiktsplats senast också, men då var det någon annan som körde.

Sen fungerade gps:en lite sporadiskt och jag hittade hem. Då fanns det dock ingen parkering i närheten. Jag fick ställa mig flera kvarter bort där halva gatan var avstängd pga filminspelning under fredagen. Jag var inte helt säker på att jag fick stå där jag ställde mig så jag var faktiskt lite bekymrad att bilen skulle bli bortbogserad av filmfolket. Men vad gör man inte för konsten.

L.A Woman del 1 - Up and away

Lost Woman Blues har tillfälligt ersatts av en annan person; L.A Woman. Det är en bra dänga det med, och passar bättre för tillfället. Lite mindre blues, lite mera glam.

Som vissa av er vet fick jag nog och lämnade Sverige. Rullande stenar samlar inget damm. Livet är en resa och världen ligger öppen. Carpe Diem och så vidare. Jag hade blivit feg och bekväm och behövde en rejäl knuff. Därför väntar nu nästan tre veckor i den stora staden i väst med bara mig själv som sällskap. Den enda jag aldrig kan fly ifrån. Hur fan ska detta gå?

Jag har vad jag minns aldrig varit så nervös för någonting i hela mitt liv som inför den här resan. Jag hade ta mig fan ångest på nätterna de sista två veckorna innan. Att resa till USA är en miljard gånger läskigare än Chalmerstentor, friidrotts-SM eller hopptävlingar på ridskolan - och allt detta är saker som jag också har varit sjukligt nervös över. Även om jag dagdrömde mardrömmar om yxmördare, bilkrascher och skallerormar (feg OCH paranoid) var det själva flygresan som jag mådde allra sämst inför. Att flyga är bland det värsta jag vet, särskilt över stora hav och lång tid, men det hela löste sig fantastiskt bra. På första delsträckan (Gbg - London) hade jag nämligen sällskap av den coolaste av coola frontmannen i min relativt nya bandförälskelse Avatar, som fullständigt klubbade mig på Sweden Rock i juni.

Jag såg dom redan vid incheckningen, för de stod precis framför mig i kön. Sångaren är den som ser minst ut som en rockstjärna, vilket är kul med tanke på hur hans scenpersonlighet ser ut. De gick på planet nästan sist av alla, och en efter en gick de förbi. Tills sångaren kom. Och satte sig bredvid mig. Att jag inte dog.

Han var högst förvånad att jag kände igen honom, och trodde först att jag var en gammal klasskompis (TACK, du är mycket yngre än jag kära Johannes). För en gångs skulle kunde jag bete mig som en relativt normal och inte alls särskilt pinsam människa. Jag har banne mig utvecklats.

Resten av bandet satt längre fram. Gissa om att själva flygningen var sekundär. Det var tur för det var den läskigaste landningen jag har varit med om. Regn och storm och hela planet skakade och krängde. Hade jag inte varit uppfylld av rockstjärnenärvaro hade jag garanterat kissat på mig. Det allra roligaste var faktiskt att jag hade bättre koll på deras kommande USA-turné än han. Så är det att vara hårdrocksskribent ;-)

Detta var tredje gången jag delade plan med ett hårdrocksband (In Flames och Lord Dying tidigare) och varje gång har jag suttit antigen bredvid dom eller precis bakom. Det måste vara sjukt låga odds för det.

Den kommande USA-etappen började med min längsta (och tyngsta) spurt någonsin eftersom Londonplanet var väldigt försenat. Kul att starta en 11-timmars flygning med astmaanfall och häftiga svettningar, men jag kom med! Resten gick som en dans.

Någonstans på vägen byttes det läskiga ut mot någon sorts inre glädje. Jag blev alltmer övertygad om att planet inte skulle störta, och resten skulle säkert lösa sig det med. Apokalypsen kanske dröjer.

Party All Day

Nu har det gått drygt en vecka sedan jag träffade idolerna Steel Panther innan deras spelning på Trädgårn här i Göteborg. Så lång tid tog det för mig att tagga ner tillräckligt mycket för att kunna skriva om det.

Ända sedan jag köpte VIP-biljetten i januari har jag gått och funderat på vad jag skulle säga när jag väl fick träffa dom. Det gäller ju att säga nåt genomtänkt. Kanske kunde jag fråga var de kommer att spela i LA när House of Blues har stängts? Eller kanske var de köper sina kläder? Det kanske inte är en särskilt intelligent fråga, men den hade varit fantastiskt mycket bättre än det jag faktiskt sa.

Satchel, ta av dig dina kläder! (Jag vill ta med dom hem). 

Tänk er en fjortonåring som träffar One Direction. Byt ut fjortonåringen mot en 34-åring och de fyra ynglingarna mot fyra som inte riktigt är ynglingar längre, men behåll den mentala härdsmältan. Resultatet är, i båda fallen, en tafatt brud som tycker att "I love you" är en lämplig fras att säga till fyra snubbar vars musik hon beundrar. Att säga det ytterligare fyra gånger (en gång till var och en förstås) bevisar bara min tes att min hjärna förvandlas till en tvättsvamp när den utsätts för situationer som denna.

Den enda jag hade något som skulle kunna liknas vid en vettig ordväxling med var Stix Zadinia. Han stod först i ledet och blev alldeles rörd av att jag hade med ett Thornbirds-konvolut som jag ville få signerat av honom och Satchel. Efter Stix kom Lexxi Foxx, och jag sa något lamt om hans lila fluga. Sedan gick det bara utför. Nåväl. Killarna var faktiskt hur gulliga som helst. De är förmodligen vana vid att träffa brudar med tvättsvampshjärnor.

I love you!

Om man vill veta mer om själva spelningen kan man gå in och läsa min recension på Rocknytt här:
http://www.rocknytt.net/live/16610-steel-panther-liverecension-fran-tradgar-n-goteborg-2015-03-22

Något jag inte skrev där är att jag var en av de som traditionsenligt pekades ut att komma upp på scenen när de spelade 17 Girls In a Row. Så kul skulle vi dock inte ha det. Det enda som for genom skallen just då var att om jag dansade på scenen med Steel Panther skulle jag sedan finnas med i någon pinsam video på Youtube i evigheters evigheter.

Varför är jag alltid så förbannat vuxen? Jag hade ju kunnat gömma mig bakom Stix och passat på att ta bilder på bandet ur ett helt nytt perspektiv. Man skulle också kunna se det som att jag gjorde världen en tjänst. Om jag är kass på att prata med kändisar är jag otroligt nog ännu sämre på att dansa.

Ni har det bättre utan mig däruppe.

Dödlig sportbil

Ibland är det lätt att välja låt. Idag, eller igår (beroende på vilken sida av Atlanten man befinner sig), är det 30 år sedan Nicholas Dingey omkom i en av världens mest omtalad bilolyckor. Engelsmannen Dingey, mest känd som Razzle, var då trummis i finska Hanoi Rocks, och den som körde bilen var ingen mindre än Mötley Crües frontman Vince Neil.

Hanoi Rocks var ett av de band som inspirerade Mötley Crüe allra mest, och när de båda banden träffades på Donington i England ledde det till omedelbar förbrödring och, om ens möjligt, fördubblad dekadens. 

När Hanoi 1984 intog Kalifornien (en tidigare okänd händelse i modern krigshistoria) fortsatte kalaset hemma hos Vince Neil i Redondo Beach. Neil och Razzle hade festat hela dagen när de satte sig i Neils nya De Tomaso Pantera och åkte iväg för att köpa mer sprit. En av musikhistoriens sämsta idéer, skulle det visa sig, och ännu ett exempel på att bilar och alkohol inte är gjorda för varandra. En frontalkrock senare hade världen berövats på ännu en musiker, och mer eller mindre på Hanoi Rocks som band. Världen berövades bara som hastigast på Vince Neil, som spenderade blott 15 dagar i fängelse, medan han själv berövades på nästan tre miljoner dollar i böter. Det var mycket pengar på den tiden. Det är mycket pengar idag med, när jag tänker efter.

När man ser bilder på hur bilen såg ut efter kraschen är det svårt att förstå att inte Vince Neil också strök med. Det är också svårt att förstå hur någon kan ha fått för sig att de åkte i en Ford, vilket jag läste på en riktigt ambitiös hemsida dedikerad till Razzle. Motorn var förvisso en Fordmotor, men resten av bilen var onekligen italiensk.

Razzle var bara 24 år gammal, men hans röst (och fantastiska dialekt) finns förevigad i bland annat låten "Don´t You Ever Leave Me". Det är dock inte dagens låt. Jag ville hellre lyssna på den här.

Legendarisk adrenalinkick

Som om min längtan efter Strip-klubbar (dvs Sunset Strip, inbilla er inget annat) inte är stor nog får den en extra skjuts av videon till Kickstart My Heart. Den är inspelad på The Whiskey a Go Go 1989, där Mötley Crüe tjuvstartade den kommande Dr Feelgoodturnén. Tänk om man hade fått vara där då. Det hade förstås underlättat en smula om jag hade varit äldre än nio år och därmed fått komma in.

För några veckor sedan råkade jag läsa en helgbilaga tillhörande av av våra kvalitativa kvällstidningar. Däri fanns en intervju med en av deltagatrna i Idol, som berättade hur mycket hon önskade att hon hade varit ung på 90-talet så att hon hade kunnat få vara med och uppleva legendariska band som Broder Daniel.
Hm.
Tanke nr 1. Var inte 90-talet alldeles nyss??
Tanke nr 2. Jag hade kunnat ge ett av mina fingrar för att få se Mötley Crüe på the Whiskey -89, men så är det också ett band som (i min insnöade värld) är värt att kalla legendariskt i ett lite vidare sammanhang.

Även om det inte sker under det bekymmerslösa 80-talet på en av världens mest omtalade klubbar, fylld till bristningsgränsen med män i smink och kvinnokläder och groupies i nästan inga kläder alls, blir det ändå historiskt nästa sommar då Mötley spelar på Sweden Rock Festival. Det är så dags att se dom då, eftersom de säger att detta blir deras avskedsturné. Spelningen på SRF är den enda i Skandinavien. Får inte missas!

Tills dess har jag att göra. Höst och vinter = boksäsong. Har snart läst ut Nikki Sixx´s Heroin Diaries som är en av de mest beroendeframkallande böcker jag har läst. Det är nästan omöjligt att lägga ifrån sig den...

...men jag tar en paus för dagens inslag av självplågeri.

Hollywood Hills Forever

Jag har grym Los Angelesabstinens och har haft det i flera veckor nu. Sitter varje dag och kollar på mina bilder från House of Blues och är allmänt avundsjuk på alla som bor i närheten och kan slinka in och kolla spännande spelningar alla dagar i veckan. Om det inte är nåt hett på HoB kan man ju alltid knalla vidare nedför gatan. Marilyn Manson spelar exempelvis på the Roxy imorgon, och den 10:e november spelar Sabaton på the Whiskey!

    

 

Om jag vore rik skulle jag köpa mig ett hus i Hollywood Hills, precis ovanför the Strip. Det behövde inte vara särskilt stort; 300-400 kvadrat skulle räcka, och det måste finnas en shysst uteplats med en sån där cool infinitypool som alla verkar ha... Bara att börja spara alltså. Kanske vore det en bättre idé att börja i andra änden, nämligen att dra in mer pengar. Om någon förresten skulle råka vara intresserad av att ge ut en skitintressant bok som jag håller på och skriver får ni gärna höra av er. Jag kan tyvärr inte avslöja några detaljer än, men det kommer att bli en kioskvältare! Det är bra med en positiv attityd har jag hört. Nej, den handlar inte om Yngwie Malmsteen.

Eftersom det var Steel Panther som jag hade nöjet att få uppleva på House of Blues har de förstås blivit en betydande del av min arsenal av abstinensdämpande medel. Detta leder mig, som av en ren slump, in på dagens låt. Den heter All The Same och kom ut för tio år sedan. Det är så länge sen att det fortfarande fanns riktiga skivaffärer. Killarna bakom skivan, med samma namn som låten, kallade sig för The Thornbirds.

Bandet består/bestod (är något osäker på deras status) av ena halvan av Steel Panther plus två snubbar som jag aldrig har träffat. Russ Parrish (a.k.a Satchel) stod för den sköna sången samt gitarrspelandet och Darren Leader (Stix Zadinia) satt precis som nu bakom sina trummor. Jag skulle inte kalla musiken för hårdrock, men bra är det. Dagens dänga har fastnat som klister i mitt huvud. Skivan innehåller också några riktiga pärlor som är lite mer åt det alternativa/poppiga/snyftiga hållet. Cocaine And Caviar, Lie To Me och Best Friend Kay har blivit riktiga favoriter.  Om man, som jag, fastnar stenhårt och omedelbums vill införskaffa skivan finns den att köpa här, och förmodligen bara här: http://www.thethornbirds.net/. Åh vad jag hade älskat det här bandet när jag var en melankolisk tonåring!

Vem försöker jag lura? Jag är fortfarande en melankolisk tonåring innerst inne. Jag har bara blivit lite äldre på utsidan. It´s all the same to me.