Lost Woman Blues har tillfälligt ersatts av en annan person; L.A Woman. Det är en bra dänga det med, och passar bättre för tillfället. Lite mindre blues, lite mera glam.
Som vissa av er vet fick jag nog och lämnade Sverige. Rullande stenar samlar inget damm. Livet är en resa och världen ligger öppen. Carpe Diem och så vidare. Jag hade blivit feg och bekväm och behövde en rejäl knuff. Därför väntar nu nästan tre veckor i den stora staden i väst med bara mig själv som sällskap. Den enda jag aldrig kan fly ifrån. Hur fan ska detta gå?
Jag har vad jag minns aldrig varit så nervös för någonting i hela mitt liv som inför den här resan. Jag hade ta mig fan ångest på nätterna de sista två veckorna innan. Att resa till USA är en miljard gånger läskigare än Chalmerstentor, friidrotts-SM eller hopptävlingar på ridskolan - och allt detta är saker som jag också har varit sjukligt nervös över. Även om jag dagdrömde mardrömmar om yxmördare, bilkrascher och skallerormar (feg OCH paranoid) var det själva flygresan som jag mådde allra sämst inför. Att flyga är bland det värsta jag vet, särskilt över stora hav och lång tid, men det hela löste sig fantastiskt bra. På första delsträckan (Gbg - London) hade jag nämligen sällskap av den coolaste av coola frontmannen i min relativt nya bandförälskelse Avatar, som fullständigt klubbade mig på Sweden Rock i juni.
Jag såg dom redan vid incheckningen, för de stod precis framför mig i kön. Sångaren är den som ser minst ut som en rockstjärna, vilket är kul med tanke på hur hans scenpersonlighet ser ut. De gick på planet nästan sist av alla, och en efter en gick de förbi. Tills sångaren kom. Och satte sig bredvid mig. Att jag inte dog.
Han var högst förvånad att jag kände igen honom, och trodde först att jag var en gammal klasskompis (TACK, du är mycket yngre än jag kära Johannes). För en gångs skulle kunde jag bete mig som en relativt normal och inte alls särskilt pinsam människa. Jag har banne mig utvecklats.
Resten av bandet satt längre fram. Gissa om att själva flygningen var sekundär. Det var tur för det var den läskigaste landningen jag har varit med om. Regn och storm och hela planet skakade och krängde. Hade jag inte varit uppfylld av rockstjärnenärvaro hade jag garanterat kissat på mig. Det allra roligaste var faktiskt att jag hade bättre koll på deras kommande USA-turné än han. Så är det att vara hårdrocksskribent ;-)
Detta var tredje gången jag delade plan med ett hårdrocksband (In Flames och Lord Dying tidigare) och varje gång har jag suttit antigen bredvid dom eller precis bakom. Det måste vara sjukt låga odds för det.
Den kommande USA-etappen började med min längsta (och tyngsta) spurt någonsin eftersom Londonplanet var väldigt försenat. Kul att starta en 11-timmars flygning med astmaanfall och häftiga svettningar, men jag kom med! Resten gick som en dans.
Någonstans på vägen byttes det läskiga ut mot någon sorts inre glädje. Jag blev alltmer övertygad om att planet inte skulle störta, och resten skulle säkert lösa sig det med. Apokalypsen kanske dröjer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar