Nu har det gått drygt en vecka sedan jag träffade idolerna Steel Panther innan deras spelning på Trädgårn här i Göteborg. Så lång tid tog det för mig att tagga ner tillräckligt mycket för att kunna skriva om det.
Ända sedan jag köpte VIP-biljetten i januari har jag gått och funderat på vad jag skulle säga när jag väl fick träffa dom. Det gäller ju att säga nåt genomtänkt. Kanske kunde jag fråga var de kommer att spela i LA när House of Blues har stängts? Eller kanske var de köper sina kläder? Det kanske inte är en särskilt intelligent fråga, men den hade varit fantastiskt mycket bättre än det jag faktiskt sa.
Satchel, ta av dig dina kläder! (Jag vill ta med dom hem).
Tänk er en fjortonåring som träffar One Direction. Byt ut fjortonåringen mot en 34-åring och de fyra ynglingarna mot fyra som inte riktigt är ynglingar längre, men behåll den mentala härdsmältan. Resultatet är, i båda fallen, en tafatt brud som tycker att "I love you" är en lämplig fras att säga till fyra snubbar vars musik hon beundrar. Att säga det ytterligare fyra gånger (en gång till var och en förstås) bevisar bara min tes att min hjärna förvandlas till en tvättsvamp när den utsätts för situationer som denna.
Den enda jag hade något som skulle kunna liknas vid en vettig ordväxling med var Stix Zadinia. Han stod först i ledet och blev alldeles rörd av att jag hade med ett Thornbirds-konvolut som jag ville få signerat av honom och Satchel. Efter Stix kom Lexxi Foxx, och jag sa något lamt om hans lila fluga. Sedan gick det bara utför. Nåväl. Killarna var faktiskt hur gulliga som helst. De är förmodligen vana vid att träffa brudar med tvättsvampshjärnor.
I love you!
Om man vill veta mer om själva spelningen kan man gå in och läsa min recension på Rocknytt här:
http://www.rocknytt.net/live/16610-steel-panther-liverecension-fran-tradgar-n-goteborg-2015-03-22
Något jag inte skrev där är att jag var en av de som traditionsenligt pekades ut att komma upp på scenen när de spelade 17 Girls In a Row. Så kul skulle vi dock inte ha det. Det enda som for genom skallen just då var att om jag dansade på scenen med Steel Panther skulle jag sedan finnas med i någon pinsam video på Youtube i evigheters evigheter.
Varför är jag alltid så förbannat vuxen? Jag hade ju kunnat gömma mig bakom Stix och passat på att ta bilder på bandet ur ett helt nytt perspektiv. Man skulle också kunna se det som att jag gjorde världen en tjänst. Om jag är kass på att prata med kändisar är jag otroligt nog ännu sämre på att dansa.
För några dagar sedan gjorde en av de maskbeklädda medlemmarna i Slipknot ("nr 7" tror jag att det var) uttalandet att bandet kan fortsätta spela i all evighet genom att gradvis byta ut medlemmarna mot yngre förmågor. Han har en poäng. Man vet ju ändå inte vilka som döljer sig bakom maskerna. De kanske redan har ett system med semesterersättare - vem vet.
Med en grupp som Candlemass blir det mer uppenbart när medlemmarna byts ut. Gruppens sångare blir av olika anledningar aldrig långvariga, och att hålla ordning på alla uppsättningarna kan i det närmaste jämföras med att komma ihåg de olika varianterna av Rainbow eller Deep Purple. Under den pågående turnén saknas basisten Leif Edling - bandets ryggrad och den ende som har varit med från starten. Hur mycket Candlemass kan det vara utan honom? Ja, det frågade jag mig inför gårdagens spelning på Kulturhuset Bastionen i Uddevalla.
Det gick faktiskt alldeles utmärkt. Candlemass är Candlemass helt enkelt, oavsett vem som spelar. De andra musikerna är inga nykomlingar (några har varit med till och från sedan 80-talet), och de senaste årens turnéinhopparen Mats Levén är en fantastisk sångare. Med tanke på hur dåliga oddsen är att få se Messiah Marcolin eller Rob Lowe bakom micken lär han vara kvar en stund. Jag ser inga som helst problem i det.
Gårdagens spelning var utsåld, och de drygt 200 besökarna verkade nästan svältfödda på gammal hederlig episk doom. Tillställningen hade fint besök av Nifelheims Per "Hellbutcher" Gustavsson - precis som när Candlemass spelade i Göteborg senast.
Kvällen inleddes* med "Mirror Mirror", och publiken löpte fullständigt amok. Att så många kan stå så nära scenen borde vara fysiskt omöjligt, men det gick. Det är något speciellt med spelningar när publiken står så nära artisterna att man kan se deras tandlagningar.
Materialet var övervägande från de tidiga alstren Epicus Doomicus Metallicus, Nightfall, Ancient Dreams och Tales of Creation. Bara en enda låt var från senaste Psalms for the Dead (2012). Den mest populära låten var, som vanligt, "At the Gallows End". Kvällen avslutades på ett storslaget sätt med "Solitude". Spelningen kändes ovanlig kort, men det berodde gissningsvis på den härliga stämningen.
Betyg: 9 av 10 Bäst: Mats Levén och de glada människorna som arrangerade spelningen Sämst: -
Låtlistan
Mirror Mirror
Bewitched
Black Dwarf
Prophet
A cry from the crypt
Emperor of the void
Under the oak
Dark reflections
At the gallows end
A sorcerer´s pledge
Crystal ball
Solitude
Disciples of doom!
* Kvällen inleddes i själva verket av det sköna bandet Monolord, men av flera anledningar** anlände mitt sällskap så sent att vi bara hann avnjuta tre låtar. En av dessa var en helt ok version av Fairies Wear Boots. ** Alldeles för trevlig förfest, följd av ett logistikproblem***. *** En V50 rymmer sju hårdrockare och en hundbur, om man försöker tillräckligt länge.
Igår spelade Physical Graffiti, "The Ultimate Led Zeppelin Experience", på Trädgår´n i Göteborg. Det är alltid spännande att gå på tributespelningar. Den som har sett några håller säkert med om att kvaliten kan variera, men vad är egentligen viktigast när man bedömer ett hyllningsband? Ska de låta så likt idolerna som möjligt, vara dubbelgångare eller räcker det med att vara suveräna musiker?
Med Physical Graffiti behöver man inte välja. De uppfyller alla önskemål man kan tänkas ha på en Led Zeppelin-show. Bandet är baserat i Nederländerna men har engelsk sångare, tysk trummis och irländsk basist. Sångaren Andrew har gått samma kurs i sensuell dans som Robert Plant, och när han tar de höga tonerna får man dubbelkolla att det inte är originalet som står på scenen. Gitarristen Daniels hårsvall sågs på Jimmy Page ca 1983, han har en gitarrarsenal helt i stil med densamme och vet hur den ska spelas - både med händer och stråke.
Bas och trummor spelas av Dave och Jan, som tar igen vad de saknar i utseende med en enastående förmåga att förmedla Zeppelinarnas "groove". Dave spelade även mandolin under ett stämningsfullt, akustiskt inslag. Bandbeskridningen är dock inte komplett utan den karismatiske ynglingen Gert-Jan på keyboard.
Den 2,5 timma långa spelningen var en enda lång hitkavalkad. Som en godispåse med Led Zeppelinkarameller. De enda jag saknade var "Good Times Bad Times", "Bron-Y-Aur Stomp" och "D´yer Mak´er", men det känns fel att klaga.
Det blev ingen "Moby Dick", men Jan visade sina färdigheter i ett evighetslångt trumsolo under "Whole Lotta Love" alldeles i slutet av spelningen. Jag kan förklara exakt hur långt det var: så långt att jag till slut tröttnade och gick iväg till garderoben och löste ut min och sambons jackor. Sedan gick jag och bytte om till dubbla strumpbyxor (kallt ute va!) och gick tillbaka till konsertlokalen. Då höll han fortfarande på och trummade. I fem minuter till.
Spelningen avslutades med en mäktig version av "Kashmir" följd av "Rock and Roll".
Betyg: 4
Bäst: Going To California, When The Levee Breaks och No Quarter. Jag kan lägga till tjugo låtar men då är det meningslöst med en bästa-lista.
Sämst: att Trädgår´n drar igång sin dunka-dunkanattklubb innan konserten är slut, så att bandet under den sista halvtimman kompas av Absolute techno 25. Pinsamt!
Mest publikjubel: Stairway to Heaven. Jag har aldrig förstått varför just den blev så stor, när det finns så många andra fantastiska låtar.
Udda inslag: Jag har aldrig upplevt ett thereminsolo tidigare. Ganska coolt, men jobbigt för öronen. Jag fick också se mer hud än jag hade önskat, när en kvinna, 50+, slet av sig blusen och diggade loss framför scenen. När hon inte for fram och tillbaka utmed staketet och fladdrade med armarna och brösten kladdade hon på diverse män som hade oturen att stå mellan henne och scenen. Stundtals var det fler som tittade på henne än på bandet, och till slut ingrep en ordningsvakt. Det var ganska hög medelålder i lokalen, och gott om välklädda herrar i 50-60-årsåldern som dock inte var sena att slänga av sig sina kavajer och lyckligt studsa runt på golvet.
Jag vill börja med ett varningens ord. Det här är ingen professionell, objektiv recension av Bigelfs spelning på Sticky Fingers fredag 21 november 2014. Det här är en extremt subjektiv (och lång) hyllningstext till Bigelfs spelning på Sticky Fingers 21 november 2014. Jag har nämligen aldrig upplevt något bättre.
Ta förbandet Bend Sinister till att börja med. Jag har god lust att påstå att det var det Bästa Förbandet Någonsin. Det kan inte ha funnits en enda person i lokalen som inte föll för det progressiva fyrverkeri som framfördes med en sådan otrolig charm och energi av de trevligaste Vancouveriter man kan tänka sig. Bara en sådan sak som att basisten rockade järnet med en tvättbjörnsmössa på huvudet under hela spelningen, utan att det blev det minsta larvigt. Go Canucks!
Bigelf då, hur bra var de på en skala? Tja, jag var förstås helt såld redan innan de hade gått upp på scenen. Tänk er följande: mitt på scenen står en Hammondorgel och en Mellotron, och på den senare står en två decimeter hög Yodafigur. Du står så nära att du kan pilla på pedalerna. Plötsligt dånar The Imperial March (Star Wars, förstås) ut ur högtalarna. Den övergår sedan i The evils of Rock´n roll samtidigt som bandet intar scenen. Frontmannen Damon Fox, larger than life, bär sedvanlig rock och topphatt som the Mad Hatter. Det var förresten låt nr 2.
I´m the MAD HATTER, and Yoda is my homeboy
Låtlistan innehöll en enastående mix av nytt och gammalt. Lite Cheat the Gallows, lite Hex, lite Money Machine och en hel del Into the Maelstrom. Till och med en liten snutt från demoalbumet Closer to Doom efter önskemål från en högljudd typ i publiken. Det blev bara ett intro eftersom den inlånade gitarristen från Porcupine Tree inte kunde låten. Baron Fox bakom trummorna har förstås hela Bigelfdiskografin i blodet och trummade på utan problem. Han gjorde ett bra jobb, även om jag hade velat se Mike Portnoy på den platsen.
Damon Fox var inte sen att svara på dryga kommentarer från "roliga" typer, som det fanns gott om. När han blev häcklad av en överförfriskad öldrickare längst fram för att han drack Ramlösa (medan Duffy Snowhill pimplade öl för dom båda), blev svaret att det inte var vanligt vatten utan Unholy Water. Det gick förstås hem. Han fick till och med in en gammal goding från John Lennon; Will the people in the cheaper seats clap your hands? And the rest of you, if you´ll just rattle your jewelry. Klassiker. Det är svårt att veta när han var tyken på riktigt och när han bara skojade, men Damon Fox är utan tvekan lika med Bigelf, och när Damon Fox uppträder lyssnar man.
Here comes the men in the white suits suits suits
Han förtjänar förstås all uppmärksamhet. En person som kan spela både Hammondorgel och Mellotron samtidigt som han sjunger är en superhjälte i min värld. Rösten är minst lika bra live som på skiva. Ibland hinner han inte riktigt med att sjunga, men det kvittar när man själv sjunger så att käken nästan går sönder.
Att välja ut den kvällen bästa låt är ingen lätt sak, men Edge of Oblivion och Painkillers ligger bra till. Om Mr Fox får välja är det Counting Sheep som är favoriten. Just det mästerverket var kvällens näst sista låt. Bigelf rationaliserade bort hela grejen med att gå ut bara för att bli inklappade till extranummer, så vi blev uppmanade att helt enkelt låtsas att de hade gjort det. En strålande idé. Incredible Time Machine fick avsluta föreställningen, och Damon All-In Fox hamnade till slut uppe på Hammondorgeln. Det var magiskt.
Två av kvällens verkliga höjdpunkter ägde faktist rum efter att själva spelningen var slut. Damon Fox är av den uppfattningen att ett band som verkligen bryr sig om sina fans stannar kvar i lokalen tills precis alla har fått ta kort med bandet och fått varenda pinal signerad. Det inkluderade förstås undertecknad. Allt jag kan säga är att Damon Fox är hur trevlig som helst. Och har väldigt mjukt hår!
Det är så här man fångar fans för all framtid
Det var nästan mer spektakulärt att basist-Duffy helt spontant kom fram och började prata en underbart finskklingande fylleengelska med mig. Han ville absolut inte signera min nyinköpta Bigelfvinyl. Han påstod att han skrev så fult att skivan skulle bli värdelös, men gav den en rejäl kyss istället. När han fick syn på min lika nyinköpta Bend Sinistervinyl protesterade han högljutt! Inte för att det inte var en Bigelfskiva, utan för att jag i hans mening hade valt fel skiva av de två som bandet sålde.
"Den andra skivan är mycket bättre!
Jag förklarade att jag inte hade haft med mig tillräckligt med pengar för att köpa båda och därför hade bett killarna i bandet att välja vilken jag skulle köpa.
"NO NO NO! Wait here!!"
Därefter stövlade han iväg och hämtade Dan Moxon, sångaren i Bend Sinister, och sa åt honom att förklara sig! Det blev en sanslöst rörig diskussion med tanke på hur slirig Duffy var vid det laget. Jag behöll min skiva, för alla i bandet hade redan signerat den. Sedan visade det sig att Duffy inte ens hade hört den! Det var helt hysteriskt kul.
Duffy, Dan et moi
En väldigt kul kväll helt enkelt. Jag har faktiskt varit lite deppig över att det är över, och igår funderade jag nästan på att åka ner till Halmstad för att få uppleva det igen. Men men. Enligt Damon Fox har Bigelf världsrekordet i antalet spelningar i Sverige för ett amerikanskt band, så snart är de nog här igen.
Igår spelade det amerikanska doommetalbandet Saint Vitus på Sticky Fingers topfloor här i Göteborg. Det var en historisk kväll av flera anledningar. Först och främst är det bandets 35-årsjubileum i år. Den andra anledningen var kanske lite okonventionell.
Igår möttes vi nämligen av en lapp på entrédörren till Sticky, men det dystra meddelandet att kvällens spelning skulle genomföras utan Wino. Intressant. Saint Vitus utan Wino kan kanske jämföras med Black Sabbath utan Ozzy.
På Wikipedia kallas Scott "Wino" Weinrich för bandets sporadiske sångare, eftersom han inte varit med från början och dessutom lämnat bandet två gånger för att sedan komma tillbaka. Vem hade trott att det även gällde liveframträdanden?
Jag undrade genast hur många som hade vänt i dörren, men det visade sig inte vara särskilt många. Vitusfans verkar vara en trogen skara. Jag till de som tycker att den ursprungliga sångaren Scott Reagers är bättre än Wino, och var därför inte lika besviken som många andra när han inte dök upp. Men var var karln?
Den ofrivilliga trion som tog plats på scenen bestod av gitarristen Mr Bandana, eller Dave Chandler som han heter egentligen, som tillsammans med basisten Mark Adams grundade bandet i Los Angeles 1978. Trumstockarna svingas sedan 2009 av Henry Vasques. Igår kväll spelade dom dock under sina nya alter egon Bitter, Bittrare och Bittrast.
Mr Bandana höll inte inne med sitt förakt när han informerade publiken vad som hade hänt.
"Wino is in jail in Norway, for trafficking drugs! AND THAT´S WHERE HE CAN FUCKING SIT!"
Sedan tog han utan krusiduller över rollen som frontman, och gjorde ett hyfsat bra jobb med tanke på omständigheterna. Hans röst är mer punk än doom, men alla var nöjda och glada. Vi i publiken var förstås glada att de inte hade ställt in, vilket de flesta andra band säkerligen skulle ha gjort. Nöjdast var ändå Saint Vitus med att publiken inte svek dom. De kunde inte med ord beskriva hur tacksamma de var, och turades om med att berätta hur förbannade de var på Wino. Jag har aldrig hört så mycket uppriktigt skitsnack på en konsert förut. Det var underbart.
Efter att de hade avrundat spelningen började publiken skrika efter mer. Till sist kom bandets manager upp på scenen. Han tackade publiken, beklagade sig lite mer över Wino och ropade sedan ut bandet för att köra ännu en låt. Det var tydligt att de inte hade haft några planer på det, för det dröjde en bra stund innan de hade mobiliserat sig. Trummisen förklarade med ett garv att han hade varit på väg in i duschen när de skrek på honom att komma tillbaka. All heder.
Kvällens musikaliska höjdpunkt: Born Too Late, och att de körde extranumret Saint Vitus.
Kvällens verkliga höjdpunkt: Efter sista låten skakade gitarristen hand med oss längst fram i publiken, och när han kom till mig gick han ner på knä och kysste mig på handen. En stund senare var han på väg till baren och jag och många andra ville tacka honom för att de inte ställde in spelningen. Då fick jag handkyss nummer två. Sambon undrade om han skulle börja oroa sig.
Klart han ska, Dave Chandler är en regelrätt hunk! Se själva.
Enligt Joacim Cans brukar det regna när Hammerfall spelar i Göteborg, och gårdagen Lisebergsshow var inget undantag. Som luttrad festivalsbesökare var jag inte särskilt bekymrad. Skinn är ju vattentätt!
Redan från början märktes det att det var nåt lurt med Joacims röst. Den var inte fullt så klockren så den brukar vara, och efter 40 minuter fick han avbryta spelningen. "Min röst har försvunnit! Ge mig fem minuter - sen får vi se" var hans vädjan till oss i publiken. Då hade bandet ännu inte framfört en enda ny låt, och det är förstås förargligt när man har releasefest.
Should I stay or should I go?
Något mer än fem minuter senare hade Cans lyckligtvis hittat rösten igen, i Hammerfalls egen whiskey om man tror på vad som helst. Han förklarade rösthaveriet som en allergisk reaktion på svavel (!), och beordrade pyroteknikerna att absolut inte spruta mer rök. En Hammerfallspelning utan pyro kanske känns som en drake utan eld, men huvudsaken var att de kunde fortsätta. Rösten höll hyfsat bra och Cans gav uppenbarligen allt av det som var kvar.
Efter den ofrivilliga pausen i den redan alltför korta speltiden bjöds det äntligen på två nya låtar; Hector´s Hymn och Bushido. Båda sätter sig som iglar i hjärnan och jag har redan habegär efter den nya skivan. Dessutom fick vi förstår höra klassiker som Last Man Standning, Let The Hammer Fall, Renegade och Hearts On Fire, som avslutade det hela till folkets jubel.
Det slog mig hur många "vanliga" människor som stod i publiken. Det är klart att det blir en mer blandad publik när de spelar i en nöjespark, men Hammerfall är verkligen ett folkligt band. (När King Diamond spelade på Gröna Lund nyligen var det en tydlig gräns mellan de som var där för att se på skräckrock och de som var där för att åka karusell och äta sockervadd.) Några av de mer tillfälliga hårdrockarna försvann när regnet kom och rösten försvann, men det var ändå välbesökt med Svenssons i färgglada regnjackor hela spelningen igenom.
Bäst: att bandet kämpade sig igenom hela spelningen med oddsen emot sig. Sämst: ljudet på trummorna var bedrövligt högt och körde emellanåt över resten av bandet. Det säger en hel del med tanke på att jag gillar trummor, och Anders Johansson, men det var ju inte hans fel.
Idag lyssnas det på Bushido. Hammerfall will prevail!
Under tre dagar i förra veckan förvandlade festivalen Skogsröjet lilla Rejmyre till Röjmyre, som en färsk vägskylt på väg in i samhället förkunnade. Den egentliga festivalen ägde rum under fredagen och lördagen, men festivalområdet tjuvstartade redan under torsdagskvällen. Det blev inget besök för mig då, eftersom det tar en hel evighet att korsa landet med ett litet hus på hjul släpandes efter bilen. Innan campingen/åkern/djungeln var korsad, vagnen inbackad och stödhjulen nervevade var det långt efter läggdags även för en nattuggla som undertecknad. Mat och sömn blev det således.
Ett nytt, spännande inslag i festivallivet var att min kära hund var med. Med anledning av detta ställde vi vagnen så långt bort från området (och även bajamajorna visade det sig) som möjligt på den för camping avsedda åkern. Detta innebar ett jävelusiskt pulsande i knähögt gräs varje gång naturen kallade och när man skulle bege sig till eller från festivalområdet. Allt knallande utfördes dessutom i skitdåliga skor så jag har pinsamt nog både träningsvärk och annan värk. Nåväl, det gick trots allt riktigt bra med kombinerat festival-, camping- och hundliv. Hon verkade faktiskt ganska nöjd, och jag hann se de flesta banden jag ville se.
Ville du nåt?
Det är härligt att ett så litet samhälle som Rejmyre kan husera en hårdrocksfestival av den här kalibern. Fredagens headline var ingen mindre än Megadeth! På Skogsröjet spelade de för ungefär 4000 personer, och på lördagen spelade de i Wacken som har ca 80 000 besökare. Snacka om kontraster. Det är hedervärt av Dave Mustaine att vilja stötta även mindre festivaler.
Det blev inget Megadeth för mig. Jag nöjde mig med att beskåda Pain, Alestorm och Unisonic, och det var det senaste bandet som var allra vassast. Kai Hansen och Michael Kiske tillsammans kan ju inte vara annat än fantastiskt. Jag undrar bara vad de tycker om att ha ett nytt band och sen vill publiken (inklusive jag själv) ändå helst höra Helloweenlåtar. I alla fall om man går efter den kaosartade glädje som bröt ut när March of Time och I Want Out spelades. Aldrig har mina tår blivit trampade på så många gånger på så kort tid, om man bortser från under den moshpit som jag ofrivilligt åkte med i en stund på Pain-spelningen några timmar tidigare. Det var ett stort ögonblick att äntligen får höra dessa Helloween-klassiker med rätt sångare!
Mer action än så här blev det inte på scenen, men sjunga kan han Kiske
Nej vi är inte Olsen Brothers
Pain var en efterlängtad spelning för min del, och det var rejält röjigt och tungt. Bäst av allt var förstås The Same Old Song och Shut Your Mouth. Inget kunde dock rå på Kai Hansen, som regerade även under lördagen då hans Gamma Ray bjöd på en rent otrolig spelglädje. Konsertens höjdpunkt var när han återigen spelade I want out med ett långt, improviserat (?) reggaeparti som fick hela publiken att jubla och sjunga med.
Kungen av Rejmyre
Även om Gamma Ray gjorde det grymmaste gigget var det ändå ganska jämnt därefter. Steel Panther gjorde den bästa spelningen av de tre gånger jag har sett dom (även om jag så himla gärna vill säga att de var bäst på Sunset Strip i april...) och bjöd på fler låtar än trams och dessutom rätt många gapskratt. Att jag fick träffa bandet , även om det bara var en kort stund på deras signering, blev hela helgens höjdpunkt. I vanlig ordning saknades det något att signera. Brösten är alldeles för klyschigt, vilket dock inte stoppade 95 % av de andra brudarna i kön, så sambon föreslog fodret på min handväska. Jag sågade hans ide ganska ordentligt tills jag insåg att det nog vore rätt coolt att bära runt på Steel Panther varje dag. Så blev det. De var supertrevliga och jag har nu en liten crush på Satchel, som förövrigt betyder axelväska. Vilket sammanträffande.
Hur coolt är inte detta? Jämt gôrcoolt! (min mentala ålder är ca 14 år)
Eftersom hunden behövde lite sällskap fick jag avstå Hardcore Superstar, förutom sista låten. Då var jag tillbaka och kunde därmed se festivalens allra sista spelning. Stackars Långfinger fick den otacksamma tiden 01:05-01:45. Dessutom började det regna. På riktigt. Inget duggande alltså. Vi som var där var i alla fall extremt nöjda. Inga svänger med sån inlevelse som dessa talangfulla göteborgare. Jocke Berg verkar tycka detsamma, för han stod vid scenkanten och diggade hårt under hela spelningen. Jag pratade med gitarristen tidigare på kvällen och berättade att jag och sambon var på deras releasefest på vår första dejt. En väldigt bra spelning alltså, och två för alltid hängivna fans.
Tack Röjmyre - jag kommer tillbaka nästa år på tioårskalaset.
Det har varit stopp i bloggandet ett tag. Jag drabbades nämligen hårt och skoningslöst av SEMESTER. Det har snart gått över nu som tur är...
Nä skämt åsido, det är väl skönt att man kan bli fullkomligt befriad från datorer en stund. Jo visst, man bär konstant med sig en dator i form av en ajfån, men det är alldeles för krångligt att skriva på den.
De senaste veckorna har varit alldeles fullknökade med roliga äventyr. Vissa av dom var i allra högsta grad kopplade till hårdrock. Den 25e juli var vi till exempel och tittade på den levande legenden King Diamond på Gröna Lund. Skräckkungen från Danmark har jag varken sett eller hört särskilt mycket av innan, men det krävdes bara en enda låt för att jag skulle bli hundra procent frälst i den onda kyrkan som är King Diamond.
Jag var nästan säker på att konserten skulle ge upphov till arga insändare i tidningarna och kanske även meddelanden på telefonsvararen tillhörande P1 från skräckslagna äldre damer och bekymrade föräldrar som fruktade för sina barns arma själar. Tänk er själva; ett sommaridylliskt grönan fullsmetat med turister, barnfamiljer och diverse semesterfirande flanörer med glassar i händerna invaderas plötsligt av tusentals svartklädda kufar som sektmässigt låter sig förtrollas av uppochnervända kors, bilder på ondskefulla djävulsgetter, förlösandet av hin håles avkommor, brännandet av häxor och annan tillbörlig satanism ackompanjerat av King Diamonds säregna fallsettsång blandad med härliga avgrundsvrål. Obetalbart.
Världen har visst förändrats, för det är tydligen ok att vara skojsatanist nuförtiden. Jag är nästan besviken.
Showen, och det var verkligen show i ordets rätta bemärkelse, inleddes med dagens låt, The Candle. Den definierar stämningen som rådde hela spelningen igenom. Rysligt härligt. Fyra getskallar av fem blir betyget. The Candle inledde inte bara den här konserten utan är även öppningslåten på King Diamonds debutalbum Fatal Portrait från 1986.
Imorgon bjuder jag på bilder från och en sammanfattning av festivalen Skogsröjet som gick av stapeln i Rejmyre i helgen. Missa inte.
I helgen ägde Putte i Parken rum i Mariebergsskogen i Karlstad, med allt från Dregen till Lasse Stefanz och Ulf Lundell. Årets upplaga var gratis, så det var givet att vi skulle åka och titta. Black Label Society var det som lockade för min del, och jag åkte glad i hågen upp till hembyn på fredag eftermiddag för att lite senare på kvällen kunna titta på Zakk Wylde och hans gängmedlemmar.
Jag önskar att jag kunde säga att stämningen var gemytlig och att Karlstadfolket visade upp sin allra bästa sida. Nja. Parken var så överbefolkad av fulla minderåriga att det nästan var löjligt. Polisen hade fullt upp och jag fick faktiskt lite gymnasieflashback. På skolavslutningarna rumlade varenda tonåring i stan runt i Mariebergsskogen, mer eller mindre dyngraka.
Jag insåg två saker under mitt relativt korta besök på Putte i Parken; det är betydligt lugnare på Sweden Rock Festival och jag föredrar festivaler med bara hårdrock. Då blir det inte en massa bråk.
Två låtar in i Black Labels spelning startades en liten moshpit av några glada ynglingar precis bredvid mig. Det tog inte mer än en minut innan en av dom slogs i backen av en mindre road festivalbesökare, som av utseendet att döma inte brukar gå på hårdrocksspelningar. Vi snackar knytnävsslag! Det blev inte så mycket mer moshande efter det. Folk får mosha precis hur mycket de vill, det gör mig ingenting, men jag har inte riktigt förstått grejen med att mosha till BLS. Det var likadant när jag såg dom genom den gröna dimman i Edmonton. Oavsett vilket tycker jag inte att man ska behöva bli nerslagen av en syntare. Inte av någon annan heller för den delen.
Jag kanske borde nämna något om bandet också. Black Label Society består onekligen av duktiga musiker (inklusive den magraste gitarristen jag någonsin har sett), men det mesta lät likadant och var tamare än det jag har hört tidigare. Speltiden var bara en timma och de försökte förstås klämma in så mycket nytt material som möjligt. Jag fick ingen direkt feeling förrän de spelade Stillborn, som var den sista låten, och jag väntar fortfarande på att få höra In This River live.
Bäst: Stillborn och att konserten var helt gratis!
Sämst: Zakk Wyldes gitarrsolo. Jag är less på solon, och jag har redan fattat att han är jävligt duktig på gitarr. Dessutom blev jag hyfsat irriterad på fyllegubben som kladdade på mig när jag stod med armarna i luften och försökte ta foton (nej, det var inte min sambo).
I bilen hem från Sölvesborg satt vi och försökte komma på vad som hade varit bäst med årets festival. Det är nästan hopplöst att ens försöka, men i år måste jag säga Black Sabbath. Annars tycker jag att det är väldigt svårt att välja, för det finns så många bra band och roliga minnen, men här kommer ett försök.
Onsdag
Bäst: Eddie Meduza Lever bjöd på folkfest med allsång och spontandans.
Sämst: Spöregn till Blaze Bayley vs Paul Di´Anno. Di´Anno vann för övrigt det slaget.
Vill ha mer av: Backstreet Girls.
Torsdag
Bäst: Uriah Heeps Lady In Black. Publiken fortsatte sjunga efter att konserten var slut. Magiskt!
Sämst: Att Rob Zombie krockade med Uriah Heep och att jag stod så långt bak på Alice Cooper.
Vill ha mer av: Rob Zombie
Fredag
Bäst (utöver Black Sabbath): Annihilator och att hela publiken var med och sjöng och gjorde rörelserna till Electric Banana Bands Maja Piraja och Zvampen.
Sämst: Kvelertak (meh!)
Dagens överaskning: Ian Haugland tolkar Ace of Spades. Vilken röst!
Lördag
Bäst: Volbeat
Sämst: Onödigt högt ljud på Sodom
Vill ha mer av: Arch Enemy. Nya sångerskan är helt otrolig på scenen!
Det bästa med Sweden Rock: Stämningen, storleken, campinglivet, sköna typer.
Det som är så gött med festivalfolk är att de går all in. När Electric Banana Band spelade på festivalens största scen var ett antal personer utklädda till bananer, och på Powerwolf sprang jag på "Blackie Lawless" med lädersuspensoar, armfjädrar och hela köret. Precis som Lena Ph hade han sytt sina egna kläder.
Riktigt skön typ
"Det här är ingenting, förra året var jag Gene Simmons"
Det var spänd väntan inför att John, Anthony och Terrence skulle äntra Festival Stage i fredags. De brukar förstås inte gå under dessa namn nuförtiden, men om man säger Ozzy, Tony och Geezer låter det genast lite mer som det ursprungliga Black Sabbath. Att få se favoriten Bill Ward ta plats bakom batteriet är en dröm som inte går i uppfyllelse. Hans plats upptas av turnétrummisen Tommy Clufetos, vars efternamn jag aldrig kommer att uttala rätt.
Jag och sambon övergav WASP, som spelade strax innan, relativt snabbt. Eftersom det då var 45 minuter kvar tills Sabbath skulle börja lyckades vi komma nästan hela vägen fram till staketet på Festival Stage. Ändå kändes bandet jättelångt bort. Jag hade hoppats att Ozzy skulle använda den långa scenutbyggnaden och komma närmare publiken, men icke. Geezer såg jag knappt från min plats, eftersom han stod ganska still på den andra sidan av scenen. Honom hade jag velat sett på närmre håll och inte bara på storbildsskärmen bakom.
Precis som i Stockholm i vintras inledde de med War Pigs, och den enda skillnaden i dagens setlist var att de hade plockat bort tre låtar. Att de plockat bort Dirty Women gjorde mig ingenting, för det var den låten Ozzy framförde sämst.
Clufetos slog förmodligen världsrekordet i trumsolo på Friends Arena i november, och även den här gången blev det en långdragen uppvisning. Visst är han duktig men han är inte Bill Ward, och det hade räckt med hälften. Jag misstänker att det beror på att Ozzy och co behöver tid att ta igen sig.
Ozzy var på sitt bästa humör och rösten höll betydligt bättre denna gången. Han är anmärkningsvärt mycket renare i sången på de gamla låtarna jämfört med de nya.
Även avslutningen var densamma, dvs de började spela Sabbath Bloody Sabbath, som sedan övergick till Paranoid.
Bäst: Black Sabbath och N.I.B
Sämst: God Is Dead? och trumsolot
Saknar: The Wizard
Betyg: 4 av 5
Eftersom de hade plockat bort den här låten får jag lyssna på den nu istället.
Det är väl på sin plats med en utvärdering även av dag två på Metallsvenskan. Denna fantastiska festival, som dessvärre är slut för den här gången. Det blir med all säkerhet en Örebroresa även nästa år.
Dag två blev lite splittrad eftersom man fick titta på fotboll också. Därför såg jag inte mer än kanske hälften av banden. Mitt på eftermiddagen kom också århundradets åskoväder med hällregn och ett blixtnedslag som var alldeles för nära öltältet, där i princip HELA festivalen trängde in sig, för att kännas bekvämt. Det var nåt band som spelade borta på den lilla scenen under tiden, och man hörde dem ibland genom åskmullret. Sabaton var det visst... I spelschemat stod bandet som "Heroes", vilket är namnet på deras nya platta. Lurigt! Jag vet inte hur många som stod vid scenen just då. Fem? Nä, det var säkert fler. Det var svårt att se genom den svarta väggen av regn.
Dagen började således med något som liknar fotboll. Intressant sport. Det kommer ett inslag helt tillägnat detta inom kort. Över till banden istället. Here are the results from the Lost Woman vote.
In Solitude: Djupt. Konstigt. Obegripligt mellansnack.
Betyg: två skumtomtar och en luva av fem möjliga.
Amaranthe: Helt ok att lyssna på i bakgrunden från öltältet. Bättre ljud än på Sweden Rock förra året, men varför tre sångare?
Betyg: tre hårförlängningar av fem.
Thundermother: hört från parkeringen, av alla ställen. Lät riktigt bra. Energiskt, ösigt och bra sväng.
Betyg: tre AC/DC-fullängdare och en EP, av fem.
Pentagram: bästa konserten på festivalen. Bobby Liebling gav allt och hade valt klädseln med omsorg. Bandet spelade tungt och gött.
Betyg: fem paisleyskjortor av fem.
Black Trip: bra låtar, dåligt ljud. Snyggaste banduppsättningen på hela festivalen, ifall det hade spelat nån roll.
Betyg: tre Nifelheimavhoppare av fem.
Nifelheim: svartmålade män i läder och spikarmband, likkistor och dödskallar på scenen, tung och elak musik med mycket dubbeltramp. Lysande.
Betyg: fyra dalslänningar av fem.
Helloween: hörde första låten. Lät bedrövligt. Åkte hem.
Betyg: -
Under lördagen sa jag till kompisarna att om jag på nåt underligt sätt skulle lyckas få prata med Bobby Liebling skulle det här bli den bästa festivalen nånsin.
Slutbetyg på hela alltet: bästa festivalen nånsin.
Här följer en sammanfattning av den första dagen av de två som utgör årets version av Metallsvenskan. Förmodligen en av de snabbaste i Sverige.
Området: litet och behändigt. Man ser alla scener från samma grästuva. Man kan faktiskt sitta i barområdet och lyssna.
Transport: vi blev upphämtade av skyttelbuss i form av röd Londonbuss modell äldre. Pluspoäng för det.
Banden:
Jo så här var det...
Såg ej första bandet. Satt på bussen.
Gehennah: gehelvetes bra. Fullt ös medvetslös a la Forshagas bästa band.
Betyg: fyra och en halv epatraktor av fem möjliga.
Bombus: Lät bra ifrån barområdet.
Betyg: ca två-tre av fem. Okänd måttenhet. Lyssnade inte så noga.
Skitarg: nån tyckte säkert att det var skitbra. Det var det inte.
Betyg: Två blodiga clownnäsor av fem.
Kreator: näst bäst idag!
Betyg: fyra veganburgare av fem.
The kristet utseende: självklart bra men på tok för få låtar. Var var Kairos fjollor, Moffegreven, Tommy Tommy och En fet jävla holk? Tur att de åtminstone körde Excalibur och Quinna. Annars hade jag skrivit ett argt brev. Till vem vet jag inte riktigt.
Betyg: tre toaborstar av fem.
Saxon: rutinerade. Gamla. Ruskigt säkra. Biffs röst är det inget fel på, och dialekten är ljuvlig.
Betyg: tre och en halv Herefordkor av fem.
Nu ska jag ladda batterierna. Återkommer med rapport efter morgondagens fotboll och spelningar.
Igår var det spelning med Örebropôjkera i Troubled Horse. Det var en sån där riktig klubbspelning med kanske 150 pers i publiken och ett litet podium som scen. Så borde alla spelningar vara! När förbandet Hypnos intog scenen med fem starka man var det ungefär lika trångt som när det är företagsfest på en karaokebar och alla vill sjunga samtidigt i samma mikrofon. Det roligaste var när sångaren drog upp en tvärflöjt, men det var så trångt att han fällde mickstativet och trasslade in sig i sladden. Några blås hann han med innan det var dags att sjunga igen.
Troubled Horse spelade tight och sångaren var inlevelsen personifierad. Intressanta inslag var bland annat att han la sig ner under ett långt solo, och att han under ett mellansnack berättade att "nu kommer kvällens sämsta låt". Uppfriskande! Han avslutade spelningen med att gå ut och sjunga i publiken tills han kom fram till en Fellow Örebroare (trummisen i Graveyard), kramade om honom och lämnade sedan lokalen bakvägen utan vidare krusiduller. Extranummer stod inte på schemat denna dag, eller snarare natt (huvudakten intog scenen 00:30).
