Lost woman blues: Var f-n är Wino?

Igår spelade det amerikanska doommetalbandet Saint Vitus på Sticky Fingers topfloor här i Göteborg. Det var en historisk kväll av flera anledningar. Först och främst är det bandets 35-årsjubileum i år. Den andra anledningen var kanske lite okonventionell.

Igår möttes vi nämligen av en lapp på entrédörren till Sticky, men det dystra meddelandet att kvällens spelning skulle genomföras utan Wino. Intressant. Saint Vitus utan Wino kan kanske jämföras med Black Sabbath utan Ozzy.

På Wikipedia kallas Scott "Wino" Weinrich för bandets sporadiske sångare, eftersom han inte varit med från början och dessutom lämnat bandet två gånger för att sedan komma tillbaka. Vem hade trott att det även gällde liveframträdanden?
Jag undrade genast hur många som hade vänt i dörren, men det visade sig inte vara särskilt många. Vitusfans verkar vara en trogen skara. Jag till de som tycker att den ursprungliga sångaren Scott Reagers är bättre än Wino, och var därför inte lika besviken som många andra när han inte dök upp. Men var var karln?

Den ofrivilliga trion som tog plats på scenen bestod av gitarristen Mr Bandana, eller Dave Chandler som han heter egentligen, som tillsammans med basisten Mark Adams grundade bandet i Los Angeles 1978. Trumstockarna svingas sedan 2009 av Henry Vasques. Igår kväll spelade dom dock under sina nya alter egon Bitter, Bittrare och Bittrast.

Mr Bandana höll inte inne med sitt förakt när han informerade publiken vad som hade hänt.
"Wino is in jail in Norway, for trafficking drugs! AND THAT´S WHERE HE CAN FUCKING SIT!"

Sedan tog han utan krusiduller över rollen som frontman, och gjorde ett hyfsat bra jobb med tanke på omständigheterna. Hans röst är mer punk än doom, men alla var nöjda och glada. Vi i publiken var förstås glada att de inte hade ställt in, vilket de flesta andra band säkerligen skulle ha gjort. Nöjdast var ändå Saint Vitus med att publiken inte svek dom. De kunde inte med ord beskriva hur tacksamma de var, och turades om med att berätta hur förbannade de var på Wino. Jag har aldrig hört så mycket uppriktigt skitsnack på en konsert förut. Det var underbart.

Efter att de hade avrundat spelningen började publiken skrika efter mer. Till sist kom bandets manager upp på scenen. Han tackade publiken, beklagade sig lite mer över Wino och ropade sedan ut bandet för att köra ännu en låt. Det var tydligt att de inte hade haft några planer på det, för det dröjde en bra stund innan de hade mobiliserat sig. Trummisen förklarade med ett garv att han hade varit på väg in i duschen när de skrek på honom att komma tillbaka. All heder.

Kvällens musikaliska höjdpunkt: Born Too Late, och att de körde extranumret Saint Vitus.

Kvällens verkliga höjdpunkt: Efter sista låten skakade gitarristen hand med oss längst fram i publiken, och när han kom till mig gick han ner på knä och kysste mig på handen. En stund senare var han på väg till baren och jag och många andra ville tacka honom för att de inte ställde in spelningen. Då fick jag handkyss nummer två. Sambon undrade om han skulle börja oroa sig.

Klart han ska, Dave Chandler är en regelrätt hunk! Se själva.