Jason Newsted Happy Face

Häromdagen var det exakt 16 år sedan Jason Newsted lämnade Metallica. Det får mig osökt att tänka på den franska experimentella/instrumentella math metalgruppen Goodbye Diana*. Jo, det finns tydligen nåt som heter Math metal. Den första låten jag hörde med bandet har det underbara namnet "Jason Newsted Happy Face". Om man bara har sett en enda bild på den gode (men ej glade) Jason förstår man varför jag skrattade rått och hjärtligt.

Jason Newsted kunde man träffa på meet and greet på Sweden Rock för några år sedan. Han var där med sitt nystartade band Newsted, men annars är han väl mest känd som Metallicas basist 1986-2001.

Bandet Newsted med Jason Newsted på sång och bas gav i början av 2013 ut en EP med den något fantasilösa titeln Metal. Sedan började tydligen inspirationen att flöda, för fullängdaren fick namnet Heavy Metal Music. Det är egentligen ganska smart så att ingen råkar tro att de köper en houseskiva eller nåt. Nu när jag har trashat (eller kanske thrashat) albumtiteln måste jag ändå säga att innehållet är rätt bra. "King of the Underdogs" är en grym låt, och spelningen på SRF var både tung och ösig.

Hur som helst gick jag, sambon och en kompis iväg för att träffa Jason, IRL så att säga. Jag hade inte varit på någon meet and greet innan, men fick höra att det brukar finnas skivor och annan merch att köpa och som artisten sen kan signera. EP:n borde han ju definitivt ha, tänkte vi, och kanske kunde det till och med finnas några Metallicaskivor? Han var ju trots allt med på några stycken. Fyra för att vara exakt. Eller åtta. Det beror på hur man räknar.

När vi närmade oss signeringen upptäckte vi att bordet framför Jason såg oroväckande tomt ut. Inga skivor så långt ögat nådde, och inget annat heller för den delen. Vad fan skulle han skriva på? Grabbarna började leta efter papperslappar på marken, men det enda de hittade liknade mer konfetti än något man kan lägga framför en surmulen rockstjärna utan att få onda ögat. Lyckligtvis kom jag på att jag hade ett utskrivet spelschema i fickan. Det var en skrynklig och lortig A4, men jag rev den i tre delar och vi tog varsin. Framför oss såg vi Super Fan #1 lägga fram sitt tygklädda samlaralbum med bilder och urklipp framför Jason, som spann nöjt medan han satte sin autograf på en väl utvald plats. När sedan vi klev fram med våra små lappar såg han minst sagt skeptisk ut, och när de andra frågade efter Metallicaskivor trodde jag att han skulle be oss att f--k off. Trots detta skrev han faktiskt på våra pappersbitar. Det var dock sista gången jag gick tomhänt till en signering**.

* En annan, oförglömlig låt med Goodbye Diana är "Nakednicknolte". Jag önskar att de hade haft text till just den.
** Om man bortser från den gången Steel Panther fick kladda sina autografer i locket på min handväska.

Synålens historia

Nä, det är inget som jag direkt brinner för. Jag vet ärligt talat inte om någon brinner för det ämnet, förutom min högstadiefröken i syslöjd. Hon hade en dröm. Syslöjd skulle bli ett ämne att ta på allvar. Ett viktigt ämne. Vad gör man då för att öka statusen? Jo, man slänger in lite teori. Snart satt vi elever och skrev prov i textillära, tvättsymboler och synålens historia. Jag var en av de sämsta i klassen på att sy och en av de långsammaste på att knyppla, så hur dötråkigt det än var med slöjdteori var det nog tack vare den som jag till slut fick en fyra.

Det var nästan lika tråkigt med hemkunskap. Jag förstod aldrig vitsen, så istället för att lära mig att laga spenatsoppa, vika servetter och att diska på rätt sätt engagerade jag mig i djupa samtal med killarna i klassen rörande motorcyklar.

Under det årliga utvärderingssamtalet som lärarna hade med alla föräldrar, meddelade hemkunskapsfröken att hon var bekymrad för min framtid. Jag var disträ och hade dålig studiemotivation. Hur skulle detta sluta? Mina föräldrar upplyste henne då vänligt om att de inte var det minsta bekymrade för min framtid. Jag hade nämligen femma i nästan alla ämnen (men alltså inte i syslöjd). Hemkunskapsfröken var nära att få dåndimpen. I hennes ögon var jag ju ett hopplöst fall, men trots det gav hon mig till slut en fyra. Tydligen blev disken ren ändå.

Jag har alltså aldrig varit särskilt flink när det gäller handarbete, förutom den massproduktion av stickade halsdukar jag ägnade mig åt en vinter. Varje gång jag försöker mig på att använda en symaskin sparkar den bakut, trasslar ihop tråden och biter av nålen. Därför gjorde jag på det gamla hederliga sättet när jag sydde fast en back patch på jeansvästen som har hängt i garderoben sen i höstas. Det tog mig ungefär fem avsnitt av Hårdrockens historia att bli klar, och jag var sjukt nöjd efteråt. När jag stolt visade upp mina färdigheter för sambon tog han snabbt ner mig på jorden igen. "Det är ju snett".

Jag har inte gett upp hoppet. Nya märken är på väg med posten. Synålarna ligger laddade. Snart är den nog klar - den coola västen som jag har önskat mig så länge.

Inte så jättesnett, på håll

Valbart

Det går inte att komma ifrån att det snart är val med stort V. Varenda tänkbar yta här i stan är besudlad med valaffischer som lovar det ena och det andra, och överallt står det valstugor befolkade av politiskt besatta som inte vill annat än att pracka på intet ont anande förbipasserande sin propaganda.

Jag önskar att jag kunde rösta på Alice Cooper, för han är klok som en bok. Dessutom är han uppväxt i Detroit, och borde därmed veta hur man INTE ska sköta landets ekonomi. Förutom att vara stadsminister kunde han också bli min kompis. Hur grymt hade inte det varit? Så kunde vi åka runt och framföra Poison på karaokebarer. Jag vill kunna stryka det från min bucket list utan att behöva ljuga.

I Valet 2014 finns dessvärre inga gamla skräckrockare att rösta på. Bara skräckexempel.
Don´t you know where you are? Lost in Svedala.

Fredagsmys

Det pågår tydligen någon sorts sportevenemang just nu. I en galax långt, långt borta. I det här hushållet används dock tv:n till andra saker än att titta på vuxna män som jagar bollar, kastar sig i gräset och - när blodsockret blir alltför lågt - gnager på varandra.

Idag är det fredagsmys med vinylspelaren, så tv-bänken har förvandlats till altare av den stilsäkra sambon. Riktigt fin stämning med levande ljus, doom metal och, bäst av allt, ingen reklam*!

*Förutom för ett visst episkt doom metalband...

Sågad av Zappa

God fortsättning på midsommarhelgen! Jag vet inte om det är så man säger, men ni förstår vad jag menar. 

I helgen har jag ägnat mig åt flera av mina favoritsysslor. Jag har åkt raggarbil, modell prima skick, och jag har kört bil långt, snabbt och med hög musik. Jag har lyssnat på samma skiva med Saxon i flera dagar så den har gått ungefär åtta varv i bilstereon. Den är fortfarande bra.

Dessutom har jag umgåtts med min familj och släkt, vilket alltid är lika roligt. Apropå släkt; inom kort kommer jag att göra debut som rockreporter här på bloggen! Jag ska göra en, förhoppningsvis, grymt proffsig intervju med Karlstadsbandet Incarnit. Min kusin spelar gitarr, så jag hoppas att de kommer att vara snälla mot mig.  

Jag har förpestad tillvaron för föräldrar, brevvänner och lärare med mitt skrivande så länge jag kan minnas, och det har övergått i någon sorts vuxendröm att bli en "riktig" musikskribent. Vi får väl se. Jag plågas av svår Jante, och jag blev inte direkt mer självsäker när jag hittade citaten nedan.

"One out of every 100 interviews I do, I get a real journalist."
Glenn Danzig

"Rock journalism is people who can´t write interviewing people who can´t talk for people who can´t read."
Frank Zappa.

Jag får ta det en intervju i taget. Jag tror ändå inte att Frank Zappa läser min blogg. 

Rör inte min hårdrock

Det finns så många härliga fördomar om hårdrock. Hårdrockare är dumma, skitiga och vill bara supa. Nja, jag vet inte jag. Särskilt dum vet jag inte om jag är. Lite småkorkad ibland, men inte värre än genomsnittet. Skitig? Jo jag är duktig på att spilla saker på mig men än så länge har ingen klagat att jag luktar illa. Supandet kanske stämmer, men det är lika illa oavsett vilken typ av musik man lyssnar på. Själv dricker jag mindre på ett år än vad vissa gör på en kväll. Jag tål det inte helt enkelt. Billig i drift, alltså. Det är ingen av mina kompisar som har nåt problem med detta. Främmande människor, oavsett musikpreferenser, har däremot en förmåga att bli vansinnigt störda. Ännu en fördom, fast åt motsatt håll.

Man måste även komma ihåg att det är jävligt farligt med hårdrock. Våldsam musik föder våldsamma människor sägs det. Jag orkar inte ens besvara den idiotin. Hårdrockare är nämligen lata av naturen.

Samtidigt som det finns så många underbara och underliga fördomar om oss som råkar gilla den här typen av musik vore det märkligt om hårdrocken blev mainstream. Jag vill inte lyssna på samma grejer som alla andra, och jag tror att det är en känsla hos många hårdrockare. Vi VILL vara underdogs. Hur många gånger har man inte hört att band som har blivit kommersiellt framgångsrika (läs Metallica) är sellouts? De blev rika och berömda på sin musik, vilka svikare! 

Volbeat är ett annat bra exempel. De var riktigt bra i början av sin karriär, och den klubbspelning jag var på i Danmark 2008 är en av de roligaste konserterna jag har varit på. Sen hände det nåt. De spelades konstant på radion och ALLA började gilla Volbeat. Då slutade jag att gilla dem. Jag har inte ens köpt den senaste skivan, och kan fortfarande inte begripa hur de kan headlina Sweden Rock på lördag. Nu låter de ju som vilket rockband som helst...

Innan jag har gnällt färdigt: Är det något jag alltid blir lika trött på så är det folk som köper t-shirts med Snaggletooth på HM, som om det vore en modegrej att digga Motörhead. Slayer är ett annat klockrent exempel. Jag blir faktiskt hellre nedvärderad och betraktad som udda, så länge min musik får vara i fred för denna bisarra kommersialisering.  

Efter denna solskenshistoria avrundar vi med lite tysk kvalitetsmusik.

Hår-rock

Vissa dagar vill mitt hår inte alls bete sig utan är bara en stor trasslig härva utan framtidshopp. Såna dagar önskar jag att jag hade ett lika fantastiskt hårsvall som min favorithår-rockare, tillika basist i Steel Panther, Lexxi Foxx. Kanske inte den bästa basisten i världen om man frågar övriga bandet, eller ens honom själv ("jag använder mest den här strängen, de andra är mest för att det ser coolt ut"), men den skönaste. Håret, som är 100 % äkta men inte hans eget, ligger perfekt och fladdrar sexigt i vinddraget från fläkten som alltid står bredvid på scenen. Det är lite Carola över det hela. Fast bättre.

Sexy and I know It

Jag är väldigt sugen på att skaffa en rosa skinnväst med nitar. Hur gulligt som helst, men den lila spegeln tar ändå priset. Det står t.o.m L F på den. Jag älskar folk med självdistans, särskilt när de spelar Death To All But Metal på en rosa bas med lila prickar.



The Pink Panther

Dagens skönaste klipp med världens skönaste basist. Spana särskilt in boken han läser i logen. Med detta önskar jag er en god kväll!

Kasta bäver i trähus

Nä, jag sprang inte på varken Slash eller Lemmy när jag var i L A, men det är kanske lika bra. Jag hade ändå inte kommit på något begåvat att säga. Jag kan inte hantera det där med att träffa idoler. Rent instinktivt vill jag gå fram och börja tjöta om nån låt eller skiva eller bara allmänt om musik. Sen får jag panik, för tänk om de blir skitförbannade? Det hade jag förmodligen själv blivit av att bli påhoppad av främlingar dagarna i ända. Särskilt trött hade jag blivit på alla som bara ville bli fotade bredvid en medan de gör V-tecknet, som om man vore nån sorts trofé.

Av denna anledning slutar det oftast som den gången jag var på inflyttningsfest hos brorsan till en av killarna i Dark Tranquillity och hela bandet var där. Jag vågade aldrig ens hälsa på dem utan stod bara och glodde på dem i smyg... 

Grejen är att jag vill ju inte prata med dem för att de är kända, utan för att deras musik betyder något för mig. Jag vill säga något begåvat, eller ställa den där frågan som jag alltid velat ha svar på. De gånger som jag trots allt har haft möjlighet att prata med någon idol har jag tyvärr glömt hjärnan nånstans på vägen.

Efter en konsert i Göteborg med husgudarna Candlemass träffade jag inhoppande sångaren Mats Levén, vars hår är helt fantastiskt, och det mest begåvade jag kunde komma på att säga var att han hade på sig samma t-shirt som när jag såg dem i Stockholm. Suck. 

Lågvattenmärket var nog ändå när jag träffade Volbeats sångare Mikael Poulsen i Danmark 2008 och frågade om han ville se min "Rock the Rebel"-tatuering. Herregud, det är sånt fjortisar pysslar med! Dessutom sitter den lite dumt till och det ser inte bra ur när rockstjärnor drar ner ens byxor. Ändring. Det är väl precis sånt rockstjärnor gör, enligt myten. 



Mats med håret. Ja, jag vet - jag är inte bättre själv, men jag gör iaf inte v-tecknet... 



Apropå Megadeth

Dave Mustaines plektrum. Jag fick det av en roadie (som kanske hette Bart) efter spelningen på Gigantour i Edmonton i somras. Ja, jag samlar på saker.

En till samlingen

Metal - en översikt

En något förenklad och inte särskilt vetenskaplig lista över diverse underkategorier till begreppet hårdrock.

Hårdrock/heavy metal: Samma sak som musik faktiskt.

Thrash metal: Mangla, shredda, förstör, var för fan inte rädd om gitarrerna och trummor finns det nya i affären! Helvete vad världen är sjuk! Krig, olycka, livsfarliga virus! Dööööö!

Speed metal: Kom igen pöjker nu spelar vi den där tralliga thrashlåten vi skrev. Problemet är att den är tio minuter lång och vi har bara fem minuter kvar av studiotiden, så kör bara kör!

Power metal: Alex 1: spela jävligt energiskt nu på trummorna - så många dubbeltramp du kan få in på kortast tid. Tom, Oliver, Roberto: kör det där staccatostuket vi pratade om. Alex 2: spela keyboard lite medeltida liksom. Fabio du sjunger så högt du kan, som om du blev jagad av en drake, och sen sjunger alla sexstämmigt som en gosskör i refrengen. Capish? Damn, jag önskar att jag levde i en fantasyroman.

Glam metal: Var fan är min spegel??? Måste kolla håret igen. Shit vad många brudar i publiken, vi kör nog fem ballader ikväll. Glöm inte att LE så är vi snart på MTV!

Sleaze metal: Vad fan är en spegel??? Det finns ju bandana, och hattar. Sex, droger och rock´n´roll baby. "I used to do a little but a little wouldn´t do it so the little got more and more."

Stoner rock: Fuzz fuzz fuzz fuzzy fuzz fuzz. Bluesy blues. Doomy fuzzy fuzz.

Doom metal: Världen kommer att gå under. Kanske inte idag men helt klart imorgon. Jag är nästan säker. Annars kommer den definitivt att tas över av häxor och trollkarlar. Eller spöken. Nåt övernaturligt iaf. Tur att jag inte spelar Power metal så att jag hinner fundera på allvarliga grejer under tiden. 

Funeral doom: En kamp mot klockan. Inte många har kommit igenom en skiva och kunnat berätta om den innan livet är slut. I värsta fall skräms man till döds av sången. Kom inte och säg att du inte har blivit varnad.

Drone metal: Ångestframkallande tortyrredskap. Don´t go there.

Nu-metal: Helvete mina kläder är för stora, och varför har min gitarr sju strängar? Skit i det, nu spelar vi lite metal. Annars är ju rap rätt bra också, men vi kanske skulle köra lite pop en stund? Fast growl är jävla fräckt alltså. Vem fan tog in en DJ? Skit samma, måste man välja?

Fridens liljor.

Jag önskar...

...att Geezer Butler i Black Sabbath kunde komma hem till mig varje kväll och berätta historier tills jag somnar. Om inte han kan går det bra med Rob Halford. De måste ha de trevligaste rösterna att lyssna på av alla människor, och samma ljuvliga Midlandsaccent. De kanske skulle börja spela in ljudböcker? Geezer Butler läser Symptom of the Universe. Rob Halford läser Defenders of the Faith. 

När jag ändå håller på och önskar mig saker skulle jag vilja önska att jag hade den här mannens jobb (inte personen på bilden, som är en brud, utan snubben i filmen):

Det ska bandas i tid

Apropå kassettband, som jag skrev om häromdagen, gjorde jag faktiskt ett gammalt hederligt blandband för inte så himla längesen. Innan jag hade en egen bil lånade jag min styvpappas Pajero, och det fanns bara kassettbandspelare i den. Jag lyckades rota fram några gamla band med Deep Purple, Def Leppard, Queen och Whitesnake som min moster spelade in nån gång på 80-talet, men det var riktigt kul att spela in ett nytt också. Allt det där knappandet och tryckandet och spolandet fram och tillbaka väckte kära minnen. Jag vet inte hur många timmar jag har spenderat framför en, och ibland två, bandspelare, eller hur många hundra band jag har spelat in.

Jag fick min första bandspelare i julklapp när jag var två år, och det första jag gjorde var tydligen att dunka den ordentligt i golvet några gånger. Efter det hållbarhetstestet hade jag kvar den i nästan 30 år. När jag flyttade hemifrån fick den stå på en liten pall i köket. Luckan var trasig och antennen hade gått av, men annars var den hur bra som helst. Jag ångrar att jag slängde den.

Det lyssnas fortfarande på kassetter i det här hushållet. Det är bara en annan bandspelare som står på en annan liten pall i ett annat kök. Ibland går livet framåt i cirkel.

Bra musik på gång

Det finns en smurf i oss alla

Jo, jag är medveten om att tekniken har gått framåt sedan cd-skivans intåg, och vinyler ska vi väl inte ens tala om. Ja, jag vet att det finns massor med fördelar med digital musik. Jag kan titta på Youtubeklipp i tv:n via mobilen. Jag kan streama musik till min telefon var jag än befinner sig och har utvecklat ett obotligt Spotifyberoende. Att göra nya spellistor där är hur enkelt som helst, till skillnad mot när man slet i flera timmar med att spela av/in/över ett enda jäkla kassettband.

MEN:

Jag kan inte gå in i en skivaffär utan att komma ut med en eller, oftast, flera skivor. Om jag följer med sambon till en skivbörs eller skivmässa slutar det i 100 % av fallen med att jag också handlar. Häromdagen smet jag in på Bengans "lite snabbt" för att "bara kolla lite" och kom ut med fyra CD-skivor (begagnade allihop, så det räknas inte). Sen råkade jag impulsköpa en skiva av en snubbe på nätet också, men det var faktiskt ett album som jag har letat efter så jag var nästan tvungen.

Jag kan inte låta bli! Skivorna talar till mig. Det är knappt jag kan bärga mig tills jag kommer hem och får lyssna, även om jag redan har hört låtarna hundra gånger, och sortera in skivorna i skivsamlingen (i bokstavsordning och uppdelat på "Hårdrock" och "Övrigt"). Tilläggas bör att jag har svårt för att skiljas från gamla skivor oavsett format, även såna jag inte ens lyssnar på. Jag har till och med kvar Klasse Möllberg i Smurfland från 1979. En klassiker. Behöver jag säga att det börjar bli fullt hemma?

Det finns en Smurf i oss alla

The soundtrack of my life

Visst hade det varit häftigt att ha sitt eget soundtrack? Då menar jag alltså musik som hörs hela tiden i bakgrunden till ens liv och som anpassar sig efter vilken situation man befinner sig i. Hur coolt hade inte det varit? 

Tänk er till exempel att "The Imperial March" ur Star Wars drar igång varje gång man ska göra entré nånstans (kontoret, gymmet, mataffären?). Snacka om att ta över! När man vaknar på morgonen och är mer död än levande hörs "Kickstart My Heart" med Mötley Crue, och när det gäller att få till den där rätta romantiska stämningen är valet lätt; "A Touch of Evil" med Judas Priest.

Jag har några låtar som alltid dyker upp i tankarna vid vissa tillfällen.
När det blir riktigt stormigt och jävligt ute och det regnar småspik så där snett underifrån som det bara kan göra här i Göteborg, då hör jag oundvikligen "Arkhangelsk" med Dark Tranquillity inne i huvudet. Den eller "Versus The World" med Amon Amarth. Det blir inte motigare än så. Testa själv. Inte fan tänker man på sommar och sol när man hör dom?

När man fastnar med en jobbig person som man inte vill prata med och de bara mal på och följer efter en när man måste gå är "Shut Your Mouth" med Pain den givna låten. Det bor några riktiga knasbollar i mitt område och om man ens tittar åt deras håll är man fast. Jag känner dom inte ens! De hoppar på alla intet ont anande krakar som råkar korsa deras väg, men inte en enda gång har Pain kommit till undsättning. Lite dålig stil tycker jag, men han kanske är upptagen i nån annans soundtrack. Tjötrövar finns det gott om.

Peter Tägtgren (aka Pain) med Hypocrisy på Sweden Rock Festival 2013.

I stand corrected

Att påstå att det inte finns plats för någon variation i den här bloggen var kanske inte helt sant. När man tänker efter är det faktiskt extremt stor variation inom hårdrocken. Det är ett ganska stort hopp mellan exempelvis Dragonforce och Thergothon. En av få likheter jag kan komma på är att hur jävligt svårt det än är att spela extreme power metal så är det lika svårt att spela långsamt! Kanske inte i fingerfärdighet men desto mer mentalt. Jag upplever i alla fall att det är väldigt svårt att inte bli stressad av att lyssna på funeral doom...

Det är ju faktiskt så att alla grenar inom hårdrocken framkallar starka känslor. Glädje, upprymdhet, eufori, frenesi, aggressioner, ilska eller ångest. Listan kan göras lång, men att känna något måste väl vara något av det viktigaste med musik? Om jag hör en låt på radion som verkligen inte säger mig ett jävla dugg kan jag lika gärna stänga av och lyssna på dammsugaren istället. Då blir jag åtminstone irriterad av att det låter.

Hej och välkomna till Hajk

Kära läsare,
jag insåg snabbt att det svåraste med att starta en blogg är att skriva det allra första inlägget. Därför hoppar jag över det och går direkt på inlägg två.