Kasta bäver i trähus

Nä, jag sprang inte på varken Slash eller Lemmy när jag var i L A, men det är kanske lika bra. Jag hade ändå inte kommit på något begåvat att säga. Jag kan inte hantera det där med att träffa idoler. Rent instinktivt vill jag gå fram och börja tjöta om nån låt eller skiva eller bara allmänt om musik. Sen får jag panik, för tänk om de blir skitförbannade? Det hade jag förmodligen själv blivit av att bli påhoppad av främlingar dagarna i ända. Särskilt trött hade jag blivit på alla som bara ville bli fotade bredvid en medan de gör V-tecknet, som om man vore nån sorts trofé.

Av denna anledning slutar det oftast som den gången jag var på inflyttningsfest hos brorsan till en av killarna i Dark Tranquillity och hela bandet var där. Jag vågade aldrig ens hälsa på dem utan stod bara och glodde på dem i smyg... 

Grejen är att jag vill ju inte prata med dem för att de är kända, utan för att deras musik betyder något för mig. Jag vill säga något begåvat, eller ställa den där frågan som jag alltid velat ha svar på. De gånger som jag trots allt har haft möjlighet att prata med någon idol har jag tyvärr glömt hjärnan nånstans på vägen.

Efter en konsert i Göteborg med husgudarna Candlemass träffade jag inhoppande sångaren Mats Levén, vars hår är helt fantastiskt, och det mest begåvade jag kunde komma på att säga var att han hade på sig samma t-shirt som när jag såg dem i Stockholm. Suck. 

Lågvattenmärket var nog ändå när jag träffade Volbeats sångare Mikael Poulsen i Danmark 2008 och frågade om han ville se min "Rock the Rebel"-tatuering. Herregud, det är sånt fjortisar pysslar med! Dessutom sitter den lite dumt till och det ser inte bra ur när rockstjärnor drar ner ens byxor. Ändring. Det är väl precis sånt rockstjärnor gör, enligt myten. 



Mats med håret. Ja, jag vet - jag är inte bättre själv, men jag gör iaf inte v-tecknet...