Ode to Bigelf

Jag vill börja med ett varningens ord. Det här är ingen professionell, objektiv recension av Bigelfs spelning på Sticky Fingers fredag 21 november 2014. Det här är en extremt subjektiv (och lång) hyllningstext till Bigelfs spelning på Sticky Fingers 21 november 2014. Jag har nämligen aldrig upplevt något bättre.

Ta förbandet Bend Sinister till att börja med. Jag har god lust att påstå att det var det Bästa Förbandet Någonsin. Det kan inte ha funnits en enda person i lokalen som inte föll för det progressiva fyrverkeri som framfördes med en sådan otrolig charm och energi av de trevligaste Vancouveriter man kan tänka sig. Bara en sådan sak som att basisten rockade järnet med en tvättbjörnsmössa på huvudet under hela spelningen, utan att det blev det minsta larvigt. Go Canucks!

Bigelf då, hur bra var de på en skala? Tja, jag var förstås helt såld redan innan de hade gått upp på scenen. Tänk er följande: mitt på scenen står en Hammondorgel och en Mellotron, och på den senare står en två decimeter hög Yodafigur. Du står så nära att du kan pilla på pedalerna. Plötsligt dånar The Imperial March (Star Wars, förstås) ut ur högtalarna. Den övergår sedan i The evils of Rock´n roll samtidigt som bandet intar scenen. Frontmannen Damon Fox, larger than life, bär sedvanlig rock och topphatt som the Mad Hatter. Det var förresten låt nr 2.

I´m the MAD HATTER, and Yoda is my homeboy

Låtlistan innehöll en enastående mix av nytt och gammalt. Lite Cheat the Gallows, lite Hex, lite Money Machine och en hel del Into the Maelstrom. Till och med en liten snutt från demoalbumet Closer to Doom efter önskemål från en högljudd typ i publiken. Det blev bara ett intro eftersom den inlånade gitarristen från Porcupine Tree inte kunde låten. Baron Fox bakom trummorna har förstås hela Bigelfdiskografin i blodet och trummade på utan problem. Han gjorde ett bra jobb, även om jag hade velat se Mike Portnoy på den platsen.

Damon Fox var inte sen att svara på dryga kommentarer från "roliga" typer, som det fanns gott om. När han blev häcklad av en överförfriskad öldrickare längst fram för att han drack Ramlösa (medan Duffy Snowhill pimplade öl för dom båda), blev svaret att det inte var vanligt vatten utan Unholy Water. Det gick förstås hem. Han fick till och med in en gammal goding från John Lennon; Will the people in the cheaper seats clap your hands? And the rest of you, if you´ll just rattle your jewelry. Klassiker. Det är svårt att veta när han var tyken på riktigt och när han bara skojade, men Damon Fox är utan tvekan lika med Bigelf, och när Damon Fox uppträder lyssnar man.



Here comes the men in the white suits suits suits

Han förtjänar förstås all uppmärksamhet. En person som kan spela både Hammondorgel och Mellotron samtidigt som han sjunger är en superhjälte i min värld. Rösten är minst lika bra live som på skiva. Ibland hinner han inte riktigt med att sjunga, men det kvittar när man själv sjunger så att käken nästan går sönder.

Att välja ut den kvällen bästa låt är ingen lätt sak, men Edge of Oblivion och Painkillers ligger bra till. Om Mr Fox får välja är det Counting Sheep som är favoriten. Just det mästerverket var kvällens näst sista låt. Bigelf rationaliserade bort hela grejen med att gå ut bara för att bli inklappade till extranummer, så vi blev uppmanade att helt enkelt låtsas att de hade gjort det. En strålande idé. Incredible Time Machine fick avsluta föreställningen, och Damon All-In Fox hamnade till slut uppe på Hammondorgeln. Det var magiskt.

Två av kvällens verkliga höjdpunkter ägde faktist rum efter att själva spelningen var slut. Damon Fox är av den uppfattningen att ett band som verkligen bryr sig om sina fans stannar kvar i lokalen tills precis alla har fått ta kort med bandet och fått varenda pinal signerad. Det inkluderade förstås undertecknad. Allt jag kan säga är att Damon Fox är hur trevlig som helst. Och har väldigt mjukt hår!

Det är så här man fångar fans för all framtid



Det var nästan mer spektakulärt att basist-Duffy helt spontant kom fram och började prata en underbart finskklingande fylleengelska med mig. Han ville absolut inte signera min nyinköpta Bigelfvinyl. Han påstod att han skrev så fult att skivan skulle bli värdelös, men gav den en rejäl kyss istället. När han fick syn på min lika nyinköpta Bend Sinistervinyl protesterade han högljutt! Inte för att det inte var en Bigelfskiva, utan för att jag i hans mening hade valt fel skiva av de två som bandet sålde.
"Den andra skivan är mycket bättre!
Jag förklarade att jag inte hade haft med mig tillräckligt med pengar för att köpa båda och därför hade bett killarna i bandet att välja vilken jag skulle köpa.
"NO NO NO! Wait here!!"
Därefter stövlade han iväg och hämtade Dan Moxon, sångaren i Bend Sinister, och sa åt honom att förklara sig! Det blev en sanslöst rörig diskussion med tanke på hur slirig Duffy var vid det laget. Jag behöll min skiva, för alla i bandet hade redan signerat den. Sedan visade det sig att Duffy inte ens hade hört den! Det var helt hysteriskt kul.

Duffy, Dan et moi

En väldigt kul kväll helt enkelt. Jag har faktiskt varit lite deppig över att det är över, och igår funderade jag nästan på att åka ner till Halmstad för att få uppleva det igen. Men men. Enligt Damon Fox har Bigelf världsrekordet i antalet spelningar i Sverige för ett amerikanskt band, så snart är de nog här igen.

They´re coming to take me away, from the pain!

För det är efterfest på min mellotron