The Song Remains The Same

Igår spelade Physical Graffiti, "The Ultimate Led Zeppelin Experience", på Trädgår´n i Göteborg. Det är alltid spännande att gå på tributespelningar. Den som har sett några håller säkert med om att kvaliten kan variera, men vad är egentligen viktigast när man bedömer ett hyllningsband? Ska de låta så likt idolerna som möjligt, vara dubbelgångare eller räcker det med att vara suveräna musiker?

Med Physical Graffiti behöver man inte välja. De uppfyller alla önskemål man kan tänkas ha på en Led Zeppelin-show. Bandet är baserat i Nederländerna men har engelsk sångare, tysk trummis och irländsk basist. Sångaren Andrew har gått samma kurs i sensuell dans som Robert Plant, och när han tar de höga tonerna får man dubbelkolla att det inte är originalet som står på scenen. Gitarristen Daniels hårsvall sågs på Jimmy Page ca 1983, han har en gitarrarsenal helt i stil med densamme och vet hur den ska spelas - både med händer och stråke.

Bas och trummor spelas av Dave och Jan, som tar igen vad de saknar i utseende med en enastående förmåga att förmedla Zeppelinarnas "groove". Dave spelade även mandolin under ett stämningsfullt, akustiskt inslag. Bandbeskridningen är dock inte komplett utan den karismatiske ynglingen Gert-Jan på keyboard.

Den 2,5 timma långa spelningen var en enda lång hitkavalkad. Som en godispåse med Led Zeppelinkarameller. De enda jag saknade var "Good Times Bad Times", "Bron-Y-Aur Stomp" och "D´yer Mak´er", men det känns fel att klaga.

Det blev ingen "Moby Dick", men Jan visade sina färdigheter i ett evighetslångt trumsolo under "Whole Lotta Love" alldeles i slutet av spelningen. Jag kan förklara exakt hur långt det var: så långt att jag till slut tröttnade och gick iväg till garderoben och löste ut min och sambons jackor. Sedan gick jag och bytte om till dubbla strumpbyxor (kallt ute va!) och gick tillbaka till konsertlokalen. Då höll han fortfarande på och trummade. I fem minuter till.

Spelningen avslutades med en mäktig version av "Kashmir" följd av "Rock and Roll".

Betyg: 4

Bäst: Going To California, When The Levee Breaks och No Quarter. Jag kan lägga till tjugo låtar men då är det meningslöst med en bästa-lista.

Sämst: att Trädgår´n drar igång sin dunka-dunkanattklubb innan konserten är slut, så att bandet under den sista halvtimman kompas av Absolute techno 25. Pinsamt!

Mest publikjubel: Stairway to Heaven. Jag har aldrig förstått varför just den blev så stor, när det finns så många andra fantastiska låtar.

Udda inslag: Jag har aldrig upplevt ett thereminsolo tidigare. Ganska coolt, men jobbigt för öronen. Jag fick också se mer hud än jag hade önskat, när en kvinna, 50+, slet av sig blusen och diggade loss framför scenen. När hon inte for fram och tillbaka utmed staketet och fladdrade med armarna och brösten kladdade hon på diverse män som hade oturen att stå mellan henne och scenen. Stundtals var det fler som tittade på henne än på bandet, och till slut ingrep en ordningsvakt. Det var ganska hög medelålder i lokalen, och gott om välklädda herrar i 50-60-årsåldern som dock inte var sena att slänga av sig sina kavajer och lyckligt studsa runt på golvet.

"It´s been a long time since I rock and rolled!