Röjmyre by night

Under tre dagar i förra veckan förvandlade festivalen Skogsröjet lilla Rejmyre till Röjmyre, som en färsk vägskylt på väg in i samhället förkunnade. Den egentliga festivalen ägde rum under fredagen och lördagen, men festivalområdet tjuvstartade redan under torsdagskvällen. Det blev inget besök för mig då, eftersom det tar en hel evighet att korsa landet med ett litet hus på hjul släpandes efter bilen. Innan campingen/åkern/djungeln var korsad, vagnen inbackad och stödhjulen nervevade var det långt efter läggdags även för en nattuggla som undertecknad. Mat och sömn blev det således.

Ett nytt, spännande inslag i festivallivet var att min kära hund var med. Med anledning av detta ställde vi vagnen så långt bort från området (och även bajamajorna visade det sig) som möjligt på den för camping avsedda åkern. Detta innebar ett jävelusiskt pulsande i knähögt gräs varje gång naturen kallade och när man skulle bege sig till eller från festivalområdet. Allt knallande utfördes dessutom i skitdåliga skor så jag har pinsamt nog både träningsvärk och annan värk. Nåväl, det gick trots allt riktigt bra med kombinerat festival-, camping- och hundliv. Hon verkade faktiskt ganska nöjd, och jag hann se de flesta banden jag ville se.

Ville du nåt?

Det är härligt att ett så litet samhälle som Rejmyre kan husera en hårdrocksfestival av den här kalibern. Fredagens headline var ingen mindre än Megadeth! På Skogsröjet spelade de för ungefär 4000 personer, och på lördagen spelade de i Wacken som har ca 80 000 besökare. Snacka om kontraster. Det är hedervärt av Dave Mustaine att vilja stötta även mindre festivaler.

Det blev inget Megadeth för mig. Jag nöjde mig med att beskåda Pain, Alestorm och Unisonic, och det var det senaste bandet som var allra vassast. Kai Hansen och Michael Kiske tillsammans kan ju inte vara annat än fantastiskt. Jag undrar bara vad de tycker om att ha ett nytt band och sen vill publiken (inklusive jag själv) ändå helst höra Helloweenlåtar. I alla fall om man går efter den kaosartade glädje som bröt ut när March of Time och I Want Out spelades. Aldrig har mina tår blivit trampade på så många gånger på så kort tid, om man bortser från under den moshpit som jag ofrivilligt åkte med i en stund på Pain-spelningen några timmar tidigare. Det var ett stort ögonblick att äntligen får höra dessa Helloween-klassiker med rätt sångare!

Mer action än så här blev det inte på scenen, men sjunga kan han Kiske

 

Nej vi är inte Olsen Brothers

Pain var en efterlängtad spelning för min del, och det var rejält röjigt och tungt. Bäst av allt var förstås The Same Old Song och Shut Your Mouth. Inget kunde dock rå på Kai Hansen, som regerade även under lördagen då hans Gamma Ray bjöd på en rent otrolig spelglädje. Konsertens höjdpunkt var när han återigen spelade I want out med ett långt, improviserat (?) reggaeparti som fick hela publiken att jubla och sjunga med.

Kungen av Rejmyre

Även om Gamma Ray gjorde det grymmaste gigget var det ändå ganska jämnt därefter. Steel Panther gjorde den bästa spelningen av de tre gånger jag har sett dom (även om jag så himla gärna vill säga att de var bäst på Sunset Strip i april...) och bjöd på fler låtar än trams och dessutom rätt många gapskratt. Att jag fick träffa bandet , även om det bara var en kort stund på deras signering, blev hela helgens höjdpunkt. I vanlig ordning saknades det något att signera. Brösten är alldeles för klyschigt, vilket dock inte stoppade 95 % av de andra brudarna i kön, så sambon föreslog fodret på min handväska. Jag sågade hans ide ganska ordentligt tills jag insåg att det nog vore rätt coolt att bära runt på Steel Panther varje dag. Så blev det. De var supertrevliga och jag har nu en liten crush på Satchel, som förövrigt betyder axelväska. Vilket sammanträffande.   

Hur coolt är inte detta? Jämt gôrcoolt! (min mentala ålder är ca 14 år)

Eftersom hunden behövde lite sällskap fick jag avstå Hardcore Superstar, förutom sista låten. Då var jag tillbaka och kunde därmed se festivalens allra sista spelning. Stackars Långfinger fick den otacksamma tiden 01:05-01:45. Dessutom började det regna. På riktigt. Inget duggande alltså. Vi som var där var i alla fall extremt nöjda. Inga svänger med sån inlevelse som dessa talangfulla göteborgare. Jocke Berg verkar tycka detsamma, för han stod vid scenkanten och diggade hårt under hela spelningen. Jag pratade med gitarristen tidigare på kvällen och berättade att jag och sambon var på deras releasefest på vår första dejt. En väldigt bra spelning alltså, och två för alltid hängivna fans.

Tack Röjmyre - jag kommer tillbaka nästa år på tioårskalaset.