Festivalfeber

Scorpions är ett av de band som jag har tyckt om längst, och allt började med att vi sjöng Wind of Change med skolkören på mellanstadiet. Att jag senare fastnade för deras powerballader är väl oundvikligt. Vem har inte dansat tryckare till Still loving you eller Send me an angel? Jag såg nog aldrig dom som ett hårdrockband på den tiden. Då var det ju Guns´n Roses och Metallica som regerade. Och givetvis Yngwie, åtminstone i min värld.

Ganska många år senare fick jag för mig att åka på min första "riktiga" festival. Det var Wacken Open Air i Tyskland, och det visade sig att Scorpions var huvudakt den sista kvällen. Lycka! Detta var deras avskedsturné, så om jag skulle få se dom någon gång var det ju nu.

Wacken 2012 kunde inte ha börjat bättre. Solen sken oavbrutet och det var extremt varmt. Helt perfekt festivalväder alltså. I två dagar. Det efterföljande regn- och åskovädret var inte nådigt, och på nätterna kröp temperaturen ner till 10 grader. Eftersom det hade regnat i flera dagar innan festivalen startade var marken redan helt vattenfylld. Resultatet blev en decimetertjock lera över hela festivalområdet. Att gå från campet till scenområdet blev en utmaning kan jag lova, men det var inga sura miner för det. Det var ju fortfarande Wacken!

Under fredagen började jag att må riktigt dåligt. Jag blev matt och yr men lyckades ta mig igenom hela dagen och kvällens höjdpunkt som var In Flames. Stämningen var fantastisk och jag stod knappt still under hela spelningen. Två timmars skrikande och studsande i regnet var kanske inte så bra för hälsan men satan vad kul det var.

Ännu en natt i ett kallt och läckande tält blev dock för mycket, så när lördagen väl kom var jag ungefär lika stadig som utskitet äppelmos. Jag minns knappt vad jag gjorde den dagen mer än att jag frös, och att jag stod och vacklade till först Gamma Ray och sedan Testament. När kvällen kom fick jag erkänna mig besegrad. När resten av gänget gick iväg för att se Scorpions låg jag nedbäddad i tältet. Där låg jag i ett läckande tält på ett lerigt fält i Schleswig-Holstein med åskan mullrande över hela natthimlen. Madrassen hade jag lagt i mitten av tältet eftersom det läckte mest på sidorna. Jag hade tagit på mig alla kläder jag hade med mig och rullat in mig i två sovsäckar. Ändå frös jag. Mellan blixtarna kunde jag, när vinden låg åt rätt håll, höra Scorpions långt borta. Jag har aldrig känt mig så liten.

Wackenleran

De inre demonerna

Om man vill riktigt grotta ner sig i gitarrnörderi kan jag rekommendera dokumentären It might get loud. Den handlar om Jack White, the Edge och Jimmy Page och deras högst personliga syn på musikskapandet. Tre unika musiker med olika bakgrund som skapar ljuv musik tillsammans.

Jag blev helt fascinerad av Jack White. Han gillar att skeva till gitarren så att han får kämpa med att spela den. Helst ska fingrarna blöda. Hans mål är att det ska ta emot, och om man inte har några inre konflikter får man helt enkelt hitta på några.

Nu är inte jag en person som saknar inre konflikter. Jag önskar bara att den kreativa ådran var lite större och att jag kunde utnyttja demonerna till att lida fram oförglömlig musik. Jag kanske skulle börja med att lära mig spela några fler instrument än piano, så kanske skapandet kommer av sig självt...

Medan jag funderar på vilka nya instrument jag ska lära mig lyssnar jag på the Raconteurs och njuter av Jack Whites säregna uttryck, oavsett om det bygger på äkta eller påhittad ångest.

Tuesday' gone

Jag gillar verkligen Bollnäsmartin och hans shitlist på Bandit rock. Om jag skulle göra en egen shitlist just nu skulle den se ut ungefär så här.
1. När man snyter sig så hårt att man får snor i ögat.
2. När man legat sömnlös hela natten och vid sextiden ger man upp och tänker att lite Lynyrd Skynyrd och varm blåbärssoppa är precis vad som fattas. Fast man har ingen blåbärssoppa.
3. När man får hundskit under kängan och det smetar ut sig i precis varenda litet skrymsle så att det inte går att peta bort med en pinne utan man får gå hem och tvätta bort skiten. True story.

Lynyrd Skynyrd är för övrigt mycket bra när man behöver komma ner lite på jorden, eller "landa" som det heter nuförtiden.

Min topp-trelista i sömnlöst tillstånd är:
1. Simple man
2. Tuesday's gone
3. Free bird

Alla tre är för enkelhets skull med på samma album; Pronounced Leh-Nerd Skin-Nerd. Jag gillar det för jag är också en Nerd.

Vad är meningen?

Tre snabba frågor till mig själv:

1. Varför bloggar jag?
Därför att jag har ett okuvligt behov av att skriva ner saker.
2. Vilka skriver jag till?
Mig själv, andra människor och deras husdjur, lofttomtar och demoner.
3. Vad är målet med bloggen?
Det vet jag inte, men folk brukar säga att det är resan som är målet.

Tack för detta. Vi reser vidare med lite mer svensk kvalitetsmetal.

I stand corrected

Att påstå att det inte finns plats för någon variation i den här bloggen var kanske inte helt sant. När man tänker efter är det faktiskt extremt stor variation inom hårdrocken. Det är ett ganska stort hopp mellan exempelvis Dragonforce och Thergothon. En av få likheter jag kan komma på är att hur jävligt svårt det än är att spela extreme power metal så är det lika svårt att spela långsamt! Kanske inte i fingerfärdighet men desto mer mentalt. Jag upplever i alla fall att det är väldigt svårt att inte bli stressad av att lyssna på funeral doom...

Det är ju faktiskt så att alla grenar inom hårdrocken framkallar starka känslor. Glädje, upprymdhet, eufori, frenesi, aggressioner, ilska eller ångest. Listan kan göras lång, men att känna något måste väl vara något av det viktigaste med musik? Om jag hör en låt på radion som verkligen inte säger mig ett jävla dugg kan jag lika gärna stänga av och lyssna på dammsugaren istället. Då blir jag åtminstone irriterad av att det låter.

Bara början

Så, då var starten avklarad. Snabbt och lätt gick det också. Det gäller att lägga sig på en lagom låg nivå, annars kan det ju bara bli sämre.

Den här bloggen handlar om musik, dvs hårdrock. Den handlar därmed inte om min hund, min familj eller vad jag lagar för mat. Om man inte räknar hårdrock som föda då. Själv skulle jag ha lika svårt att vara utan hårdrock som mat. Jag har även en förmåga att överdriva lite ibland.

Dagen till ära tänkte jag satsa på en riktigt grym introlåt. Tänk er en fullsatt, nedsläckt ishall i Karlstad. Matchen ska snart börja och spelarna väntar på att få åka ut på isen. Plötsligt brakar den här låten igång och hemmalaget kommer utfarande. Ståpäls! Låten var dessutom först ut när bandet gästade Göteborg i oktober 2012. Då var jag nöjd med livet. Enjoy.

Hej och välkomna till Hajk

Kära läsare,
jag insåg snabbt att det svåraste med att starta en blogg är att skriva det allra första inlägget. Därför hoppar jag över det och går direkt på inlägg två.