Igår var det spelning med Örebropôjkera i Troubled Horse. Det var en sån där riktig klubbspelning med kanske 150 pers i publiken och ett litet podium som scen. Så borde alla spelningar vara! När förbandet Hypnos intog scenen med fem starka man var det ungefär lika trångt som när det är företagsfest på en karaokebar och alla vill sjunga samtidigt i samma mikrofon. Det roligaste var när sångaren drog upp en tvärflöjt, men det var så trångt att han fällde mickstativet och trasslade in sig i sladden. Några blås hann han med innan det var dags att sjunga igen.
Troubled Horse spelade tight och sångaren var inlevelsen personifierad. Intressanta inslag var bland annat att han la sig ner under ett långt solo, och att han under ett mellansnack berättade att "nu kommer kvällens sämsta låt". Uppfriskande! Han avslutade spelningen med att gå ut och sjunga i publiken tills han kom fram till en Fellow Örebroare (trummisen i Graveyard), kramade om honom och lämnade sedan lokalen bakvägen utan vidare krusiduller. Extranummer stod inte på schemat denna dag, eller snarare natt (huvudakten intog scenen 00:30).
söndag 23 mars 2014
fredag 21 mars 2014
Freeeeedag!
Riktigt go helgstämning blir det här med ett klipp från en riktigt grym spelning; In Flames på Wacken 2012. Anders Fridén uppmanar till världsrekordförsök i antalet personer som hoppar samtidigt. I lera.
Man blir alltså INTE av med feber på det här viset. Jag gav det ett ärligt försök.
Man blir alltså INTE av med feber på det här viset. Jag gav det ett ärligt försök.
torsdag 20 mars 2014
Membranförstöring
Jag dök på en riktigt stämningsfull bit med The Kinks, detta fantastiska band som min mamma lärde mig att lyssna på under högstadiet och som vi alltid skrålade med till i bilen.
Wicked Annabella kom 1968 och finns med på The Village Green Preservation Society. Den går på repeat hemma för tillfället. Introt till den här låten kunde lika gärna ha kommit från Pentagram, som jag skrev om igår. Man hör onekligen vartåt det barkar! Redan med You Really Got Me la de grunden för kommande, hårdare musik, och Wicked Annabella är tydligen en av de låtar som inspirerade till och banade väg för grungen.
Det speciella soundet som kännetecknar the Kinks kommer av det distade gitarrljudet. Gitarristen Dave Davies berättar bland annat i Hårdrockens historia om hur han började skära revor i membranet på förstärkaren för att få till det där skitiga, häftiga ljudet som hördes första gången i just You Really Got Me 1964. Lyckat kast må man säga.
Wicked Annabella kom 1968 och finns med på The Village Green Preservation Society. Den går på repeat hemma för tillfället. Introt till den här låten kunde lika gärna ha kommit från Pentagram, som jag skrev om igår. Man hör onekligen vartåt det barkar! Redan med You Really Got Me la de grunden för kommande, hårdare musik, och Wicked Annabella är tydligen en av de låtar som inspirerade till och banade väg för grungen.
Det speciella soundet som kännetecknar the Kinks kommer av det distade gitarrljudet. Gitarristen Dave Davies berättar bland annat i Hårdrockens historia om hur han började skära revor i membranet på förstärkaren för att få till det där skitiga, häftiga ljudet som hördes första gången i just You Really Got Me 1964. Lyckat kast må man säga.
onsdag 19 mars 2014
Be forewarned
Amerikanska* Pentagram drog igång verksamheten i början av 70-talet och kunde kanske ha blivit riktigt stora med sin tunga, reptilhjärnekittlande musik. Tyvärr har bandet haft mer oflyt än Pölsa och slog aldrig igenom, mest på grund av sångaren Robert "Bobby" Lieblings oförmåga att samarbeta och att hålla sig fri från droger. Det enda som överstiger mängden outgivet material är antalet förbrukade bandmedlemmar.
Min första kontakt med Pentagram var genom dokumentären Last Days Here; en gripande skildring av Bobby Lieblings försök att reda upp sitt liv och sitt band efter 40 års drogmissbruk. När man ser denna nedknarkade och nedbrutna människa som vid snart 60 års ålder fortfarande bor i föräldrarnas källare verkar det osannolikt att Pentagram någonsin skulle kunna skapa något nytt, eller göra något med sitt gamla material och äntligen få något slags genombrott. Det ser inte ut som att herr Liebling skulle kunna sjunga igen eller över huvud taget orka stå på en scen. Eller överleva inspelningen av dokumentären.
Jag hade fel. De är sega de där gamla rockuvarna. Bobby Liebling förtjänar en plats i Hall of Fame för överlevare, tillsammans med Lemmy, Ozzy och så många andra medicinska under.
En kylig novemberkväll 2012 intog Pentagram scenen på Truckstop Alaska i Göteborg. Just den kvällen var jag dessvärre så obegripligt trött att jag bara orkade se förbanden och början av Pentagram, och det var på ren viljekraft. Bobby var snäppet mer energisk än jag, men jag skulle inte påstå att han sjöd av liv. I själva verket ser han ut som en blandning av Saruman och en åldrad Dio, med en blick som kan skrämma livet ur de döda. Han är 60 år men ser ut som det dubbla. Sjöng gjorde han dock.
Efter att ha konstaterat av Bobby stod levande på scenen parkerade jag mig i en skön soffa (det finns gott om sådana på Alaska), och lyssnade i dvala på resten av spelningen. Tre konserter på drygt en vecka i kombination med ett stressigt jobb tar på krafterna. Jag var mindre vaken än jag hade trott, för jag frågade min sambo efter spelningen om de hade spelat "Forever my queen" och det hade de tydligen gjort.
Jag skäms. Bobby har kämpat så hårt att få tillbaka sin paysleybeklädda kropp på scenen, och så kan fansen inte ens hålla sig vakna. Lyckligtvis spelar Pentagram igen på Metallsvenskan i Örebro i maj. Då ska jag se dem på riktigt.
*Det finns även ett turkiskt och ett indiskt Pentagram men det är en annan historia.
Min första kontakt med Pentagram var genom dokumentären Last Days Here; en gripande skildring av Bobby Lieblings försök att reda upp sitt liv och sitt band efter 40 års drogmissbruk. När man ser denna nedknarkade och nedbrutna människa som vid snart 60 års ålder fortfarande bor i föräldrarnas källare verkar det osannolikt att Pentagram någonsin skulle kunna skapa något nytt, eller göra något med sitt gamla material och äntligen få något slags genombrott. Det ser inte ut som att herr Liebling skulle kunna sjunga igen eller över huvud taget orka stå på en scen. Eller överleva inspelningen av dokumentären.
Jag hade fel. De är sega de där gamla rockuvarna. Bobby Liebling förtjänar en plats i Hall of Fame för överlevare, tillsammans med Lemmy, Ozzy och så många andra medicinska under.
En kylig novemberkväll 2012 intog Pentagram scenen på Truckstop Alaska i Göteborg. Just den kvällen var jag dessvärre så obegripligt trött att jag bara orkade se förbanden och början av Pentagram, och det var på ren viljekraft. Bobby var snäppet mer energisk än jag, men jag skulle inte påstå att han sjöd av liv. I själva verket ser han ut som en blandning av Saruman och en åldrad Dio, med en blick som kan skrämma livet ur de döda. Han är 60 år men ser ut som det dubbla. Sjöng gjorde han dock.
Efter att ha konstaterat av Bobby stod levande på scenen parkerade jag mig i en skön soffa (det finns gott om sådana på Alaska), och lyssnade i dvala på resten av spelningen. Tre konserter på drygt en vecka i kombination med ett stressigt jobb tar på krafterna. Jag var mindre vaken än jag hade trott, för jag frågade min sambo efter spelningen om de hade spelat "Forever my queen" och det hade de tydligen gjort.
Jag skäms. Bobby har kämpat så hårt att få tillbaka sin paysleybeklädda kropp på scenen, och så kan fansen inte ens hålla sig vakna. Lyckligtvis spelar Pentagram igen på Metallsvenskan i Örebro i maj. Då ska jag se dem på riktigt.
*Det finns även ett turkiskt och ett indiskt Pentagram men det är en annan historia.
söndag 16 mars 2014
Häxjakt
En av mina favoritböcker är Good Omens: The Nice and Accurate Prophecies of Agnes Nutter, Witch. Huvudpersonerna, om man nu kan kalla dem för personer, är en ängel och en demon, och handlingen kretsar runt en nära förestående apokalyps.
I boken förekommer en relativt okänd verksamhet som kallas The Witchfinder Army. Att den är okänd beror på att den har varit så framgångsrik med sin häxjakt att det numer endast finns en enda medlem kvar. Denna enmansarmé består av ingen mindre än Witchfinder Sergeant Shadwell. Därifrån är steget inte långt till Witchfinder General, som var ett av banden inom the New Wave of British Heavy Metal och bland de första att spela doom metal.
Witchfinder General tog sitt namn efter en skräckfilm från 60-talet. Jag har inte sett den och det är nog lika bra för jag är löjligt lättskrämd och väldigt mörkrädd. Däremot har jag lyssnat en del på bandet. Det är ärligt talat inte det bästa bandet jag har hört, men det beror mest på sångaren (jag kan vara extremt kräsen när det gäller sångare). Musiken är ändå riktigt doomig och bra. Några exempel:
I boken förekommer en relativt okänd verksamhet som kallas The Witchfinder Army. Att den är okänd beror på att den har varit så framgångsrik med sin häxjakt att det numer endast finns en enda medlem kvar. Denna enmansarmé består av ingen mindre än Witchfinder Sergeant Shadwell. Därifrån är steget inte långt till Witchfinder General, som var ett av banden inom the New Wave of British Heavy Metal och bland de första att spela doom metal.
Witchfinder General tog sitt namn efter en skräckfilm från 60-talet. Jag har inte sett den och det är nog lika bra för jag är löjligt lättskrämd och väldigt mörkrädd. Däremot har jag lyssnat en del på bandet. Det är ärligt talat inte det bästa bandet jag har hört, men det beror mest på sångaren (jag kan vara extremt kräsen när det gäller sångare). Musiken är ändå riktigt doomig och bra. Några exempel:
lördag 15 mars 2014
Inatt jag drömde...
...att jag blev uppraggad av en charmerande men kanske lite väl efterhängsen James Hetfield. Jag fick värja mig gång på gång med ursäkten att jag är lyckligt gift. Han köpte inte den ursäkten utan frågade varför jag inte hade nån ring, varpå jag svarade att jag hade tappat den. Han tyckte ändå inte att det spelade nån roll att jag var gift. Det skulle vara värt det, menade han.
Det finns flera uppenbara konstigheter i den här drömmen - exempelvis är jag inte gift - men jag har slutat att försöka förstå mig på mina drömmar. Antagligen har jag bara lyssnat för mycket på Metallica på sistone.
Det finns flera uppenbara konstigheter i den här drömmen - exempelvis är jag inte gift - men jag har slutat att försöka förstå mig på mina drömmar. Antagligen har jag bara lyssnat för mycket på Metallica på sistone.
Vi har en psykmottagning bara ett stenkast hemifrån, utifall att.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)