Sjuder av liv

Ibland behöver man en rejäl dos Power metal för att vakna till liv, och vilka gör det bättre än Helloween? Tonårsfalsett och skenande gitarrer har väl aldrig låtit bättre.

Om exakt två månader headlinar Helloween Metallsvenskan i Örebro, och det blir tredje gången jag ser dessa tyska herrar. Tredje gången gillt kanske, för de har varit ganska ljumma de tidigare två gångerna. Det blir liksom inte på riktigt när varken Kai Hansen eller Michael Kiske är med. Jag har sett Kai Hansen framföra Helloweenlåtar med Gamma Ray, men det är inte samma sak.

Trots att Andi Deris har varit med i 20 år nu ser jag fortfarande honom som den "nya" sångaren. Det är ungefär samma grej som att Brian Johnson alltid kommer att vara den nya sångaren i AC/DC, fastän det är 34 år (!!) sedan Bon Scott dog rock´n´rolldöden. Han dog samma år som jag föddes, vid precis min ålder. Jag har dock inga planer på att kvävas i mina egna spyor för att få till ytterligare en koppling.

Från döden till livet denna gången. I´m Alive. Som den ska låta. Bitte.

Gratulerer med dagen, Anders!

Idag fyller In Flames sångare Anders Fridén år. 41 stycken om jag har räknar rätt.
Det firar vi med en låt med Dark Tranquillity.

Nu kan man lätt tro att jag är yr i huvudet, men det är inte värre än vanligt. Anders Fridén sjöng på Dark Tranquillitys första skiva Skydancer, medan Dark Tranquillitys sångare Mikael Stanne sjöng på (och skrev texterna till) In Flames första skiva Lunar Strain.

Alla heter Glenn i Göteborg, typ.

Eftersom Skydancer är det DT-album som spelas minst här hemma (dock inte pga sången) har jag valt en låt från en helt annan skiva, så egentligen har dagens låt ganska lite med Anders Fridén att göra. 

Det finns en smurf i oss alla

Jo, jag är medveten om att tekniken har gått framåt sedan cd-skivans intåg, och vinyler ska vi väl inte ens tala om. Ja, jag vet att det finns massor med fördelar med digital musik. Jag kan titta på Youtubeklipp i tv:n via mobilen. Jag kan streama musik till min telefon var jag än befinner sig och har utvecklat ett obotligt Spotifyberoende. Att göra nya spellistor där är hur enkelt som helst, till skillnad mot när man slet i flera timmar med att spela av/in/över ett enda jäkla kassettband.

MEN:

Jag kan inte gå in i en skivaffär utan att komma ut med en eller, oftast, flera skivor. Om jag följer med sambon till en skivbörs eller skivmässa slutar det i 100 % av fallen med att jag också handlar. Häromdagen smet jag in på Bengans "lite snabbt" för att "bara kolla lite" och kom ut med fyra CD-skivor (begagnade allihop, så det räknas inte). Sen råkade jag impulsköpa en skiva av en snubbe på nätet också, men det var faktiskt ett album som jag har letat efter så jag var nästan tvungen.

Jag kan inte låta bli! Skivorna talar till mig. Det är knappt jag kan bärga mig tills jag kommer hem och får lyssna, även om jag redan har hört låtarna hundra gånger, och sortera in skivorna i skivsamlingen (i bokstavsordning och uppdelat på "Hårdrock" och "Övrigt"). Tilläggas bör att jag har svårt för att skiljas från gamla skivor oavsett format, även såna jag inte ens lyssnar på. Jag har till och med kvar Klasse Möllberg i Smurfland från 1979. En klassiker. Behöver jag säga att det börjar bli fullt hemma?

Det finns en Smurf i oss alla

Alla hästar hemma - Livespelning med Troubled Horse 2014-03-22

Igår var det spelning med Örebropôjkera i Troubled Horse. Det var en sån där riktig klubbspelning med kanske 150 pers i publiken och ett litet podium som scen. Så borde alla spelningar vara! När förbandet Hypnos intog scenen med fem starka man var det ungefär lika trångt som när det är företagsfest på en karaokebar och alla vill sjunga samtidigt i samma mikrofon. Det roligaste var när sångaren drog upp en tvärflöjt, men det var så trångt att han fällde mickstativet och trasslade in sig i sladden. Några blås hann han med innan det var dags att sjunga igen.

Troubled Horse spelade tight och sångaren var inlevelsen personifierad. Intressanta inslag var bland annat att han la sig ner under ett långt solo, och att han under ett mellansnack berättade att "nu kommer kvällens sämsta låt". Uppfriskande! Han avslutade spelningen med att gå ut och sjunga i publiken tills han kom fram till en Fellow Örebroare (trummisen i Graveyard), kramade om honom och lämnade sedan lokalen bakvägen utan vidare krusiduller. Extranummer stod inte på schemat denna dag, eller snarare natt (huvudakten intog scenen 00:30).

Freeeeedag!

Riktigt go helgstämning blir det här med ett klipp från en riktigt grym spelning; In Flames på Wacken 2012. Anders Fridén uppmanar till världsrekordförsök i antalet personer som hoppar samtidigt. I lera.

Man blir alltså INTE av med feber på det här viset. Jag gav det ett ärligt försök.

Inte riktigt inredning, pt. 1

Visst är det irriterande när blommorna växer in i skivorna?



Membranförstöring

Jag dök på en riktigt stämningsfull bit med The Kinks, detta fantastiska band som min mamma lärde mig att lyssna på under högstadiet och som vi alltid skrålade med till i bilen.

Wicked Annabella kom 1968 och finns med på The Village Green Preservation Society. Den går på repeat hemma för tillfället. Introt till den här låten kunde lika gärna ha kommit från Pentagram, som jag skrev om igår. Man hör onekligen vartåt det barkar! Redan med You Really Got Me la de grunden för kommande, hårdare musik, och Wicked Annabella är tydligen en av de låtar som inspirerade till och banade väg för grungen.

Det speciella soundet som kännetecknar the Kinks kommer av det distade gitarrljudet. Gitarristen Dave Davies berättar bland annat i Hårdrockens historia om hur han började skära revor i membranet på förstärkaren för att få till det där skitiga, häftiga ljudet som hördes första gången i just You Really Got Me 1964. Lyckat kast må man säga.