Lisa Pekka Saalonen

Tiden rusar. Dagarna bara försvinner nuförtiden, men mitt i allt rusande har jag hunnit lägga märke till ett intressant fenomen. Allt fler går runt i gigantiska lurar och lyssnar på musik. Så även jag. Inget konstigt i det, men det är inte heller det som är grejen.

Det som är så roligt är att många får sån feeling inne i sin bubbla att de går runt och sjunger i högan sky. Det är alltid killar, av någon anledning, och lika underhållande varje gång.

I vanlig ordning när jag går runt och fnissar åt andras galenskaper dröjer det inte länge innan jag inser att jag är minst lika löjlig själv. Häromdagen kom jag nämligen på mig själv med att gå och sjunga med i en text (VÄLDIGT lågt givetvis - jag är ju inte knäpp) och (vad värre är) vifta med händerna, som för att markera de olika passagerna i den fantastiska låten jag lyssnade på. Herregud vilken syn.

Efter det har jag insett att jag väldigt ofta går runt och sjunger, eller snarare mimar, till musiken i lurarna. Trots att jag är medveten om det kan jag inte sluta. Det är tur att det fortfarande är kallt och blåsigt, så att jag har en ursäkt att täcka halva ansiktet med en halsduk. Armviftningarna vet jag faktiskt inte vad jag ska göra åt. Ha på mig en väldigt trång jacka? Fråga Peter Tägtgren om jag får låna hans tvångströja?

Vilken låt var det då som framkallade min inneboende dirigent? Jo detta mästerverk med husgudarna Candlemass. Lyssna nu utan att vifta med händerna, om du kan.

Idag är det Ritchies dag

Blackmore alltså. Han fyller 70 år, tänka sig. Som gitarrist i de två fantastiska banden Deep Purple och Rainbow borde han känna sig relativt nöjd med vad han har åstadkommit under sin långa karriär. Grattis, alltså!

Jag tänker inte skriva så mycket mer om detta. Istället vill jag visa Deep Purples oförglömliga video till Perfect Strangers från 1984. Jag kan faktiskt inte hitta något annat ord som beskriver den bättre. De förbrukade tydligen all sin kreativitet när de skrev låtar, och det var väl rätt tänkt. Låten är ju enastående.

Efter noggrant övervägande skulle jag vilja påstå att det är John Lords mustasch som är hela behållningen med videon. Den är inte att leka med. Heja 80-talet!

Synålens historia

Nä, det är inget som jag direkt brinner för. Jag vet ärligt talat inte om någon brinner för det ämnet, förutom min högstadiefröken i syslöjd. Hon hade en dröm. Syslöjd skulle bli ett ämne att ta på allvar. Ett viktigt ämne. Vad gör man då för att öka statusen? Jo, man slänger in lite teori. Snart satt vi elever och skrev prov i textillära, tvättsymboler och synålens historia. Jag var en av de sämsta i klassen på att sy och en av de långsammaste på att knyppla, så hur dötråkigt det än var med slöjdteori var det nog tack vare den som jag till slut fick en fyra.

Det var nästan lika tråkigt med hemkunskap. Jag förstod aldrig vitsen, så istället för att lära mig att laga spenatsoppa, vika servetter och att diska på rätt sätt engagerade jag mig i djupa samtal med killarna i klassen rörande motorcyklar.

Under det årliga utvärderingssamtalet som lärarna hade med alla föräldrar, meddelade hemkunskapsfröken att hon var bekymrad för min framtid. Jag var disträ och hade dålig studiemotivation. Hur skulle detta sluta? Mina föräldrar upplyste henne då vänligt om att de inte var det minsta bekymrade för min framtid. Jag hade nämligen femma i nästan alla ämnen (men alltså inte i syslöjd). Hemkunskapsfröken var nära att få dåndimpen. I hennes ögon var jag ju ett hopplöst fall, men trots det gav hon mig till slut en fyra. Tydligen blev disken ren ändå.

Jag har alltså aldrig varit särskilt flink när det gäller handarbete, förutom den massproduktion av stickade halsdukar jag ägnade mig åt en vinter. Varje gång jag försöker mig på att använda en symaskin sparkar den bakut, trasslar ihop tråden och biter av nålen. Därför gjorde jag på det gamla hederliga sättet när jag sydde fast en back patch på jeansvästen som har hängt i garderoben sen i höstas. Det tog mig ungefär fem avsnitt av Hårdrockens historia att bli klar, och jag var sjukt nöjd efteråt. När jag stolt visade upp mina färdigheter för sambon tog han snabbt ner mig på jorden igen. "Det är ju snett".

Jag har inte gett upp hoppet. Nya märken är på väg med posten. Synålarna ligger laddade. Snart är den nog klar - den coola västen som jag har önskat mig så länge.

Inte så jättesnett, på håll

Party All Day

Nu har det gått drygt en vecka sedan jag träffade idolerna Steel Panther innan deras spelning på Trädgårn här i Göteborg. Så lång tid tog det för mig att tagga ner tillräckligt mycket för att kunna skriva om det.

Ända sedan jag köpte VIP-biljetten i januari har jag gått och funderat på vad jag skulle säga när jag väl fick träffa dom. Det gäller ju att säga nåt genomtänkt. Kanske kunde jag fråga var de kommer att spela i LA när House of Blues har stängts? Eller kanske var de köper sina kläder? Det kanske inte är en särskilt intelligent fråga, men den hade varit fantastiskt mycket bättre än det jag faktiskt sa.

Satchel, ta av dig dina kläder! (Jag vill ta med dom hem). 

Tänk er en fjortonåring som träffar One Direction. Byt ut fjortonåringen mot en 34-åring och de fyra ynglingarna mot fyra som inte riktigt är ynglingar längre, men behåll den mentala härdsmältan. Resultatet är, i båda fallen, en tafatt brud som tycker att "I love you" är en lämplig fras att säga till fyra snubbar vars musik hon beundrar. Att säga det ytterligare fyra gånger (en gång till var och en förstås) bevisar bara min tes att min hjärna förvandlas till en tvättsvamp när den utsätts för situationer som denna.

Den enda jag hade något som skulle kunna liknas vid en vettig ordväxling med var Stix Zadinia. Han stod först i ledet och blev alldeles rörd av att jag hade med ett Thornbirds-konvolut som jag ville få signerat av honom och Satchel. Efter Stix kom Lexxi Foxx, och jag sa något lamt om hans lila fluga. Sedan gick det bara utför. Nåväl. Killarna var faktiskt hur gulliga som helst. De är förmodligen vana vid att träffa brudar med tvättsvampshjärnor.

I love you!

Om man vill veta mer om själva spelningen kan man gå in och läsa min recension på Rocknytt här:
http://www.rocknytt.net/live/16610-steel-panther-liverecension-fran-tradgar-n-goteborg-2015-03-22

Något jag inte skrev där är att jag var en av de som traditionsenligt pekades ut att komma upp på scenen när de spelade 17 Girls In a Row. Så kul skulle vi dock inte ha det. Det enda som for genom skallen just då var att om jag dansade på scenen med Steel Panther skulle jag sedan finnas med i någon pinsam video på Youtube i evigheters evigheter.

Varför är jag alltid så förbannat vuxen? Jag hade ju kunnat gömma mig bakom Stix och passat på att ta bilder på bandet ur ett helt nytt perspektiv. Man skulle också kunna se det som att jag gjorde världen en tjänst. Om jag är kass på att prata med kändisar är jag otroligt nog ännu sämre på att dansa.

Ni har det bättre utan mig däruppe.

Tales of Creation

För några dagar sedan gjorde en av de maskbeklädda medlemmarna i Slipknot ("nr 7" tror jag att det var) uttalandet att bandet kan fortsätta spela i all evighet genom att gradvis byta ut medlemmarna mot yngre förmågor. Han har en poäng. Man vet ju ändå inte vilka som döljer sig bakom maskerna. De kanske redan har ett system med semesterersättare - vem vet.

Med en grupp som Candlemass blir det mer uppenbart när medlemmarna byts ut. Gruppens sångare blir av olika anledningar aldrig långvariga, och att hålla ordning på alla uppsättningarna kan i det närmaste jämföras med att komma ihåg de olika varianterna av Rainbow eller Deep Purple. Under den pågående turnén saknas basisten Leif Edling - bandets ryggrad och den ende som har varit med från starten. Hur mycket Candlemass kan det vara utan honom? Ja, det frågade jag mig inför gårdagens spelning på Kulturhuset Bastionen i Uddevalla.

Det gick faktiskt alldeles utmärkt. Candlemass är Candlemass helt enkelt, oavsett vem som spelar. De andra musikerna är inga nykomlingar (några har varit med till och från sedan 80-talet), och de senaste årens turnéinhopparen Mats Levén är en fantastisk sångare. Med tanke på hur dåliga oddsen är att få se Messiah Marcolin eller Rob Lowe bakom micken lär han vara kvar en stund. Jag ser inga som helst problem i det.

Gårdagens spelning var utsåld, och de drygt 200 besökarna verkade nästan svältfödda på gammal hederlig episk doom. Tillställningen hade fint besök av Nifelheims Per "Hellbutcher" Gustavsson - precis som när Candlemass spelade i Göteborg senast.

Kvällen inleddes* med "Mirror Mirror", och publiken löpte fullständigt amok. Att så många kan stå så nära scenen borde vara fysiskt omöjligt, men det gick. Det är något speciellt med spelningar när publiken står så nära artisterna att man kan se deras tandlagningar.

Materialet var övervägande från de tidiga alstren Epicus Doomicus Metallicus, Nightfall, Ancient Dreams och Tales of Creation. Bara en enda låt var från senaste Psalms for the Dead (2012). Den mest populära låten var, som vanligt, "At the Gallows End". Kvällen avslutades på ett storslaget sätt med "Solitude". Spelningen kändes ovanlig kort, men det berodde gissningsvis på den härliga stämningen.

Betyg: 9 av 10
Bäst: Mats Levén och de glada människorna som arrangerade spelningen
Sämst: -

Låtlistan
Mirror Mirror
Bewitched
Black Dwarf
Prophet
A cry from the crypt
Emperor of the void
Under the oak
Dark reflections
At the gallows end
A sorcerer´s pledge
Crystal ball
Solitude

Disciples of doom!

* Kvällen inleddes i själva verket av det sköna bandet Monolord, men av flera anledningar** anlände mitt sällskap så sent att vi bara hann avnjuta tre låtar. En av dessa var en helt ok version av Fairies Wear Boots. 
** Alldeles för trevlig förfest, följd av ett logistikproblem***.
*** En V50 rymmer sju hårdrockare och en hundbur, om man försöker tillräckligt länge. 

Yeah yeah yeah!

Vadan denna svängiga rubrik? Jo, därför att jag är väldigt nöjd och glad för tillfället. Jag har nämligen fått chansen att skriva för sveriges största hårdrockstidning på nätet - Rocknytt! Sedärja, nu har ni en ny grej att följa :-) Kolla bland nyheterna, så kommer det säkert upp något som jag har skrivit.

Den där goa lyckokänslan går även att få på konstgjort väg. Jag pratar inte om droger nu, utan lyssna bara på dagens låt så förstår ni vad jag menar. Den är så röjig att man tappar byxorna. Första gången jag hörde den var på jenkarradion när vi cruisade runt i Florida i januari. Jag blev fullständigt golvad. Inte bokstavligt förstås, för då hade jag krockat, men bilen gick lite vingligt i tre minuter.

Låten finns givetvis på Youtube (vad finns inte på Youtube?), och som vanligt läste jag de tillhörande kommentarerna. Är det inte konstigt att det alltid måste sitta en vrång jeppe nånstans och skriva ner allting som läggs ut? Jag är fullt medveten om att jag ibland kommer med subtila hintar i mina inlägg om saker jag inte tycker så bra om (fint inlindat va?). Skillnaden är att många nuförtiden verkar ha ett behov av att aktivt söka upp sidor/låtar/personer de uppenbarligen inte gillar och sedan skriva nedlåtande om detta. Det är som om jag skulle ta på mig jobbet att sitta i tv och kommentera Melodifestivalen, med avsikt att såga varenda bidrag i direktsändning.

Nu var kommentarerna om dagens låt kanske inte så elaka som de kan vara i andra fall, men det var tillräckligt för att bli underlag till detta allmänna tyckande från min sida. Vad sa de då, gnällspikarna? Jo, att låten är en ren och skär rip off på Kisslåten "Shock Me" från plattan Love Gun, och därav inte värdig vår dyrbara tid. Det är fullständigt uppenbart att det är en rip off på "Shock Me", men den är så förbannat bra att jag inte bryr mig det minsta. Det var fler som tyckte som jag när den kom ut 27 februari 1999, för den gick upp i toppen på Billboardlistan.

Låt mig presentera: "Lit Up" med den finfina orkestern Buckcherry från skivan som också heter Buckcherry. Ja, den handlar om kokain. Nej, jag stör mig inte.

Surt sa räven

Vad gör man när livet ger en citroner, och man inte är särskilt förtjust i citronsaft? Jo man lyssnar på metal och känner hur det sura så sakteliga lämnar kroppen. Det är konstigt att man inte kan få musik på recept. Jag tror att det skulle bli en hit (avsiktlig ordvits), men tills sjukvården inser detta får man ägna sig åt gammal hederlig självmedicinering.

Jag har roat mig med att göra en topplista över låtar som får åtminstone mig att stå rakare i motvinden. Jag gillar topplistor, så bara att göra en får mig på bättre humör.

5. I´m Alive med Helloween. Då vet man ju att man lever, och det är väl en bra start antar jag.

4. Induction + Dethrone Tyranny med Gamma Ray. Om Gamma Ray bestämde skulle det inte finnas något elände i världen. Heja dom.

3. Last Man Standing med Hammerfall. För att texten säger allt. Not backing down, not giving in!

2. If you really really love me med Steel Panther. Det är omöjligt att lyssna på den utan att dra på smilbanden. Även morgnar när havremjölken är slut, spårvagnen är inställd och det regnar underifrån. Sånt händer oftare än man kan tro.

1. Battle Hymn med Manowar. Som en det behövs en förklaring.