Nuförtiden lyssnar jag väldigt sällan på Iron Maiden, men det fanns en period i mitt liv när de var mina stora idoler. Låten The Number of The Beast var en sån där låt som vände upp och ner på hela världen. Vilket intro! Vilken text! Vilken sång! Medan mina kompisar var förälskade i Jared Leto, David Boreanaz ("Angel") och Noah Wyle drömde jag, i smyg, om Bruce Dickinson. Tänk er en ung Bruce med det långa håret, de röda tightsen och den coola skinnjackan. Som om inte detta räckte kan han ju fäktas också!
Bruceförälskelsen la sig så småningom. Han är väl lite för gammal för mig och det fanns ju killar på lite närmre håll. Jag kan ändå minnas hur Iron Maiden förändrade livet och hur lycklig jag var när jag hade köpt min första Maidenskiva (Best of The Beast). Jag studerade varenda bild i konvolutet tills det nästan var utslitet och hade med mig skivan överallt, även när jag inte ens kunde lyssna på den.
Jag fastnade särskilt för en av de där bilderna och det var, tro det eller ej, inte en bild på Bruce utan på Dave Murray och Steve Harris. På Daves t-shirt står det "NO! We are not an English rock band." och på Steves står det "We are dental floss salesmen from Montana." Dessa engelsmän. Man måste ju bara älska dom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar