Äkta vara

Jag är ganska (eller snarare extremt) skeptiskt när det gäller covers. Särskilt när det gäller låtar som jag tycker mycket om. Det finns ruskigt många dåliga, men när någon slaktar nån av mina heliga låtar - då växer hornen ut. Vissa låtar rör man bara inte! En av de odiskutabelt sämsta coverversionerna i mina öron är Behind Blue Eyes med Limp Bizkit. Det ska vara The Who eller ingen alls. Slutdiskuterat. Det gör mig VÄLDIGT upprörd (det är bra för hjärtat) att Limp Bizkits version ligger ovanför The Whos originalversion på Spotify, och att den spelas typ tio gånger så ofta på rockradion. Herregud vart är världen på väg?

Den allra heligaste låten är dock Journeys Don´t Stop Believing. Tänk inte ens tanken! Backa bort från pianot! Jag blev så besviken när jag hörde den med Steel Panther första gången. Sicken smörja. Det spelar ingen roll att jag gillar Steel Panther. Det de gör mot en av mina mest älskade låtar är oförlåtligt.

Sambon frågar mig alltid när introt drar igång på radion om det är den riktiga versionen eller ej. På den kanalen som vi lyssnar på här hemma är det fel version i 99 % av fallen. Mina känsliga öron hör skillnaden från första takten. I vanliga fall hör jag sämre än en kamel i sandstorm, men när det gäller intron hör jag direkt vilken låt det är. Vi har alla våra förmågor. Tänk om sinnena kunde vara lika skarpa när det gäller andra grejer. Det hade kunnat vara direkt användbart.

Bandens respektive versioner ligger efter varandra i min Spotifylista Blogglåtar ifall man vill bilda sig en egen uppfattning. Jämför det snärtiga men ändå lidelsefulla oríginalet med äldremännen* från San Francisco med den tama, känslobefriade versionen á la LA-ynglingarna (nja) i Steel Panther och återkom sedan. Kom inte och säg att det låter likadant, eller gubevars, att de senare gör det bättre. 

I rättvisans namn måste jag ändå medge att det finns bra covers också. Inte så många som det finns dåliga tyvärr. Judas Priest gör exempelvis en fullt acceptabel tolkning av Joan Baez´s Diamonds and Rust, men originalet är ändå betydligt vassare och det är inte ens elgitarrer med i den! 

Nu lyssnar vi lite på Journey och knyter ihop säcken för ikväll.



* I beskrivningen av AOR (album-oriented rock), som Journey tillhör, står att den här typen av musik oftast är riktad mot och tilltalar en äldre publik. Det svider faktiskt lite.