Undulaterna från Wales

Det är vår ute! Idag blir det fågelsång signerad Budgie, som är ett tidigt rock/metalband från Cardiff.

Först ut är Breadfan från skivan Never Turn Your Back On a Friend från 1973. Om man är ett fan av det mer moderna och mindre thrashiga Metallica har man förmodligen hört deras cover som finns på Garage Inc.

Av någon anledning går det inte att bädda in videon här, men klicka på länken så kommer man rätt.
http://www.youtube.com/watch?v=54H3EUAzpVg

Som om inte det räckte har de på samma skiva spelat in denna Budgielåt, som återfinns i original på In for the Kill från 1974.



Jag hittade dessa guldkorn bland vinylerna hemma. Det finns faktiskt bara fördelar med att bo ihop med en skivsamlare.


Trippel Budgie

Glöm inte tandtråd

Nuförtiden lyssnar jag väldigt sällan på Iron Maiden, men det fanns en period i mitt liv när de var mina stora idoler. Låten The Number of The Beast var en sån där låt som vände upp och ner på hela världen. Vilket intro! Vilken text! Vilken sång! Medan mina kompisar var förälskade i Jared Leto, David Boreanaz ("Angel") och Noah Wyle drömde jag, i smyg, om Bruce Dickinson. Tänk er en ung Bruce med det långa håret, de röda tightsen och den coola skinnjackan. Som om inte detta räckte kan han ju fäktas också! 

Bruceförälskelsen la sig så småningom. Han är väl lite för gammal för mig och det fanns ju killar på lite närmre håll. Jag kan ändå minnas hur Iron Maiden förändrade livet och hur lycklig jag var när jag hade köpt min första Maidenskiva (Best of The Beast). Jag studerade varenda bild i konvolutet tills det nästan var utslitet och hade med mig skivan överallt, även när jag inte ens kunde lyssna på den.

Jag fastnade särskilt för en av de där bilderna och det var, tro det eller ej, inte en bild på Bruce utan på Dave Murray och Steve Harris. På Daves t-shirt står det "NO! We are not an English rock band." och på Steves står det "We are dental floss salesmen from Montana." Dessa engelsmän. Man måste ju bara älska dom.



The soundtrack of my life

Visst hade det varit häftigt att ha sitt eget soundtrack? Då menar jag alltså musik som hörs hela tiden i bakgrunden till ens liv och som anpassar sig efter vilken situation man befinner sig i. Hur coolt hade inte det varit? 

Tänk er till exempel att "The Imperial March" ur Star Wars drar igång varje gång man ska göra entré nånstans (kontoret, gymmet, mataffären?). Snacka om att ta över! När man vaknar på morgonen och är mer död än levande hörs "Kickstart My Heart" med Mötley Crue, och när det gäller att få till den där rätta romantiska stämningen är valet lätt; "A Touch of Evil" med Judas Priest.

Jag har några låtar som alltid dyker upp i tankarna vid vissa tillfällen.
När det blir riktigt stormigt och jävligt ute och det regnar småspik så där snett underifrån som det bara kan göra här i Göteborg, då hör jag oundvikligen "Arkhangelsk" med Dark Tranquillity inne i huvudet. Den eller "Versus The World" med Amon Amarth. Det blir inte motigare än så. Testa själv. Inte fan tänker man på sommar och sol när man hör dom?

När man fastnar med en jobbig person som man inte vill prata med och de bara mal på och följer efter en när man måste gå är "Shut Your Mouth" med Pain den givna låten. Det bor några riktiga knasbollar i mitt område och om man ens tittar åt deras håll är man fast. Jag känner dom inte ens! De hoppar på alla intet ont anande krakar som råkar korsa deras väg, men inte en enda gång har Pain kommit till undsättning. Lite dålig stil tycker jag, men han kanske är upptagen i nån annans soundtrack. Tjötrövar finns det gott om.

Peter Tägtgren (aka Pain) med Hypocrisy på Sweden Rock Festival 2013.

God save the Queen

Det finns så många bra och rockiga låtar med Queen som känns alldeles, alldeles bortglömda. Tänk om de nån gång spelade nåt annat än Bohemian Rhapsody, We will rock you och de andra gamla vanliga på radion? Inte för att de låtarna är dåliga på något sätt, men de behöver få vila en stund.

Jag har några förslag på bubblare och de listas här i kronologisk ordning. Jag tycker nämligen om struktur.

1. Modern Times Rock´n´Roll från det självbetitlade debutalbumet
2. Son and Daughter från samma album som ovan
3. Tenement Funster från Sheer Heart Attack
4. I´m In Love with My Car från A Night at the Opera
5. Tie Your Mother Down från A Day at the Races

Ja, jag gillar Roger Taylor. Det är alltid kul när trummisar får sjunga.

Utöver de fina bitarna här ovanför har vi givetvis Stone Cold Crazy, som är i en klass för sig. Den har kallats för den första thrash metal-låten, fastän det begreppet inte var påkommet 1974 när Sheer Heart Attack släpptes. För att understryka hur thrashig den är har Metallica gjort en cover på den på Garage, Inc. James Hetfield var dessutom en av gästartisterna på den minneskonsert som gavs på Wembley 1992 efter Freddie Mercurys död. Utöver James Hetfields gästspel (eller snarare gästsång) medverkar också Tony Iommi. Även Tie Your Mother Down framfördes och då med Slash på gitarr och Joe Elliott på sång.

Titta gärna på hela konserten. Den finns på Youtube och går att köpa på DVD. Raden med gästande stjärnor är nästan lika lång som den på Hollywood Walk of Fame. Om inte annat är det värt att kolla bara för att få se Brian Mays underbara väst.

Made in Värmland

På mellanstadiet startade jag och tre tjejkompisar ett band som vi gav det fantasifulla namnet The Girls. Det var högst oklart vem som skulle göra vad i bandet. Någon kunde spela lite trummor, någon saxofon, några piano och allihop sjöng. Det blev dessvärre inte så mycket mer än att vi satt och spånade men det var ju kul det med. Med ett sånt namn hade vi nog inte blivit nåt rockband ändå.

Om jag till slut hade fått tummen ur och startat ett rockband skulle ett av mina album ha hetat Värmland. Ok, det känns kanske lika överdrivet lokalpatriotiskt som när Björn Starrins rollkaraktär i Bröllopsfotografen tatuerar in sin kärlek till hembygden över ryggen, men om det fungerar för Bon Jovi och Slipknot borde det fungera för mig med tänkte jag. Jag kan dock medge att "New Jersey" och "Iowa" låter aningen fräckare.

I dag bjuder jag på två riktiga rökare med Värmlandsanknytning .

Den första låten framförs av ett gäng från Forshaga. Dom gillar sprit och hatar disco.



Den andra gruppen verkar det vara helt omöjligt att få reda på nånting om. Låten heter i vilket fall Highwired och förekommer i två filmer av Ulf Malmros, som är uppväxt i Molkom. Den ena filmen nämnde jag tidigare, och den andra heter Smala Sussie.



Ifall nån undrar vilken tatuering jag menar kan ni kolla det här underbara klippet.



Med de härliga orden avrundar jag för denna gången.

Festivalfeber

Scorpions är ett av de band som jag har tyckt om längst, och allt började med att vi sjöng Wind of Change med skolkören på mellanstadiet. Att jag senare fastnade för deras powerballader är väl oundvikligt. Vem har inte dansat tryckare till Still loving you eller Send me an angel? Jag såg nog aldrig dom som ett hårdrockband på den tiden. Då var det ju Guns´n Roses och Metallica som regerade. Och givetvis Yngwie, åtminstone i min värld.

Ganska många år senare fick jag för mig att åka på min första "riktiga" festival. Det var Wacken Open Air i Tyskland, och det visade sig att Scorpions var huvudakt den sista kvällen. Lycka! Detta var deras avskedsturné, så om jag skulle få se dom någon gång var det ju nu.

Wacken 2012 kunde inte ha börjat bättre. Solen sken oavbrutet och det var extremt varmt. Helt perfekt festivalväder alltså. I två dagar. Det efterföljande regn- och åskovädret var inte nådigt, och på nätterna kröp temperaturen ner till 10 grader. Eftersom det hade regnat i flera dagar innan festivalen startade var marken redan helt vattenfylld. Resultatet blev en decimetertjock lera över hela festivalområdet. Att gå från campet till scenområdet blev en utmaning kan jag lova, men det var inga sura miner för det. Det var ju fortfarande Wacken!

Under fredagen började jag att må riktigt dåligt. Jag blev matt och yr men lyckades ta mig igenom hela dagen och kvällens höjdpunkt som var In Flames. Stämningen var fantastisk och jag stod knappt still under hela spelningen. Två timmars skrikande och studsande i regnet var kanske inte så bra för hälsan men satan vad kul det var.

Ännu en natt i ett kallt och läckande tält blev dock för mycket, så när lördagen väl kom var jag ungefär lika stadig som utskitet äppelmos. Jag minns knappt vad jag gjorde den dagen mer än att jag frös, och att jag stod och vacklade till först Gamma Ray och sedan Testament. När kvällen kom fick jag erkänna mig besegrad. När resten av gänget gick iväg för att se Scorpions låg jag nedbäddad i tältet. Där låg jag i ett läckande tält på ett lerigt fält i Schleswig-Holstein med åskan mullrande över hela natthimlen. Madrassen hade jag lagt i mitten av tältet eftersom det läckte mest på sidorna. Jag hade tagit på mig alla kläder jag hade med mig och rullat in mig i två sovsäckar. Ändå frös jag. Mellan blixtarna kunde jag, när vinden låg åt rätt håll, höra Scorpions långt borta. Jag har aldrig känt mig så liten.

Wackenleran

De inre demonerna

Om man vill riktigt grotta ner sig i gitarrnörderi kan jag rekommendera dokumentären It might get loud. Den handlar om Jack White, the Edge och Jimmy Page och deras högst personliga syn på musikskapandet. Tre unika musiker med olika bakgrund som skapar ljuv musik tillsammans.

Jag blev helt fascinerad av Jack White. Han gillar att skeva till gitarren så att han får kämpa med att spela den. Helst ska fingrarna blöda. Hans mål är att det ska ta emot, och om man inte har några inre konflikter får man helt enkelt hitta på några.

Nu är inte jag en person som saknar inre konflikter. Jag önskar bara att den kreativa ådran var lite större och att jag kunde utnyttja demonerna till att lida fram oförglömlig musik. Jag kanske skulle börja med att lära mig spela några fler instrument än piano, så kanske skapandet kommer av sig självt...

Medan jag funderar på vilka nya instrument jag ska lära mig lyssnar jag på the Raconteurs och njuter av Jack Whites säregna uttryck, oavsett om det bygger på äkta eller påhittad ångest.