Det finns många bevis på att det var bättre förr. Förr är en tid som är inte nu, det säger sig självt, men när jag pratar om förr som i "det var bättre förr" finns det ingen given tidsperiod. Det kan vara i förrgår och det kan vara innan jag ens var född. Låt mig ge några exempel på sånt som var bättre "förr".
Det var bättre på 70-talet eftersom John Lennon, John Bonham, och Bon Scott alla var i livet. Man spelade skön orgelrock á la Uriah Heep, Rainbow och Deep Purple och var ännu långt ifrån det gräsliga synthträsket som kallas 80-talet.
Det var bättre på 80-talet eftersom man fortfarande kunde träffa stora rockstjärnor utan att behöva vinna en tävling. Metallica gjorde bra musik och hårdrocken hade inte drabbats av grungedöden.
Det var bättre på 90-talet därför att jag orkade vara uppe sent på kvällen, och för att några rastlösa ynglingar i Coachella uppfann stonerscenen.
Det var bättre på 00-talet därför att Metaltown fortfarande var en stadsfestival som man kunde åka spårvagn till. Nu har den blivit så stor att den måste ligga långt ute i åävla och det är ett jävla meck att komma dit och ännu krångligare att ta sig hem. Den är dessutom så stor att den inte ens kommer att bli av i år eftersom arrangörerna inte kunde boka en tillräckligt stor artist som headline. Det är tråkigt. Även om det har varit fantastiskt bra artister de senaste åren tyckte jag ändå att det var väldigt trevligt som det var i början.
Första gången jag var på Metaltown var 2004 och det var ett sjuhelsikes regnande hela dagen. Eftersom jag ansåg att mitt röda regnställ inte var fräckt nog att beklä sig i på en hårdrocksfestival stod jag i jeans och jeansjacka och liknade en dränkt katt redan efter Mustasch, som var första bandet. Jag genomled Evergrey men sen fick det vara nog med skvalpande i skorna och rännilar utmed ryggen. Bara att hoppa på vagnen hem för att torka mig lite och det var ändå gott om tid till In Flames, som var nästa band jag ville se.
Enveten som jag var ville jag fortsätta att ha på mig min genomblöta jeansjacka, så jag fick den briljanta idén att torka den i ugnen. Torkskåp som torkskåp, tänkte jag. Jag fick idén ifrån en reklamfilm där en muskelstinn snubbe på ett väldigt varmt ställe någonstans i Amerika drar ut ett par jeans ur frysen och tar på sig dem med synligt välbehag, givetvis i åsynen av en läcker brud. Jag tänkte att det borde funka lika bra i motsatta förhållanden. Det gick relativt bra faktiskt. Jag använde ganska låg värme (jag är inte dum), och jackan var näst intill torr när jag skulle gå. Även om metoden i sig fungerade måste jag ändå utfärda en varning. Plocka ur mobilen ur bröstfickan innan ni lägger jackan i ugnen. Den dör annars. För evigt.
2004 års Metaltown avslutades med skräckshow signerad Alice Cooper. Jag tror inte att den spelade då, för tio år sen, och jag fick inte höra den på Sweden Rock heller. En enda stämningsfull ballad borde han ha kunnat knö in kan man tycka, men det var ganska bra ändå.
tisdag 17 juni 2014
måndag 16 juni 2014
Äkta vara
Jag är ganska (eller snarare extremt) skeptiskt när det gäller covers. Särskilt när det gäller låtar som jag tycker mycket om. Det finns ruskigt många dåliga, men när någon slaktar nån av mina heliga låtar - då växer hornen ut. Vissa låtar rör man bara inte! En av de odiskutabelt sämsta coverversionerna i mina öron är Behind Blue Eyes med Limp Bizkit. Det ska vara The Who eller ingen alls. Slutdiskuterat. Det gör mig VÄLDIGT upprörd (det är bra för hjärtat) att Limp Bizkits version ligger ovanför The Whos originalversion på Spotify, och att den spelas typ tio gånger så ofta på rockradion. Herregud vart är världen på väg?
Den allra heligaste låten är dock Journeys Don´t Stop Believing. Tänk inte ens tanken! Backa bort från pianot! Jag blev så besviken när jag hörde den med Steel Panther första gången. Sicken smörja. Det spelar ingen roll att jag gillar Steel Panther. Det de gör mot en av mina mest älskade låtar är oförlåtligt.
Sambon frågar mig alltid när introt drar igång på radion om det är den riktiga versionen eller ej. På den kanalen som vi lyssnar på här hemma är det fel version i 99 % av fallen. Mina känsliga öron hör skillnaden från första takten. I vanliga fall hör jag sämre än en kamel i sandstorm, men när det gäller intron hör jag direkt vilken låt det är. Vi har alla våra förmågor. Tänk om sinnena kunde vara lika skarpa när det gäller andra grejer. Det hade kunnat vara direkt användbart.
Bandens respektive versioner ligger efter varandra i min Spotifylista Blogglåtar ifall man vill bilda sig en egen uppfattning. Jämför det snärtiga men ändå lidelsefulla oríginalet med äldremännen* från San Francisco med den tama, känslobefriade versionen á la LA-ynglingarna (nja) i Steel Panther och återkom sedan. Kom inte och säg att det låter likadant, eller gubevars, att de senare gör det bättre.
I rättvisans namn måste jag ändå medge att det finns bra covers också. Inte så många som det finns dåliga tyvärr. Judas Priest gör exempelvis en fullt acceptabel tolkning av Joan Baez´s Diamonds and Rust, men originalet är ändå betydligt vassare och det är inte ens elgitarrer med i den!
Nu lyssnar vi lite på Journey och knyter ihop säcken för ikväll.
* I beskrivningen av AOR (album-oriented rock), som Journey tillhör, står att den här typen av musik oftast är riktad mot och tilltalar en äldre publik. Det svider faktiskt lite.
Den allra heligaste låten är dock Journeys Don´t Stop Believing. Tänk inte ens tanken! Backa bort från pianot! Jag blev så besviken när jag hörde den med Steel Panther första gången. Sicken smörja. Det spelar ingen roll att jag gillar Steel Panther. Det de gör mot en av mina mest älskade låtar är oförlåtligt.
Sambon frågar mig alltid när introt drar igång på radion om det är den riktiga versionen eller ej. På den kanalen som vi lyssnar på här hemma är det fel version i 99 % av fallen. Mina känsliga öron hör skillnaden från första takten. I vanliga fall hör jag sämre än en kamel i sandstorm, men när det gäller intron hör jag direkt vilken låt det är. Vi har alla våra förmågor. Tänk om sinnena kunde vara lika skarpa när det gäller andra grejer. Det hade kunnat vara direkt användbart.
Bandens respektive versioner ligger efter varandra i min Spotifylista Blogglåtar ifall man vill bilda sig en egen uppfattning. Jämför det snärtiga men ändå lidelsefulla oríginalet med äldremännen* från San Francisco med den tama, känslobefriade versionen á la LA-ynglingarna (nja) i Steel Panther och återkom sedan. Kom inte och säg att det låter likadant, eller gubevars, att de senare gör det bättre.
I rättvisans namn måste jag ändå medge att det finns bra covers också. Inte så många som det finns dåliga tyvärr. Judas Priest gör exempelvis en fullt acceptabel tolkning av Joan Baez´s Diamonds and Rust, men originalet är ändå betydligt vassare och det är inte ens elgitarrer med i den!
Nu lyssnar vi lite på Journey och knyter ihop säcken för ikväll.
* I beskrivningen av AOR (album-oriented rock), som Journey tillhör, står att den här typen av musik oftast är riktad mot och tilltalar en äldre publik. Det svider faktiskt lite.
torsdag 12 juni 2014
O Canada pt 1
Det är så härligt när det händer. Man går och tittar på ett band för att sambon säger att "du gillar de här", och så är det kärlek vid första riffet. Det är irriterande, men han har alltid rätt.
Annihilator är ett band som jag har känt till i evigheters evigheter (de har funnits i 30 år) men aldrig fått tummen ur och lyssnat på förrän nu, tack vare den där lilla knuffen mot rätt scen på Sweden Rock. Det är ju oerhört dumt, men bättre sent än aldrig. Jag älskar Kanada och tycker att det är himla kul med band som kommer därifrån och inte från lillebror i söder.
Eftersom jag måste veta ALLT om allting börjar jag alltid med att läsa på när jag "hittar" ett "nytt" band. Det är alltid underhållande att läsa på Wikipedia eftersom den s.k fakta som presenteras där ibland skiljer sig från verkligheten och dessutom kan vara olika beroende på vilket språk artikeln är skriven på. Enligt svenska Wikipedia är Annihilator från Vancouver. Enligt amerikanska Wikipedia och The Metal Archives, som jag litar mer på*, är de från Ottawa där grundaren Jeff Waters är född och uppvuxen. Dave Padden, som är lead singer och gitarrist sedan 2003, är däremot från Vancouver. Det är för övrigt en av de bästa städerna i världen. Alla borde åka dit.
Annihilator har bytt medlemmar lika flitigt som Pentagram, så Jeff Waters är den enda originalmedlemmen som är kvar. Jag har roat mig med att lägga in lite foton på dagens banduppsättning. Oscar Rangel, som förstärker som livebasist, fick också vara med. Jag är väldigt nöjd med att den kanadensiska flaggan kom med på alla bilderna.
Idag är det Alice in Hell som snurrar här hemma. Det är bandets debutalbum så det var naturligt att börja med den. På Alice in Hell finns en låt som heter Alison Hell. De har med andra ord gjort en Slayer (Reign in Blood/Raining Blood), och det är så krångligt eftersom jag alltid blandar ihop sånt. Dessutom sjunger de både Alice och Alison i låten. Dagens I-landsproblem?
Jag valde den som dagens låt därför att det finns en musikvideo med riktigt sköna frisyrer à la 1989. Undrar om Jeff saknar sitt långa hår. Han är snubben till vänster som har färgmatchat sin t-shirt med gitarren.
*Dock finns en felaktighet gällande Oscar Rangel. Han är född 1987, inte 1997! Jag läste det på hans egen hemsida, så det borde stämma. Han fyllde faktiskt år i fredags, då Annihilator spelade på Sweden Rock. Grattis i efterskott.
Annihilator är ett band som jag har känt till i evigheters evigheter (de har funnits i 30 år) men aldrig fått tummen ur och lyssnat på förrän nu, tack vare den där lilla knuffen mot rätt scen på Sweden Rock. Det är ju oerhört dumt, men bättre sent än aldrig. Jag älskar Kanada och tycker att det är himla kul med band som kommer därifrån och inte från lillebror i söder.
Eftersom jag måste veta ALLT om allting börjar jag alltid med att läsa på när jag "hittar" ett "nytt" band. Det är alltid underhållande att läsa på Wikipedia eftersom den s.k fakta som presenteras där ibland skiljer sig från verkligheten och dessutom kan vara olika beroende på vilket språk artikeln är skriven på. Enligt svenska Wikipedia är Annihilator från Vancouver. Enligt amerikanska Wikipedia och The Metal Archives, som jag litar mer på*, är de från Ottawa där grundaren Jeff Waters är född och uppvuxen. Dave Padden, som är lead singer och gitarrist sedan 2003, är däremot från Vancouver. Det är för övrigt en av de bästa städerna i världen. Alla borde åka dit.
Annihilator har bytt medlemmar lika flitigt som Pentagram, så Jeff Waters är den enda originalmedlemmen som är kvar. Jag har roat mig med att lägga in lite foton på dagens banduppsättning. Oscar Rangel, som förstärker som livebasist, fick också vara med. Jag är väldigt nöjd med att den kanadensiska flaggan kom med på alla bilderna.
Jeff Waters (Ottawa)
 |
| Hur många huvudstäder har Kanada? Det är la åtta-va? Å jag hatar göteborgsvitsar! |
Dave Padden (Vancouver)
 |
| Go Canucks! |
Oscar Rangel (tidigare Mexico, nu Toronto)
Mike Harshaw (Grimsby)
 |
| Gudomligt ljus skiner på oss mexikanadensare |
Idag är det Alice in Hell som snurrar här hemma. Det är bandets debutalbum så det var naturligt att börja med den. På Alice in Hell finns en låt som heter Alison Hell. De har med andra ord gjort en Slayer (Reign in Blood/Raining Blood), och det är så krångligt eftersom jag alltid blandar ihop sånt. Dessutom sjunger de både Alice och Alison i låten. Dagens I-landsproblem?
Jag valde den som dagens låt därför att det finns en musikvideo med riktigt sköna frisyrer à la 1989. Undrar om Jeff saknar sitt långa hår. Han är snubben till vänster som har färgmatchat sin t-shirt med gitarren.
*Dock finns en felaktighet gällande Oscar Rangel. Han är född 1987, inte 1997! Jag läste det på hans egen hemsida, så det borde stämma. Han fyllde faktiskt år i fredags, då Annihilator spelade på Sweden Rock. Grattis i efterskott.
onsdag 11 juni 2014
Creepy Crawly
Här försöker man göra sig till.
I måndags plockade jag in en ros från rabatten och ställde vid sambons sänghalva. Jag tyckte att den gjorde sig fint framför husgudarnas klassiska skivomslag, och sambon blev glad. Idag såg jag att rosknopparna var knökfulla av äckliga löss! De hade spridit sig ner på sänggaveln och om man tittar noga på bilden ser man små, gröna kryp som lever loppan på tavelramen. Jag vet att jag inbillar mig, men det känns som att det kryper äckliga saker både på armarna och benen nu.
Det var rosbuskens sätt att ge igen för att jag stympade den. Naturen vs människan 1-0, men jag kvitterade och tog ledningen genom att förgifta krypen med rengöringsmedel och sedan skura bort dem. Jag ska hålla mig till tygrosor i fortsättningen.
Medan jag sanerade sovrummet kom jag osökt att tänka på en låt som man hör alltför sällan. Den påminner om en annan gammal favorit som jag har bloggat om; Wicked Annabella med The Kinks. Vilka är detta då? Jo, det är The Who.
I måndags plockade jag in en ros från rabatten och ställde vid sambons sänghalva. Jag tyckte att den gjorde sig fint framför husgudarnas klassiska skivomslag, och sambon blev glad. Idag såg jag att rosknopparna var knökfulla av äckliga löss! De hade spridit sig ner på sänggaveln och om man tittar noga på bilden ser man små, gröna kryp som lever loppan på tavelramen. Jag vet att jag inbillar mig, men det känns som att det kryper äckliga saker både på armarna och benen nu.
Det var rosbuskens sätt att ge igen för att jag stympade den. Naturen vs människan 1-0, men jag kvitterade och tog ledningen genom att förgifta krypen med rengöringsmedel och sedan skura bort dem. Jag ska hålla mig till tygrosor i fortsättningen.
 |
| Visst ser det ut som att den pekar finger åt mig? |
Medan jag sanerade sovrummet kom jag osökt att tänka på en låt som man hör alltför sällan. Den påminner om en annan gammal favorit som jag har bloggat om; Wicked Annabella med The Kinks. Vilka är detta då? Jo, det är The Who.
Summering av SRF 2014
I bilen hem från Sölvesborg satt vi och försökte komma på vad som hade varit bäst med årets festival. Det är nästan hopplöst att ens försöka, men i år måste jag säga Black Sabbath. Annars tycker jag att det är väldigt svårt att välja, för det finns så många bra band och roliga minnen, men här kommer ett försök.
Onsdag
Bäst: Eddie Meduza Lever bjöd på folkfest med allsång och spontandans.
Sämst: Spöregn till Blaze Bayley vs Paul Di´Anno. Di´Anno vann för övrigt det slaget.
Vill ha mer av: Backstreet Girls.
Torsdag
Bäst: Uriah Heeps Lady In Black. Publiken fortsatte sjunga efter att konserten var slut. Magiskt!
Sämst: Att Rob Zombie krockade med Uriah Heep och att jag stod så långt bak på Alice Cooper.
Vill ha mer av: Rob Zombie
Fredag
Bäst (utöver Black Sabbath): Annihilator och att hela publiken var med och sjöng och gjorde rörelserna till Electric Banana Bands Maja Piraja och Zvampen.
Sämst: Kvelertak (meh!)
Dagens överaskning: Ian Haugland tolkar Ace of Spades. Vilken röst!
Lördag
Bäst: Volbeat
Sämst: Onödigt högt ljud på Sodom
Vill ha mer av: Arch Enemy. Nya sångerskan är helt otrolig på scenen!
Det bästa med Sweden Rock: Stämningen, storleken, campinglivet, sköna typer.
Det som är så gött med festivalfolk är att de går all in. När Electric Banana Band spelade på festivalens största scen var ett antal personer utklädda till bananer, och på Powerwolf sprang jag på "Blackie Lawless" med lädersuspensoar, armfjädrar och hela köret. Precis som Lena Ph hade han sytt sina egna kläder.
Onsdag
Bäst: Eddie Meduza Lever bjöd på folkfest med allsång och spontandans.
Sämst: Spöregn till Blaze Bayley vs Paul Di´Anno. Di´Anno vann för övrigt det slaget.
Vill ha mer av: Backstreet Girls.
Torsdag
Bäst: Uriah Heeps Lady In Black. Publiken fortsatte sjunga efter att konserten var slut. Magiskt!
Sämst: Att Rob Zombie krockade med Uriah Heep och att jag stod så långt bak på Alice Cooper.
Vill ha mer av: Rob Zombie
Fredag
Bäst (utöver Black Sabbath): Annihilator och att hela publiken var med och sjöng och gjorde rörelserna till Electric Banana Bands Maja Piraja och Zvampen.
Sämst: Kvelertak (meh!)
Dagens överaskning: Ian Haugland tolkar Ace of Spades. Vilken röst!
Lördag
Bäst: Volbeat
Sämst: Onödigt högt ljud på Sodom
Vill ha mer av: Arch Enemy. Nya sångerskan är helt otrolig på scenen!
Det bästa med Sweden Rock: Stämningen, storleken, campinglivet, sköna typer.
Det som är så gött med festivalfolk är att de går all in. När Electric Banana Band spelade på festivalens största scen var ett antal personer utklädda till bananer, och på Powerwolf sprang jag på "Blackie Lawless" med lädersuspensoar, armfjädrar och hela köret. Precis som Lena Ph hade han sytt sina egna kläder.
 |
| Riktigt skön typ |
 |
| "Det här är ingenting, förra året var jag Gene Simmons" |
tisdag 10 juni 2014
Black Sabbath på SRF 2014
Det var spänd väntan inför att John, Anthony och Terrence skulle äntra Festival Stage i fredags. De brukar förstås inte gå under dessa namn nuförtiden, men om man säger Ozzy, Tony och Geezer låter det genast lite mer som det ursprungliga Black Sabbath. Att få se favoriten Bill Ward ta plats bakom batteriet är en dröm som inte går i uppfyllelse. Hans plats upptas av turnétrummisen Tommy Clufetos, vars efternamn jag aldrig kommer att uttala rätt.
Jag och sambon övergav WASP, som spelade strax innan, relativt snabbt. Eftersom det då var 45 minuter kvar tills Sabbath skulle börja lyckades vi komma nästan hela vägen fram till staketet på Festival Stage. Ändå kändes bandet jättelångt bort. Jag hade hoppats att Ozzy skulle använda den långa scenutbyggnaden och komma närmare publiken, men icke. Geezer såg jag knappt från min plats, eftersom han stod ganska still på den andra sidan av scenen. Honom hade jag velat sett på närmre håll och inte bara på storbildsskärmen bakom.
Precis som i Stockholm i vintras inledde de med War Pigs, och den enda skillnaden i dagens setlist var att de hade plockat bort tre låtar. Att de plockat bort Dirty Women gjorde mig ingenting, för det var den låten Ozzy framförde sämst.
Clufetos slog förmodligen världsrekordet i trumsolo på Friends Arena i november, och även den här gången blev det en långdragen uppvisning. Visst är han duktig men han är inte Bill Ward, och det hade räckt med hälften. Jag misstänker att det beror på att Ozzy och co behöver tid att ta igen sig.
Jag och sambon övergav WASP, som spelade strax innan, relativt snabbt. Eftersom det då var 45 minuter kvar tills Sabbath skulle börja lyckades vi komma nästan hela vägen fram till staketet på Festival Stage. Ändå kändes bandet jättelångt bort. Jag hade hoppats att Ozzy skulle använda den långa scenutbyggnaden och komma närmare publiken, men icke. Geezer såg jag knappt från min plats, eftersom han stod ganska still på den andra sidan av scenen. Honom hade jag velat sett på närmre håll och inte bara på storbildsskärmen bakom.
Precis som i Stockholm i vintras inledde de med War Pigs, och den enda skillnaden i dagens setlist var att de hade plockat bort tre låtar. Att de plockat bort Dirty Women gjorde mig ingenting, för det var den låten Ozzy framförde sämst.
Clufetos slog förmodligen världsrekordet i trumsolo på Friends Arena i november, och även den här gången blev det en långdragen uppvisning. Visst är han duktig men han är inte Bill Ward, och det hade räckt med hälften. Jag misstänker att det beror på att Ozzy och co behöver tid att ta igen sig.
Ozzy var på sitt bästa humör och rösten höll betydligt bättre denna gången. Han är anmärkningsvärt mycket renare i sången på de gamla låtarna jämfört med de nya.
Även avslutningen var densamma, dvs de började spela Sabbath Bloody Sabbath, som sedan övergick till Paranoid.
Bäst: Black Sabbath och N.I.B
Sämst: God Is Dead? och trumsolot
Saknar: The Wizard
Betyg: 4 av 5
Eftersom de hade plockat bort den här låten får jag lyssna på den nu istället.
Även avslutningen var densamma, dvs de började spela Sabbath Bloody Sabbath, som sedan övergick till Paranoid.
Bäst: Black Sabbath och N.I.B
Sämst: God Is Dead? och trumsolot
Saknar: The Wizard
Betyg: 4 av 5
Eftersom de hade plockat bort den här låten får jag lyssna på den nu istället.
måndag 9 juni 2014
Bilder av en festival - SRF 2014
Årets Sweden Rock Festival är till ända och det känns som vanligt sjukt vemodigt. När jag och alla de andra tiotusentals festivalbesökarna gick mot campingarna efter den sista spelningen i lördags kändes det bara tomt i hela kroppen. Inte bara på energi. Slut på verklighetsflykten och hem till verkligheten igen. Lyckligtvis finns det en massa bilder att titta på, och några av dem kommer här!
 |
| Som att komma hem |
 |
| Goa gubbar |
 |
| Joe Bonamassa avnjuts på håll |
 |
| Uriah Heep bjöd på magi |
 |
| Masshypnos med Electric Banana Band och Maja Piraja |
 |
| SRF är knökat med frestelser för den som inte äter kött |
 |
| Gissa gitarrguden |
 |
| Så nära men ändå så långt borta |
 |
| Gudabilder |
 |
| Dancing With Myself |
 |
| Hot In The City |
 |
| Thrashigt slut |
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)