Lost Woman Blues - 1-årskalas!

Tänk att Motörhead har döpt en låt efter min blogg! Är inte det fantastiskt så säg. Ta fram albumet Aftershock och se själva. Låt nr 3: "Lost Woman Blues".

Ahem.

Det kan vara så att det är tvärtom, men nu ska vi inte snöa in på detaljer som vem som kom på vad. Oavsett vilket tyckte jag att det var ett passande namn på min blogg när jag startade den för exakt ett år sedan idag. Fanfar! Det tycker jag fortfarande, av tre enkla anledningar.

1. Den innehåller mina initialer
2. Jag är ganska Lost.
3. Jag är en Woman.

Så var det med det. Ett helt år höll jag inne med den infon. Kändes det som ett antiklimax för er med? Livet är hårt.

Jag skulle nog vilja påstå att jag är lite mindre "lost" nu än för ett år sedan. Tacka bloggandet för det. Det är i sanning ett terapiarbete, och ett väldigt roligt sådant dessutom. Först var jag lite osäker på det där med att skriva sitt hjärtas mening på nätet. Tänk om jag skulle bli idiotförklarad (av fler än min doktor)? Eller bli attackerad av en sån där näthatare? (Ett jättekonstigt ord eller hur? Det låter snarare som en person som är militant emot vissa typer av fiske). Det har lyckligtvis inte hänt. Alla som läser min blogg är jättesnälla ;-)

Jag ser fram emot ännu ett år med Lost Woman Blues, och hoppas på att det blir många nya, intressanta upplevelser att skriva om. Det finns potential! Redan nu på lördag är det spelning på gång; Led Zeppelintribute på Trädgårn. Om knappt en månad kommer Steel Panther till Göteborg, och i samma veva spelar Candlemass i Uddevalla. Till sommaren blir det Sweden Rock Festival, AC/DC och Metallica för att nämna några. Dessutom lite spännande resor...

Grattis bloggen på 1-årsdagen, och ett stort tack till er för att ni finns där ute!

Snabbverkande lyckopiller

Det har varit en osedvanligt trist dag idag. En vanlig, sketen onsdag med fallande regn, långsamma ekonomistyrningsdataprogram och bristande ork. Det är så mycket februari det kan bli.

Misströsta icke! Även tills synes evighetslånga transporträckor till nya månader dukar under när de hör dagens låt. (Nä, jag förstod inte heller den meningen). Redan från första takten förstår man att det här är en låt som inte kommer att lämna någon oberörd. Musiken drar igång som en obeveklig naturkraft, och när sången börjar är det bara att kapitulera. Den som inte påverkas borde kanske gå iväg och kolla blodtrycket, för herrejäsiken vilken låt detta är. En redig käftsmäll rakt i fejan på tristessen, och en spark i baken när både viljan och energin tagit slut.  

Det är inte helt logiskt, men dagens välbehövliga lyckopiller serveras av bandet med det melankoliskt klingande namnet Blues Pills. Första gången jag hörde bandet var i somras på Sweden Rock. Var annars. Deras självbetitlade album kom ut i juli förra året och innehåller 10 briljanta bitar av det hårda, bluesiga psykedeliska slaget som är omöjligt att inte känna sig tillfreds när man hör. Nu hörs och syns det svensk-fransk-amerikanska bandet överallt. De gjorde nyligen en bejublad, utsåld spelning på Sticky Fingers, de figurerar i varenda rocktidning och deras "High Class Woman" finns minsann med på engelska Classic Rocks Best of 2014-CD! Bästa låten på den samlingen, om du frågar mig. Inte ens "Bent To Fly" med Slash och Myles Kennedy är bättre.

Om jag gavs möjligheten att välja varfri musikalisk supertalang skulle jag vilja bli världens grymmaste trummis. Om jag, mot förmodan, fick önska mig ytterligare en egenskap skulle jag önska att jag kunde sjunga som Elin i Blues Pills. Ganska högt på önskelistan alltså! Rockvärlden behöver fler som hon, och med tanke på hur mycket det sjungs i det här hushållet behövs det åtminstone en person som faktiskt kan sjunga.

För de som minns att jag (relativt) snart fyller år kan jag meddela att jag nöjer mig med att få en häst. De andra grejerna är så svåra att slå in.

Favorit i repris

Ja så blev det faktiskt. D-A-D var så bra på sin fredagsspelning på 70 000 tons of Rock att jag var tvungen att se dom igen på söndagen, då de spelade igen. Det bästa är att allt finns att återuppleva på nätet. Dagens klipp är från den första spelningen, och jag tror banne mig att jag är med på ett hörn alldeles framme vid vänsterkanten på scenen. Tycker mig se sambons hårsvall också. Vi stod alldeles nedanför Binzer den yngre, bandets svängiga gitarrist iklädd topphatt. Visst klär den honom?



Broder Jacob

Binzer den äldre är en sann showman. I början av båda spelningarna sprang han runt i publiken medan han körde "Isn´t This Wild". På söndagen var det inte lika mycket folk, så han försökte få lite tryck i lokalen. Vad gör folk? Tar kort, givetvis. 


Broder Jesper

Den relativt sansade Jacob har sin motpol i basisten Stig Pedersen. Jag har aldrig sett någon som använder hela scenen så som han, och då har jag ändå sett Mick Jagger i toppform. Han klättrar på allt, ju högre desto bättre, och det är ett under att han inte spräcker byxorna. Svarta på fredagen, röda på söndagen. Båda med "NASTY" på baken, vilket är betydligt roligare än glittriga mysbyxor med "TASTY" på. Dessutom har han de mest underhållande gitarrerna av alla; egendesignade tvåsträngade. Han behöver bara E och A. Det svänger som satan. När en av de självlysande strängarna på hans Plasma Sandbird brast blev det dock lite väl klent (även om han faktiskt ibland har använt ensträngade basar), så hela söndagsspelningen fick köras på järnkorset.

Stig vig

Red Hot & Nasty

Efteråt träffade vi på en cool Jacob, och sa på återseende på Sweden Rock! Innan dess far de bland annat till Kina. Tydligen har de inte samma problem som Cannibal Corpse...

Lite starstruck, änna

"Jihad" inledde, och publikfavoriten "Sleeping My Day Away" avslutade vid båda tillfällena. Min favorit är ändå "Riding With Sue"; en gammal goding från The Early Days där Stig står för sången och showen. Den får bli dagens lilla smakprov från världens största hårdrockskryssning, någonstans på väg mot Jamaica. Værsgo!

DÖDsmetall

Dagen tillägnas Cannibal Corpse. Inte för att jag direkt diggar deras musik (sången är lite för enformig) utan för att de verkar vara trevliga snubbar. Jag var ärligt talat fundersam på detta. Om man någonsin har sett deras, hm, ovanliga t-shirts eller läst deras texter (det är omöjligt att höra vad de sjunger) förstår man varför. Dessutom kallas sångaren för Corpsegrinder och en av gitarristerna samlar på vapen. Låtarna verkar mest handla om att döda och lemlästa på så många sätt man kan komma på, beskrivet in i minsta detalj. Orala versioner av Saw-filmerna, helt enkelt. Det var lyckligtvis som det brukar. De som låter farligast är de som är snällast.

Alex Webster, som är basist och var med och startade bandet 1988, var med oss på en utflykt på Jamaica när vår lilla jolle la till där över en dag. Han var den som kom på namnet Cannibal Corpse, som betyder "an undead corpse that's going to eat you". Japp, där såddes ett frö till nya mardrömmar. Det finns en anledning till att jag inte tittar på The Walking Dead.

Eftersom vi delade drygt två timmar i en minibuss och en ganska lång lunch hade jag möjlighet att ställa några frågor. Väldigt kul, för jag har länge velat reda ut några saker kring Cannibal Corpse. Men först några bilder från Jamaica och från bandets spelning samma kväll.

Jamaica - ya man!

Alex is the man!

Corpsegrinder says PIIIIIIIP (censur)

Rob Barrett på rhytm guitar, samlar inte på vapen.

Några snabba frågor om Cannibal Corpse

Varifrån får ni inspiration till era texter?
Ja det kan man undra, men det kommer väl av att det händer så mycket sjuka grejer i världen. Varje dag hör och ser man vilka hemskheter som människor utsätts för. Krig, tortyr, misshandel och övergrepp sker hela tiden. De som varit med om något sådant skulle förmodligen inte skriva sådana texter som vi gör, men det är väl ett sätt att uttrycka sig för oss som inte varit med om det själva, som en reaktion på det som händer i världen.

Ni har ju blivit ganska hårt censurerade för det våldsamma innehållet i texterna. Upplever du att dödsmetal blir hårdare censurerat eller dömt av media än tex r´n´b med sexistisk innehåll? (Flera av CCs skivor har tex varit helt förbjudna i Tyskland). 
Nej det tror jag inte, alla genrer har nog fått sitt. Det var väldigt mycket censur under 80-talet men det har blivit mindre. Nuförtiden är det inte samma uppståndelse. Vi har till och med varit i Kina och spelat, men Ryssland är helt omöjligt. Det kan man bara glömma. Men det beror ju på annat också.

Men Kina alltså?
Haha, ja killen som fixade spelningen måste ha mörkat för myndigheterna att det var Cannibal Corpse som skulle komma. Vi var inbokade där några år tidigare, men när myndigheterna fick reda på vad vi var för några fick vi plötsligt inte komma in. Det är trist att landet är så hårt styrt. Tack vare Facebook och andra medier har vi fått kontakt med fans över hela världen, men det går ju inte med Kina. Vi hade ingen aning om vi ens hade fans där. Tyvärr får vi nog inte komma tillbaka.

Annars spelar ni ju flitigt över hela världen.
Ja, vi spelar hela tiden. Särskilt i USA, och vi får förfrågningar om att spela på alla möjliga tillställningar. Vi blev tex inbjudna av Chers son att spela på en privat fest på the Viper Room i Los Angeles för ett tag sen. Och ibland vill folk att vi ska komma och spela på deras bröllop.

Bröllop?!
Ja det händer faktiskt. Men det är inte alltid så lätt med såna där specialgrejer, det ska ju passa med alla i bandet och vi har ju ett ganska fullt schema ändå.

Ok, kan ni spela på mitt bröllop då?
Haha visst om ni kommer till Tampa så kanske vi kan ordna det.

Band - check. Hm. Kanske inte.

Jag måste fråga... har du sett klippet med en kille som gör om (låten) Rancid Amputation till loungemusik? Hysteriskt kul, men den är ju ganska elak också. Blir du påverkad av sånt?
Jag har sett hur många parodier som helst på oss, och just den du pratar om är fantastisk; en australiensisk snubbe som gjorde den där parodin i samband med att vi hade censurproblem inför en spelning där. Väldigt sjukt, och roligt.


Sen snöade vi in på rysk utrikespolitik, men det ska jag bespara er ifrån. Nu uppmanar jag er istället bestämt att titta på klippet som vi pratade om innan. Det är DÖ-KUL.




Om man vill se ett till roligt klipp kan man leta upp "Cannibal Corpse w Jim Carrey" på Youtube. Det är en scen från filmen Den galopperande detektiven, där bandet medverkar, och ännu ett exempel på censur. Innehållet i låten som spelas (Hammer Smashed Face) var för våldsamt, så sångaren sjunger bara grrrr hela tiden. Jag hör ärligt talat ingen större skillnad... Sorry, Alex. Jag försöker i alla fall!

Pirates of the Caribbean

Länge sen sist nu, kära läsare. Så kan det bli ibland, och så blev det. Jag har precis kommit hem från en helt fantastisk resa, och den tänkte jag givetvis berätta lite om här. Jag och sambon har återigen besökt det stora landet i väst (inte Norge alltså), och fyra dagar av totalt 10 spenderades på en båt. Inte vilken båt som helst, utan ett gigantiskt kryssningsfartyg som under dessa dagar enbart gästades av hårdrockare, inklusive 60 band, som gjorde sitt bästa för att sänka skeppet. En flytande festival alltså. Sagolikt. 

Kryssningen heter 70 000 tons of metal, och utgår från Fort Lauderdale. Varje år tar den en ny rutt, och i år gick kryssningen till Ocho Rios på Jamaica, där vi la till under en knapp dag. Ya man!

Några av banden som spelade är: Blind Guardian, Annihilator, Cannibal Corpse, Arch Enemy, Amorphis, Therion, Venom, Anvil, D-A-D, Primal Fear, Crucified Barbara, Behemoth, Grave Digger, Michael Schenkers Temple of Rock, Napalm Death, Soulfly och Alestorm. Arr!

Liberty of The Seas, vårt flytande hem i fyra fantastiska dagar.

Vart och ett av de 60 banden spelade vid två tillfällen. Det bästa av allt var att hela båten var som ett enda stort backstageområde. Alla artister solade, badade, åt och tittade på spelningar tillsammans med oss andra. Man kunde inte gå många meter utan att springa på Jeff Waters från Annihilator, Max Cavalera från Soulfly, Barney Greenway från Napalm Death eller Hansi Kursch från Blind Guardian.

Eller Anvil!

Poolområdet på soldäck byggdes om till scen, och i fyra salonger plockades stolarna bort för att ge plats åt headbangare.

Hur ofta kan man ligga i en jacuzzi 15 meter från scenen?

Metal is forever! Jajamen, så här kan man också lyssna på Primal Fear.

Om man inte vill se dom förstås. Snygga Speedos...

Var man än gick hördes något av de 60 banden i skeppets högtalarsystem. Tänk er att sitta på en urtjusig restaurang med seriöst uppiffad serveringspersonal, men istället för herrar i kostym och damer i aftonklänning sitter där skäggiga, långhåriga karlar och en och annan tjej i kortkorta shorts och linne (alt komplett goth-utstyrsel, steampunkpirat eller pokemondräkt - alla varianter förekom), och majoriteten är givetvis klädda i svart. Vissa har till och med keps (OMG!), och istället för traditionell loungemusik spelas Venom. Priceless.

På frukost en av dagarna satt vi bredvid Cannibal Corpse. Lite längre bort satt Nergal i Behemoth och blängde på alla som gick förbi, och i ett bås satt Michael Amott i Arch Enemy för sig själv, med solglasögon och en luvtröja uppdragen över huvudet. Bakis eller bara trött på folk?

Detta är den enda hårdrockskryssning jag har varit på, men jag tror inte att det blir bättre än det här. Titta själva.



PS Imorgon blir det lite mer om banden, och om utflykten på Jamaica med bla Alex från Cannibal Corpse. Gud så spännande! Missa inte detta ;-)

Julstämningen på topp?

Ja kära nån, det är bara en vecka kvar till julafton. Överallt ser man sammanbitna människor med stressig blick. Den perfekta julklappen, den måste finnas därute nånstans... Det är lätt att känna sig uppgiven när inköpslistan är lång, tiden är knapp och plånboken tom.

Som vanligt kommer här en lösning. Känns livet lite tungt? Blåser det kallt? Är politikerna lite för bruna? Gå hem, ta ett glas glögg, och sätt på dagens låt så stiger julmyset exponentiellt. Ganska snart inser man nämligen glatt att det inte finns något här i världen som är lika nedstämt som Kyuss! Kan det vara dagens sämsta skämt? Kanske. Min dag har varit ganska medioker på den fronten, och jag bor ändå i ordvitsens huvudstad.

Kyuss var faktiskt med på tv häromdagen. Det hör inte till vanligheterna, men plötsligt hände det alltså. Dave Grohl och hans kompanjoner i Foo Fighters, som nuförtiden ses ÖVERALLT, besökte Los Angeles i det senaste avsnittet av sin dokuserie Sonic Highway och jag var förstås tvungen att plåga mig igenom detta. Jag tror att min LA-abstinens ska bli mindre om jag tittar på såna program, men har lika fel varje gång. Lyckligtvis är inte Kyuss från LA utan från Palm Desert, så halva programmet utspelade sig i en liten studio mitt ute i ingenstans.

Kyuss var ett av de band som under det dystra 90-talet kom på den briljanta idén att ta med sig generatorer ut i öknen och sen spela högt som satan för de som lyckats hitta dit. Musikstilen kom att kallas stoner rock, av en anledning som är ganska given. Musiken är lika bra oavsett om man är liberal eller mer tveksamt inställd till rekreationellt användande av såna typer av droger som inte hälls ner i halsen (för sprit är helt ofarligt, det vet ALLA...).

Dagens låt valde jag för att det är en av få låtar som jag är grym på att spela på gitarr. Med gitarr menar jag en sån i plast med fyra knappar och som man kopplar till ett Playstation. Det jag egentligen ville säga är att det är en grymt bra låt. Ta nu en pepparkaka och sätt dig i lugn och ro och bara lyssna. Julångesten finns garanterat kvar imorgon. Kyuss däremot, gör det inte.

Dödlig sportbil

Ibland är det lätt att välja låt. Idag, eller igår (beroende på vilken sida av Atlanten man befinner sig), är det 30 år sedan Nicholas Dingey omkom i en av världens mest omtalad bilolyckor. Engelsmannen Dingey, mest känd som Razzle, var då trummis i finska Hanoi Rocks, och den som körde bilen var ingen mindre än Mötley Crües frontman Vince Neil.

Hanoi Rocks var ett av de band som inspirerade Mötley Crüe allra mest, och när de båda banden träffades på Donington i England ledde det till omedelbar förbrödring och, om ens möjligt, fördubblad dekadens. 

När Hanoi 1984 intog Kalifornien (en tidigare okänd händelse i modern krigshistoria) fortsatte kalaset hemma hos Vince Neil i Redondo Beach. Neil och Razzle hade festat hela dagen när de satte sig i Neils nya De Tomaso Pantera och åkte iväg för att köpa mer sprit. En av musikhistoriens sämsta idéer, skulle det visa sig, och ännu ett exempel på att bilar och alkohol inte är gjorda för varandra. En frontalkrock senare hade världen berövats på ännu en musiker, och mer eller mindre på Hanoi Rocks som band. Världen berövades bara som hastigast på Vince Neil, som spenderade blott 15 dagar i fängelse, medan han själv berövades på nästan tre miljoner dollar i böter. Det var mycket pengar på den tiden. Det är mycket pengar idag med, när jag tänker efter.

När man ser bilder på hur bilen såg ut efter kraschen är det svårt att förstå att inte Vince Neil också strök med. Det är också svårt att förstå hur någon kan ha fått för sig att de åkte i en Ford, vilket jag läste på en riktigt ambitiös hemsida dedikerad till Razzle. Motorn var förvisso en Fordmotor, men resten av bilen var onekligen italiensk.

Razzle var bara 24 år gammal, men hans röst (och fantastiska dialekt) finns förevigad i bland annat låten "Don´t You Ever Leave Me". Det är dock inte dagens låt. Jag ville hellre lyssna på den här.