Å Örebroooo - Metallsvenskan 2014 dag 2

Det är väl på sin plats med en utvärdering även av dag två på Metallsvenskan. Denna fantastiska festival, som dessvärre är slut för den här gången. Det blir med all säkerhet en Örebroresa även nästa år.

Dag två blev lite splittrad eftersom man fick titta på fotboll också. Därför såg jag inte mer än kanske hälften av banden. Mitt på eftermiddagen kom också århundradets åskoväder med hällregn och ett blixtnedslag som var alldeles för nära öltältet, där i princip HELA festivalen trängde in sig, för att kännas bekvämt. Det var nåt band som spelade borta på den lilla scenen under tiden, och man hörde dem ibland genom åskmullret. Sabaton var det visst... I spelschemat stod bandet som "Heroes", vilket är namnet på deras nya platta. Lurigt! Jag vet inte hur många som stod vid scenen just då. Fem? Nä, det var säkert fler. Det var svårt att se genom den svarta väggen av regn.

Dagen började således med något som liknar fotboll. Intressant sport. Det kommer ett inslag helt tillägnat detta inom kort. Över till banden istället. Here are the results from the Lost Woman vote.

In Solitude: Djupt. Konstigt. Obegripligt mellansnack.
Betyg: två skumtomtar och en luva av fem möjliga.  

Amaranthe: Helt ok att lyssna på i bakgrunden från öltältet. Bättre ljud än på Sweden Rock förra året, men varför tre sångare?
Betyg: tre hårförlängningar av fem.

Thundermother: hört från parkeringen, av alla ställen. Lät riktigt bra. Energiskt, ösigt och bra sväng.
Betyg: tre AC/DC-fullängdare och en EP, av fem.

Pentagram: bästa konserten på festivalen. Bobby Liebling gav allt och hade valt klädseln med omsorg. Bandet spelade tungt och gött.
Betyg: fem paisleyskjortor av fem.

Black Trip: bra låtar, dåligt ljud. Snyggaste banduppsättningen på hela festivalen, ifall det hade spelat nån roll.
Betyg: tre Nifelheimavhoppare av fem. 

Nifelheim: svartmålade män i läder och spikarmband, likkistor och dödskallar på scenen, tung och elak musik med mycket dubbeltramp. Lysande.
Betyg: fyra dalslänningar av fem.

Helloween: hörde första låten. Lät bedrövligt. Åkte hem.
Betyg: -

Under lördagen sa jag till kompisarna att om jag på nåt underligt sätt skulle lyckas få prata med Bobby Liebling skulle det här bli den bästa festivalen nånsin.

Slutbetyg på hela alltet: bästa festivalen nånsin.

Galen på scen, mysfarbror bredvid

Kära Örebroare - Metallsvenskan 2014 dag 1

Här följer en sammanfattning av den första dagen av de två som utgör årets version av Metallsvenskan. Förmodligen en av de snabbaste i Sverige.

Området: litet och behändigt. Man ser alla scener från samma grästuva. Man kan faktiskt sitta i barområdet och lyssna. 

Transport: vi blev upphämtade av skyttelbuss i form av röd Londonbuss modell äldre. Pluspoäng för det. 

Banden: 

Jo så här var det...

Såg ej första bandet. Satt på bussen. 

Gehennah: gehelvetes bra. Fullt ös medvetslös a la Forshagas bästa band.

Betyg: fyra och en halv epatraktor av fem möjliga.

Bombus: Lät bra ifrån barområdet.

Betyg: ca två-tre av fem. Okänd måttenhet. Lyssnade inte så noga. 

Skitarg: nån tyckte säkert att det var skitbra. Det var det inte. 

Betyg: Två blodiga clownnäsor av fem. 

Kreator: näst bäst idag! 

Betyg: fyra veganburgare av fem. 

The kristet utseende: självklart bra men på tok för få låtar. Var var Kairos fjollor, Moffegreven, Tommy Tommy och En fet jävla holk? Tur att de åtminstone körde Excalibur och Quinna. Annars hade jag skrivit ett argt brev. Till vem vet jag inte riktigt.

Betyg: tre toaborstar av fem.

Saxon: rutinerade. Gamla. Ruskigt säkra. Biffs röst är det inget fel på, och dialekten är ljuvlig. 

Betyg: tre och en halv Herefordkor av fem. 

Nu ska jag ladda batterierna. Återkommer med rapport efter morgondagens fotboll och spelningar. 

Från svart till svart

Trots dagens låttiteln No Tomorrow tycker jag att det finns hopp för gruppen Black Trip. Denna svenska supergrupp från kungliga hufvudstaden gästar Metallsvenskan i Örebro nu på lördag.

Intressant nog spelar det svenska Black Metalbandet Nifelheim senare samma kväll. Varför är det intressant kan man undra? Jo, därför att tre av medlemmarna i Black Trip tidigare har spelat i Nifelheim, dock som sina betydlig mer fantasieggande alteregon. Gitarristen Peter Stjärnvind, som anmärkningsvärt var trummis tidigare, gick under den gamla onda Nifelheimtiden som Insulter of Jesus Christ!, den andre gitarristen Sebastian Ramstedt lystrade till Vengeance From Beyond och basisten Johan Bergebäck kände sig som en Apocalyptic Desolator. Varför de har slutat att använda de namnen förstår jag inte. Kanske för att de har slutat att spela Black Metal.

Musikmässigt ligger Black Trip närmre Thin Lizzy och tidiga Iron Maiden, och till och med en halvdöv xylofonentusiast skulle hålla med om att sångaren påminner om Paul DiAnno. Det går även att hitta likheter med Horisont, som också spelar i Örebro, direkt efter Nifelheim. Personligen tycker jag att Black Trip är det vassaste bandet, men jag får göra en ny bedömning på lördag kväll. Om det nu blir en morgondag.  

Sturm und drang

Åsksäsongen är här. Det smäller rejält nu och lamporna fladdrar osäkert. Vissa tycker att åska är det mysigaste som finns medan andra hatar det. Min hund, till exempel, är inget fan. Jag tycker att det är mäktigt med åska och blixtar så länge de inte är precis i närheten. Man är väl aldrig så liten som när man är mitt under ett redigt åskoväder. Typ Wacken 2012. 

Nä, då är det bättre med lite konstgjord åska, Amon Amarth-style. Sjukt bra, särskilt live. Även om jag som sagt missade deras megamäktiga Wackenspelning med äkta ljudeffekter och blixtar i bakgrunden har jag i alla fall fått se dem vid två andra tillfällen.

För den som undrar: det går jättebra att ha en dejt på en Amon Amarthkonsert. 

Ja vi elsker

Syttende mai idag. Hoppas att solen skiner på våra grannar i väst lika mycket som den gör på oss. Här i Göteborg handlar den här dagen mest om GöteborgsVarvet, där 60 000 löpargalningar är ute samtidigt och springer en halvmaraton. Jag är alltid lika imponerad. Jag ska snart bege mig ut och heja, men först måste jag presentera dagens låt. Det blir givetvis norsk musik med Kvelertak.

Kvelertak, som betyder stryptag, startades 2007 i Stavanger av sex gutter, varav tre är gitarrister. De spelar brôtig blackheavymetalpunk, och det jag gillar mest är att de sjunger på norska. Just den här låten är med på gruppens andra album Meir, som kom 2013. 

15:30 på Sveriges nationaldag intar norrmännen Festival Stage på Sweden Rock Festival i Norje. Jag förstår om den meningen inte verkar gå ihop. Jag ska i alla fall stå där då tänkte jag. 

Jag avslutar med att säga som de gjorde i tv-programmet Bullen; som vanligt är det inte personerna i videon som har skrivit texten. De är så kallade skådisar.

Gott om sömn är det ont om

Visst är det fruktansvärt irriterande att inte kunna somna? I mitt fall är det vardagsmat eftersom min hjärna alltid går på högvarv under dygnets mörkare timmar. Det dyker förvisso upp många bra idéer, även om bara några få överlever natten, men det sker så klart på bekostnad av min skönhetssömn. Det är inte heller socialt accepterat att kliva upp vid elva bara för att man inte kan somna i tid.

Det kanske är medfött att vissa blir Creatures of the night*. Det är jag och rockstjärnorna. Hur många låtar handlar inte om att vara uppe och festa hela natten och sova hela dagen? Fast i mitt fall är festande = grubblande/meningsbyggande/idésprutande. Sen kommer alla funderingar. Låste jag bilen? Går det att odla tomater i köksfönstret? Varför heter det fårfiol?

Många gånger när jag ligger där i mörkret och stirrar i väggen smyger låten "Alone In The Dark" med Testament in i mitt medvetande. Sen är det hopplöst att bli av med den. Albumet The Legacy kom 1987, precis som så mycket annan bra musik. När jag ändå ligger och tänker på Testament går tankarna vidare till bandets hemstad San Fransisco, och så nattdrömmer jag en stund om hur kul det vore att åka dit.

Egentligen kanske jag borde börja lyssna på bandet Sleep? Eller Enter Sandman med Metallica? Den använde jag faktisk som väckarklocka ett tag. Jag vet inte hur jag tänkte, men man måste väl inte vara så himla logisk jämt.

Jag vet i alla fall vilken låt som kommer att rulla i huvudet när jag vaknar. "Sleeping My Day Away" med D-A-D, men det är morgondagens problem. Jag lever i nuet. Ensam i mörkret.



* För övrigt den första Kiss-skivan jag köpte.

Det var satans fel

Idag insåg jag återigen hur klen jag är. Jag skulle lyfta en säck med cement och drog genast upp en sträckning i armen som nästan hade läkt. Det är mer gäddhäng än muskler nuförtiden. 

En som inte har varken gäddhäng eller klena muskler är Glenn Danzig. När han slutade med droger och slagsmål blev han ett litet (han är kortare än jag) muskelberg istället. Egentligen slutade han väl inte med slagsmål, utan började med en sport där han kunde slåss under lite mer ordnade former. Bra tänkt och bra gjort.

Det finns många anledningar till att Danzigs "Mother" är en bra låt, men en anledningen känns extra viktig. Mother släpptes 1988 som en fet, ocensurerad känga till den häxjakt som startats av PMRC (Parents Music Resource Center) och deras påfund att sätta etiketter på skivor de ansåg var opassande på grund av våldsamt, sexuellt eller egentligen allt som potentiellt skulle kunna uppfattas som stötande innehåll. De fick även butikskedjor som Wal-Mart att sluta sälja skivor med rockmusik. Fantastiskt vad några desperata hemmafruar kan åstadkomma.

Det viktigaste att ta med sig från PMRC är att rockmusik i allmänhet och hårdrockmusik i synnerhet är grunden till allt elände i världen, och att vi som växte upp på 80-talet har blivit hjärntvättade och mentalt förstörda av alla skadliga texter och skivomslag. Visst är det skönt att ha nåt att skylla på! 

Dee Snider är ju helt ute och cyklar när han påstår att de enda som kan fatta beslut och ta ansvar för hans egna barn är han och hans fru. Sickna dumheter. Förbud och censur är det enda rätta. Nu har inte jag några barn, men jag tror ändå att jag är inne på Dees bana...

Även Guns n´ roses visade vad de tyckte om Tipper Gore och company, bland annat genom en egen etikett med varningen: "This album contains language which some listeners may find objectionable. They can F?!* OFF and buy something from the New Age section."

Undrar hur de där hemmafruarna ser på dagens mediesamhälle, där man knappt kan sätta på tv:n utan att bli stött eller äcklad. Paradise Hotel, nackenchocker i melodifestivalen och mediekåta popartister som ska bräcka varandra med försvunna sexvideos, drogskandaler och annat föredömligt. Nä, tacka vet jag farlig, förledande och fördömd hårdrock.