Black Sabbath på SRF 2014

Det var spänd väntan inför att John, Anthony och Terrence skulle äntra Festival Stage i fredags. De brukar förstås inte gå under dessa namn nuförtiden, men om man säger Ozzy, Tony och Geezer låter det genast lite mer som det ursprungliga Black Sabbath. Att få se favoriten Bill Ward ta plats bakom batteriet är en dröm som inte går i uppfyllelse. Hans plats upptas av turnétrummisen Tommy Clufetos, vars efternamn jag aldrig kommer att uttala rätt.

Jag och sambon övergav WASP, som spelade strax innan, relativt snabbt. Eftersom det då var 45 minuter kvar tills Sabbath skulle börja lyckades vi komma nästan hela vägen fram till staketet på Festival Stage. Ändå kändes bandet jättelångt bort. Jag hade hoppats att Ozzy skulle använda den långa scenutbyggnaden och komma närmare publiken, men icke. Geezer såg jag knappt från min plats, eftersom han stod ganska still på den andra sidan av scenen. Honom hade jag velat sett på närmre håll och inte bara på storbildsskärmen bakom.

Precis som i Stockholm i vintras inledde de med War Pigs, och den enda skillnaden i dagens setlist var att de hade plockat bort tre låtar. Att de plockat bort Dirty Women gjorde mig ingenting, för det var den låten Ozzy framförde sämst.

Clufetos slog förmodligen världsrekordet i trumsolo på Friends Arena i november, och även den här gången blev det en långdragen uppvisning. Visst är han duktig men han är inte Bill Ward, och det hade räckt med hälften. Jag misstänker att det beror på att Ozzy och co behöver tid att ta igen sig. 

Ozzy var på sitt bästa humör och rösten höll betydligt bättre denna gången. Han är anmärkningsvärt mycket renare i sången på de gamla låtarna jämfört med de nya.

Även avslutningen var densamma, dvs de började spela Sabbath Bloody Sabbath, som sedan övergick till Paranoid.

Bäst: Black Sabbath och N.I.B
Sämst: God Is Dead? och trumsolot
Saknar: The Wizard
Betyg: 4 av 5

Eftersom de hade plockat bort den här låten får jag lyssna på den nu istället.

Bilder av en festival - SRF 2014

Årets Sweden Rock Festival är till ända och det känns som vanligt sjukt vemodigt. När jag och alla de andra tiotusentals festivalbesökarna gick mot campingarna efter den sista spelningen i lördags kändes det bara tomt i hela kroppen. Inte bara på energi. Slut på verklighetsflykten och hem till verkligheten igen. Lyckligtvis finns det en massa bilder att titta på, och några av dem kommer här! 

Som att komma hem

Goa gubbar

Joe Bonamassa avnjuts på håll

Uriah Heep bjöd på magi

Masshypnos med Electric Banana Band och Maja Piraja

SRF är knökat med frestelser för den som inte äter kött

Gissa gitarrguden

Så nära men ändå så långt borta

Gudabilder

Dancing With Myself

Hot In The City

Thrashigt slut

Djupa tankar från en hårig dusch - SRF 14

Det finns en plats där man kan stå i en sunkig dusch, med gräs, grus och andra människors hår på golvet, med en näst intill obefintlig vattenstråle och med så kort duschtid att när vattnet är slut har man fortfarande tvål på benen och balsam i håret, och ändå har man aldrig känt sig renare.  

Det finns en plats där svurna fiender campar tält intill tält, mc bredvid mc, delar samma lägereld och det råder fred och frihet. 

På denna plats kan man gå från dödsmetall till irländsk folkrock utan att nån höjer ett ögonbryn. Det är folkfest till Eddie Meduza och alla tänker se Electric Banana Band. Det är ju kult. Det spelar ingen roll om du ser ut som Hank von Helvete, Izzy Stradlin eller Steve Harris. Ingen hånar dig eller ger dig på käften för det. Du står för vad du tycker.

När någon energiskt står och varvar sin bil vid tre på natten tänker man inte "jävla ligisk" utan "jävlar vad den bilen låter fräckt", och när grannarna drar igång Blackened halv sju på morgonen vill man att de ska höja volymen för satan vilken bra låt det är! 

Det är okej att käka ostbågar och en halv gurka till frukost. Vid två på eftermiddagen. Man åt ändå pizza vid tolv på natten. 

Tandborstning och ansiktsrengöring känns alldeles för civiliserat. Iaf räcker det med en gång om dan. 

Denna plats heter Sweden Rock Festival. Den finns bara under några korta dagar men återkommer år efter år. Förhoppningsvis gör den det för all framtid. 

Roadtrip! - SRF 14

Idag bar det äntligen av mot Norje och Sweden Rock. Vägen kändes extra lång den här gången, vilket skulle kunna bero på att fick åka en omväg och hämta husvagnen, men främst för att vi var tvungna att sega fram i 80 km/h men jösses vad det är värt det. Jag börjar bli gammal och gisten (enligt sambon) och bekväm (enligt mig) och är trött på att ligga och frysa i ett tält. Även om det är 30 grader varmt på dagen sjunker det obönhörligen till ungefär 7 grader på natten så här års. Idag är det dessutom snarare 13 än 30. Det kommer att bli fantastiskt att sova i en riktig säng och att man kan stänga dörren och låsa när man går därifrån. Lyckligtvis har jag fått ha mina grejer ifred även när vi har bott i tält, men det känns ändå gött.

Kvällen har precis inletts med norska Backstreet Girls sköngungiga rock'n roll. Sedan får vi se om Eddie Meduza lever, som hans band påstår. Eftersom ljudet var så dåligt när Black Trip spelade i Örebro tänkte jag ge dem en ny chans idag. Det borde bli kanon, fast det krockar förstås lite med Crowbar. Det är problemet med stora festivaler. Kanske blir det en sväng till Magnums spelning också, och sist får det bli Paul Di´Anno vs Blaze Bayley. Tant får nog lägga sig efter det. Det är ju en lång dag imorgon med. Jösses, när blev jag så vuxen.

Nu tycker jag att vi lyssnar på en riktig stänkare med Gamma Ray. Ganska färsk låt detta, som inte har det minsta att göra med SRF. Vi möts dock senare i sommar. 

I väntans tider

Snart, snart, SNART! Imorgon händer det! Då bär det äntligen av mot Norje och Sweden Rock Festival anno 2014. Nu återstår bara problemet att packa. Hur kan det vara så komplicerat? Nä, i år ska jag inte krångla till det. Gehennah-t-shirt? Check. Byxor? Check. Öronproppar? Check. Har jag glömt nåt? Ja, det viktigaste. Kamera!

I år det inte så många band som jag vill se, det var många fler förra året, men en av grejerna med festivaler är ju att man hittar nya band. I år ser jag mest fram emot att se Black Sabbath, Billy Idol och Alice Cooper. Idol har jag inte sett tidigare så det blir förstås kul, men Sabbath är bloody Sabbath och Cooper är alltid Mr nice guy. Texten ljuger.

SRF-appen är kanon. Man kryssar bara i vilka band man vill se och så får man en egen lista, plus en påminnelse innan respektive band startar. Så himla käckt. När jag räknar hur många band jag har lagt till inser jag att det blir rätt mycket ändå. Jag har redan kryssat i 30 stycken och det brukar bli några spontana också.

I väntan på avresan har jag valt en låt med anknytning till den förra festivalen. Saxon spelade på Metallsvenskan och låten handlar om motorcyklar. Jag rastade min igår och han går fint. Jag ska klappa lite på honom ikväll och lägga på ett täcke. Han blir ju ensam i flera dagar nu, Nils-Johan. Jag döper alltid mina motorcyklar men det här är den första med ett dubbelnamn.

Motorcykelljud, please!

Rör inte min hårdrock

Det finns så många härliga fördomar om hårdrock. Hårdrockare är dumma, skitiga och vill bara supa. Nja, jag vet inte jag. Särskilt dum vet jag inte om jag är. Lite småkorkad ibland, men inte värre än genomsnittet. Skitig? Jo jag är duktig på att spilla saker på mig men än så länge har ingen klagat att jag luktar illa. Supandet kanske stämmer, men det är lika illa oavsett vilken typ av musik man lyssnar på. Själv dricker jag mindre på ett år än vad vissa gör på en kväll. Jag tål det inte helt enkelt. Billig i drift, alltså. Det är ingen av mina kompisar som har nåt problem med detta. Främmande människor, oavsett musikpreferenser, har däremot en förmåga att bli vansinnigt störda. Ännu en fördom, fast åt motsatt håll.

Man måste även komma ihåg att det är jävligt farligt med hårdrock. Våldsam musik föder våldsamma människor sägs det. Jag orkar inte ens besvara den idiotin. Hårdrockare är nämligen lata av naturen.

Samtidigt som det finns så många underbara och underliga fördomar om oss som råkar gilla den här typen av musik vore det märkligt om hårdrocken blev mainstream. Jag vill inte lyssna på samma grejer som alla andra, och jag tror att det är en känsla hos många hårdrockare. Vi VILL vara underdogs. Hur många gånger har man inte hört att band som har blivit kommersiellt framgångsrika (läs Metallica) är sellouts? De blev rika och berömda på sin musik, vilka svikare! 

Volbeat är ett annat bra exempel. De var riktigt bra i början av sin karriär, och den klubbspelning jag var på i Danmark 2008 är en av de roligaste konserterna jag har varit på. Sen hände det nåt. De spelades konstant på radion och ALLA började gilla Volbeat. Då slutade jag att gilla dem. Jag har inte ens köpt den senaste skivan, och kan fortfarande inte begripa hur de kan headlina Sweden Rock på lördag. Nu låter de ju som vilket rockband som helst...

Innan jag har gnällt färdigt: Är det något jag alltid blir lika trött på så är det folk som köper t-shirts med Snaggletooth på HM, som om det vore en modegrej att digga Motörhead. Slayer är ett annat klockrent exempel. Jag blir faktiskt hellre nedvärderad och betraktad som udda, så länge min musik får vara i fred för denna bisarra kommersialisering.  

Efter denna solskenshistoria avrundar vi med lite tysk kvalitetsmusik.

Kan man röka en banan?

I alla fall om man frågar Bill Ward i Black Sabbath. Han hade tydligen som vana att i början av bandets karriär, när de var fattiga som kyrkråttor, tillreda bananer i folie och sen röka dem. Han blev hög som ett hus påstod han. Detta och mycket annat har jag lärt mig genom att läsa boken Iron Man. Jag blev inspirerad när jag köpte Yngwieboken, och har äntligen kommit igång med läsandet igen. Tre böcker samtidigt, i sann Yngwie-anda. More is more.

Jag har läst ett antal självbiografier nu och sett mer än min beskärda del av rockumentärer och slutar aldrig att förundras. Hur i helvete överlever människorna? Förvisso har det fallit bort en och annan genom åren. Inte bara genom överdoser dock. Jag har inte gjort nån statistisk undersökning eller så, men är det inte väldigt många rockstjärnor som har dött i trafikolyckor? Cliff Burton, Marc Bolan, Razzle, Cozy Powell, Criss Oliva osv.

Criss Oliva, som var gitarrist i bandet Savatage, dog när han krockade med en rattfyllerist 1993. Fyra år tidigare hade bandet släppt albumet Gutter Ballet, vilket även är namnet på dagens låt. Fantastiskt bra skiva.

Det är ju tur att musiken aldrig dör.