God fortsättning på midsommarhelgen! Jag vet inte om det är så man säger, men ni förstår vad jag menar.
I helgen har jag ägnat mig åt flera av mina favoritsysslor. Jag har åkt raggarbil, modell prima skick, och jag har kört bil långt, snabbt och med hög musik. Jag har lyssnat på samma skiva med Saxon i flera dagar så den har gått ungefär åtta varv i bilstereon. Den är fortfarande bra.
Dessutom har jag umgåtts med min familj och släkt, vilket alltid är lika roligt. Apropå släkt; inom kort kommer jag att göra debut som rockreporter här på bloggen! Jag ska göra en, förhoppningsvis, grymt proffsig intervju med Karlstadsbandet Incarnit. Min kusin spelar gitarr, så jag hoppas att de kommer att vara snälla mot mig.
Jag har förpestad tillvaron för föräldrar, brevvänner och lärare med mitt skrivande så länge jag kan minnas, och det har övergått i någon sorts vuxendröm att bli en "riktig" musikskribent. Vi får väl se. Jag plågas av svår Jante, och jag blev inte direkt mer självsäker när jag hittade citaten nedan.
"One out of every 100 interviews I do, I get a real journalist."
Glenn Danzig
"Rock journalism is people who can´t write interviewing people who can´t talk for people who can´t read."
Frank Zappa.
Jag får ta det en intervju i taget. Jag tror ändå inte att Frank Zappa läser min blogg.
lördag 21 juni 2014
torsdag 19 juni 2014
Dagens Ted
Jag brukar alltid skriva att jag har hittat ditten och datten av en slump. Det är bara delvis sant idag. Jag letade faktiskt efter ett citat, men inte av Ted Nugent. Han är bara så underbart befriad från både verkligheten och all typ av ödmjukhet att jag inte kan låta bli att citera honom.
"If I was going to listen to anbody, I´d listen to me. I love the stuff I do. It´s the greatest.
I´ve played things that were just the ultimate. If there had been blind people in the audience,
they´d have walked away from the gig seeing."
Han låter nästan lite som en viss president.
Jag har alltså inte särskilt mycket till övers för Ted Nugent. Han må vara slängd med gitarrer, men jag klarar mig rätt bra utan honom. För att säga nåt positivt är han är i alla fall still going strong. Ted, Ozzy Osbourne, Bill Ward, Tony Iommi och Alice Cooper blir faktiskt 69 år i år! Hur är det möjligt? Med rockstjärnor känns det lite som att dom inte har någon ålder. Dom kan inte mätas med samma mått som normala människor. Dom bara är.
Dagens låt sjungs av en annan "-48". Jag skulle ha sett honom i Lisebergshallen för ett par år sedan men högre makten såg till att jag låg däckad här hemma med feber i stället. Det var ganska onödigt för konserten var tydligen hur bra som helst.
Det är en förbaskat bra låt det här. Om trummisen fortfarande hade varit vid liv skulle han också ha fyllt 69 i år. Dessvärre blev han bara 32. Det känns också ganska onödigt. Varför måste så många talangfulla mäniskor känna sig tvungna att tömma så många spritflaskor som möjligt?
Det är något med den här videon som får mig att vilja börja spela tamburin, brodera fjärilar på mina jeans och aldrig klippa håret mer.
"If I was going to listen to anbody, I´d listen to me. I love the stuff I do. It´s the greatest.
I´ve played things that were just the ultimate. If there had been blind people in the audience,
they´d have walked away from the gig seeing."
Han låter nästan lite som en viss president.
Jag har alltså inte särskilt mycket till övers för Ted Nugent. Han må vara slängd med gitarrer, men jag klarar mig rätt bra utan honom. För att säga nåt positivt är han är i alla fall still going strong. Ted, Ozzy Osbourne, Bill Ward, Tony Iommi och Alice Cooper blir faktiskt 69 år i år! Hur är det möjligt? Med rockstjärnor känns det lite som att dom inte har någon ålder. Dom kan inte mätas med samma mått som normala människor. Dom bara är.
Dagens låt sjungs av en annan "-48". Jag skulle ha sett honom i Lisebergshallen för ett par år sedan men högre makten såg till att jag låg däckad här hemma med feber i stället. Det var ganska onödigt för konserten var tydligen hur bra som helst.
Det är en förbaskat bra låt det här. Om trummisen fortfarande hade varit vid liv skulle han också ha fyllt 69 i år. Dessvärre blev han bara 32. Det känns också ganska onödigt. Varför måste så många talangfulla mäniskor känna sig tvungna att tömma så många spritflaskor som möjligt?
Det är något med den här videon som får mig att vilja börja spela tamburin, brodera fjärilar på mina jeans och aldrig klippa håret mer.
tisdag 17 juni 2014
Det var bättre förr
Det finns många bevis på att det var bättre förr. Förr är en tid som är inte nu, det säger sig självt, men när jag pratar om förr som i "det var bättre förr" finns det ingen given tidsperiod. Det kan vara i förrgår och det kan vara innan jag ens var född. Låt mig ge några exempel på sånt som var bättre "förr".
Det var bättre på 70-talet eftersom John Lennon, John Bonham, och Bon Scott alla var i livet. Man spelade skön orgelrock á la Uriah Heep, Rainbow och Deep Purple och var ännu långt ifrån det gräsliga synthträsket som kallas 80-talet.
Det var bättre på 80-talet eftersom man fortfarande kunde träffa stora rockstjärnor utan att behöva vinna en tävling. Metallica gjorde bra musik och hårdrocken hade inte drabbats av grungedöden.
Det var bättre på 90-talet därför att jag orkade vara uppe sent på kvällen, och för att några rastlösa ynglingar i Coachella uppfann stonerscenen.
Det var bättre på 00-talet därför att Metaltown fortfarande var en stadsfestival som man kunde åka spårvagn till. Nu har den blivit så stor att den måste ligga långt ute i åävla och det är ett jävla meck att komma dit och ännu krångligare att ta sig hem. Den är dessutom så stor att den inte ens kommer att bli av i år eftersom arrangörerna inte kunde boka en tillräckligt stor artist som headline. Det är tråkigt. Även om det har varit fantastiskt bra artister de senaste åren tyckte jag ändå att det var väldigt trevligt som det var i början.
Första gången jag var på Metaltown var 2004 och det var ett sjuhelsikes regnande hela dagen. Eftersom jag ansåg att mitt röda regnställ inte var fräckt nog att beklä sig i på en hårdrocksfestival stod jag i jeans och jeansjacka och liknade en dränkt katt redan efter Mustasch, som var första bandet. Jag genomled Evergrey men sen fick det vara nog med skvalpande i skorna och rännilar utmed ryggen. Bara att hoppa på vagnen hem för att torka mig lite och det var ändå gott om tid till In Flames, som var nästa band jag ville se.
Enveten som jag var ville jag fortsätta att ha på mig min genomblöta jeansjacka, så jag fick den briljanta idén att torka den i ugnen. Torkskåp som torkskåp, tänkte jag. Jag fick idén ifrån en reklamfilm där en muskelstinn snubbe på ett väldigt varmt ställe någonstans i Amerika drar ut ett par jeans ur frysen och tar på sig dem med synligt välbehag, givetvis i åsynen av en läcker brud. Jag tänkte att det borde funka lika bra i motsatta förhållanden. Det gick relativt bra faktiskt. Jag använde ganska låg värme (jag är inte dum), och jackan var näst intill torr när jag skulle gå. Även om metoden i sig fungerade måste jag ändå utfärda en varning. Plocka ur mobilen ur bröstfickan innan ni lägger jackan i ugnen. Den dör annars. För evigt.
2004 års Metaltown avslutades med skräckshow signerad Alice Cooper. Jag tror inte att den spelade då, för tio år sen, och jag fick inte höra den på Sweden Rock heller. En enda stämningsfull ballad borde han ha kunnat knö in kan man tycka, men det var ganska bra ändå.
Det var bättre på 70-talet eftersom John Lennon, John Bonham, och Bon Scott alla var i livet. Man spelade skön orgelrock á la Uriah Heep, Rainbow och Deep Purple och var ännu långt ifrån det gräsliga synthträsket som kallas 80-talet.
Det var bättre på 80-talet eftersom man fortfarande kunde träffa stora rockstjärnor utan att behöva vinna en tävling. Metallica gjorde bra musik och hårdrocken hade inte drabbats av grungedöden.
Det var bättre på 90-talet därför att jag orkade vara uppe sent på kvällen, och för att några rastlösa ynglingar i Coachella uppfann stonerscenen.
Det var bättre på 00-talet därför att Metaltown fortfarande var en stadsfestival som man kunde åka spårvagn till. Nu har den blivit så stor att den måste ligga långt ute i åävla och det är ett jävla meck att komma dit och ännu krångligare att ta sig hem. Den är dessutom så stor att den inte ens kommer att bli av i år eftersom arrangörerna inte kunde boka en tillräckligt stor artist som headline. Det är tråkigt. Även om det har varit fantastiskt bra artister de senaste åren tyckte jag ändå att det var väldigt trevligt som det var i början.
Första gången jag var på Metaltown var 2004 och det var ett sjuhelsikes regnande hela dagen. Eftersom jag ansåg att mitt röda regnställ inte var fräckt nog att beklä sig i på en hårdrocksfestival stod jag i jeans och jeansjacka och liknade en dränkt katt redan efter Mustasch, som var första bandet. Jag genomled Evergrey men sen fick det vara nog med skvalpande i skorna och rännilar utmed ryggen. Bara att hoppa på vagnen hem för att torka mig lite och det var ändå gott om tid till In Flames, som var nästa band jag ville se.
Enveten som jag var ville jag fortsätta att ha på mig min genomblöta jeansjacka, så jag fick den briljanta idén att torka den i ugnen. Torkskåp som torkskåp, tänkte jag. Jag fick idén ifrån en reklamfilm där en muskelstinn snubbe på ett väldigt varmt ställe någonstans i Amerika drar ut ett par jeans ur frysen och tar på sig dem med synligt välbehag, givetvis i åsynen av en läcker brud. Jag tänkte att det borde funka lika bra i motsatta förhållanden. Det gick relativt bra faktiskt. Jag använde ganska låg värme (jag är inte dum), och jackan var näst intill torr när jag skulle gå. Även om metoden i sig fungerade måste jag ändå utfärda en varning. Plocka ur mobilen ur bröstfickan innan ni lägger jackan i ugnen. Den dör annars. För evigt.
2004 års Metaltown avslutades med skräckshow signerad Alice Cooper. Jag tror inte att den spelade då, för tio år sen, och jag fick inte höra den på Sweden Rock heller. En enda stämningsfull ballad borde han ha kunnat knö in kan man tycka, men det var ganska bra ändå.
måndag 16 juni 2014
Äkta vara
Jag är ganska (eller snarare extremt) skeptiskt när det gäller covers. Särskilt när det gäller låtar som jag tycker mycket om. Det finns ruskigt många dåliga, men när någon slaktar nån av mina heliga låtar - då växer hornen ut. Vissa låtar rör man bara inte! En av de odiskutabelt sämsta coverversionerna i mina öron är Behind Blue Eyes med Limp Bizkit. Det ska vara The Who eller ingen alls. Slutdiskuterat. Det gör mig VÄLDIGT upprörd (det är bra för hjärtat) att Limp Bizkits version ligger ovanför The Whos originalversion på Spotify, och att den spelas typ tio gånger så ofta på rockradion. Herregud vart är världen på väg?
Den allra heligaste låten är dock Journeys Don´t Stop Believing. Tänk inte ens tanken! Backa bort från pianot! Jag blev så besviken när jag hörde den med Steel Panther första gången. Sicken smörja. Det spelar ingen roll att jag gillar Steel Panther. Det de gör mot en av mina mest älskade låtar är oförlåtligt.
Sambon frågar mig alltid när introt drar igång på radion om det är den riktiga versionen eller ej. På den kanalen som vi lyssnar på här hemma är det fel version i 99 % av fallen. Mina känsliga öron hör skillnaden från första takten. I vanliga fall hör jag sämre än en kamel i sandstorm, men när det gäller intron hör jag direkt vilken låt det är. Vi har alla våra förmågor. Tänk om sinnena kunde vara lika skarpa när det gäller andra grejer. Det hade kunnat vara direkt användbart.
Bandens respektive versioner ligger efter varandra i min Spotifylista Blogglåtar ifall man vill bilda sig en egen uppfattning. Jämför det snärtiga men ändå lidelsefulla oríginalet med äldremännen* från San Francisco med den tama, känslobefriade versionen á la LA-ynglingarna (nja) i Steel Panther och återkom sedan. Kom inte och säg att det låter likadant, eller gubevars, att de senare gör det bättre.
I rättvisans namn måste jag ändå medge att det finns bra covers också. Inte så många som det finns dåliga tyvärr. Judas Priest gör exempelvis en fullt acceptabel tolkning av Joan Baez´s Diamonds and Rust, men originalet är ändå betydligt vassare och det är inte ens elgitarrer med i den!
Nu lyssnar vi lite på Journey och knyter ihop säcken för ikväll.
* I beskrivningen av AOR (album-oriented rock), som Journey tillhör, står att den här typen av musik oftast är riktad mot och tilltalar en äldre publik. Det svider faktiskt lite.
Den allra heligaste låten är dock Journeys Don´t Stop Believing. Tänk inte ens tanken! Backa bort från pianot! Jag blev så besviken när jag hörde den med Steel Panther första gången. Sicken smörja. Det spelar ingen roll att jag gillar Steel Panther. Det de gör mot en av mina mest älskade låtar är oförlåtligt.
Sambon frågar mig alltid när introt drar igång på radion om det är den riktiga versionen eller ej. På den kanalen som vi lyssnar på här hemma är det fel version i 99 % av fallen. Mina känsliga öron hör skillnaden från första takten. I vanliga fall hör jag sämre än en kamel i sandstorm, men när det gäller intron hör jag direkt vilken låt det är. Vi har alla våra förmågor. Tänk om sinnena kunde vara lika skarpa när det gäller andra grejer. Det hade kunnat vara direkt användbart.
Bandens respektive versioner ligger efter varandra i min Spotifylista Blogglåtar ifall man vill bilda sig en egen uppfattning. Jämför det snärtiga men ändå lidelsefulla oríginalet med äldremännen* från San Francisco med den tama, känslobefriade versionen á la LA-ynglingarna (nja) i Steel Panther och återkom sedan. Kom inte och säg att det låter likadant, eller gubevars, att de senare gör det bättre.
I rättvisans namn måste jag ändå medge att det finns bra covers också. Inte så många som det finns dåliga tyvärr. Judas Priest gör exempelvis en fullt acceptabel tolkning av Joan Baez´s Diamonds and Rust, men originalet är ändå betydligt vassare och det är inte ens elgitarrer med i den!
Nu lyssnar vi lite på Journey och knyter ihop säcken för ikväll.
* I beskrivningen av AOR (album-oriented rock), som Journey tillhör, står att den här typen av musik oftast är riktad mot och tilltalar en äldre publik. Det svider faktiskt lite.
torsdag 12 juni 2014
O Canada pt 1
Det är så härligt när det händer. Man går och tittar på ett band för att sambon säger att "du gillar de här", och så är det kärlek vid första riffet. Det är irriterande, men han har alltid rätt.
Annihilator är ett band som jag har känt till i evigheters evigheter (de har funnits i 30 år) men aldrig fått tummen ur och lyssnat på förrän nu, tack vare den där lilla knuffen mot rätt scen på Sweden Rock. Det är ju oerhört dumt, men bättre sent än aldrig. Jag älskar Kanada och tycker att det är himla kul med band som kommer därifrån och inte från lillebror i söder.
Eftersom jag måste veta ALLT om allting börjar jag alltid med att läsa på när jag "hittar" ett "nytt" band. Det är alltid underhållande att läsa på Wikipedia eftersom den s.k fakta som presenteras där ibland skiljer sig från verkligheten och dessutom kan vara olika beroende på vilket språk artikeln är skriven på. Enligt svenska Wikipedia är Annihilator från Vancouver. Enligt amerikanska Wikipedia och The Metal Archives, som jag litar mer på*, är de från Ottawa där grundaren Jeff Waters är född och uppvuxen. Dave Padden, som är lead singer och gitarrist sedan 2003, är däremot från Vancouver. Det är för övrigt en av de bästa städerna i världen. Alla borde åka dit.
Annihilator har bytt medlemmar lika flitigt som Pentagram, så Jeff Waters är den enda originalmedlemmen som är kvar. Jag har roat mig med att lägga in lite foton på dagens banduppsättning. Oscar Rangel, som förstärker som livebasist, fick också vara med. Jag är väldigt nöjd med att den kanadensiska flaggan kom med på alla bilderna.
Idag är det Alice in Hell som snurrar här hemma. Det är bandets debutalbum så det var naturligt att börja med den. På Alice in Hell finns en låt som heter Alison Hell. De har med andra ord gjort en Slayer (Reign in Blood/Raining Blood), och det är så krångligt eftersom jag alltid blandar ihop sånt. Dessutom sjunger de både Alice och Alison i låten. Dagens I-landsproblem?
Jag valde den som dagens låt därför att det finns en musikvideo med riktigt sköna frisyrer à la 1989. Undrar om Jeff saknar sitt långa hår. Han är snubben till vänster som har färgmatchat sin t-shirt med gitarren.
*Dock finns en felaktighet gällande Oscar Rangel. Han är född 1987, inte 1997! Jag läste det på hans egen hemsida, så det borde stämma. Han fyllde faktiskt år i fredags, då Annihilator spelade på Sweden Rock. Grattis i efterskott.
Annihilator är ett band som jag har känt till i evigheters evigheter (de har funnits i 30 år) men aldrig fått tummen ur och lyssnat på förrän nu, tack vare den där lilla knuffen mot rätt scen på Sweden Rock. Det är ju oerhört dumt, men bättre sent än aldrig. Jag älskar Kanada och tycker att det är himla kul med band som kommer därifrån och inte från lillebror i söder.
Eftersom jag måste veta ALLT om allting börjar jag alltid med att läsa på när jag "hittar" ett "nytt" band. Det är alltid underhållande att läsa på Wikipedia eftersom den s.k fakta som presenteras där ibland skiljer sig från verkligheten och dessutom kan vara olika beroende på vilket språk artikeln är skriven på. Enligt svenska Wikipedia är Annihilator från Vancouver. Enligt amerikanska Wikipedia och The Metal Archives, som jag litar mer på*, är de från Ottawa där grundaren Jeff Waters är född och uppvuxen. Dave Padden, som är lead singer och gitarrist sedan 2003, är däremot från Vancouver. Det är för övrigt en av de bästa städerna i världen. Alla borde åka dit.
Annihilator har bytt medlemmar lika flitigt som Pentagram, så Jeff Waters är den enda originalmedlemmen som är kvar. Jag har roat mig med att lägga in lite foton på dagens banduppsättning. Oscar Rangel, som förstärker som livebasist, fick också vara med. Jag är väldigt nöjd med att den kanadensiska flaggan kom med på alla bilderna.
Jeff Waters (Ottawa)
 |
| Hur många huvudstäder har Kanada? Det är la åtta-va? Å jag hatar göteborgsvitsar! |
Dave Padden (Vancouver)
 |
| Go Canucks! |
Oscar Rangel (tidigare Mexico, nu Toronto)
Mike Harshaw (Grimsby)
 |
| Gudomligt ljus skiner på oss mexikanadensare |
Idag är det Alice in Hell som snurrar här hemma. Det är bandets debutalbum så det var naturligt att börja med den. På Alice in Hell finns en låt som heter Alison Hell. De har med andra ord gjort en Slayer (Reign in Blood/Raining Blood), och det är så krångligt eftersom jag alltid blandar ihop sånt. Dessutom sjunger de både Alice och Alison i låten. Dagens I-landsproblem?
Jag valde den som dagens låt därför att det finns en musikvideo med riktigt sköna frisyrer à la 1989. Undrar om Jeff saknar sitt långa hår. Han är snubben till vänster som har färgmatchat sin t-shirt med gitarren.
*Dock finns en felaktighet gällande Oscar Rangel. Han är född 1987, inte 1997! Jag läste det på hans egen hemsida, så det borde stämma. Han fyllde faktiskt år i fredags, då Annihilator spelade på Sweden Rock. Grattis i efterskott.
onsdag 11 juni 2014
Creepy Crawly
Här försöker man göra sig till.
I måndags plockade jag in en ros från rabatten och ställde vid sambons sänghalva. Jag tyckte att den gjorde sig fint framför husgudarnas klassiska skivomslag, och sambon blev glad. Idag såg jag att rosknopparna var knökfulla av äckliga löss! De hade spridit sig ner på sänggaveln och om man tittar noga på bilden ser man små, gröna kryp som lever loppan på tavelramen. Jag vet att jag inbillar mig, men det känns som att det kryper äckliga saker både på armarna och benen nu.
Det var rosbuskens sätt att ge igen för att jag stympade den. Naturen vs människan 1-0, men jag kvitterade och tog ledningen genom att förgifta krypen med rengöringsmedel och sedan skura bort dem. Jag ska hålla mig till tygrosor i fortsättningen.
Medan jag sanerade sovrummet kom jag osökt att tänka på en låt som man hör alltför sällan. Den påminner om en annan gammal favorit som jag har bloggat om; Wicked Annabella med The Kinks. Vilka är detta då? Jo, det är The Who.
I måndags plockade jag in en ros från rabatten och ställde vid sambons sänghalva. Jag tyckte att den gjorde sig fint framför husgudarnas klassiska skivomslag, och sambon blev glad. Idag såg jag att rosknopparna var knökfulla av äckliga löss! De hade spridit sig ner på sänggaveln och om man tittar noga på bilden ser man små, gröna kryp som lever loppan på tavelramen. Jag vet att jag inbillar mig, men det känns som att det kryper äckliga saker både på armarna och benen nu.
Det var rosbuskens sätt att ge igen för att jag stympade den. Naturen vs människan 1-0, men jag kvitterade och tog ledningen genom att förgifta krypen med rengöringsmedel och sedan skura bort dem. Jag ska hålla mig till tygrosor i fortsättningen.
 |
| Visst ser det ut som att den pekar finger åt mig? |
Medan jag sanerade sovrummet kom jag osökt att tänka på en låt som man hör alltför sällan. Den påminner om en annan gammal favorit som jag har bloggat om; Wicked Annabella med The Kinks. Vilka är detta då? Jo, det är The Who.
Summering av SRF 2014
I bilen hem från Sölvesborg satt vi och försökte komma på vad som hade varit bäst med årets festival. Det är nästan hopplöst att ens försöka, men i år måste jag säga Black Sabbath. Annars tycker jag att det är väldigt svårt att välja, för det finns så många bra band och roliga minnen, men här kommer ett försök.
Onsdag
Bäst: Eddie Meduza Lever bjöd på folkfest med allsång och spontandans.
Sämst: Spöregn till Blaze Bayley vs Paul Di´Anno. Di´Anno vann för övrigt det slaget.
Vill ha mer av: Backstreet Girls.
Torsdag
Bäst: Uriah Heeps Lady In Black. Publiken fortsatte sjunga efter att konserten var slut. Magiskt!
Sämst: Att Rob Zombie krockade med Uriah Heep och att jag stod så långt bak på Alice Cooper.
Vill ha mer av: Rob Zombie
Fredag
Bäst (utöver Black Sabbath): Annihilator och att hela publiken var med och sjöng och gjorde rörelserna till Electric Banana Bands Maja Piraja och Zvampen.
Sämst: Kvelertak (meh!)
Dagens överaskning: Ian Haugland tolkar Ace of Spades. Vilken röst!
Lördag
Bäst: Volbeat
Sämst: Onödigt högt ljud på Sodom
Vill ha mer av: Arch Enemy. Nya sångerskan är helt otrolig på scenen!
Det bästa med Sweden Rock: Stämningen, storleken, campinglivet, sköna typer.
Det som är så gött med festivalfolk är att de går all in. När Electric Banana Band spelade på festivalens största scen var ett antal personer utklädda till bananer, och på Powerwolf sprang jag på "Blackie Lawless" med lädersuspensoar, armfjädrar och hela köret. Precis som Lena Ph hade han sytt sina egna kläder.
Onsdag
Bäst: Eddie Meduza Lever bjöd på folkfest med allsång och spontandans.
Sämst: Spöregn till Blaze Bayley vs Paul Di´Anno. Di´Anno vann för övrigt det slaget.
Vill ha mer av: Backstreet Girls.
Torsdag
Bäst: Uriah Heeps Lady In Black. Publiken fortsatte sjunga efter att konserten var slut. Magiskt!
Sämst: Att Rob Zombie krockade med Uriah Heep och att jag stod så långt bak på Alice Cooper.
Vill ha mer av: Rob Zombie
Fredag
Bäst (utöver Black Sabbath): Annihilator och att hela publiken var med och sjöng och gjorde rörelserna till Electric Banana Bands Maja Piraja och Zvampen.
Sämst: Kvelertak (meh!)
Dagens överaskning: Ian Haugland tolkar Ace of Spades. Vilken röst!
Lördag
Bäst: Volbeat
Sämst: Onödigt högt ljud på Sodom
Vill ha mer av: Arch Enemy. Nya sångerskan är helt otrolig på scenen!
Det bästa med Sweden Rock: Stämningen, storleken, campinglivet, sköna typer.
Det som är så gött med festivalfolk är att de går all in. När Electric Banana Band spelade på festivalens största scen var ett antal personer utklädda till bananer, och på Powerwolf sprang jag på "Blackie Lawless" med lädersuspensoar, armfjädrar och hela köret. Precis som Lena Ph hade han sytt sina egna kläder.
 |
| Riktigt skön typ |
 |
| "Det här är ingenting, förra året var jag Gene Simmons" |
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)