Hollywood Hills Forever

Jag har grym Los Angelesabstinens och har haft det i flera veckor nu. Sitter varje dag och kollar på mina bilder från House of Blues och är allmänt avundsjuk på alla som bor i närheten och kan slinka in och kolla spännande spelningar alla dagar i veckan. Om det inte är nåt hett på HoB kan man ju alltid knalla vidare nedför gatan. Marilyn Manson spelar exempelvis på the Roxy imorgon, och den 10:e november spelar Sabaton på the Whiskey!

    

 

Om jag vore rik skulle jag köpa mig ett hus i Hollywood Hills, precis ovanför the Strip. Det behövde inte vara särskilt stort; 300-400 kvadrat skulle räcka, och det måste finnas en shysst uteplats med en sån där cool infinitypool som alla verkar ha... Bara att börja spara alltså. Kanske vore det en bättre idé att börja i andra änden, nämligen att dra in mer pengar. Om någon förresten skulle råka vara intresserad av att ge ut en skitintressant bok som jag håller på och skriver får ni gärna höra av er. Jag kan tyvärr inte avslöja några detaljer än, men det kommer att bli en kioskvältare! Det är bra med en positiv attityd har jag hört. Nej, den handlar inte om Yngwie Malmsteen.

Eftersom det var Steel Panther som jag hade nöjet att få uppleva på House of Blues har de förstås blivit en betydande del av min arsenal av abstinensdämpande medel. Detta leder mig, som av en ren slump, in på dagens låt. Den heter All The Same och kom ut för tio år sedan. Det är så länge sen att det fortfarande fanns riktiga skivaffärer. Killarna bakom skivan, med samma namn som låten, kallade sig för The Thornbirds.

Bandet består/bestod (är något osäker på deras status) av ena halvan av Steel Panther plus två snubbar som jag aldrig har träffat. Russ Parrish (a.k.a Satchel) stod för den sköna sången samt gitarrspelandet och Darren Leader (Stix Zadinia) satt precis som nu bakom sina trummor. Jag skulle inte kalla musiken för hårdrock, men bra är det. Dagens dänga har fastnat som klister i mitt huvud. Skivan innehåller också några riktiga pärlor som är lite mer åt det alternativa/poppiga/snyftiga hållet. Cocaine And Caviar, Lie To Me och Best Friend Kay har blivit riktiga favoriter.  Om man, som jag, fastnar stenhårt och omedelbums vill införskaffa skivan finns den att köpa här, och förmodligen bara här: http://www.thethornbirds.net/. Åh vad jag hade älskat det här bandet när jag var en melankolisk tonåring!

Vem försöker jag lura? Jag är fortfarande en melankolisk tonåring innerst inne. Jag har bara blivit lite äldre på utsidan. It´s all the same to me.

Plötsligt syraangrepp

Jag har en viss hatkärlek till kollektivtrafik. Och folk, visar det sig. Nuförtiden har jag lyxen att kunna åka spårvagn till jobbet, och det är ju fantastiskt skönt att inte behöva brottas med alla idioter i trafiken varje dag. Dessvärre verkar dumhet finnas i överflöd även på publika transportmedel.

När jag pluggade på Chalmers brukade lärarna säga att matematiken finns överallt och kan förklara precis allt. Jag tyckte nog att de var lagom insnöade och kanske också fulla av hybris, men har nu börjat inse att de hade rätt. Ett räkneexempel från verkligheten i Sverige, idag: om de som ska gå på spårvagnen vid varje hållplats blockerar folk från att gå av vagnen, hur stor är sannolikheten att vagnen kommer i tid? Bonusfråga: beräkna graden av irritation hos de som inte kan kliva av!

Även Västtrafik gör sitt för vetenskapen, och igår bidrog de med följande tankenöt: om det krävs tre vagnar för att få plats med alla som åker på en viss avgångstid, hur mycket trängsel kan vi då skapa genom att bara skicka en? Även om man inte orkar räkna på det inser man att svaret går mot oändligheten. Livet blir förstås mycket mer intressant när man får klättra över sina medmänniskor för att komma av. Det är kanske det som kallas integration? Om inte annat är det definitivt det som kallas smittspridning.

Trängsel och virus är svårt att skydda sig mot, men mot allt gapande i mobiltelefoner och annat dumt prat finns det åtminstone hörlurar. Jag kan inte åka vare sig buss, spårvagn eller tåg om jag inte har möjlighet att skärma av mig från omvärlden. Jag får eksem. Osocial? Det är mitt andranamn.

Idag lyckades jag faktiskt få riktig feeling på väg till jobbet. Jag var så förlorad i den psykedeliska värld som kallas Uncle Acid and the Deadbeats att jag nästan glömde bort att gå av, och det var inte bättre när jag kom fram till kontoret. När jag trodde att jag var uppe på min våning (efter fyra svettiga trappor) insåg jag att det inte såg ut som det brukar. Jag var på våning fem. Här behövs ingen syra. Jag lever redan i det blå.

Valbart

Det går inte att komma ifrån att det snart är val med stort V. Varenda tänkbar yta här i stan är besudlad med valaffischer som lovar det ena och det andra, och överallt står det valstugor befolkade av politiskt besatta som inte vill annat än att pracka på intet ont anande förbipasserande sin propaganda.

Jag önskar att jag kunde rösta på Alice Cooper, för han är klok som en bok. Dessutom är han uppväxt i Detroit, och borde därmed veta hur man INTE ska sköta landets ekonomi. Förutom att vara stadsminister kunde han också bli min kompis. Hur grymt hade inte det varit? Så kunde vi åka runt och framföra Poison på karaokebarer. Jag vill kunna stryka det från min bucket list utan att behöva ljuga.

I Valet 2014 finns dessvärre inga gamla skräckrockare att rösta på. Bara skräckexempel.
Don´t you know where you are? Lost in Svedala.

Regn och svavelintolerans

Enligt Joacim Cans brukar det regna när Hammerfall spelar i Göteborg, och gårdagen Lisebergsshow var inget undantag. Som luttrad festivalsbesökare var jag inte särskilt bekymrad. Skinn är ju vattentätt!

Redan från början märktes det att det var nåt lurt med Joacims röst. Den var inte fullt så klockren så den brukar vara, och efter 40 minuter fick han avbryta spelningen. "Min röst har försvunnit! Ge mig fem minuter - sen får vi se" var hans vädjan till oss i publiken. Då hade bandet ännu inte framfört en enda ny låt, och det är förstås förargligt när man har releasefest.

 

Should I stay or should I go?

Något mer än fem minuter senare hade Cans lyckligtvis hittat rösten igen, i Hammerfalls egen whiskey om man tror på vad som helst. Han förklarade rösthaveriet som en allergisk reaktion på svavel (!), och beordrade pyroteknikerna att absolut inte spruta mer rök. En Hammerfallspelning utan pyro kanske känns som en drake utan eld, men huvudsaken var att de kunde fortsätta. Rösten höll hyfsat bra och Cans gav uppenbarligen allt av det som var kvar.

Efter den ofrivilliga pausen i den redan alltför korta speltiden bjöds det äntligen på två nya låtar; Hector´s Hymn och Bushido. Båda sätter sig som iglar i hjärnan och jag har redan habegär efter den nya skivan. Dessutom fick vi förstår höra klassiker som Last Man Standning, Let The Hammer Fall, Renegade och Hearts On Fire, som avslutade det hela till folkets jubel.

Det slog mig hur många "vanliga" människor som stod i publiken. Det är klart att det blir en mer blandad publik när de spelar i en nöjespark, men Hammerfall är verkligen ett folkligt band. (När King Diamond spelade på Gröna Lund nyligen var det en tydlig gräns mellan de som var där för att se på skräckrock och de som var där för att åka karusell och äta sockervadd.) Några av de mer tillfälliga hårdrockarna försvann när regnet kom och rösten försvann, men det var ändå välbesökt med Svenssons i färgglada regnjackor hela spelningen igenom.

Bäst: att bandet kämpade sig igenom hela spelningen med oddsen emot sig.
Sämst: ljudet på trummorna var bedrövligt högt och körde emellanåt över resten av bandet. Det säger en hel del med tanke på att jag gillar trummor, och Anders Johansson, men det var ju inte hans fel. 

 

 

Idag lyssnas det på Bushido. Hammerfall will prevail!

Från västfronten mycket nytt

På 90-talet, när hårdrocken var lite ledsamt halvdöd, fanns det ett ljus i mörkret och det kom från mina göteborgskamrater i Hammerfall. Albumet Glory to the Brave införskaffades skyndsamt när det kom ut 1997 och spelades flitigt i tonårsrummet. Låten med samma namn som skivan har en särskild plats i hjärtat, och när jag och lillebror kommer i allsångsstämning är det alltid den som gäller. Inte så vackert, men med inlevelse!

Det känns lite som att alla göteborgsband på ett eller annat sätt har haft ihop det med varandra under någon fas. Till exempel var Mikael Stanne från Dark Tranquillity den ursprungliga sångare i Hammerfall, och Jesper Strömblad både skrev låtar och spelade trummor innan han var med och startade In Flames. Nämnde jag att Oskar Dronjak också har spelat med In Flames? För att slippa bli åt helvete för insnöad räcker det att säga att nästan samtliga nuvarande eller tidigare medlemmar har varit inblandade i antingen In Flames eller Dark Tranquillity, med undantag för den där skönsjungande, körledande, skådespelande dalmasen OCH...

...SOM så många andra gånger finns det en koppling till Yngwie Malmsteen. Är det inte fantastiskt! Anders Johansson, som förutom att vara Hammerfalls nuvarande trummis även är en fena på kontrabas - dock inte i Hammerfall vad jag vet, spelade med Yngwies Rising Force på 80-talet. Vilken kille.

Idag släpper Hammerfall sitt nionde studioalbum, (r)Evolution, och för att fira det spelar de på Lisebergs stora scen 20:00 ikväll. Hela Göteborg kommer. Kommer du?

Här kommer ett smakprov från den nya plattan. Tillbaka till rötterna, och ännu en episk Hammerfallvideo. 

Jeg blir så deprimert!

Idag är det äntligen dags för Black Metal! Jag tror faktiskt att det är premiär på bloggen, men ärligt talat kommer jag inte ihåg. Oavsett vilket blir det idag norsk musikk med Dimmu Borgir. Man kan inte lyssna på gullig hårmetal varje dag, för det är inte bra för balansen. Snart är det höst också - tänk på det! Kallt, mörkt och allmänt jävligt. Även Black Metal avnjuts dock bäst i små doser. När suget efter att leka med eld börjar blir övermäktigt är det hög tid att sätta på något med Bon Jovi.

När Dimmu Borgir spelade på Wacken för två år sedan var det passande nog regnigt, mörkt och alldeles, alldeles magiskt. De demoniska norrmännen backades upp av mäktiga Czech National Symphony Orchestra och inte ett öga var torrt. Eller var det kängor? Vem bryr sig om regn? Mina s.k kamrater övergav mig strax innan DBs helveteshyllning brakade igång (med dagens låt) med motiveringen att Black Metal är skit, och gick iväg för att lyssna på något mindre ondskefullt. Obegripligt och fullkomligt galet.

Det härligt mytiskt klingande namnet Dimmu Borgir är namnet på den plats där man finner porten till helvetet, om man tror på sådant. Det ligger på Island, och om man vill åka dit rekommenderar jag att vara ute i god tid. Flygbiljetterna till Island brukar vara billigare om man bokar långt i förväg, fast om Dimmu Borgir är målet kanske man bara behöver köpa enkelbiljett.

Tack vare Yngwie

träffades basisten Marcel Jacob och sångaren Jeff Scott Soto. De medverkade båda på plattan Marching Out och ljuv musik uppstod - i dubbel bemärkelse. Marching Out är ett fantastiskt bra album, och dessutom bildade de gruppen Talisman tillsammans. Lyssna själva till deras kanske enda hit, I´ll Be Waiting. Jag har hört den hundratals gånger och aldrig vetat vilken grupp det var, förrän jag såg dom på Sweden Rock i år. Där ser man.

Marcel Jacob avled dessvärre för fem år sedan, men gruppen verkar leva vidare i olika uppsättningar. 

Ibland behöver man ett lyckopiller, och den här videon har faktiskt allt. Svängig refräng, stora frisyrer, silverkläder och extremt avancerad dans. I like. Man blir liksom alldeles solig inombords.