Länge sen sist nu, kära läsare. Så kan det bli ibland, och så blev det. Jag har precis kommit hem från en helt fantastisk resa, och den tänkte jag givetvis berätta lite om här. Jag och sambon har återigen besökt det stora landet i väst (inte Norge alltså), och fyra dagar av totalt 10 spenderades på en båt. Inte vilken båt som helst, utan ett gigantiskt kryssningsfartyg som under dessa dagar enbart gästades av hårdrockare, inklusive 60 band, som gjorde sitt bästa för att sänka skeppet. En flytande festival alltså. Sagolikt.
Kryssningen heter 70 000 tons of metal, och utgår från Fort Lauderdale. Varje år tar den en ny rutt, och i år gick kryssningen till Ocho Rios på Jamaica, där vi la till under en knapp dag. Ya man!
Några av banden som spelade är: Blind Guardian, Annihilator, Cannibal Corpse, Arch Enemy, Amorphis, Therion, Venom, Anvil, D-A-D, Primal Fear, Crucified Barbara, Behemoth, Grave Digger, Michael Schenkers Temple of Rock, Napalm Death, Soulfly och Alestorm. Arr!
Liberty of The Seas, vårt flytande hem i fyra fantastiska dagar.
Vart och ett av de 60 banden spelade vid två tillfällen. Det bästa av allt var att hela båten var som ett enda stort backstageområde. Alla artister solade, badade, åt och tittade på spelningar tillsammans med oss andra. Man kunde inte gå många meter utan att springa på Jeff Waters från Annihilator, Max Cavalera från Soulfly, Barney Greenway från Napalm Death eller Hansi Kursch från Blind Guardian.
Eller Anvil!
Poolområdet på soldäck byggdes om till scen, och i fyra salonger plockades stolarna bort för att ge plats åt headbangare.
Hur ofta kan man ligga i en jacuzzi 15 meter från scenen?
Metal is forever! Jajamen, så här kan man också lyssna på Primal Fear.
Om man inte vill se dom förstås. Snygga Speedos...
Var man än gick hördes något av de 60 banden i skeppets högtalarsystem. Tänk er att sitta på en urtjusig restaurang med seriöst uppiffad serveringspersonal, men istället för herrar i kostym och damer i aftonklänning sitter där skäggiga, långhåriga karlar och en och annan tjej i kortkorta shorts och linne (alt komplett goth-utstyrsel, steampunkpirat eller pokemondräkt - alla varianter förekom), och majoriteten är givetvis klädda i svart. Vissa har till och med keps (OMG!), och istället för traditionell loungemusik spelas Venom. Priceless.
På frukost en av dagarna satt vi bredvid Cannibal Corpse. Lite längre bort satt Nergal i Behemoth och blängde på alla som gick förbi, och i ett bås satt Michael Amott i Arch Enemy för sig själv, med solglasögon och en luvtröja uppdragen över huvudet. Bakis eller bara trött på folk?
Detta är den enda hårdrockskryssning jag har varit på, men jag tror inte att det blir bättre än det här. Titta själva.
PS Imorgon blir det lite mer om banden, och om utflykten på Jamaica med bla Alex från Cannibal Corpse. Gud så spännande! Missa inte detta ;-)
Ja kära nån, det är bara en vecka kvar till julafton. Överallt ser man sammanbitna människor med stressig blick. Den perfekta julklappen, den måste finnas därute nånstans... Det är lätt att känna sig uppgiven när inköpslistan är lång, tiden är knapp och plånboken tom.
Som vanligt kommer här en lösning. Känns livet lite tungt? Blåser det kallt? Är politikerna lite för bruna? Gå hem, ta ett glas glögg, och sätt på dagens låt så stiger julmyset exponentiellt. Ganska snart inser man nämligen glatt att det inte finns något här i världen som är lika nedstämt som Kyuss! Kan det vara dagens sämsta skämt? Kanske. Min dag har varit ganska medioker på den fronten, och jag bor ändå i ordvitsens huvudstad.
Kyuss var faktiskt med på tv häromdagen. Det hör inte till vanligheterna, men plötsligt hände det alltså. Dave Grohl och hans kompanjoner i Foo Fighters, som nuförtiden ses ÖVERALLT, besökte Los Angeles i det senaste avsnittet av sin dokuserie Sonic Highway och jag var förstås tvungen att plåga mig igenom detta. Jag tror att min LA-abstinens ska bli mindre om jag tittar på såna program, men har lika fel varje gång. Lyckligtvis är inte Kyuss från LA utan från Palm Desert, så halva programmet utspelade sig i en liten studio mitt ute i ingenstans.
Kyuss var ett av de band som under det dystra 90-talet kom på den briljanta idén att ta med sig generatorer ut i öknen och sen spela högt som satan för de som lyckats hitta dit. Musikstilen kom att kallas stoner rock, av en anledning som är ganska given. Musiken är lika bra oavsett om man är liberal eller mer tveksamt inställd till rekreationellt användande av såna typer av droger som inte hälls ner i halsen (för sprit är helt ofarligt, det vet ALLA...).
Dagens låt valde jag för att det är en av få låtar som jag är grym på att spela på gitarr. Med gitarr menar jag en sån i plast med fyra knappar och som man kopplar till ett Playstation. Det jag egentligen ville säga är att det är en grymt bra låt. Ta nu en pepparkaka och sätt dig i lugn och ro och bara lyssna. Julångesten finns garanterat kvar imorgon. Kyuss däremot, gör det inte.
Ibland är det lätt att välja låt. Idag, eller igår (beroende på vilken sida av Atlanten man befinner sig), är det 30 år sedan Nicholas Dingey omkom i en av världens mest omtalad bilolyckor. Engelsmannen Dingey, mest känd som Razzle, var då trummis i finska Hanoi Rocks, och den som körde bilen var ingen mindre än Mötley Crües frontman Vince Neil.
Hanoi Rocks var ett av de band som inspirerade Mötley Crüe allra mest, och när de båda banden träffades på Donington i England ledde det till omedelbar förbrödring och, om ens möjligt, fördubblad dekadens.
När Hanoi 1984 intog Kalifornien (en tidigare okänd händelse i modern krigshistoria) fortsatte kalaset hemma hos Vince Neil i Redondo Beach. Neil och Razzle hade festat hela dagen när de satte sig i Neils nya De Tomaso Pantera och åkte iväg för att köpa mer sprit. En av musikhistoriens sämsta idéer, skulle det visa sig, och ännu ett exempel på att bilar och alkohol inte är gjorda för varandra. En frontalkrock senare hade världen berövats på ännu en musiker, och mer eller mindre på Hanoi Rocks som band. Världen berövades bara som hastigast på Vince Neil, som spenderade blott 15 dagar i fängelse, medan han själv berövades på nästan tre miljoner dollar i böter. Det var mycket pengar på den tiden. Det är mycket pengar idag med, när jag tänker efter.
När man ser bilder på hur bilen såg ut efter kraschen är det svårt att förstå att inte Vince Neil också strök med. Det är också svårt att förstå hur någon kan ha fått för sig att de åkte i en Ford, vilket jag läste på en riktigt ambitiös hemsida dedikerad till Razzle. Motorn var förvisso en Fordmotor, men resten av bilen var onekligen italiensk.
Razzle var bara 24 år gammal, men hans röst (och fantastiska dialekt) finns förevigad i bland annat låten "Don´t You Ever Leave Me". Det är dock inte dagens låt. Jag ville hellre lyssna på den här.
Plötsligt blev det december, och det är bara en tidsfråga innan hela samhället försvinner in i den masshypnos som kallas julhandel. Om det inte redan har hänt.
Julens budskap är sedan länge bortglömt, men oavsett om man tror på kristna gudar, asagudar eller rockgudar kan vi väl alla enas om att det handlar mer om gemenskap, medmänsklighet och fred på jorden än om presentförpackad duschtvål, nygamla julskivor med Christer Sjögren och SM i utomhusbelysning.
Mitt bidrag till världsfreden består av en väldigt simpel tanke. Om alla människor hade tillgång till ett trumset skulle det inte finnas något våld i samhället. Det finns, mig veterligen, inget bättre sätt att bli av med aggression, frustration och irritation än att grabba tag i närmaste trumstockar och banka sig utmattad. Vem har ork, eller ens lust längre, att puckla på sina motmänniskor då? Man blir ju bevisligen glad av musik.
Jag tillhör den kategori människor som i allra högsta grad behöver ett trumset. Inte för att jag är våldsam, för det är jag inte, utan mer för att jag lätt blir upprörd över hur samhället ser ut. Hur kan folk, exempelvis, tycka att det är ok att dumpa ett helt bohag vid återvinningsstationen? En gammal soffa är INTE en förpackning, vad jag vet. Jag funderar också på hur de är funtade som nästan börjar slåss om parkeringsplatserna utanför Ica, och vart är världen på väg när det sitter tiggare utanför varenda affär?
Hallå! Trumset, hitåt!
Annars kan man ju spela bara för att det är kul. Om man som jag saknar något att slå på och behöver någon annan typ av terapi kan man titta på dagens klipp istället. Det är också ganska roligt.
Idag har jag läst på allsköns musiksidor att det är både Freddie Mercurys och Eric Carrs dödsdag. De dog faktiskt även samma år; 1991. Det är sorgligt, förstås, så för att väga upp till det handlar dagens inlägg om något betydligt roligare. Det finns ju alltid något att fira, och just idag fyller faktiskt Steel Panthers rappkäftade gitarrist Satchel (aka Russ Parrish) 44 år! Fanfarer till honom, och en låt med Steel Panther till er.
Om någon skulle få för sig att sätta världsrekord i användandet av ordet "really" i en och samma låt får de här en tuff utmanare. I låten "If You Really Really Love Me" förekommer ordet hela 56 gånger. Kontrollräkna gärna.
Jag vill börja med ett varningens ord. Det här är ingen professionell, objektiv recension av Bigelfs spelning på Sticky Fingers fredag 21 november 2014. Det här är en extremt subjektiv (och lång) hyllningstext till Bigelfs spelning på Sticky Fingers 21 november 2014. Jag har nämligen aldrig upplevt något bättre.
Ta förbandet Bend Sinister till att börja med. Jag har god lust att påstå att det var det Bästa Förbandet Någonsin. Det kan inte ha funnits en enda person i lokalen som inte föll för det progressiva fyrverkeri som framfördes med en sådan otrolig charm och energi av de trevligaste Vancouveriter man kan tänka sig. Bara en sådan sak som att basisten rockade järnet med en tvättbjörnsmössa på huvudet under hela spelningen, utan att det blev det minsta larvigt. Go Canucks!
Bigelf då, hur bra var de på en skala? Tja, jag var förstås helt såld redan innan de hade gått upp på scenen. Tänk er följande: mitt på scenen står en Hammondorgel och en Mellotron, och på den senare står en två decimeter hög Yodafigur. Du står så nära att du kan pilla på pedalerna. Plötsligt dånar The Imperial March (Star Wars, förstås) ut ur högtalarna. Den övergår sedan i The evils of Rock´n roll samtidigt som bandet intar scenen. Frontmannen Damon Fox, larger than life, bär sedvanlig rock och topphatt som the Mad Hatter. Det var förresten låt nr 2.
I´m the MAD HATTER, and Yoda is my homeboy
Låtlistan innehöll en enastående mix av nytt och gammalt. Lite Cheat the Gallows, lite Hex, lite Money Machine och en hel del Into the Maelstrom. Till och med en liten snutt från demoalbumet Closer to Doom efter önskemål från en högljudd typ i publiken. Det blev bara ett intro eftersom den inlånade gitarristen från Porcupine Tree inte kunde låten. Baron Fox bakom trummorna har förstås hela Bigelfdiskografin i blodet och trummade på utan problem. Han gjorde ett bra jobb, även om jag hade velat se Mike Portnoy på den platsen.
Damon Fox var inte sen att svara på dryga kommentarer från "roliga" typer, som det fanns gott om. När han blev häcklad av en överförfriskad öldrickare längst fram för att han drack Ramlösa (medan Duffy Snowhill pimplade öl för dom båda), blev svaret att det inte var vanligt vatten utan Unholy Water. Det gick förstås hem. Han fick till och med in en gammal goding från John Lennon; Will the people in the cheaper seats clap your hands? And the rest of you, if you´ll just rattle your jewelry. Klassiker. Det är svårt att veta när han var tyken på riktigt och när han bara skojade, men Damon Fox är utan tvekan lika med Bigelf, och när Damon Fox uppträder lyssnar man.
Here comes the men in the white suits suits suits
Han förtjänar förstås all uppmärksamhet. En person som kan spela både Hammondorgel och Mellotron samtidigt som han sjunger är en superhjälte i min värld. Rösten är minst lika bra live som på skiva. Ibland hinner han inte riktigt med att sjunga, men det kvittar när man själv sjunger så att käken nästan går sönder.
Att välja ut den kvällen bästa låt är ingen lätt sak, men Edge of Oblivion och Painkillers ligger bra till. Om Mr Fox får välja är det Counting Sheep som är favoriten. Just det mästerverket var kvällens näst sista låt. Bigelf rationaliserade bort hela grejen med att gå ut bara för att bli inklappade till extranummer, så vi blev uppmanade att helt enkelt låtsas att de hade gjort det. En strålande idé. Incredible Time Machine fick avsluta föreställningen, och Damon All-In Fox hamnade till slut uppe på Hammondorgeln. Det var magiskt.
Två av kvällens verkliga höjdpunkter ägde faktist rum efter att själva spelningen var slut. Damon Fox är av den uppfattningen att ett band som verkligen bryr sig om sina fans stannar kvar i lokalen tills precis alla har fått ta kort med bandet och fått varenda pinal signerad. Det inkluderade förstås undertecknad. Allt jag kan säga är att Damon Fox är hur trevlig som helst. Och har väldigt mjukt hår!
Det är så här man fångar fans för all framtid
Det var nästan mer spektakulärt att basist-Duffy helt spontant kom fram och började prata en underbart finskklingande fylleengelska med mig. Han ville absolut inte signera min nyinköpta Bigelfvinyl. Han påstod att han skrev så fult att skivan skulle bli värdelös, men gav den en rejäl kyss istället. När han fick syn på min lika nyinköpta Bend Sinistervinyl protesterade han högljutt! Inte för att det inte var en Bigelfskiva, utan för att jag i hans mening hade valt fel skiva av de två som bandet sålde.
"Den andra skivan är mycket bättre!
Jag förklarade att jag inte hade haft med mig tillräckligt med pengar för att köpa båda och därför hade bett killarna i bandet att välja vilken jag skulle köpa.
"NO NO NO! Wait here!!"
Därefter stövlade han iväg och hämtade Dan Moxon, sångaren i Bend Sinister, och sa åt honom att förklara sig! Det blev en sanslöst rörig diskussion med tanke på hur slirig Duffy var vid det laget. Jag behöll min skiva, för alla i bandet hade redan signerat den. Sedan visade det sig att Duffy inte ens hade hört den! Det var helt hysteriskt kul.
Duffy, Dan et moi
En väldigt kul kväll helt enkelt. Jag har faktiskt varit lite deppig över att det är över, och igår funderade jag nästan på att åka ner till Halmstad för att få uppleva det igen. Men men. Enligt Damon Fox har Bigelf världsrekordet i antalet spelningar i Sverige för ett amerikanskt band, så snart är de nog här igen.
Ikväll är det dags! Bigelf spelar på Sticky Fingers och jag är så exalterad att jag nästan kissar på mig. Hur fasen ska dom stackarna kunna leva upp till mina skyhöga förväntningar? Jo, jag tror att dom grejar det. Det är därför Bigelf är Bigelf, liksom.
Jag är ganska säker på att dagens låt står uppskriven på deras setlist. Den finns med på bandets senaste album Into the Maelstrom, som kom i mars i år. Man skulle kunna säga att det är deras bästa album hittills, men det känns taskigt gentemot de andra. Jag nöjer mig med att säga att det är ett fruktansvärt bra album, om man gillar progressiv doommetal. Annars tycker man nog att det är psykedeliskt vansinne inspelat på skiva. Det är helt ok att tycka det, men det är givetvis fel...
Som trumslagarwannabe älskar jag Mike Portnoys bidrag till den här skivan, och han tillför en rejäl dos av känslan från sitt gamla band Dream Theater. Dessvärre finns Mike inte längre med på turnén, och det kommer att bli ohyggligt svårt för efterträdaren att ge mig samma tillfredsställelse. Med tanke på att det är frontmannen Damon Fox´s 16-årige son som sitter på trumstolen tror jag ändå inte att jag blir alltför besviken. Om sonen bara har ärvt en tiondel av faderns genialitet räcker det ändå långt. Den som lever får se.
Låtom oss nu lyssna efter utomjordningar. ET phone home?
