DÖDsmetall

Dagen tillägnas Cannibal Corpse. Inte för att jag direkt diggar deras musik (sången är lite för enformig) utan för att de verkar vara trevliga snubbar. Jag var ärligt talat fundersam på detta. Om man någonsin har sett deras, hm, ovanliga t-shirts eller läst deras texter (det är omöjligt att höra vad de sjunger) förstår man varför. Dessutom kallas sångaren för Corpsegrinder och en av gitarristerna samlar på vapen. Låtarna verkar mest handla om att döda och lemlästa på så många sätt man kan komma på, beskrivet in i minsta detalj. Orala versioner av Saw-filmerna, helt enkelt. Det var lyckligtvis som det brukar. De som låter farligast är de som är snällast.

Alex Webster, som är basist och var med och startade bandet 1988, var med oss på en utflykt på Jamaica när vår lilla jolle la till där över en dag. Han var den som kom på namnet Cannibal Corpse, som betyder "an undead corpse that's going to eat you". Japp, där såddes ett frö till nya mardrömmar. Det finns en anledning till att jag inte tittar på The Walking Dead.

Eftersom vi delade drygt två timmar i en minibuss och en ganska lång lunch hade jag möjlighet att ställa några frågor. Väldigt kul, för jag har länge velat reda ut några saker kring Cannibal Corpse. Men först några bilder från Jamaica och från bandets spelning samma kväll.

Jamaica - ya man!

Alex is the man!

Corpsegrinder says PIIIIIIIP (censur)

Rob Barrett på rhytm guitar, samlar inte på vapen.

Några snabba frågor om Cannibal Corpse

Varifrån får ni inspiration till era texter?
Ja det kan man undra, men det kommer väl av att det händer så mycket sjuka grejer i världen. Varje dag hör och ser man vilka hemskheter som människor utsätts för. Krig, tortyr, misshandel och övergrepp sker hela tiden. De som varit med om något sådant skulle förmodligen inte skriva sådana texter som vi gör, men det är väl ett sätt att uttrycka sig för oss som inte varit med om det själva, som en reaktion på det som händer i världen.

Ni har ju blivit ganska hårt censurerade för det våldsamma innehållet i texterna. Upplever du att dödsmetal blir hårdare censurerat eller dömt av media än tex r´n´b med sexistisk innehåll? (Flera av CCs skivor har tex varit helt förbjudna i Tyskland). 
Nej det tror jag inte, alla genrer har nog fått sitt. Det var väldigt mycket censur under 80-talet men det har blivit mindre. Nuförtiden är det inte samma uppståndelse. Vi har till och med varit i Kina och spelat, men Ryssland är helt omöjligt. Det kan man bara glömma. Men det beror ju på annat också.

Men Kina alltså?
Haha, ja killen som fixade spelningen måste ha mörkat för myndigheterna att det var Cannibal Corpse som skulle komma. Vi var inbokade där några år tidigare, men när myndigheterna fick reda på vad vi var för några fick vi plötsligt inte komma in. Det är trist att landet är så hårt styrt. Tack vare Facebook och andra medier har vi fått kontakt med fans över hela världen, men det går ju inte med Kina. Vi hade ingen aning om vi ens hade fans där. Tyvärr får vi nog inte komma tillbaka.

Annars spelar ni ju flitigt över hela världen.
Ja, vi spelar hela tiden. Särskilt i USA, och vi får förfrågningar om att spela på alla möjliga tillställningar. Vi blev tex inbjudna av Chers son att spela på en privat fest på the Viper Room i Los Angeles för ett tag sen. Och ibland vill folk att vi ska komma och spela på deras bröllop.

Bröllop?!
Ja det händer faktiskt. Men det är inte alltid så lätt med såna där specialgrejer, det ska ju passa med alla i bandet och vi har ju ett ganska fullt schema ändå.

Ok, kan ni spela på mitt bröllop då?
Haha visst om ni kommer till Tampa så kanske vi kan ordna det.

Band - check. Hm. Kanske inte.

Jag måste fråga... har du sett klippet med en kille som gör om (låten) Rancid Amputation till loungemusik? Hysteriskt kul, men den är ju ganska elak också. Blir du påverkad av sånt?
Jag har sett hur många parodier som helst på oss, och just den du pratar om är fantastisk; en australiensisk snubbe som gjorde den där parodin i samband med att vi hade censurproblem inför en spelning där. Väldigt sjukt, och roligt.


Sen snöade vi in på rysk utrikespolitik, men det ska jag bespara er ifrån. Nu uppmanar jag er istället bestämt att titta på klippet som vi pratade om innan. Det är DÖ-KUL.




Om man vill se ett till roligt klipp kan man leta upp "Cannibal Corpse w Jim Carrey" på Youtube. Det är en scen från filmen Den galopperande detektiven, där bandet medverkar, och ännu ett exempel på censur. Innehållet i låten som spelas (Hammer Smashed Face) var för våldsamt, så sångaren sjunger bara grrrr hela tiden. Jag hör ärligt talat ingen större skillnad... Sorry, Alex. Jag försöker i alla fall!

Pirates of the Caribbean

Länge sen sist nu, kära läsare. Så kan det bli ibland, och så blev det. Jag har precis kommit hem från en helt fantastisk resa, och den tänkte jag givetvis berätta lite om här. Jag och sambon har återigen besökt det stora landet i väst (inte Norge alltså), och fyra dagar av totalt 10 spenderades på en båt. Inte vilken båt som helst, utan ett gigantiskt kryssningsfartyg som under dessa dagar enbart gästades av hårdrockare, inklusive 60 band, som gjorde sitt bästa för att sänka skeppet. En flytande festival alltså. Sagolikt. 

Kryssningen heter 70 000 tons of metal, och utgår från Fort Lauderdale. Varje år tar den en ny rutt, och i år gick kryssningen till Ocho Rios på Jamaica, där vi la till under en knapp dag. Ya man!

Några av banden som spelade är: Blind Guardian, Annihilator, Cannibal Corpse, Arch Enemy, Amorphis, Therion, Venom, Anvil, D-A-D, Primal Fear, Crucified Barbara, Behemoth, Grave Digger, Michael Schenkers Temple of Rock, Napalm Death, Soulfly och Alestorm. Arr!

Liberty of The Seas, vårt flytande hem i fyra fantastiska dagar.

Vart och ett av de 60 banden spelade vid två tillfällen. Det bästa av allt var att hela båten var som ett enda stort backstageområde. Alla artister solade, badade, åt och tittade på spelningar tillsammans med oss andra. Man kunde inte gå många meter utan att springa på Jeff Waters från Annihilator, Max Cavalera från Soulfly, Barney Greenway från Napalm Death eller Hansi Kursch från Blind Guardian.

Eller Anvil!

Poolområdet på soldäck byggdes om till scen, och i fyra salonger plockades stolarna bort för att ge plats åt headbangare.

Hur ofta kan man ligga i en jacuzzi 15 meter från scenen?

Metal is forever! Jajamen, så här kan man också lyssna på Primal Fear.

Om man inte vill se dom förstås. Snygga Speedos...

Var man än gick hördes något av de 60 banden i skeppets högtalarsystem. Tänk er att sitta på en urtjusig restaurang med seriöst uppiffad serveringspersonal, men istället för herrar i kostym och damer i aftonklänning sitter där skäggiga, långhåriga karlar och en och annan tjej i kortkorta shorts och linne (alt komplett goth-utstyrsel, steampunkpirat eller pokemondräkt - alla varianter förekom), och majoriteten är givetvis klädda i svart. Vissa har till och med keps (OMG!), och istället för traditionell loungemusik spelas Venom. Priceless.

På frukost en av dagarna satt vi bredvid Cannibal Corpse. Lite längre bort satt Nergal i Behemoth och blängde på alla som gick förbi, och i ett bås satt Michael Amott i Arch Enemy för sig själv, med solglasögon och en luvtröja uppdragen över huvudet. Bakis eller bara trött på folk?

Detta är den enda hårdrockskryssning jag har varit på, men jag tror inte att det blir bättre än det här. Titta själva.



PS Imorgon blir det lite mer om banden, och om utflykten på Jamaica med bla Alex från Cannibal Corpse. Gud så spännande! Missa inte detta ;-)

Julstämningen på topp?

Ja kära nån, det är bara en vecka kvar till julafton. Överallt ser man sammanbitna människor med stressig blick. Den perfekta julklappen, den måste finnas därute nånstans... Det är lätt att känna sig uppgiven när inköpslistan är lång, tiden är knapp och plånboken tom.

Som vanligt kommer här en lösning. Känns livet lite tungt? Blåser det kallt? Är politikerna lite för bruna? Gå hem, ta ett glas glögg, och sätt på dagens låt så stiger julmyset exponentiellt. Ganska snart inser man nämligen glatt att det inte finns något här i världen som är lika nedstämt som Kyuss! Kan det vara dagens sämsta skämt? Kanske. Min dag har varit ganska medioker på den fronten, och jag bor ändå i ordvitsens huvudstad.

Kyuss var faktiskt med på tv häromdagen. Det hör inte till vanligheterna, men plötsligt hände det alltså. Dave Grohl och hans kompanjoner i Foo Fighters, som nuförtiden ses ÖVERALLT, besökte Los Angeles i det senaste avsnittet av sin dokuserie Sonic Highway och jag var förstås tvungen att plåga mig igenom detta. Jag tror att min LA-abstinens ska bli mindre om jag tittar på såna program, men har lika fel varje gång. Lyckligtvis är inte Kyuss från LA utan från Palm Desert, så halva programmet utspelade sig i en liten studio mitt ute i ingenstans.

Kyuss var ett av de band som under det dystra 90-talet kom på den briljanta idén att ta med sig generatorer ut i öknen och sen spela högt som satan för de som lyckats hitta dit. Musikstilen kom att kallas stoner rock, av en anledning som är ganska given. Musiken är lika bra oavsett om man är liberal eller mer tveksamt inställd till rekreationellt användande av såna typer av droger som inte hälls ner i halsen (för sprit är helt ofarligt, det vet ALLA...).

Dagens låt valde jag för att det är en av få låtar som jag är grym på att spela på gitarr. Med gitarr menar jag en sån i plast med fyra knappar och som man kopplar till ett Playstation. Det jag egentligen ville säga är att det är en grymt bra låt. Ta nu en pepparkaka och sätt dig i lugn och ro och bara lyssna. Julångesten finns garanterat kvar imorgon. Kyuss däremot, gör det inte.

Dödlig sportbil

Ibland är det lätt att välja låt. Idag, eller igår (beroende på vilken sida av Atlanten man befinner sig), är det 30 år sedan Nicholas Dingey omkom i en av världens mest omtalad bilolyckor. Engelsmannen Dingey, mest känd som Razzle, var då trummis i finska Hanoi Rocks, och den som körde bilen var ingen mindre än Mötley Crües frontman Vince Neil.

Hanoi Rocks var ett av de band som inspirerade Mötley Crüe allra mest, och när de båda banden träffades på Donington i England ledde det till omedelbar förbrödring och, om ens möjligt, fördubblad dekadens. 

När Hanoi 1984 intog Kalifornien (en tidigare okänd händelse i modern krigshistoria) fortsatte kalaset hemma hos Vince Neil i Redondo Beach. Neil och Razzle hade festat hela dagen när de satte sig i Neils nya De Tomaso Pantera och åkte iväg för att köpa mer sprit. En av musikhistoriens sämsta idéer, skulle det visa sig, och ännu ett exempel på att bilar och alkohol inte är gjorda för varandra. En frontalkrock senare hade världen berövats på ännu en musiker, och mer eller mindre på Hanoi Rocks som band. Världen berövades bara som hastigast på Vince Neil, som spenderade blott 15 dagar i fängelse, medan han själv berövades på nästan tre miljoner dollar i böter. Det var mycket pengar på den tiden. Det är mycket pengar idag med, när jag tänker efter.

När man ser bilder på hur bilen såg ut efter kraschen är det svårt att förstå att inte Vince Neil också strök med. Det är också svårt att förstå hur någon kan ha fått för sig att de åkte i en Ford, vilket jag läste på en riktigt ambitiös hemsida dedikerad till Razzle. Motorn var förvisso en Fordmotor, men resten av bilen var onekligen italiensk.

Razzle var bara 24 år gammal, men hans röst (och fantastiska dialekt) finns förevigad i bland annat låten "Don´t You Ever Leave Me". Det är dock inte dagens låt. Jag ville hellre lyssna på den här.

Little drummer boy

Plötsligt blev det december, och det är bara en tidsfråga innan hela samhället försvinner in i den masshypnos som kallas julhandel. Om det inte redan har hänt.

Julens budskap är sedan länge bortglömt, men oavsett om man tror på kristna gudar, asagudar eller rockgudar kan vi väl alla enas om att det handlar mer om gemenskap, medmänsklighet och fred på jorden än om presentförpackad duschtvål, nygamla julskivor med Christer Sjögren och SM i utomhusbelysning.

Mitt bidrag till världsfreden består av en väldigt simpel tanke. Om alla människor hade tillgång till ett trumset skulle det inte finnas något våld i samhället. Det finns, mig veterligen, inget bättre sätt att bli av med aggression, frustration och irritation än att grabba tag i närmaste trumstockar och banka sig utmattad. Vem har ork, eller ens lust längre, att puckla på sina motmänniskor då? Man blir ju bevisligen glad av musik.

Jag tillhör den kategori människor som i allra högsta grad behöver ett trumset. Inte för att jag är våldsam, för det är jag inte, utan mer för att jag lätt blir upprörd över hur samhället ser ut. Hur kan folk, exempelvis, tycka att det är ok att dumpa ett helt bohag vid återvinningsstationen? En gammal soffa är INTE en förpackning, vad jag vet. Jag funderar också på hur de är funtade som nästan börjar slåss om parkeringsplatserna utanför Ica, och vart är världen på väg när det sitter tiggare utanför varenda affär?

Hallå! Trumset, hitåt!

Annars kan man ju spela bara för att det är kul. Om man som jag saknar något att slå på och behöver någon annan typ av terapi kan man titta på dagens klipp istället. Det är också ganska roligt.

Oh really?

Idag har jag läst på allsköns musiksidor att det är både Freddie Mercurys och Eric Carrs dödsdag. De dog faktiskt även samma år; 1991. Det är sorgligt, förstås, så för att väga upp till det handlar dagens inlägg om något betydligt roligare. Det finns ju alltid något att fira, och just idag fyller faktiskt Steel Panthers rappkäftade gitarrist Satchel (aka Russ Parrish) 44 år! Fanfarer till honom, och en låt med Steel Panther till er.

Om någon skulle få för sig att sätta världsrekord i användandet av ordet "really" i en och samma låt får de här en tuff utmanare. I låten "If You Really Really Love Me" förekommer ordet hela 56 gånger. Kontrollräkna gärna.

Ode to Bigelf

Jag vill börja med ett varningens ord. Det här är ingen professionell, objektiv recension av Bigelfs spelning på Sticky Fingers fredag 21 november 2014. Det här är en extremt subjektiv (och lång) hyllningstext till Bigelfs spelning på Sticky Fingers 21 november 2014. Jag har nämligen aldrig upplevt något bättre.

Ta förbandet Bend Sinister till att börja med. Jag har god lust att påstå att det var det Bästa Förbandet Någonsin. Det kan inte ha funnits en enda person i lokalen som inte föll för det progressiva fyrverkeri som framfördes med en sådan otrolig charm och energi av de trevligaste Vancouveriter man kan tänka sig. Bara en sådan sak som att basisten rockade järnet med en tvättbjörnsmössa på huvudet under hela spelningen, utan att det blev det minsta larvigt. Go Canucks!

Bigelf då, hur bra var de på en skala? Tja, jag var förstås helt såld redan innan de hade gått upp på scenen. Tänk er följande: mitt på scenen står en Hammondorgel och en Mellotron, och på den senare står en två decimeter hög Yodafigur. Du står så nära att du kan pilla på pedalerna. Plötsligt dånar The Imperial March (Star Wars, förstås) ut ur högtalarna. Den övergår sedan i The evils of Rock´n roll samtidigt som bandet intar scenen. Frontmannen Damon Fox, larger than life, bär sedvanlig rock och topphatt som the Mad Hatter. Det var förresten låt nr 2.

I´m the MAD HATTER, and Yoda is my homeboy

Låtlistan innehöll en enastående mix av nytt och gammalt. Lite Cheat the Gallows, lite Hex, lite Money Machine och en hel del Into the Maelstrom. Till och med en liten snutt från demoalbumet Closer to Doom efter önskemål från en högljudd typ i publiken. Det blev bara ett intro eftersom den inlånade gitarristen från Porcupine Tree inte kunde låten. Baron Fox bakom trummorna har förstås hela Bigelfdiskografin i blodet och trummade på utan problem. Han gjorde ett bra jobb, även om jag hade velat se Mike Portnoy på den platsen.

Damon Fox var inte sen att svara på dryga kommentarer från "roliga" typer, som det fanns gott om. När han blev häcklad av en överförfriskad öldrickare längst fram för att han drack Ramlösa (medan Duffy Snowhill pimplade öl för dom båda), blev svaret att det inte var vanligt vatten utan Unholy Water. Det gick förstås hem. Han fick till och med in en gammal goding från John Lennon; Will the people in the cheaper seats clap your hands? And the rest of you, if you´ll just rattle your jewelry. Klassiker. Det är svårt att veta när han var tyken på riktigt och när han bara skojade, men Damon Fox är utan tvekan lika med Bigelf, och när Damon Fox uppträder lyssnar man.



Here comes the men in the white suits suits suits

Han förtjänar förstås all uppmärksamhet. En person som kan spela både Hammondorgel och Mellotron samtidigt som han sjunger är en superhjälte i min värld. Rösten är minst lika bra live som på skiva. Ibland hinner han inte riktigt med att sjunga, men det kvittar när man själv sjunger så att käken nästan går sönder.

Att välja ut den kvällen bästa låt är ingen lätt sak, men Edge of Oblivion och Painkillers ligger bra till. Om Mr Fox får välja är det Counting Sheep som är favoriten. Just det mästerverket var kvällens näst sista låt. Bigelf rationaliserade bort hela grejen med att gå ut bara för att bli inklappade till extranummer, så vi blev uppmanade att helt enkelt låtsas att de hade gjort det. En strålande idé. Incredible Time Machine fick avsluta föreställningen, och Damon All-In Fox hamnade till slut uppe på Hammondorgeln. Det var magiskt.

Två av kvällens verkliga höjdpunkter ägde faktist rum efter att själva spelningen var slut. Damon Fox är av den uppfattningen att ett band som verkligen bryr sig om sina fans stannar kvar i lokalen tills precis alla har fått ta kort med bandet och fått varenda pinal signerad. Det inkluderade förstås undertecknad. Allt jag kan säga är att Damon Fox är hur trevlig som helst. Och har väldigt mjukt hår!

Det är så här man fångar fans för all framtid



Det var nästan mer spektakulärt att basist-Duffy helt spontant kom fram och började prata en underbart finskklingande fylleengelska med mig. Han ville absolut inte signera min nyinköpta Bigelfvinyl. Han påstod att han skrev så fult att skivan skulle bli värdelös, men gav den en rejäl kyss istället. När han fick syn på min lika nyinköpta Bend Sinistervinyl protesterade han högljutt! Inte för att det inte var en Bigelfskiva, utan för att jag i hans mening hade valt fel skiva av de två som bandet sålde.
"Den andra skivan är mycket bättre!
Jag förklarade att jag inte hade haft med mig tillräckligt med pengar för att köpa båda och därför hade bett killarna i bandet att välja vilken jag skulle köpa.
"NO NO NO! Wait here!!"
Därefter stövlade han iväg och hämtade Dan Moxon, sångaren i Bend Sinister, och sa åt honom att förklara sig! Det blev en sanslöst rörig diskussion med tanke på hur slirig Duffy var vid det laget. Jag behöll min skiva, för alla i bandet hade redan signerat den. Sedan visade det sig att Duffy inte ens hade hört den! Det var helt hysteriskt kul.

Duffy, Dan et moi

En väldigt kul kväll helt enkelt. Jag har faktiskt varit lite deppig över att det är över, och igår funderade jag nästan på att åka ner till Halmstad för att få uppleva det igen. Men men. Enligt Damon Fox har Bigelf världsrekordet i antalet spelningar i Sverige för ett amerikanskt band, så snart är de nog här igen.

They´re coming to take me away, from the pain!

För det är efterfest på min mellotron