Den är här!

Fantastiskt omslag av Lionvalley Publishing

Min egen bok. Det är inte klokt. Ungefär 100 000 ord blev det till slut, fördelat på 61 kapitel. Hur kan jag ha fått ur mig allt det där, i en vettig ordning och med någon sorts röd tråd? Jag, som påbörjar projekt åt höger och vänster, tröttnar lika snabbt och sällan blir klar med något. 

Den egentliga frågan är nog hur jag lyckades fatta mig så kort och koncist. Det har aldrig varit min grej, det där. Mitt första råmanus var på cirka 120 000 ord, vilket är okej om man skriver exempelvis Fantasy eller heter Marian Keyes, men troligtvis inte för Lisa Willman, författarwannabe.

Lösningen? Fram med Den stora yxan. Bort med onödiga beskrivningar och överflödiga adjektiv. Väck med långa, invecklade meningar och irrelevanta utsvävningar, och innan jag visste ordet av hade jag dessutom utan vidare raderat de första nio kapitlen. Hur enkelt som helst. Nu ljög jag en smula, det var i själva verket ganska ångestfyllt (om nu något kan vara ganska ångestfyllt), men vad ska man annars göra man när man inser att berättelsen börjar för tidigt? Det lärde jag mig av den amerikanska författaren KM Weiland alldeles för sent. 

När folk får veta hur lång tid det tog att skriva boken blir somliga chockade (SÅ lång tid kan det väl inte ta att slänga ihop en bok?), men jag brukar säga att jag under de första tre-fyra åren mest övade på att skriva en bok. Det där med författande är inget man bara kan, inser man snabbt. Kanske skulle det ha varit en bra idé att lära sig hur man skriver en bok, innan man skriver en bok, men eftersom man aldrig blir fullärd skulle det med den logiken inte ha blivit ett enda kapitel. Åtminstone inte innan jag har fyllt 80 år, vilket är en ålder då jag tänker mig att man har uppnått nog med livserfarenhet för att bli tagen på allvar, och har tillräckligt bra självkänsla för att kunna be folk dra åt helvete om de har (dåliga) synpunkter. Därmed får man alltså acceptera svårsmälta insikter i ett sent skede, exempelvis att boken blev bättre utan de där första nio kapitlen - som jag givetvis hade lagt oproportionerligt mycket tid på -  och gå vidare i livet*. 

Det blev ju en bok trots allt, och den kan man läsa mer om här: www.lionvalley.se

Officiellt releasedatum är 17 mars, men den går att förbeställa hos mitt förlag redan nu via länken ovan. 

*Jag ljög igen. Det raderade kapitel 5 är ett av de bästa jag har skrivit** och kommer att hemsöka mig tills jag hittar ett annat manus att stoppa in det i. 

**Min lektör sa efter första genomläsningen att DET HÄR KAPITLET FÅR DU ALDRIG TA BORT! Nejdå, sa jag, tog fram trollspöt och ba´ AVADA KEDAVRA***! 

***Min lektör lever, för tydlighets skull. Don´t call the dementors on me. 

Välkommen hem

Fenix reser sig ur askan. Precis som varje rockband med högaktning tog även Lost Woman Blues en (onödigt lång) paus. Efter nästan tre års skriverier på Rocknytt följt av flera års sporadiskt romanskrivande är det dags för storstilad comeback i ny, blank scenkostym. Musiken är som alltid närvarande, metal är som bekant for ever, men huvudsakligen har bloggen vidareutvecklats till en författarsida.  

Det kommer förstås att handla mycket om min kommande Feelgoodroman Hollywood Hills Forever, som ges ut på Lionvalley Publishing till våren, men även nya projekt och fortsatt spridda tankar. Just nu handlar de mycket om hur boken kommer att tas emot. Jag har svårt att tro att någon där ute skulle kunna vara hårdare i sin kritik än jag själv, men det är läskigt oavsett.

Som namnet skvallrar om utspelar sig min debutroman i Los Angeles (var annars?). Jag hoppas att just du ska vilja läsa den, och att du ska bli lika fäst vid karaktärerna och min älskade favoritstad som jag är.   

Givetvis är boken sprängfylld med musik, något annat var väl inte att vänta, och som en sneak peak kommer här temalåten för det allra första kapitlet. 

Mer smått och gott utlovas tills det är dags för release. Det har inte hänt än, men snart kanske även jag förstår att det är på riktigt!

Melodikrysset

Har någon sett programmet Hipp Hipp när de gör parodi på Melodikrysset? Det är ungefär så min hjärna fungerar hela tiden. Dagens låt är ett resultat av detta associerande.

Jag håller på och läser en bok om Guns´n Roses just nu. Axl Rose föddes som William Bruce Rose, men gick under större delen av sin uppväxt som Bill Bailey. Bill Bailey heter även en engelsk komiker, som bland annat medverkade i filmen Hot Fuzz. Bill Bailey spelar dessutom theremin, som är det instrument som används flitigt i serien Morden i Midsomer. Både filmen och serien handlar om poliser som jagar mördare. Att mörda folk är olagligt, och Breaking the Law är troligtvis den mest kända låten med Judas Priest. På deras Killing Machine finns Evening Star med, och det råkar vara dagens låt.

Kom inte och säg att det där inte var logiskt. 

Jason Newsted Happy Face

Häromdagen var det exakt 16 år sedan Jason Newsted lämnade Metallica. Det får mig osökt att tänka på den franska experimentella/instrumentella math metalgruppen Goodbye Diana*. Jo, det finns tydligen nåt som heter Math metal. Den första låten jag hörde med bandet har det underbara namnet "Jason Newsted Happy Face". Om man bara har sett en enda bild på den gode (men ej glade) Jason förstår man varför jag skrattade rått och hjärtligt.

Jason Newsted kunde man träffa på meet and greet på Sweden Rock för några år sedan. Han var där med sitt nystartade band Newsted, men annars är han väl mest känd som Metallicas basist 1986-2001.

Bandet Newsted med Jason Newsted på sång och bas gav i början av 2013 ut en EP med den något fantasilösa titeln Metal. Sedan började tydligen inspirationen att flöda, för fullängdaren fick namnet Heavy Metal Music. Det är egentligen ganska smart så att ingen råkar tro att de köper en houseskiva eller nåt. Nu när jag har trashat (eller kanske thrashat) albumtiteln måste jag ändå säga att innehållet är rätt bra. "King of the Underdogs" är en grym låt, och spelningen på SRF var både tung och ösig.

Hur som helst gick jag, sambon och en kompis iväg för att träffa Jason, IRL så att säga. Jag hade inte varit på någon meet and greet innan, men fick höra att det brukar finnas skivor och annan merch att köpa och som artisten sen kan signera. EP:n borde han ju definitivt ha, tänkte vi, och kanske kunde det till och med finnas några Metallicaskivor? Han var ju trots allt med på några stycken. Fyra för att vara exakt. Eller åtta. Det beror på hur man räknar.

När vi närmade oss signeringen upptäckte vi att bordet framför Jason såg oroväckande tomt ut. Inga skivor så långt ögat nådde, och inget annat heller för den delen. Vad fan skulle han skriva på? Grabbarna började leta efter papperslappar på marken, men det enda de hittade liknade mer konfetti än något man kan lägga framför en surmulen rockstjärna utan att få onda ögat. Lyckligtvis kom jag på att jag hade ett utskrivet spelschema i fickan. Det var en skrynklig och lortig A4, men jag rev den i tre delar och vi tog varsin. Framför oss såg vi Super Fan #1 lägga fram sitt tygklädda samlaralbum med bilder och urklipp framför Jason, som spann nöjt medan han satte sin autograf på en väl utvald plats. När sedan vi klev fram med våra små lappar såg han minst sagt skeptisk ut, och när de andra frågade efter Metallicaskivor trodde jag att han skulle be oss att f--k off. Trots detta skrev han faktiskt på våra pappersbitar. Det var dock sista gången jag gick tomhänt till en signering**.

* En annan, oförglömlig låt med Goodbye Diana är "Nakednicknolte". Jag önskar att de hade haft text till just den.
** Om man bortser från den gången Steel Panther fick kladda sina autografer i locket på min handväska.

L.A Woman pt 7 - Bye bye Hollywood Hills

Efter tre dagar i West Hollywood Hills var det dags att dra vidare igen. Jag har tappat räkningen på hur många ställen jag har bott på. Sju tror jag.

På fredagen blev en brakfrukost på Mels på Sunset Strip, och jag satt och skrev som bara den. Personalen trodde nog att jag var nån svensk matskribent för de passade upp på mig hela tiden och var superintresserade av vem jag var och vad jag gjorde i LA. Alltså ännu mer service minded än alla andra jag har träffat. Inte illa.

Den dagen var det 11 september, och 14 år sedan terrorattacken. Det märktes överallt, inte minst på alla flaggor som hänger på halv stång. Även som utomstående kunde man känna av den speciella stämningen som på nåt sätt ligger i luften.

Av en händelse hamnade jag på Rainbow bar igen och intog middag i ett nytt bås, den här gången Lemmy till bordet. Åkte sen via Mulholland Drive (för typ tjugonde gången) till Sherman Oaks igen för de sista nätterna i stan.

Det är helt fantastiskt vilka människor man möter via air bnb. De sista två nätterna bodde jag hos en himla rolig snubbe som har jobbat i över 20 år på skivbolag, och har träffat bland annat Slash, Axl Rose, Rob Zombie, Morrissey, Nirvana, Joni Mitchell och hur många som helst. Oj vilka historier jag har fått höra! Han bakade chocolate chip cookies när jag kom och sen snackade vi musik hela kvällen. Anledningen till att jag valde just det boendet bland alla hundra som finns på air bnb´s hemsida (utöver att det låg i Sherman Oaks) var att det sitter en stor Bob Dylantavla på väggen i rummet som han hyr ut. Jag tänkte att då måste det ju va ett bra ställe. Inte för att jag direkt älskar Bob Dylan, men musikintresserade människor är väl alltid bra människor tänkte jag.

Den värden var också den enda som har undervisat mig i hur man överlever en jordbävning. Han har tre överlevnadskit strategiskt utplacerade i lägenheten och bilen, och försåg mig med en extra ficklampa. Det blev extra påtagligt när jag såg de djupa sprickorna i väggen efter det senaste stora skalvet. För övrigt är det jordbävningar här hela tiden men de är så små att man knappt märker dom, men alla verkar gå och vänta på "den stora" som borde ha kommit redan. Statistiskt sett. Å andra sidan borde även Yellowstone ha fått ett gigantiskt utbrott för länge sedan. Detta diskuterade vi också en bra stund, och jag lovade att fördjupa mig i ämnet - efter att jag kommit hem till tryggheten igen.

Lördagen var en jävla skitdag.

Nä, inte egentligen. Jag ville bara inte åka hem. Jordbävningar och extrem torka till trots är detta platsen där jag borde ha varit född. Jag hade ingen aning om vad jag skulle ta mig för, men att äta är ju alltid en bra start. Därför sladdade jag över till ett frukostställe i Sherman Oaks, tog med mig enorma mängder mat (och då glömde de ändå att skicka med min surdegsbagel) och åkte upp till en ekopark vid Mulholland Drive. Jag hade tänkt ta mig en hajk till en av bergstopparna och äta frukost med utsikt över dalen. Nu bidde det inte så för det började regna. Om man nu kan kalla det regn. Det duggade i tio minuter och när det gav sig hade vattnet på marken redan dunstat bort. Då var även det mesta av maten borta, men jag tog ändå en liten hajk och tittade efter skallerormar.

Jag blev sugen på mer utsikt så jag åkte till Griffith Observatory igen och satt där bra länge och funderade över livet. Lite halvmulet väder men behaglig temperatur, nere på lite drygt 30 grader, och det kändes nästan svalt efter den extrema värmen som har varit. Tog en glass och fascinerades över alla som kollade Facebook och gud vet allt i sina mobiler (fri wi-fi på caféet) istället för på den makalösa utsikten.

Sist av allt körde jag en sväng genom Hollywood, Sunset Boulevard (lite extra vemodigt på Sunset Strip) och en sväng till på Mulholland Drive. Jag inser att jag verkar lite besatt av vissa ställen här... Jag hade tänkt stanna kvar och se solnedgången från någon av utsiktsplatserna men jag var helt slut så jag åkte hem redan strax efter fem och tvärslocknade på sängen nån timma innan det blev en hämtpizza till kvällsmat.

En konstig och ledsam dag. Jag fattar ju att man inte kan glida runt i en sån här fantasivärld hur länge som helst men jag kommer fortsätta drömma om att bo här. Jag kände likadant förra gången. Fan vet om jag törs åka tillbaka igen. Då stannar jag nog för gott.

Jag skulle egentligen ha varit på en konsert med ZZ Top och Blackberry Smoke på lördagkvällen men hade ingen ork att åka usel motorväg till Pomona som ligger två timmar bort. Jag trodde att det låg mycket närmre, annars hade jag ju inte köpt biljetten, men det är genomgående för hela min vistelse här. Det blir väl fler gånger.

Hemresedagen var en förfärligt sorglig dag. Russell, min värd, tvingade mig till sovmorgon. Jag fick inte gå upp före tio hade han bestämt (oh nooooo!) Det var inga problem alls.

Det blev faktiskt en ok dag ändå, fastän jag var olycklig. Det blev en sista tur på Mulholland där jag satt och tittade ut över dalen en stund och försökte etsa fast utsikten och känslan i minnet. Åkte sedan en av de snirkliga vägarna ner över Hollywood Hills och körde Sunset Strip en sista gång.

Jag körde hela Sunset Boulevard tills den slutar vid havet, och fick se nya delar av stan som var väldigt fina. Sedan körde jag den korta biten via kusten till Santa Monica, la en av mina sista dollars på parkering och tog en sväng ner till piren. På söndag är det lite väl mycket trängsel, så jag gick ner en sväng på strandpromenaden mot Venice och tittade på folk en stund och var alldeles vemodig.

Sedan var det bara att hoppa på kvällsflyget hem. Hem till verkligheten. Hem till regnet. Hem till tvätt och matlagning och en bil som vill ha service.

Undrar när nästa flyg till L.A går.

"Don´t quit your daydream"

L.A Woman del 6 - Fritt fall

Det har blivit mycket Tom Petty på den här resan, det finns liksom i luften här. Allt detta lyssnande har gjort att galna skyltmänniskan har varit i farten igen. Man skulle kunna säga att jag gjorde en Free Fallin´-turné under tiden som jag bodde i Sherman Oaks, som är så nära alla ställen han sjunger om.

Skyltar i all ära, men allra roligast har jag ändå haft idag. På väg mellan Miracle Mile och Santa Monica stannade jag i Westfield Pavillion på Pico Boulevard. Där åkte jag rulltrappa. Upp och ner, upp och ner, samtidigt som jag försökte ta en selfie - den första på hela resan. Det var lite knepigt för just den rulltrappan jag åkte i var väldigt kort. Jag är helt säker på att jag såg dum ut, men jag har aldrig påstått att jag är normal på något sätt. Tvärtom. Om någon hade frågat skulle jag ha sagt att jag är från Norge och att vi inte har rulltrappor där.

Man kan ju undra varför man åker till ett köpcentrum bara för att åka rulltrappa. Fråga Tom Petty. Han gjorde precis samma sak som jag i videon till Free Fallin´, fast med en gitarr i näven. De kanske sponsrade hans Ray-Bans?

L.A Woman del 5 - Joshua Tree

Resan fortsätter i musikens tecken. Det bara blir så, men det är väl för att den upptar en så stor del av mitt liv. Idag gick faktiskt precis hela dagen i stora musikers fotspår. Det beror delvis på U2, men också på British Airways.

B.A hade nämligen den goda smaken att ha hela Foo Fighters kanonserie Sonic Highways i sitt tv-utbud på planet hit, och eftersom jag var på väg dit jag var på väg tittade jag förstås på avsnittet om LA. HA! Jag tittade givetvis på alla avsnitt, igen, men extra ingående på inspelningen av låten "Outside". En stor del av det avsnittet handlar om stonerscenen som växte fram i Coachella under 1990-talet, och om den legendariska studion Rancho de la Luna, som ligger i det lilla ökensamhället Joshua Tree. JOSHUA TREE! Jag har velat åka dit ända sedan jag hörde den skivan med U2, så det var ju ganska givet hur detta skulle gå.

Jag var vansinnigt taggad när jag satte mig i bilen i morse, så jag började med att köra helt fel. Igen. Trots att jag har gps. Jag har upptäckt att det absolut bästa med en gps är att den guidar mig rätt varje gång jag har kört fel eftersom jag alltid gör det trots att den har talat om för mig hur jag ska köra till att börja med. Man får inte tänka själv, har jag märkt.

Herre min skapare vilka vägar jag har kört på! Då menar jag inte hur dåliga dom är (helt otroligt vilka värdelösa, sönderkörda vägar de har överallt) utan omgivningarna. Det är så storslaget så det är inte klokt. Höga berg, djupa raviner och vidsträckta vyer. Allt jag gillar på samma gång.

Själva samhället Joshua Tree är en dammig och sliten håla men nationalparken med samma namn är helt makalös. Jag körde runt och bara gapade. Stannade överallt och tittade. Var där i flera timmar. Satt och tittade. Åt medhavda, bortglömda, svettiga tacos uppe på den högsta toppen med utsikt över Coachella. Ville inte åka därifrån.

Jag gjorde förstås en egen version av U2s omslag också:

Fast nu glömde jag ju berätta vad jag gjorde först - jag både "loitrade" och "trespassade". Den här gången stod det inget om armed response, bara beware of the dog... Jag var så diskret och hemlig när jag smög uppför den dammiga grusvägen till studion så det var inte klokt, men jag gick faktiskt inte hela vägen fram. Nån måtta får det ju vara.

Dagen kan bara sammanfattas med ett ord: storslagen.

L.A Woman del 4 - Coachella

Min nördighet har idag nått nya nivåer. Jag skyller på min sambo, för det är alltid han som får mig att vidga vyerna - musikmässigt sett. Jag ska snart förklara.

Vyer är något jag har haft gott om de senaste dagarna. Jag har tillfälligt lämnat Los Angeles och började med att köra den långa kustvägen ner till San Diego, och passerade den ena WOW-platsen efter den andra. Kalifornien blir bara mer och mer fantastiskt.

Efter två ganska tröttsamma dagar i San Diego har jag nu fått ännu fler fantastiska naturupplevelser efter att ha kört på slingriga småvägar genom bergen till Coachelladalen. Utöver Palm Springs finns det en mängd andra städer som i princip alla hänger ihop, bland annat Rancho Mirage där jag nu bor samt något som kallas Sky Valley. Efter lite allmän, vanlig rundkörning i den tätbebyggda dalen drog jag ut i öknen lagom till solnedgången. Det var verkligen magiskt.

En kort bit av vägen genom Sky Valley

Att jag åkte just dit beror ärligt talat enbart på stonerbandet Kyuss, och jag är dom evigt tacksam. Hela Coachelladalen har något överjordiskt över sig, och det är omöjligt att beskriva i ord. Åk dit, för fasen, så slipper jag försöka.

Alltså, jag åkte en bra bit ut i öknen bara för att leta upp en jäkla skylt. Sedan satt jag i bilen och väntade på att solen skulle gå ner, bara för att skylten skulle se ut som på skivomslaget till Kyuss skiva som kort och gott heter Sky Valley. Det blev inte exakt likadant, men nära nog. Skylten har dessutom blivit utbytt sedan 1994 när skivan kom, så jag var chanslös från början. Jag inser att det här är nästan omöjligt nördigt, långt mycket värre än att leta upp Nikki Sixxs hus, men det var en fantastiskt kväll.

L.A Woman del 3 - the Heroin House

En vecka på resande fot nu. Jag vet inte var tiden tar vägen. Efter fem dagar i Sherman Oaks började det kännas som "hemma" och nu när jag har åkt därifrån känns det konstigt. Mer om det senare.

En annan som tidigare har kallat Sherman Oaks för hemma är Nikki Sixx. Ända sedan jag läste hans "Heroin Diaries" har jag velat spana in huset han bodde i under det året boken handlar om, 1987. Han beskriver ganska ingående hur han bland annat sitter i en av sina garderober med hagelbössa, fullkomligt paranoid av sitt heroinmissbruk, men också att han satte upp höga grindar och luckor för fönstren för att inte langarna skulle få tag på honom. Han skriver hela tiden att han bor i Van Nuys, men i verkligheten hittade jag huset 15 minuters promenad ifrån där jag har bott den senaste veckan - i Sherman Oaks. Jag har inte riktigt fattat var gränsen går, men det är helt oviktigt. Det viktiga är att jag hittade huset.

Ja, jag är medveten om att jag har konstiga intressen.

Så här ser det i alla fall ut. Man ser verkligen ingenting på bilden, jag vet. Jag vågade inte gå närmre för det satt en liten skylt i rabatten som förbjöd både "trespassing" och "loitering", och hänvisade till ett vaktbolag med "armed response". Jag ville inte loitra alltför mycket, och närmre än så här vågade jag inte fota...

Mer galenskaper följer.

L.A Woman del 2 - Just got back

Det är alldeles fantastiskt kul att vara utrustad med bil denna gången i Los Angeles! Livet blir så mycket roligare med bil, och här tar man sig ingenstans annars. Hela första dagen åkte jag bara runt på måfå och spanade i min röda Lancer. Den första hyrbilen jag fick var full med myror, så den lämnade jag tillbaka. Efter ungefär två veckors funderade där hemma hade jag till slut bestämt mig för att hyra en gps med bilen. Jävligt bra drag. En stund, för den fungerar faktiskt bara när den vill. Jag har aldrig varit med om en lynnigare apparat. Glapp är den också. Tur att jag har en inbyggd kompass.

HA! Många felkörningar blev det alltså, och jag fick därför se en massa saker som jag inte visste att jag ville se men också saker som jag faktiskt inte ville se. Eftersom jag för tillfället är inkvarterad i Sherman Oaks i San Fernando Valley åkte jag under dagen bara runt på den sidan bergen. Van Nuys, Burbank, Glendale osv. På vägen till Burbank körde jag helt slumpmässigt förbi en skivaffär utmed gatan som jag precis lika slumpmässigt hade irrat mig in på. Tio sekunder senare hade jag parkerat. Det var ren reflex, jag lovar. Tänk att det alltid blir så här.

Det var tur att jag stannade, för jag behövde verkligen skivor. Nej, jag skojar inte. Även om det är grymt bra musik på amerikansk radio blir man till slut galen av all reklam. Resten av dagen blev det därmed Cheap Trick, Heart och Nazareth. Inga tråkigheter.

När jag skulle hem framåt kvällen var det rusningstrafik. Hamnade fel, gps:en la av och jag var på väg åt fel håll. Jag tog en slumpmässig avstickare åt höger och hamnade på Mulholland drive! Jag stannade en stund på en av utsiktsplatserna och beundrade vyn över den gigantiska staden. Jag var på samma utsiktsplats senast också, men då var det någon annan som körde.

Sen fungerade gps:en lite sporadiskt och jag hittade hem. Då fanns det dock ingen parkering i närheten. Jag fick ställa mig flera kvarter bort där halva gatan var avstängd pga filminspelning under fredagen. Jag var inte helt säker på att jag fick stå där jag ställde mig så jag var faktiskt lite bekymrad att bilen skulle bli bortbogserad av filmfolket. Men vad gör man inte för konsten.

L.A Woman del 1 - Up and away

Lost Woman Blues har tillfälligt ersatts av en annan person; L.A Woman. Det är en bra dänga det med, och passar bättre för tillfället. Lite mindre blues, lite mera glam.

Som vissa av er vet fick jag nog och lämnade Sverige. Rullande stenar samlar inget damm. Livet är en resa och världen ligger öppen. Carpe Diem och så vidare. Jag hade blivit feg och bekväm och behövde en rejäl knuff. Därför väntar nu nästan tre veckor i den stora staden i väst med bara mig själv som sällskap. Den enda jag aldrig kan fly ifrån. Hur fan ska detta gå?

Jag har vad jag minns aldrig varit så nervös för någonting i hela mitt liv som inför den här resan. Jag hade ta mig fan ångest på nätterna de sista två veckorna innan. Att resa till USA är en miljard gånger läskigare än Chalmerstentor, friidrotts-SM eller hopptävlingar på ridskolan - och allt detta är saker som jag också har varit sjukligt nervös över. Även om jag dagdrömde mardrömmar om yxmördare, bilkrascher och skallerormar (feg OCH paranoid) var det själva flygresan som jag mådde allra sämst inför. Att flyga är bland det värsta jag vet, särskilt över stora hav och lång tid, men det hela löste sig fantastiskt bra. På första delsträckan (Gbg - London) hade jag nämligen sällskap av den coolaste av coola frontmannen i min relativt nya bandförälskelse Avatar, som fullständigt klubbade mig på Sweden Rock i juni.

Jag såg dom redan vid incheckningen, för de stod precis framför mig i kön. Sångaren är den som ser minst ut som en rockstjärna, vilket är kul med tanke på hur hans scenpersonlighet ser ut. De gick på planet nästan sist av alla, och en efter en gick de förbi. Tills sångaren kom. Och satte sig bredvid mig. Att jag inte dog.

Han var högst förvånad att jag kände igen honom, och trodde först att jag var en gammal klasskompis (TACK, du är mycket yngre än jag kära Johannes). För en gångs skulle kunde jag bete mig som en relativt normal och inte alls särskilt pinsam människa. Jag har banne mig utvecklats.

Resten av bandet satt längre fram. Gissa om att själva flygningen var sekundär. Det var tur för det var den läskigaste landningen jag har varit med om. Regn och storm och hela planet skakade och krängde. Hade jag inte varit uppfylld av rockstjärnenärvaro hade jag garanterat kissat på mig. Det allra roligaste var faktiskt att jag hade bättre koll på deras kommande USA-turné än han. Så är det att vara hårdrocksskribent ;-)

Detta var tredje gången jag delade plan med ett hårdrocksband (In Flames och Lord Dying tidigare) och varje gång har jag suttit antigen bredvid dom eller precis bakom. Det måste vara sjukt låga odds för det.

Den kommande USA-etappen började med min längsta (och tyngsta) spurt någonsin eftersom Londonplanet var väldigt försenat. Kul att starta en 11-timmars flygning med astmaanfall och häftiga svettningar, men jag kom med! Resten gick som en dans.

Någonstans på vägen byttes det läskiga ut mot någon sorts inre glädje. Jag blev alltmer övertygad om att planet inte skulle störta, och resten skulle säkert lösa sig det med. Apokalypsen kanske dröjer.

Lisa Pekka Saalonen

Tiden rusar. Dagarna bara försvinner nuförtiden, men mitt i allt rusande har jag hunnit lägga märke till ett intressant fenomen. Allt fler går runt i gigantiska lurar och lyssnar på musik. Så även jag. Inget konstigt i det, men det är inte heller det som är grejen.

Det som är så roligt är att många får sån feeling inne i sin bubbla att de går runt och sjunger i högan sky. Det är alltid killar, av någon anledning, och lika underhållande varje gång.

I vanlig ordning när jag går runt och fnissar åt andras galenskaper dröjer det inte länge innan jag inser att jag är minst lika löjlig själv. Häromdagen kom jag nämligen på mig själv med att gå och sjunga med i en text (VÄLDIGT lågt givetvis - jag är ju inte knäpp) och (vad värre är) vifta med händerna, som för att markera de olika passagerna i den fantastiska låten jag lyssnade på. Herregud vilken syn.

Efter det har jag insett att jag väldigt ofta går runt och sjunger, eller snarare mimar, till musiken i lurarna. Trots att jag är medveten om det kan jag inte sluta. Det är tur att det fortfarande är kallt och blåsigt, så att jag har en ursäkt att täcka halva ansiktet med en halsduk. Armviftningarna vet jag faktiskt inte vad jag ska göra åt. Ha på mig en väldigt trång jacka? Fråga Peter Tägtgren om jag får låna hans tvångströja?

Vilken låt var det då som framkallade min inneboende dirigent? Jo detta mästerverk med husgudarna Candlemass. Lyssna nu utan att vifta med händerna, om du kan.

Idag är det Ritchies dag

Blackmore alltså. Han fyller 70 år, tänka sig. Som gitarrist i de två fantastiska banden Deep Purple och Rainbow borde han känna sig relativt nöjd med vad han har åstadkommit under sin långa karriär. Grattis, alltså!

Jag tänker inte skriva så mycket mer om detta. Istället vill jag visa Deep Purples oförglömliga video till Perfect Strangers från 1984. Jag kan faktiskt inte hitta något annat ord som beskriver den bättre. De förbrukade tydligen all sin kreativitet när de skrev låtar, och det var väl rätt tänkt. Låten är ju enastående.

Efter noggrant övervägande skulle jag vilja påstå att det är John Lords mustasch som är hela behållningen med videon. Den är inte att leka med. Heja 80-talet!

Synålens historia

Nä, det är inget som jag direkt brinner för. Jag vet ärligt talat inte om någon brinner för det ämnet, förutom min högstadiefröken i syslöjd. Hon hade en dröm. Syslöjd skulle bli ett ämne att ta på allvar. Ett viktigt ämne. Vad gör man då för att öka statusen? Jo, man slänger in lite teori. Snart satt vi elever och skrev prov i textillära, tvättsymboler och synålens historia. Jag var en av de sämsta i klassen på att sy och en av de långsammaste på att knyppla, så hur dötråkigt det än var med slöjdteori var det nog tack vare den som jag till slut fick en fyra.

Det var nästan lika tråkigt med hemkunskap. Jag förstod aldrig vitsen, så istället för att lära mig att laga spenatsoppa, vika servetter och att diska på rätt sätt engagerade jag mig i djupa samtal med killarna i klassen rörande motorcyklar.

Under det årliga utvärderingssamtalet som lärarna hade med alla föräldrar, meddelade hemkunskapsfröken att hon var bekymrad för min framtid. Jag var disträ och hade dålig studiemotivation. Hur skulle detta sluta? Mina föräldrar upplyste henne då vänligt om att de inte var det minsta bekymrade för min framtid. Jag hade nämligen femma i nästan alla ämnen (men alltså inte i syslöjd). Hemkunskapsfröken var nära att få dåndimpen. I hennes ögon var jag ju ett hopplöst fall, men trots det gav hon mig till slut en fyra. Tydligen blev disken ren ändå.

Jag har alltså aldrig varit särskilt flink när det gäller handarbete, förutom den massproduktion av stickade halsdukar jag ägnade mig åt en vinter. Varje gång jag försöker mig på att använda en symaskin sparkar den bakut, trasslar ihop tråden och biter av nålen. Därför gjorde jag på det gamla hederliga sättet när jag sydde fast en back patch på jeansvästen som har hängt i garderoben sen i höstas. Det tog mig ungefär fem avsnitt av Hårdrockens historia att bli klar, och jag var sjukt nöjd efteråt. När jag stolt visade upp mina färdigheter för sambon tog han snabbt ner mig på jorden igen. "Det är ju snett".

Jag har inte gett upp hoppet. Nya märken är på väg med posten. Synålarna ligger laddade. Snart är den nog klar - den coola västen som jag har önskat mig så länge.

Inte så jättesnett, på håll

Party All Day

Nu har det gått drygt en vecka sedan jag träffade idolerna Steel Panther innan deras spelning på Trädgårn här i Göteborg. Så lång tid tog det för mig att tagga ner tillräckligt mycket för att kunna skriva om det.

Ända sedan jag köpte VIP-biljetten i januari har jag gått och funderat på vad jag skulle säga när jag väl fick träffa dom. Det gäller ju att säga nåt genomtänkt. Kanske kunde jag fråga var de kommer att spela i LA när House of Blues har stängts? Eller kanske var de köper sina kläder? Det kanske inte är en särskilt intelligent fråga, men den hade varit fantastiskt mycket bättre än det jag faktiskt sa.

Satchel, ta av dig dina kläder! (Jag vill ta med dom hem). 

Tänk er en fjortonåring som träffar One Direction. Byt ut fjortonåringen mot en 34-åring och de fyra ynglingarna mot fyra som inte riktigt är ynglingar längre, men behåll den mentala härdsmältan. Resultatet är, i båda fallen, en tafatt brud som tycker att "I love you" är en lämplig fras att säga till fyra snubbar vars musik hon beundrar. Att säga det ytterligare fyra gånger (en gång till var och en förstås) bevisar bara min tes att min hjärna förvandlas till en tvättsvamp när den utsätts för situationer som denna.

Den enda jag hade något som skulle kunna liknas vid en vettig ordväxling med var Stix Zadinia. Han stod först i ledet och blev alldeles rörd av att jag hade med ett Thornbirds-konvolut som jag ville få signerat av honom och Satchel. Efter Stix kom Lexxi Foxx, och jag sa något lamt om hans lila fluga. Sedan gick det bara utför. Nåväl. Killarna var faktiskt hur gulliga som helst. De är förmodligen vana vid att träffa brudar med tvättsvampshjärnor.

I love you!

Om man vill veta mer om själva spelningen kan man gå in och läsa min recension på Rocknytt här:
http://www.rocknytt.net/live/16610-steel-panther-liverecension-fran-tradgar-n-goteborg-2015-03-22

Något jag inte skrev där är att jag var en av de som traditionsenligt pekades ut att komma upp på scenen när de spelade 17 Girls In a Row. Så kul skulle vi dock inte ha det. Det enda som for genom skallen just då var att om jag dansade på scenen med Steel Panther skulle jag sedan finnas med i någon pinsam video på Youtube i evigheters evigheter.

Varför är jag alltid så förbannat vuxen? Jag hade ju kunnat gömma mig bakom Stix och passat på att ta bilder på bandet ur ett helt nytt perspektiv. Man skulle också kunna se det som att jag gjorde världen en tjänst. Om jag är kass på att prata med kändisar är jag otroligt nog ännu sämre på att dansa.

Ni har det bättre utan mig däruppe.

Tales of Creation

För några dagar sedan gjorde en av de maskbeklädda medlemmarna i Slipknot ("nr 7" tror jag att det var) uttalandet att bandet kan fortsätta spela i all evighet genom att gradvis byta ut medlemmarna mot yngre förmågor. Han har en poäng. Man vet ju ändå inte vilka som döljer sig bakom maskerna. De kanske redan har ett system med semesterersättare - vem vet.

Med en grupp som Candlemass blir det mer uppenbart när medlemmarna byts ut. Gruppens sångare blir av olika anledningar aldrig långvariga, och att hålla ordning på alla uppsättningarna kan i det närmaste jämföras med att komma ihåg de olika varianterna av Rainbow eller Deep Purple. Under den pågående turnén saknas basisten Leif Edling - bandets ryggrad och den ende som har varit med från starten. Hur mycket Candlemass kan det vara utan honom? Ja, det frågade jag mig inför gårdagens spelning på Kulturhuset Bastionen i Uddevalla.

Det gick faktiskt alldeles utmärkt. Candlemass är Candlemass helt enkelt, oavsett vem som spelar. De andra musikerna är inga nykomlingar (några har varit med till och från sedan 80-talet), och de senaste årens turnéinhopparen Mats Levén är en fantastisk sångare. Med tanke på hur dåliga oddsen är att få se Messiah Marcolin eller Rob Lowe bakom micken lär han vara kvar en stund. Jag ser inga som helst problem i det.

Gårdagens spelning var utsåld, och de drygt 200 besökarna verkade nästan svältfödda på gammal hederlig episk doom. Tillställningen hade fint besök av Nifelheims Per "Hellbutcher" Gustavsson - precis som när Candlemass spelade i Göteborg senast.

Kvällen inleddes* med "Mirror Mirror", och publiken löpte fullständigt amok. Att så många kan stå så nära scenen borde vara fysiskt omöjligt, men det gick. Det är något speciellt med spelningar när publiken står så nära artisterna att man kan se deras tandlagningar.

Materialet var övervägande från de tidiga alstren Epicus Doomicus Metallicus, Nightfall, Ancient Dreams och Tales of Creation. Bara en enda låt var från senaste Psalms for the Dead (2012). Den mest populära låten var, som vanligt, "At the Gallows End". Kvällen avslutades på ett storslaget sätt med "Solitude". Spelningen kändes ovanlig kort, men det berodde gissningsvis på den härliga stämningen.

Betyg: 9 av 10
Bäst: Mats Levén och de glada människorna som arrangerade spelningen
Sämst: -

Låtlistan
Mirror Mirror
Bewitched
Black Dwarf
Prophet
A cry from the crypt
Emperor of the void
Under the oak
Dark reflections
At the gallows end
A sorcerer´s pledge
Crystal ball
Solitude

Disciples of doom!

* Kvällen inleddes i själva verket av det sköna bandet Monolord, men av flera anledningar** anlände mitt sällskap så sent att vi bara hann avnjuta tre låtar. En av dessa var en helt ok version av Fairies Wear Boots. 
** Alldeles för trevlig förfest, följd av ett logistikproblem***.
*** En V50 rymmer sju hårdrockare och en hundbur, om man försöker tillräckligt länge. 

Yeah yeah yeah!

Vadan denna svängiga rubrik? Jo, därför att jag är väldigt nöjd och glad för tillfället. Jag har nämligen fått chansen att skriva för sveriges största hårdrockstidning på nätet - Rocknytt! Sedärja, nu har ni en ny grej att följa :-) Kolla bland nyheterna, så kommer det säkert upp något som jag har skrivit.

Den där goa lyckokänslan går även att få på konstgjort väg. Jag pratar inte om droger nu, utan lyssna bara på dagens låt så förstår ni vad jag menar. Den är så röjig att man tappar byxorna. Första gången jag hörde den var på jenkarradion när vi cruisade runt i Florida i januari. Jag blev fullständigt golvad. Inte bokstavligt förstås, för då hade jag krockat, men bilen gick lite vingligt i tre minuter.

Låten finns givetvis på Youtube (vad finns inte på Youtube?), och som vanligt läste jag de tillhörande kommentarerna. Är det inte konstigt att det alltid måste sitta en vrång jeppe nånstans och skriva ner allting som läggs ut? Jag är fullt medveten om att jag ibland kommer med subtila hintar i mina inlägg om saker jag inte tycker så bra om (fint inlindat va?). Skillnaden är att många nuförtiden verkar ha ett behov av att aktivt söka upp sidor/låtar/personer de uppenbarligen inte gillar och sedan skriva nedlåtande om detta. Det är som om jag skulle ta på mig jobbet att sitta i tv och kommentera Melodifestivalen, med avsikt att såga varenda bidrag i direktsändning.

Nu var kommentarerna om dagens låt kanske inte så elaka som de kan vara i andra fall, men det var tillräckligt för att bli underlag till detta allmänna tyckande från min sida. Vad sa de då, gnällspikarna? Jo, att låten är en ren och skär rip off på Kisslåten "Shock Me" från plattan Love Gun, och därav inte värdig vår dyrbara tid. Det är fullständigt uppenbart att det är en rip off på "Shock Me", men den är så förbannat bra att jag inte bryr mig det minsta. Det var fler som tyckte som jag när den kom ut 27 februari 1999, för den gick upp i toppen på Billboardlistan.

Låt mig presentera: "Lit Up" med den finfina orkestern Buckcherry från skivan som också heter Buckcherry. Ja, den handlar om kokain. Nej, jag stör mig inte.

Surt sa räven

Vad gör man när livet ger en citroner, och man inte är särskilt förtjust i citronsaft? Jo man lyssnar på metal och känner hur det sura så sakteliga lämnar kroppen. Det är konstigt att man inte kan få musik på recept. Jag tror att det skulle bli en hit (avsiktlig ordvits), men tills sjukvården inser detta får man ägna sig åt gammal hederlig självmedicinering.

Jag har roat mig med att göra en topplista över låtar som får åtminstone mig att stå rakare i motvinden. Jag gillar topplistor, så bara att göra en får mig på bättre humör.

5. I´m Alive med Helloween. Då vet man ju att man lever, och det är väl en bra start antar jag.

4. Induction + Dethrone Tyranny med Gamma Ray. Om Gamma Ray bestämde skulle det inte finnas något elände i världen. Heja dom.

3. Last Man Standing med Hammerfall. För att texten säger allt. Not backing down, not giving in!

2. If you really really love me med Steel Panther. Det är omöjligt att lyssna på den utan att dra på smilbanden. Även morgnar när havremjölken är slut, spårvagnen är inställd och det regnar underifrån. Sånt händer oftare än man kan tro.

1. Battle Hymn med Manowar. Som en det behövs en förklaring.

The Song Remains The Same

Igår spelade Physical Graffiti, "The Ultimate Led Zeppelin Experience", på Trädgår´n i Göteborg. Det är alltid spännande att gå på tributespelningar. Den som har sett några håller säkert med om att kvaliten kan variera, men vad är egentligen viktigast när man bedömer ett hyllningsband? Ska de låta så likt idolerna som möjligt, vara dubbelgångare eller räcker det med att vara suveräna musiker?

Med Physical Graffiti behöver man inte välja. De uppfyller alla önskemål man kan tänkas ha på en Led Zeppelin-show. Bandet är baserat i Nederländerna men har engelsk sångare, tysk trummis och irländsk basist. Sångaren Andrew har gått samma kurs i sensuell dans som Robert Plant, och när han tar de höga tonerna får man dubbelkolla att det inte är originalet som står på scenen. Gitarristen Daniels hårsvall sågs på Jimmy Page ca 1983, han har en gitarrarsenal helt i stil med densamme och vet hur den ska spelas - både med händer och stråke.

Bas och trummor spelas av Dave och Jan, som tar igen vad de saknar i utseende med en enastående förmåga att förmedla Zeppelinarnas "groove". Dave spelade även mandolin under ett stämningsfullt, akustiskt inslag. Bandbeskridningen är dock inte komplett utan den karismatiske ynglingen Gert-Jan på keyboard.

Den 2,5 timma långa spelningen var en enda lång hitkavalkad. Som en godispåse med Led Zeppelinkarameller. De enda jag saknade var "Good Times Bad Times", "Bron-Y-Aur Stomp" och "D´yer Mak´er", men det känns fel att klaga.

Det blev ingen "Moby Dick", men Jan visade sina färdigheter i ett evighetslångt trumsolo under "Whole Lotta Love" alldeles i slutet av spelningen. Jag kan förklara exakt hur långt det var: så långt att jag till slut tröttnade och gick iväg till garderoben och löste ut min och sambons jackor. Sedan gick jag och bytte om till dubbla strumpbyxor (kallt ute va!) och gick tillbaka till konsertlokalen. Då höll han fortfarande på och trummade. I fem minuter till.

Spelningen avslutades med en mäktig version av "Kashmir" följd av "Rock and Roll".

Betyg: 4

Bäst: Going To California, When The Levee Breaks och No Quarter. Jag kan lägga till tjugo låtar men då är det meningslöst med en bästa-lista.

Sämst: att Trädgår´n drar igång sin dunka-dunkanattklubb innan konserten är slut, så att bandet under den sista halvtimman kompas av Absolute techno 25. Pinsamt!

Mest publikjubel: Stairway to Heaven. Jag har aldrig förstått varför just den blev så stor, när det finns så många andra fantastiska låtar.

Udda inslag: Jag har aldrig upplevt ett thereminsolo tidigare. Ganska coolt, men jobbigt för öronen. Jag fick också se mer hud än jag hade önskat, när en kvinna, 50+, slet av sig blusen och diggade loss framför scenen. När hon inte for fram och tillbaka utmed staketet och fladdrade med armarna och brösten kladdade hon på diverse män som hade oturen att stå mellan henne och scenen. Stundtals var det fler som tittade på henne än på bandet, och till slut ingrep en ordningsvakt. Det var ganska hög medelålder i lokalen, och gott om välklädda herrar i 50-60-årsåldern som dock inte var sena att slänga av sig sina kavajer och lyckligt studsa runt på golvet.

"It´s been a long time since I rock and rolled!

Lost Woman Blues - 1-årskalas!

Tänk att Motörhead har döpt en låt efter min blogg! Är inte det fantastiskt så säg. Ta fram albumet Aftershock och se själva. Låt nr 3: "Lost Woman Blues".

Ahem.

Det kan vara så att det är tvärtom, men nu ska vi inte snöa in på detaljer som vem som kom på vad. Oavsett vilket tyckte jag att det var ett passande namn på min blogg när jag startade den för exakt ett år sedan idag. Fanfar! Det tycker jag fortfarande, av tre enkla anledningar.

1. Den innehåller mina initialer
2. Jag är ganska Lost.
3. Jag är en Woman.

Så var det med det. Ett helt år höll jag inne med den infon. Kändes det som ett antiklimax för er med? Livet är hårt.

Jag skulle nog vilja påstå att jag är lite mindre "lost" nu än för ett år sedan. Tacka bloggandet för det. Det är i sanning ett terapiarbete, och ett väldigt roligt sådant dessutom. Först var jag lite osäker på det där med att skriva sitt hjärtas mening på nätet. Tänk om jag skulle bli idiotförklarad (av fler än min doktor)? Eller bli attackerad av en sån där näthatare? (Ett jättekonstigt ord eller hur? Det låter snarare som en person som är militant emot vissa typer av fiske). Det har lyckligtvis inte hänt. Alla som läser min blogg är jättesnälla ;-)

Jag ser fram emot ännu ett år med Lost Woman Blues, och hoppas på att det blir många nya, intressanta upplevelser att skriva om. Det finns potential! Redan nu på lördag är det spelning på gång; Led Zeppelintribute på Trädgårn. Om knappt en månad kommer Steel Panther till Göteborg, och i samma veva spelar Candlemass i Uddevalla. Till sommaren blir det Sweden Rock Festival, AC/DC och Metallica för att nämna några. Dessutom lite spännande resor...

Grattis bloggen på 1-årsdagen, och ett stort tack till er för att ni finns där ute!