Kör Volvo, för säkerhets skull

I helgen var det Record store day, hur det nu kan vara det i flera dagar. Under lördagskvällen knåpade jag ihop en inköpslista med ett 20-tal skivor som jag länge har tänkt köpa, och på söndagen gick jag glad i hågen med listan i näven till stadens enda skivaffär. Hur många skivor på listan tror ni att jag hittade? Jo, mina kära vänner, det ska jag berätta för er. Jag hittade TVÅ! 

Det var dock fler än två som följde med hem, för jag hittade givetvis andra som jag inte visste att jag ville ha. Totalt sex stycken blev det för min del, och tack vare mina och sambons musikkunskaper fick jag dem rätt billigt.

Mattias Lindeblad, som är något av en rikskändis i hårdrockskretsar, anordnade nämligen en klassisk rock-quiz. Efter att ha brottat oss igenom 20 hyfsat kluriga frågor fick jag och sambon stolt mottaga det ärofyllda tredjepriset som bestod av ett presentkort att köpa skivor för. Vi hade redan varsin hög med skivor som låg och väntade i kassan, så det presentkortet var nog det snabbast inlösta i historien.

En av skivorna som fanns både på min lista och i affären var Rainbow Rising. På detta fantastiska album finns den ännu mer fantastiska låten Stargazer med en av de mest fantastiska frontfigurerna av dem alla. Dio - jag saknar dig!

På skivan medverkade även den begåvade batteristen Cozy Powell, som dessvärre också har gått ur tiden. Han körde ihjäl sig i april 1998, i en SAAB 9000. Jag har faktiskt aldrig gillat SAAB.

Ut och grilla med er nu och spela lite Rainbow. Trevlig Valborg!

Kvällsmässa med husgudarna

Jösses så stämningsfullt man kan få det hemma på lördagskvällen. Allt man behöver göra är följande:
1. Släck lamporna. Allihop - även grannens om de stör.
2. Tänd ljus. Så många som möjligt.
3. Leta fram din Epicus Doomicus Metallicus med Candlemass, för den har väl alla hemma? Om inte - köp den och börja om från steg 1.
4. Dra igång Solitude på sådan volym att tavlorna på väggen vibrerar.

Kvällen är nu fulländad, men man kan ju lyssna klart på skivan ändå. Det blir inte sämre.

I´m 18!

Ibland kan jag bli så sjukt gymnasienostalgisk. Även om det var en hel evighet sen känns det ändå som igår. Vissa låtar förknippar jag extra mycket med den här tiden. När jag lyssnar på Manowars fantastiska "Battle Hymn" är jag plötsligt 18 år igen och hänger i ett av skolans skyddsrum som utgjorde högkvarter för hårdrocksföreningen Hellcruisers.

Det fanns en hel hög med föreningar på min skola och för att få ett eget rum/krypta krävdes att man var seriös, och att man hjälpte till på skolfesterna. Vi var tokseriösa. Vi hade möten och allt! Vår ordförande Mattias förde närvarolista och höll i dagordningen. Den kunde till exempel se ut så här:
1. Mötets öppnande.
2. Planering av konsert med Gehenna, Vomitory och Spineless.
3. Nu lyssnar vi på Grave Digger.

Jag lärde mig massor. 

Vårt skyddsrum var lätt coolast av alla. Vi hade svartmålade väggar, kamouflagenät i taket, en stulen glassgubbe och ölkyl (med lättöl). Viktigast var förstås bandspelaren. Där hängde vi på rasterna, jag och Fluff, Käfan, Jons och de andra. En av killarna lyckades få in "Steve Harris" som sitt namn i skolkatalogen. Man kan bara buga. 

Nu lyssnar vi på Grave Digger.

Luftgitarr

Jag satt bakom In Flames en gång på flyget till Stockholm. Jag tror att det var 2008. Jag satt en bra stund och tittade på en välbekant tatuering som skymtade mellan stolarna framför mig, och kunde inte för mitt liv komma på vems arm den tillhörde. Till slut ramlade polletten ner och jag insåg att det var Björn Gelotte och hans zebramönstrade högerarm. Efter att lite diskret ha scannat av raden framför mig kunde jag konstatera att hela bandet fanns med på planet. Panik! Jag satt hela resan och kände nån sorts tvång att prata med dem, men jag kunde inte komma på nåt käckt. Lagom tills vi skulle gå av planet vågade jag i alla fall heja på Björn och tjöta lite, göteborgare emellan. Jag vet att jag är inflyttad men det räknas ändå. De var på väg till Ryssland på turné.

Precis samma grej hände mig nu när jag flög till USA förra veckan. När jag väntade vid gaten i Tyskland för att kliva på Chicagoflyget fick jag syn på några långhåriga snubbar. Jag fattade direkt att de var ett band, det syntes liksom på dem. De var fyra stycken som onekligen tillhörde bandet, och sen kom det en kille som bar på cymbaler och verkade vara roadie.

Av en händelse satt två av dessa herrar på raden framför mig på planet. Återigen spenderades större delen av resan (nio timmar lång!) med grubblerier. Vilket band kunde det vara? Var det möjligen sångaren som satt framför mig? Han såg ut som en sångare. Precis som förra gången dröjde det ända tills vi skulle gå av innan jag vågade fråga vilket band de var.

Lord Dying, var svaret. Jag frågade vad de spelade, och han som jag felaktigt utsett till sångare (i verkligheten gitarrist) svarade Metal. No shit, sa jag. Vilken typ av metal? Vi spelar en typ av Thrash, sa då Chris Evans som jag tog reda på senare att han heter. De var på väg hem från sin Europaturné, under vilken de bland annat hade spelat på Truckstop Alaska hemma i Götet! Darn.

Jag lovade att jag skulle lyssna på dem när jag kom hem, och skriva om dem i min blogg. Mission accomplished. Här kommer Greed Is Your Horse från albumet Summon the Faithless från 2013. Jag vet dock inte om Thrash är bästa beskrivningen av bandet.

Kasta bäver i trähus

Nä, jag sprang inte på varken Slash eller Lemmy när jag var i L A, men det är kanske lika bra. Jag hade ändå inte kommit på något begåvat att säga. Jag kan inte hantera det där med att träffa idoler. Rent instinktivt vill jag gå fram och börja tjöta om nån låt eller skiva eller bara allmänt om musik. Sen får jag panik, för tänk om de blir skitförbannade? Det hade jag förmodligen själv blivit av att bli påhoppad av främlingar dagarna i ända. Särskilt trött hade jag blivit på alla som bara ville bli fotade bredvid en medan de gör V-tecknet, som om man vore nån sorts trofé.

Av denna anledning slutar det oftast som den gången jag var på inflyttningsfest hos brorsan till en av killarna i Dark Tranquillity och hela bandet var där. Jag vågade aldrig ens hälsa på dem utan stod bara och glodde på dem i smyg... 

Grejen är att jag vill ju inte prata med dem för att de är kända, utan för att deras musik betyder något för mig. Jag vill säga något begåvat, eller ställa den där frågan som jag alltid velat ha svar på. De gånger som jag trots allt har haft möjlighet att prata med någon idol har jag tyvärr glömt hjärnan nånstans på vägen.

Efter en konsert i Göteborg med husgudarna Candlemass träffade jag inhoppande sångaren Mats Levén, vars hår är helt fantastiskt, och det mest begåvade jag kunde komma på att säga var att han hade på sig samma t-shirt som när jag såg dem i Stockholm. Suck. 

Lågvattenmärket var nog ändå när jag träffade Volbeats sångare Mikael Poulsen i Danmark 2008 och frågade om han ville se min "Rock the Rebel"-tatuering. Herregud, det är sånt fjortisar pysslar med! Dessutom sitter den lite dumt till och det ser inte bra ur när rockstjärnor drar ner ens byxor. Ändring. Det är väl precis sånt rockstjärnor gör, enligt myten. 



Mats med håret. Ja, jag vet - jag är inte bättre själv, men jag gör iaf inte v-tecknet... 



Apropå Megadeth

Dave Mustaines plektrum. Jag fick det av en roadie (som kanske hette Bart) efter spelningen på Gigantour i Edmonton i somras. Ja, jag samlar på saker.

En till samlingen

Tärningen är kastad

Födelsedagen firades faktiskt inte i Los Angeles utan i Las Vegas, baby! Ska det va så ska det va. Snacka om födelsedagspresent! Upp i svinottan för att ta flyget. I Las Vegas väntade hyrbil och utflykt till Hooverdammen och lite allmän roadtripping i Arizona. Sist men inte minst (snarare största jag sett) buffé på Ceasars Palace. Jag gjorde även ett ärligt försök att spela på banditer, men det var alldeles för avancerat för en hillbilly som jag. Maskinen åt upp mina pengar och gjorde inget av alla fräcka grejer som de blinkande lamporna utlovade. Ge mig en gammaldags shooting range på ett tivoli så blir det andra grejer. Nåväl. Las Vegas var verkligen Fabulous som skylten sa.

Min present till er är en skön video från den gamla goda tiden när Bon Scott var i livet och gjorde världen lite bättre i byxor som dessa.