Från svart till svart

Trots dagens låttiteln No Tomorrow tycker jag att det finns hopp för gruppen Black Trip. Denna svenska supergrupp från kungliga hufvudstaden gästar Metallsvenskan i Örebro nu på lördag.

Intressant nog spelar det svenska Black Metalbandet Nifelheim senare samma kväll. Varför är det intressant kan man undra? Jo, därför att tre av medlemmarna i Black Trip tidigare har spelat i Nifelheim, dock som sina betydlig mer fantasieggande alteregon. Gitarristen Peter Stjärnvind, som anmärkningsvärt var trummis tidigare, gick under den gamla onda Nifelheimtiden som Insulter of Jesus Christ!, den andre gitarristen Sebastian Ramstedt lystrade till Vengeance From Beyond och basisten Johan Bergebäck kände sig som en Apocalyptic Desolator. Varför de har slutat att använda de namnen förstår jag inte. Kanske för att de har slutat att spela Black Metal.

Musikmässigt ligger Black Trip närmre Thin Lizzy och tidiga Iron Maiden, och till och med en halvdöv xylofonentusiast skulle hålla med om att sångaren påminner om Paul DiAnno. Det går även att hitta likheter med Horisont, som också spelar i Örebro, direkt efter Nifelheim. Personligen tycker jag att Black Trip är det vassaste bandet, men jag får göra en ny bedömning på lördag kväll. Om det nu blir en morgondag.  

Sturm und drang

Åsksäsongen är här. Det smäller rejält nu och lamporna fladdrar osäkert. Vissa tycker att åska är det mysigaste som finns medan andra hatar det. Min hund, till exempel, är inget fan. Jag tycker att det är mäktigt med åska och blixtar så länge de inte är precis i närheten. Man är väl aldrig så liten som när man är mitt under ett redigt åskoväder. Typ Wacken 2012. 

Nä, då är det bättre med lite konstgjord åska, Amon Amarth-style. Sjukt bra, särskilt live. Även om jag som sagt missade deras megamäktiga Wackenspelning med äkta ljudeffekter och blixtar i bakgrunden har jag i alla fall fått se dem vid två andra tillfällen.

För den som undrar: det går jättebra att ha en dejt på en Amon Amarthkonsert. 

Ja vi elsker

Syttende mai idag. Hoppas att solen skiner på våra grannar i väst lika mycket som den gör på oss. Här i Göteborg handlar den här dagen mest om GöteborgsVarvet, där 60 000 löpargalningar är ute samtidigt och springer en halvmaraton. Jag är alltid lika imponerad. Jag ska snart bege mig ut och heja, men först måste jag presentera dagens låt. Det blir givetvis norsk musik med Kvelertak.

Kvelertak, som betyder stryptag, startades 2007 i Stavanger av sex gutter, varav tre är gitarrister. De spelar brôtig blackheavymetalpunk, och det jag gillar mest är att de sjunger på norska. Just den här låten är med på gruppens andra album Meir, som kom 2013. 

15:30 på Sveriges nationaldag intar norrmännen Festival Stage på Sweden Rock Festival i Norje. Jag förstår om den meningen inte verkar gå ihop. Jag ska i alla fall stå där då tänkte jag. 

Jag avslutar med att säga som de gjorde i tv-programmet Bullen; som vanligt är det inte personerna i videon som har skrivit texten. De är så kallade skådisar.

Gott om sömn är det ont om

Visst är det fruktansvärt irriterande att inte kunna somna? I mitt fall är det vardagsmat eftersom min hjärna alltid går på högvarv under dygnets mörkare timmar. Det dyker förvisso upp många bra idéer, även om bara några få överlever natten, men det sker så klart på bekostnad av min skönhetssömn. Det är inte heller socialt accepterat att kliva upp vid elva bara för att man inte kan somna i tid.

Det kanske är medfött att vissa blir Creatures of the night*. Det är jag och rockstjärnorna. Hur många låtar handlar inte om att vara uppe och festa hela natten och sova hela dagen? Fast i mitt fall är festande = grubblande/meningsbyggande/idésprutande. Sen kommer alla funderingar. Låste jag bilen? Går det att odla tomater i köksfönstret? Varför heter det fårfiol?

Många gånger när jag ligger där i mörkret och stirrar i väggen smyger låten "Alone In The Dark" med Testament in i mitt medvetande. Sen är det hopplöst att bli av med den. Albumet The Legacy kom 1987, precis som så mycket annan bra musik. När jag ändå ligger och tänker på Testament går tankarna vidare till bandets hemstad San Fransisco, och så nattdrömmer jag en stund om hur kul det vore att åka dit.

Egentligen kanske jag borde börja lyssna på bandet Sleep? Eller Enter Sandman med Metallica? Den använde jag faktisk som väckarklocka ett tag. Jag vet inte hur jag tänkte, men man måste väl inte vara så himla logisk jämt.

Jag vet i alla fall vilken låt som kommer att rulla i huvudet när jag vaknar. "Sleeping My Day Away" med D-A-D, men det är morgondagens problem. Jag lever i nuet. Ensam i mörkret.



* För övrigt den första Kiss-skivan jag köpte.

Det var satans fel

Idag insåg jag återigen hur klen jag är. Jag skulle lyfta en säck med cement och drog genast upp en sträckning i armen som nästan hade läkt. Det är mer gäddhäng än muskler nuförtiden. 

En som inte har varken gäddhäng eller klena muskler är Glenn Danzig. När han slutade med droger och slagsmål blev han ett litet (han är kortare än jag) muskelberg istället. Egentligen slutade han väl inte med slagsmål, utan började med en sport där han kunde slåss under lite mer ordnade former. Bra tänkt och bra gjort.

Det finns många anledningar till att Danzigs "Mother" är en bra låt, men en anledningen känns extra viktig. Mother släpptes 1988 som en fet, ocensurerad känga till den häxjakt som startats av PMRC (Parents Music Resource Center) och deras påfund att sätta etiketter på skivor de ansåg var opassande på grund av våldsamt, sexuellt eller egentligen allt som potentiellt skulle kunna uppfattas som stötande innehåll. De fick även butikskedjor som Wal-Mart att sluta sälja skivor med rockmusik. Fantastiskt vad några desperata hemmafruar kan åstadkomma.

Det viktigaste att ta med sig från PMRC är att rockmusik i allmänhet och hårdrockmusik i synnerhet är grunden till allt elände i världen, och att vi som växte upp på 80-talet har blivit hjärntvättade och mentalt förstörda av alla skadliga texter och skivomslag. Visst är det skönt att ha nåt att skylla på! 

Dee Snider är ju helt ute och cyklar när han påstår att de enda som kan fatta beslut och ta ansvar för hans egna barn är han och hans fru. Sickna dumheter. Förbud och censur är det enda rätta. Nu har inte jag några barn, men jag tror ändå att jag är inne på Dees bana...

Även Guns n´ roses visade vad de tyckte om Tipper Gore och company, bland annat genom en egen etikett med varningen: "This album contains language which some listeners may find objectionable. They can F?!* OFF and buy something from the New Age section."

Undrar hur de där hemmafruarna ser på dagens mediesamhälle, där man knappt kan sätta på tv:n utan att bli stött eller äcklad. Paradise Hotel, nackenchocker i melodifestivalen och mediekåta popartister som ska bräcka varandra med försvunna sexvideos, drogskandaler och annat föredömligt. Nä, tacka vet jag farlig, förledande och fördömd hårdrock.

Nördar vs kill screen

I min guidebok om västra Kanada tar man av någon anledning upp det inhemska bandet Rush med kommentaren "they´re so bad they´re almost good", vad det nu har med British Columbia och Canadian Rockies att göra. Rush är ju från Toronto. Jag tycker inte heller att det är en särskilt rättvis beskrivning. I den verkliga världen är Rush ett av Nordamerikas bäst säljande rockband, och deras scenshow på Sweden Rock för ett par år sedan var bland de häftigaste jag har sett.

Trots att jag föredrar Rushs tidigare alster (vissa saker var bättre på 70-talet) är jag helt såld på låten Tom Sawyer, som finns med på Moving Pictures från 1981. Den tilltalar nörden i mig, och av en händelse finns den med i favoritavsnittet av favoritspionkomediserien Chuck. Avsnittet heter till och med Chuck versus Tom Sawyer.

För att göra en lång historia kort måste huvudkaraktären Chuck rädda världen genom att hitta en kod som finns gömd i arkadspelet Missile Commands kill screen. Han misslyckas först, men när han ser alla dataspelsnördar som står och hejar på honom i sina Rush t-shirts kommer han på lösningen. När han tidigare i avsnittet träffade spelets skapare Morimoto berättade denne att de komplexa ekvationerna som måste lösas för att komma till spelets kill screen är baserade på "the music of the universe", dvs Tom Sawyer. Givetvis slutar det lyckligt och det blir inget tredje världskrig. Tacka Rush för det.

In your face, Lonely Planet!

Jag blir troligtvis inte bättre på Missile Command av att lyssna på den här låten, men det känns faktiskt som att jag är inuti ett dataspel. Dessutom är trumspelet strålande. Game on.

Smaken är som baken

Sambon var på nattklubb igår. Han kallade det studiebesök. Vi har samma uppfattning om den här typen av etablissemang. Jag har varit på just denna nattklubb en gång, högst ofrivilligt, och kände mig 200 år gammal. Halvnakna brudar och slemmiga killar i uppknäppta skjortor som fann tillfällig lycka i att gnida sig mot varandra till usel musik.

Jag och min kompis satt vid ett kletigt bord och tittade på denna freakshow och funderade på vad vi gjorde där, medan resten av sällskapet varvade det svettiga dansgolvet med att beställa hutlöst dyra drinkar i baren. Servicegraden och hastigheten med vilken man blev betjänad var direkt kopplat till ens yttre.

Mitt i denna misär hörde jag introt till Nirvanas "Smells Like Teen Spirit" och fick upp hoppet, bara för att sekunder senare tappa det igen. Nån hade helt fräckt snott introt och stoppat in det här och var i en skitdålig danslåt. Det är skottpengar på sånt! Jag tröttnade och gick hem.

Det fina med detta är att de andra som var på klubben förmodligen tyckte att de var på det grymmaste stället i världen. Själv hade jag hellre gjort en rotfyllning än att gå dit igen. Å andra sidan hade de här människorna förmodligen inte känt som jag gör när det gäller hårdrock. I min värld finns det ju inget bättre än att gå på en riktigt grym hårdrockskonsert, eller ännu hellre en festival, med tusentals svartklädda bröder och systrar, vilket säkert är ett helvete för den som hellre studsar upp och ner till housemusik i helvita kläder. Snacka om kontraster.

Om bara några veckor är det äntligen dags för Metallsvenskan i Örebro. Helloween, Saxon, Pentagram, Gehennah, Black Trip och The Kristet Utseende är några av de artister som jag absolut inte kommer att missa. Dessutom kommer Kreator; ett av banden som gör Tyskland till en av världens främsta hårdrocksnationer. Utifrån dagens filosofiska tema var den här låten ett givet val.